De trodde att det var över nu. Att alla offer skulle vara nog. Men den uråldriga ondskan lever ännu i Gästriklands skogar och den sprider sig. Till hotellet i Falun där snart artonåriga Jenny gömt sig från någon som vill hämnas. Till Gävle där studenten Beata inte längre kan undfly bergsmännens mörka arv. Till Hofors där den gamla, Gunhild av väktarnas släkt, famlar i tid och rum efter vägledning. Till hennes barnbarn, djurskyddsinspektören Krister, som kämpar för att hinna bli den Channak världen behöver, innan avgrunden öppnar sig helt.
Sista delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi för unga vuxna flätar samman glesbygdsvardag och mystik med historik, mytologi och folktro.
Alltså va? Vad hände egentligen i den här boken? Hade den varit en standalone så är den väl inte skitkass, men med tanke på vilka förväntningar jag hade med mig från de andra två så blir jag verkligen besviken. Särskilt första boken verkade så lovande. Gillade det hemska och fula med att naturen vaknar och är ond, att Jäder hade ett perspektiv från ”samhället” i och med sin journalistroll och så vidare. Jag gillade att Viktor som bara var en stökig grabb som langade sprit åt äckelHarta var den som ställde till med skit. Men sen då? Allt jag gillade försvann och ersattes med någon stökig och B actionfilm. Det enda jag faktiskt gillade med den här boken var att Jenny fick en POV. Visst kan det hända att jag slarvat och missat detaljer, men fick man någonsin veta varför dagboken hittades hos Harta? Nu var den ju bara där för att funka som magisk förklaring till hur ritualerna skulle utföras. Dessutom bidrog inte Gunhild med något annat än frustration genom hela serien för mig, då det enda hon gjorde var att slakta katter, samla blod och utföra ritualer för att sedan utbrista att det ”inte räckte”. En gång är fine, men efter fyra-fem-tio blir man rätt trött. Förstår inte heller varför channak skulle vara en grej. Varför det i bok tre plötsligt skulle börja snackas om auror, medium och dylikt när allt tidigare handlat om enbart naturkraft. Önskar man hade fått fatta mer om bakgrunden i bok två, eller till och med bok ett, istället för att det skulle kastas in lite stressat i bok tre om bergsmän och gruvfrun. Visste inte författaren själv vad bakgrunden skulle vara för något? Nä. Seriöst besviken. Det hade kunnat bli något riktigt bra, men istället blev det tacky och slarvigt på slutet. På tok för många lösa trådar för att jag ska kunna känna mig nöjd. Att den får en tvåa är enbart för att jag läst grejer som är ännu sämre.
This was, sadly, the weakest book of the three. And it was the ending to. It felt... rushed somehow. And the ending, even though it had a bit of a twist, left me wondering how she was thinking. I was listening to the audiobook, and when it was less than an hour left out of 8 ½ hours, I was wondering how they were going to end it? There were too many lose ends, I couldn't feel the ending approuching at all. And when it did show up, it felt rushed and left me with a wtf feeling. A TON of info suddenly showed up in the absolut last minutes, and I would have loved to find out more about that than just a little itty bitty note at the end, but that was left out of the story totally.
So even though I got more of a feeling for the characters in this one than in the previous, all of the above really made me disappointed in how she ended this triology.
Den här boken känns som en non sequitur mot de två tidigare. Plötsligt är inte vandrarna (som vi bara i förbigående får veta vilka de är) fienden, utan en gruvfru som kommer från ingenstans. Plötsligt är Beata så lockad av stenen, men varför är inte helt klart. Det är inget logiskt som att den skulle locka henne med att få återse Celia eller Anton, bara vag lore om att hon är besatt av den. Hennes vändning mot mörker känns väldigt hastig och blodig och det är svårt att köpa att hon skulle göra så med den passiva karaktärisering vi sett tidigare. Jennys delar gillade jag dock, det var de mest engagerande och hon är definitivt den mest intressanta karaktären. Men det håller inte ihop och slutet känns abrupt och slumpmässigt. Och en sista grej: vad är det med fixeringen vid vikt? Herta är tjock för han är en skurk, men Beata, Celia, Jenny och om jag minns rätt, Krister i första boken, är alla så magra och du kan se deras kindben och räkna deras ryggkotor. Lite obehagligt inslag.
Någonstans tror jag att det finns en bra tanke här. Varierade karaktärer, våga döda av protagonister och byta ut dem, mörker som äter upp en inifrån ... det låter bra, det borde vara bra. I sista boken har Bäck dessutom skurit ner på det vulgära sexet (ja, jag använde ordet vulgär, det finns inget annat som passar ...), ändå är det här nog den sämsta av böckerna. Kanske är jag sur över vad som hände Jäder i förra boken och det blev absolut NOLL uppföljning på honom eller de andra journalisterna. Um, ursäkta, jag råkade utveckla känslor här, ni kan väl inte bara helt strunta i dem? :( Jag kan förstås också vara påverkad av den helt fruktansvärda uppläsaren, hennes långsamma takt tar tyvärr spänningen ur i princip allt...
Den tredje och sista boken i denna trilogi överträffade verkligen mina förväntningar. De tidigare böckerna i serien har varit lite meh, men den här var faktiskt riktigt bra mot slutet! Jag hade samma problem nu med att jag inte riktigt kunde connecta med karaktärerna, och jag tycker att det skulle gå att jobba lite mer på dem. Ofta smälter de ihop med varandra, och de blir inte särskilt egna. Jag uppskattar dem dock för det de är och har varit under resans gång.
Än en gång är det handlingen som är denna boks styrka. Den går snabbt fram (ibland lite väl snabbt, vilket utelämnar en del detaljer som man hade kunnat dra nytta av), och saker händer med jämna mellanrum. Det jag tycker mer om med denna än de tidigare två är att den inte var lika obehaglig på samma sätt. De tidigare har innehållit en massa blod, 'äckliga' scener och liknande, men det var lite mer nedtonat i denna, vilket gjorde att jag slapp ha en obehagskänsla genom majoriteten av läsupplevelsen. Jag blev dock lite spooked i slutet, men det var ändå en bra känsla!
Ibland kan jag tycka att det inte hände särskilt mycket, och att karaktärerna mest bara gick omkring och var bittra, men det tog verkligen fart under de sista 100 sidorna. , men den sista 'fighten' var välskriven och gripande.
Over all tyckte jag att detta var en klar förbättring från de tidigare två, och om Bäck skriver någon mer bok som utspelar sig i mina hemtrakter så kommer jag nog ge mig på den också!
Jag tycker egentligen att denna triologi har varit spännande att läsa (kanske speciellt eftersom den utspelar sig i mina hemtrakter). Författaren skriver nämligen på ett mycket medryckande vis och använder sig av ett målande språk som gör det enkelt för läsaren att leva sig in i texten.
Denna avslutande bok kändes dock inte lika genomtänkt som de andra och slutet var högst abrupt, vilket påverkade mitt intryck av boken i sin helhet. Jag förstod till exempel verkligen inte hur Gunhild kunde drunkna på vad som tycktes vara några sekunder och att de resterande karaktärerna (bland annat hennes barnbarn) knappast tycktes reagera över det. Det var ett konstigt avslut för en karaktär som har spelat en stor roll i serien.
This entire review has been hidden because of spoilers.
För att vara den avslutande boken som är tänkt att knyta ihop allt kändes det mest stressat och tafatt.
Är förövrigt trött på alla upprepningar kring förklaringar av saker: allt har beskrivits på samma svettiga, unkna, ruttnande sätt alla böcker igenom och det börjar bli ledsamt.
Att en tidigare ganska återkommande karaktär dog i förra boken var inget som ägnades en tanke åt här? Som att han aldrig existerat eller fyllt någon funktion?
Det var kul med lite karaktärsutveckling och att få följa en karaktär mer än tidigare! Uppskattat med massa blod också. Gillar hur neurotisk Krister är, kan relatera. Men utöver det är jag mest glad över att ha denna bokserie bakom mig.
Serien som börjar med Vattnet drar och fortsätter med Jorden vaknar avslutas nu med Berget offrar.
Det är spännande och välskrivet, en serie om uråldrig ondska i Gästrikslands skogar. Vill inte avslöja något om handlingen för det bästa är att börja med första boken direkt.
Det går lite fort på slutet, men kanske känns det så för att jag läser för fort för att jag vill veta vad som händer men trots det ville vara kvar i berättelsen ett tag till? Jag tycker man ska läsa serien om man är intresserad av fantasy och skräck med svenska väsen.
Jag har verkligen älskat alla böcker och även denna fram till slutet. Istället för att skynda sig fram hade det kunnat varit en bok till då slutstriden begav sig. Som sagt jag har verkligen njutit av att läsa om miljöerna kring Gävle, Falun och skogarna runtomkring samt det övernaturliga som finns i naturen med Gunhild som en nutida häxa. Hade velat läst mera om Beata och hennes släkt samt Jennys släkt och mera om slutet.
Den avslutande delen i Madeleine Bäcks trilogi läses snabbt och lätt även om det gått ett tag sedan sist och några av karaktärerna till en början är vaga. I Berget offrar är handlingen mer åtstramat koncentrerad och mer fokuserad på det övernaturliga, vilket gör den lättare att följa. Slutet känns dock lite abrupt, men kanske följer författaren upp några av trådarna i någon kommande berättelse?
Något tappas i den avslutande delen. Känner inget engagemang i någon av karaktärerna längre, störs av den dåliga uppföljningen rörande det som hände i tvåan. Kanske blir omdömet orättvist av att jag lyssnade på den sista delen till skillnad från de två första, men trilogin slutade lite i ett antiklimax för mig.
There is just something absolutely delicious about the milieu that Bäck has built in this trilogy. I do think this was the weakest part of the three, but all in all still a fantastic read. The moss, the magic, bergslagen, the cats... Marvellous.
Tycker att första boken var superbra, den andra jättebra och denna helt okej. Tog ett tag innan den kom igång och sedan gick allting väldigt fort. Det är inte ofta jag tycker att den bok skulle ha varit längre, men 50 sidor till hade inte varit fel. Blev lite för abrupt mot slutet.
Spännande. Svår att sluta läsa. Många namn som vanligt att hålla reda på. Rekommenderas därför att läsas ganska nära inpå varandra. Inte lika vidrig som de andra i serien. Slutet dock dåligt, lite förhastigt.