Efter föräldrarnas skilsmässa bor Jorinde ensam kvar i lägenheten. Från fönstren på tionde våningen ser hon ut över staden och frihetskänslan både lockar och skrämmer. Vännerna tycker att det är ett drömupplägg - att kunna komma och gå som man vill, festa när man vill. Men att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan och att finnas där för pappan som har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö, känns ofta övermäktigt.
Agnes, bästa vännen, finns så klart där, men kvällarna och nätterna är långa och i mörkret virvlar alla tankar om livet runt i Jorinde. Vem är hon och vem vill hon vara? Hur ska hon räcka till för alla som behöver henne?
Så dyker Emanuel upp på en fest hemma hos Jorinde. Agnes blir svartsjuk, och förälskelsen i Emanuel fyller Jorinde med motstridiga känslor. När både Agnes och Emanuel reser bort över julledigheten tar Jorinde båten till pappan på ön, för att försöka förstå vad hon vill och vart hon vill i livet och vilka hon behöver på den resan.
Vita stenen i tonårsformat. Gillar kritiken av modernitetens undvik-energitjuvar-fokusera-på-dig-själv-evangelium. Jag tycker mycket om Herrströms fina sätt att stå i bredd med sina ungdomskaraktärer.
Jag har passerat boken så många gånger för att omslaget inte tilltalat mig. Kollat på baksidan och tänkt "justeja, skilsmässa, blä. Orka vältra sig i det." Sen hittade jag till slut inget bättre och gav den en chans. Språket är bra, det är det första som bör poängteras. Det som verkligen grep tag i mig however är hur boken inte bara skildrar "det vanliga" gällande skilsmässobarn, utan det medberoende som kan skapas när den ena parten är psykiskt instabil. Känslan av att vara den som kämpar för att hålla någons huvud ovan vattnet. Isolationen, skräcken, skuldkänslorna, och frustrationen över att föräldern glömt bort sin föräldraroll. Och även känslan av att hitta den där magiska som förstår. Personen som ser igenom alla murar och inte dömmer, utan sympatiserar. Så många teman som kan vara starka och relaterbara. Levererat med ett språk som är en fröjd att läsa.
Men alltså, nej. Jag tänker inte sitta här och acceptera att Jorindes pappa hotar med att "först döda hunden, sen sig själv" bara för att han är deprimerad. Att de sedan kan ha en mysfin relation bara Jorinde insett att han är feg och trasig. Pappans hot är en av sakerna som ger skildringen sin styrka, det visar den fruktansvärda tyngd ett barn kan tvingas bära. Men kom inte och säg att det bara är depression.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Kan inte riktigt säga varför jag ger denna bok så mycket som en fyra, men det är något med hur Herrström lyckas fånga Jorindes tankar och känslor. De känns bitvis ytliga och naiva, men ju längre in i boken jag kommer inser jag att det ju trots allt är en 17-årig tjej det handlar om. En tjej som står med ett ben i barndom/tonår med allt vad det innebär och ett ben i vuxenvärlden med alla dess utmaningar. Inte konstigt att det växlar snabbt. Lägg dessutom till allt Jorinde gått och går igenom.
Gillade verkligen den här både språkligt och innehållsmässigt. Tycker dock att den tappar det lite på slutet. En bok som inrymmer många känslor som författaren balanserar upp på ett sätt som gör att det aldrig tippar över och blir för mycket åt något håll. Fin!
3,5 ⭐️ En berättelse om att bära sina föräldrar på sina barnaxlar. Handlar även om att bli lämnad, ensamhet, familj, att inte ha det som andra har det, avundsjuka, ägande vänskap, vilja att komma loss från gamla boxar, om ansvar och förälskelse. Finns en viss sagokänsla i boken som jag gillar.
Tyckte inte om språket, det kändes för krystat. Dialogen med, karaktärerna kändes inte alls som 17-åringar och pratade och betedde sig på sätt som jag kände inte var vidare realistiska och som därmed drog ut en ur berättelsen hela tiden. Tyckte dock om omslaget väldigt mycket.
Jag läste denna underbara bok i ett svep och kan verkligen rekommendera den. Mycket inkännande och fin skildring om skuldkänslor och att hitta sig själv, till slut, trots allt.
Väldigt fin berättelse. Oförutsägbar och mycket vackert språk. En annorlunda ungdomsbok. Läst av författaren själv i ljudboksvarianten, vilket jag alltid tycker om.