Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.
Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?
Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut - till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.
Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta ...
A Swedish author who writes romance in all its forms, especially hot, dark, and adventurous romantasy. Rights sold to the US, Germany, France, Italy, Russia and all other countries where these languages are spoken.
LOVISA WISTRAND was born in Vallentuna in 1991 and now lives in Uppsala with her husband, cat, and two sons. She is an educated art director/graphic designer from Forsbergs skola, but now works as a full-time author. Lovisa has taken several writing courses, including those at Skrivarakademin. Nowadays, she sometimes teaches her own courses in fantasy, world-building, and romance, gives lectures at libraries, and conducts digital workshops.
As a feelgood author, Lovisa is often compared to Sophie Kinsella, while her fantasy novels are said to have a style similar to Sarah J. Maas. Lovisa is passionate about the romance genre and believes that all stories are better if they include love.
Jag har läst Demonviskaren, del två i Alvblodstrilogin av Lovisa Wistrand. En riktigt spännande fortsättning med oväntade vändningar och intressanta karaktärer. Det tog mig dock lite tid att få rätt på namnen, men det är enbart mitt eget fel eftersom det är tre år sedan jag läste del ett. Varför? Jag vet ärligt talat inte, för detta är verkligen en spännande serie med underbara drakar och alver av olika slag. Att det dessutom blev ett besök i Saxx, dödsriket, var givetvis något som jag föll lite extra för. Så glad att jag har del tre liggande i min tbr-hög. Det kommer definitivt inte dröja tre år innan jag läser den. Rekommenderas varmt.
”Demonviskaren” är andra boken i Wistrands serie Alvblodstrilogin och tar med oss läsare på ännu ett spännande äventyr i två olika världar.
Berättelsen tar vid ungefär 100 år efter ”Drakviskaren” slutade och det är med högt tempo som berättelsen fortsätter. Jag fann mig snabbt in i intrigen och återigen imponerandes jag av Wistrands grundliga arbete med världsbygget och med sina karaktärer.
Vänskap, olycklig kärlek, svek, lögner, hämnd, blod och offer blandar Wistrand i en vacker symfoni och sätter en mörkare ton på boken.
Det kändes bekant och härligt att åter dyka ner i den magiska värld Wistrand byggt upp. Mycket är sig likt från första boken, men eftersom berättelsen fortsätter många år senare har världen förändrats till det bättre. Wistrand har byggt upp världen mer, större och gjort den mer försåtlig, vilket ger världen rättvisa då den är helt fantastiskt.
En ny värld presenteras och den är både fascinerande och annorlunda. Stor del av berättelsen utspelar sig i den nya världen Wistrand skapat, den är mer komplex och mörk. Miljön, invånarna och andra lagar gör den nya världen mer komplicerad men så otroligt spännande.
I intrigen får vi följa flera karaktärers perspektiv, vilket jag gillar enormt mycket. Karaktärerna har på olika vis utvecklats, mycket känslor och inre kamper, och nya relationer har inletts. Varje karaktär är välarbetad - olika stilar, personligheter och olika sätt att prata. Något jag gillade extra mycket redan i förra boken är att det finns andra språk vi får ta del av. Många ord används ofta så jag som läsare känner igen dom tillslut.
Izaeldas karaktärsutveckling har tagit en helomvändning efter förra bokens slut. Hennes personlighet är förändrad, mer mörk och mer komplex, men glimtar av den Izaelda var innan kommer fram ett fåtal gånger. Vad hon har att ge i sista boken ser jag fram emot att läsa!
”Demomviskaren” är spännande, händelserik och nervkittlande. En väldigt bra fortsättning och tar berättelsen om Izaelda vidare.
Tack till Whip Media och Lovisa Wistrand för recex!
Demonviskaren fortsätter ungefär 100 år efter Drakviskaren. Eftersom det är andra boken i serien är det svårt att sammanfatta den utan att spoila något. Men precis som Drakviskaren innehåller Demonviskaren förbjuden kärlek, svek, åtrå och hämnd.
Det är med raskande fart som den här berättelsen påbörjas och jag gillar verkligen beslutet att få flera perspektiv, då man även får följa några andra av karaktärerna. Jag gillar även hur Wistrand har byggt upp världen mer och större, men även att den är mer förståelig - något som jag saknade i den första boken. Dock tycker jag att den här berättelsen är lite för lik Drakviskaren, med ungefär samma handling för huvudpersonen, och tycker att man som trampar lite på samma ställe. Hade önskat att man tog sig framåt lite mer. Men även om det är ungefär samma handling så känner jag även att karaktärerna utvecklas mer och att jag får en bättre förståelse för världen. Och nu är jag enormt taggad att läsa tredje boken!
Rekommenderar varmt om du vill ha en fantasy med mycket inslag av romantik av alla dess slag i en helt unik världsuppbygge och magisystem!
Från början tycker jag att den här boken är lika bra som den första, men tiden de spenderar i dödsriket blir bitvis seg och långdragen. Den extrema värmen som råder denna sommar gör förstås också sitt till för koncentrationen, så trots att jag gillar så drar jag mig för att plocka upp boken.
Miljön är bra beskriven, men hela dödsriket är komplicerat med sina olika "länder", invånare och lagar. Värmen hjälper inte till här heller... När vi lämnar världen och karaktärerna denna gång finns det en hel del frågetecken, så nu är det bara att försöka ha tålamod till dess att den sista delen kommer ut!
Sagt om boken: "Demonviskaren är bättre än Drakviskaren, något jag inte trodde var möjligt. Den är grymt underhållande och spelar en melodi som tog i bruk hela mitt känsloregister, båda läsningarna! Det du skapar är magiskt!" - Monie Szabo, lektör
"Demonviskaren är skriven på samma fräscha och rappa sätt som Drakviskaren och det uppskattas. Jag får en känsla av Hunger Games, The Selection och Fifty Shades of Grey, en spännande mix av fantasy och romance." - Cecilia Larsson Kostenius, De ursprungliga
"Som vanligt skriver du engagerande, spännande och sexigt. Riktigt bra!" - Caroline Grimwalker, redaktör
"Jag sträckläste Demonviskaren. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om." - Anna Pettersson, Fantasy Realm
"En väldigt bra fortsättning på Drakviskaren. Den är väldigt spännande och en vet aldrig hur det ska gå. Så mycket känslor och inre kamper! Älskar det.” - Frida Hallberg, Jag ropade
"Demonviskaren är en lättläst bladvändare som jag verkligen inte blev besviken på! Tempot är högt i boken, det händer något hela tiden och det får mig att kasta mig över varje sida för att få reda på mer." - Boklysten Pirjo
"Jag står fortfarande fast vid att de två första böckerna i Alvblodstrilogin är de bästa svenska fantasy böckerna jag har läst! Måste även tillägga att de är i toppen av mina favorit fantasy böcker när det kommer till fantasy överhuvudtaget." - Sanna, Sanna Reads
"Den har ett driv i berättandet och personteckningarna är engagerande [...] Målgruppen torde vara unga vuxna och äldre tonåringar som gillar fantastika i högt tempo." - Karin Alvehus, BTJ
"En bok fylld av spänning och kärlek och dom helt suveräna miljöbeskrivningarna gör läsningen till en upplevelse." - Books and Pastry
"De som säger att tvåor är sämre än originalet har inte läst Demonviskaren. En spännande bok om alver, drakar och olycklig kärlek nu delad i flera perspektiv där man följer alla sina favoritkaraktärer med cliffhangers och oväntade plot twists i varje hörn." - Josefine, läsare
Uppföljaren till ”Drakviskaren” gör en inte besviken. ”Demonviskaren” av @lovisa_wistrand är fylld av spänning, action, vänskap och förbjuden kärlek. Ännu en gång får man följa Iszaelda och hennes äventyr, denna gången är hennes mål att återuppväcka Akares. Men när hon väl kommer till dödsvärlden är inte allt som väntat. Vem är Maevux och var är Akares?
Jag står fortfarande fast vid att de två första böckerna i Alvblodstriolgin är de bäst svenska fantasy böckerna jag har läst! Måste även tillägga att de är i toppen av mina favorit fantasy böcker när det kommer till fantasy överhuvudtaget.
Världarna som Lovisa har skapat är så detaljerade att det är lätt att tänka sig in i miljön berättelsen utspelar sig i. Jag älskar världarna hon har skapat!
Nu kan jag knappt bärga mig för nästa bok. Hur ska jag kunna vänta tills nästa år och hur kan det vara sista boken? 😭❤️
⭐️ ”Demonviskaren” av Lovisa Wistrand får en stark 4/5!
❤️Du kan hitta min recension + en kreativ bild där boken är i fokus på min Instagram: @sannareads
De som säger att tvåor är sämre än originalet har inte läst Demonviskaren. En spännande bok om alver, drakar och olycklig kärlek nu delad i flera perspektiv där man följer alla sina favoritkaraktärer med cliffhangers och oväntade plot twists i varje hörn. Olika delar av boken påminner lite om olika böcker, som Hunger Games, Game of Thrones och Beautiful Creatures, men på ett originellt vis som får en att älska storyn ännu mer. Underbart språkbruk med realistiska dialoger, vackra miljöbeskrivningar och älskvärda karaktärer som alla har sin speciella charm och egenheter. I boken presenteras en ny, mer bitsk och sarkastisk Iszaelda än någonsin förut. Hennes uppdrag är att åka till dödsriket Saxx på begränsad tid för att återuppväcka sin älskade Akares Dorne, men allting hon gör blir fel. Boken kryllar av svärdsfighter, demoner, tävlingar och kamp om kärleken och för kärleken, även om den är omöjlig.
Detta är andra boken i Lovisa Wistrands serie Alvblodstrilogin, den första heter Drakviskaren. Det är en fantasyserie som riktar sig till en vuxen publik. Man skall absolut läsa dem i rätt ordning.
Denna börjar över hundra år efter första boken och man märker med det samma att mycket har hänt med karaktärerna under dessa år. De har gått olika håll och en del har utvecklat en riktigt mörk sida. Ändå finner de en gemensam väg att gå och hitta en lösning.
Det är en innehållsrik värld som Lovisa har skapat och i denna bok får vi ta del av helt ny värld, vi träder in i dödsriket och det skiljer sig en hel del från vad vi lärde oss i första boken, nya varelser och regler.
Det är en spännande resa som vi får följa med på och man rycks med och känner för karaktärerna och deras olika prövningar som de ställs inför. Språket är fylligt och lätt att ta till sig.
Det var en sak som störde mig lite, inte så att det blev ett problem men ändå. Genom boken så har vi ett jag-perspektiv från olika karaktärer, varje kapitel-titel visar vilken karaktär vi upplever handlingen igenom. Ibland så läste jag inte namnet och fick då svårt att veta vilken karaktär det var jag läste om. Det gäller att inte tappa fokus på berättelsen när man läser den. Åt andra sidan så gillade jag även detta jag-perspektiv, man kommer närmare karaktärerna och man ser allt genom just den karaktärens ögon, vad den tänker och känner.
Detta är ett gediget fantasyverk som visar att även det kan existera episk fantasy på svenska. Vilket fler och fler dyker upp på marknaden till min glädje. Jag ser verkligen fram emot att läsa sista delen i denna trilogi och få reda på vad som kommer att hända de olika karaktärerna.
Demonviskarenhöjer ribban ännu ett snäpp inför upplösningen, tack vare en bred och rik handling, nytänkande relationer och färgstarka karaktärer. Jag och språket kommer fortfarande inte överens, men att jag trots det fastnar starkt för boken är bara ytterligare ett bevis på hur bra den faktiskt är. Demonviskaren är uråldrig fantasy på ett nytt och unikt sätt!
En väldigt bra fortsättning på Drakviskaren. Boken har en annan ton och flera röster. Lång tid har gått och karaktärerna har utvecklats. Den är väldigt spännande och en vet aldrig hur det ska gå. En helt ny värld presenteras och den är så facsinerade annorlunda att jag ibland måste anstränga mig för att se den framför mig. Så mycket känslor och inre kamper! Älskar det. Att mål kan ändras, lika som känslor. Och sluten! Två av dem var ju fruktansvärda, men det tredje hade jag blivit fruktansvärt upprörd om jag inte fått. Tur det är en trilogi så det fortsätter!
Demonviskaren tar vid en tid efter att första delen i Alvblodstrilogin, Drakviskaren, slutar. Återigen blir jag väldigt imponerad över det massiva och gedigna arbetet Lovisa Wistrand har gjort med sitt världsbygge och med sina karaktärer. De har sina utmejslade stilar, personligheter och till och med sätt att prata. Jag gillar att det finns andra språk som vi kan ta del av, och som används så att jag som läsare till slut känner igen orden ändå.
Om man inte har läst första delen, eller om det är en tag sedan man läst den, kan det vara en bra idé att plocka upp Drakviskaren först/igen. För även om jag tror att man kan läsa andra delen utan att ha läst första har man större behållning av att ha läst serien i ordning. Att ha läst om Iszaeldas olika relationer med Akares, att veta varför det blir som det blir, och att lära känna karaktärerna först är bara bra i den här seriens fall.
Jag tycker om att kapitlen är dedikerade till en huvudkaraktär och dess tankar, och jag gillar också att det inte är fler än fyra som får spela huvudperson. Hade det varit fler hade det kunnat bli krångligt men i det här fallet är alla så starkt sammankopplade till varandra på olika sätt att det gör att berättelsen får ett snyggt djup.
Återigen har jag svårt för Iszaelda, jag börjar inte gilla henne förrän i slutet på boken. Vill bara plocka upp och skaka om, men det skulle jag aldrig någonsin våga. Jösses, så mycket skinn på näsan. Däremot gillar jag Keelan, och jag gillar hur mycket mer djup han har i den här boken än i förra. Acrantas totala motsats till Iszaelda är också snyggt planerat.
Det finns många vändningar i Demonviskaren och flera av dem är oväntade. Vissa går att räkna ut på förhand men det gör mig inte så mycket, det får mig bara att känna mig smart. Skulle jag klaga på något är texten i boken väldigt liten, och det kräver att jag är pigg när jag läser. Det gör även världsbygget och språket, men när jag är alert är jag väldigt inne i boken.
Omslaget är oerhört snyggt tycker jag, drar in mig som läsare och jag vill veta mer. Det ska bli spännande att läsa upplösningen.
Nu har jag läst del 2 i Alvblodstrilogin, mot bättre vetande. De saker som jag gillade med första boken är som bortblåsta här och jag tycker att storyn spårat ur fullständigt.
Iszaelda ska hämta sin älskade Akares från dödsriket eftersom han inte gick att återuppliva i förra boken. Det har gått några hundra år och hon har blivit något känslolös halvdrakbest som nu pratar väsande . Alla hennes ”ja” och ”jag” i boken är ”jza” och ”jzag” och det är fruktansvärt störande. Detta har alltså skett på grund av att hon bara umgåtts och ”varit ett med sin drake”.
Akares är i dödsriket, har minnesförlust och har blivit dödsguden själv. Iszaelda (eller IZ AH RAH som hon döpt om sig till nu) hamnar då i en galen bachelortävling med sin kompis Arcanta där den lyckliga vinnaren får bli Akares (nu heter han Seraka) fru. Och ja, Seraka är Akares baklänges.. Iszaelda måste få Akares att kyssa henne inom 7 dagar för att få tillbaka sina minnen och för att de ska komma därifrån. Hon spöar honom i strid, så han väljer hennes kompis istället eftersom han blir kränkt, men också för att han vill skydda henne från att offras. På grund av att kompisen Arcanta teleporteras därifrån när Iszaeldas systerson kysser henne, tvingas Akares/Seraka att välja Iszaelda istället. Sedan våldtar han henne, men kysser henne inte, så allt misslyckas.
Under tiden har Iszaeldas ex blivit ihop med hennes drake och det är precis lika obehagligt som det låter. Han smittar också draken med en förbannelse via sin penis. Japp.
Akares fortsätter att komma undan med det mesta. I förra boken var det att mörda Iszaeldas familj och andra, samt lögner och mordförsök. I den här boken vill hon fortfarande ha honom efter att han våldtagit henne, men av någon anledning går gränsen när han försökte döda henne genom att slänga henne i "havet".
Vad tusan hände egentligen i den här boken? Jag är nästan mållös, men kommer att läsa nästa del också, just för att jag har svårt att lämna halva serier olästa. Men detta var inte bra.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Var börjar man att recensera en bok som har gjort en mållös, berättelser som bitvis har gjort så ont att jag var tvungen att lägga den ifrån mig? För att de kom för nära, alldeles för nära.
Jag börjar i slutet av boken, med slutet av en av berättelserna som har fått mig att gråta hejdlöst en tidig söndagmorgon. Jag hade inte räknat med att karaktären (skriver inte vilken, för att inte spoila) skulle gå ett sådant öde till mötes och jag saknar hen redan. Kanske nästan lika mycket som de andra karaktärerna saknar hen.
Lovisa har byggt upp en alldeles fantastisk värld med regler och egenheter som är mycket annorlunda men ändå så pass logiskt uppbyggda att det är lätt att förstå hur världen fungerar. Det är svårare att hänga med i karaktärernas känslostormar med det är bra bra! Så här är livet! Kärlek kan bli till hat, vänskap kan bli till åtrå. Känslor följer inga regler och man vet aldrig hur det blir. Det gäller människor, alver, drakar, ...
#3 i sagan ligger redan vid läsfåtöljen och väntar på mig. Jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för alla.
Har lyssnat klart på ”Demonviskaren” av Lovisa Wistrand. Lovisa Wistrand är för mig en mycket spännande författare! Vet aldrig vad som ska hända i hennes böcker och det är något positivt. Sen är det vissa delar som jag tycker är helt fantastiska och andra som helt enkelt inte är min kopp te. I denna bok är det lite oväntat Kilan som är min favoritkaraktär. Han gör en intressant utveckling och då han är en av berättarrösterna får man reda på mer hur han tänker. Gillar honom! Och mot slutet av boken finns en liten beskrivning av, eller insikt om varför han agerat som han gjort tidigare i berättelsen. Får lyssna vidare och se vad som händer med honom och de andra. I tredje boken kanske det är någon av de andra karaktärerna som fångar min uppmärksamhet mest? Hur som helst önskar jag att Lovisa Wistranf aldrig slutar att skriva böcker. Hon har ett alldeles speciellt sätt att skriva på och jag tycker hon har unika idéer både när det gäller karaktärer och världsbygge.
Hur kan man toppa en bästsäljande första del i en trilogi? Bok #2 är alltid svår; förväntningarna är enorma, fallhöjden stor, ifall något går snett. Men Lovisa Wistrand lyckas med det mesta i den här spännande uppföljaren: berättelsen har driv, känslorna lågar och miljöerna griper tag i läsaren. Man befinner sig verkligen i det fascinerande dödsriket, man drunknar i blodshavet och man sveps med i drakarnas flykt.
Och man lider med protagonister och antagonister.
Men det bästa av allt? Jo, Wistrand låter oss få ta del av flera karaktärers tankar och upplevelser i denna andra del av Alvblodstrilogin. Hon låter karaktärerna (ja, även en drake!) styra språket också, så att inkänningen i respektives känsloliv underlättas galant.
Rekommenderas varmt till alla er där ute som gillar high fantasy, spänning och varför inte romance!
En bok fylld av spänning och kärlek och dom helt suveräna miljöbeskrivningarna gör läsningen till en upplevelse.
Lovisa bygger upp två otroligt detaljrika världar med välarbetade karaktärer. Tempot i boken är högt vilket gör boken väldigt spännande och svår att lägga ifrån sig. Precis som i föregångaren Drakviskaren så förekommer det till viss del ett eget språk, men man kommer snabbt in i handlingen och efter att ha bläddrat tillbaka till ordlistan ett par gånger flyter läsningen på utan problem. Iszaeldas språkbruk kan precis som i förra boken vara likt en trotsig tonårings emellanåt men jag har börjat tycka alltmer att det hör karaktären till.
Dessa böcker passar såväl dig som är inbitet fan utav fantasygenren och dig som inte läst så mycket av genren innan.
Det var ju ett bra tag sedan jag läste första boken så det tog lite tid att komma in i handlingen igen, men när jag väl gjort det så kunde jag knappt sluta läsa. Jag tyckte att denna delen var lite mörkare än den förra. Miljöerna var väl beskrivna och vissa karaktärer hade utvecklats oerhört och hade ett helt annat djup än i första boken. Det var spännande, det var kärlek, vänskap och såklart drakar. Gillade det och ser nu fram emot att läsa den sista delen i trilogin.
Alltså jag älskar den här serien! Är som en känslomässig berg-och-dal-bana. Jag har skrattat, gråtit och gått sönder med karaktärerna! Både Drakviskaren och denna har varit otroligt svåra att lägga ifrån sig och jag har verkligen fått slita mig från böckerna och komma tillbaka till verkligheten. Men har verkligen längtat och krävt att få öppna boken igen.
Lättare att komma in i del 2. Man känner karaktärerna och även om det tillkommer nya så blir det inte komplicerat. Gillade del 2 skarpt och ger mig på del tre direkt.