Den mörkblå kavajen bröts utåt i ett veck och hans lukt av rakvatten och fräsch renlighet sköljde över mig. Han var ytterst noggrant rakad och håret var klippt på millimetern. Antagligen tog han manikyr. Pedikyr? Det föreföll ligga inom möjligheternas gräns att ta reda på det. - Var fröken nöjd?
Hon, en ung arbetslös akademiker som ganska ensamt driver kvinnornas kamp träffar honom, en äldre prydlig professor som inskränkt föreläser om ett romantiserat Afrika. Deras vägar korsas mest av en slump och egentligen irriterar han henne. Men något med hans röst väcker hennes intresse. Attraherar henne. Utan att döma låter Birgitta Stenberg oss iaktta dessa två personers möte, som skaver för båda, och där könsroller och förväntningar gör var och en obekväm på sitt sätt.
Birgitta Stenberg was born in Stockholm in 1932. She was educated in Visby and finally in Paris. Stenberg spent a lot of time in southern Europe improving her language skills. She became a Swedish author, translator and illustrator. Stenberg was, during the early 1950s, a part of the literary assembly Metamorfosgruppen. She wrote the script for the film Raskenstam.
During the Cold War in the 1950s, Stenberg was named secretary of the Swedish department of the Congress for Cultural Freedom and editor for Kulturkontakt which was founded by the CIA under the cover name of Ford Foundation.
Stenbergs first novel Fritt förfall was refused by Bonnier Group in 1952 due to the novels "lack of literary quality". According to the authour herself, the publishing house was put off by the novels controversial lesbian motive. The novel was published in 2008. Stenberg later wrote an autobiographical suit that deals with sex, drugs and art making, starting with Kärlek i Europa in 1981 and continuing with Apelsinmannen (1983), Spanska trappan (1987) and Alla vilda (2004). In 2009, she argued for the legalization of cannabis during the live studio news show Rapport.
Stenberg's first published novel was Mikael och Poeten in 1956. The novel dealt with the Kejne Affair, a topic that is further explored in the later work Apelsinmannen.
She worked at the radio interception at the Ministry for Foreign Affairs, as a journalist at the magazine Arbetaren (The Worker), as an interpreter, fisherman and local politician for the Left Party.
Why do women so often let men get away with being both condescending and ridiculous? That seems to be the awkward question the narrator asks herself after meeting an "old school" professor, spitting out the typical racist and misogynist stereotypes that are unfortunately still not a thing of the past in Sweden some 35 years after this novella was written. Halfway into a bad and unrewarding one-night-stand with the charismatic and demanding but one-dimensional man, she pulls the break by taking the blame, fibbing an illness in order not to let the man know how disgusting his behaviour is.
The story ends in the usual compromise of a woman feeling ashamed and a man probably having better luck next time.
My first reaction to this novella was anger at the woman to start with: don't let him pay for dinner. It is compromising your position. But at the same time, money is unevenly distributed in the academic world, and she tried to order something she could afford...
Vi får följa författarens huvudperson Annika Roos genom att hen granskar sitt objekt för åtrå och har en inre monolog kring sina känslor och man får som läsare ta del av hens inre röst och vad som sägs, dessa tankar är rösten kan tolkas som Roos inre moral kompas som hen tampas med att handla och agera efter ens begär. vågar man verkligen lita på en inre röst som säger till en att agera utan förnuft och hämningar? Författaren väcker liv i hens lust men pendlar mellan att vilja och agera vilket sätter hen i en känslomässig bergochdalbana. Vad blir reslutatet det får du läsa novellen för att veta mer om Annika Roos och hennes kärleksmötet...
Mitt betyg för denna novell är 4/5 stjärnor. Jag skulle sammanfatta novellen med tre ord: inre känsloliv, åtrå, befrielse.
Tyvärr talar inte den här novellen riktigt till mig, den får mig inte att känna någonting. Det enda jag gillar med den är att berättarjaget är feminist och försöker driva kvinnokampen, men jag tycker det verkar som om hon ändå oftast drar sig för att ta den kampen, att hon inte orkar ta diskussionen, vilket är synd. Novellen har ändå gjort mig intresserad av att läsa något annat av Birgitta Stenberg!
Han föreläser om Afrika, kultursociologi? Tråkigt ämne, föråldrad kvinnosyn, men rösten berör henne. Hon attraheras och de äter middag tillsammans, men hela tiden är det något som skaver, antagligen jämställdheten och genus. Hon följer med till rummet, men så fort han slutar prata tappar hon lusten, ljuger om något och "slipper" undan. Han planerar men hon planerar också, men sin flykt. När hon äntligen kommer ut i korridoren är hon fri!
Visar på svårigheterna att leva som en lär, men att ändå ta kontroll över sitt eget liv i de situationer en hamnar i och utifrån de förutsättningar som ges.
Novellen är spännande. Jag känner igen mig men ändå inte. Det skulle kunna hända precis så idag men det är ändå anakronistiskt. Det har ändrats så mycket på så kort tid.