I Sju grenar förgrenar sig språket i sju sviter: det är färder genom staden och samtiden, det är dikter med drag av vaggvisa och ballad, tankespråk, besvärjelse och gåta. Dikterna utforskar gåvans väsen och kretsar kring släktens och arvets betydelse, de undersöker språkets gränser och möjligheten att ”säga smärtan”. Och de lovsjunger tiden och tillvaron, både den välkända vardagen och främmande, avlägsna världar.
Tillsammans bildar de sju grenarna ett sjungande, strömmande språkträd. Det är en tänkande och klingande dikt som förmedlar frågor, förundran, fasa – och frihet.
Raderna ur natten, genom natten fram, så fort:
säg det närmare
och gå till urskogen
du har ju själv sett utan ord att
grenarna är strömmande
och bladet bortryckt från din mun
Katarina Frostensons diktning är en byggnad i ständig rörelse där de olika verken förbinds med varandra genom bilder och klanger som förskjuts, återkommer och utvecklas.
I varje bok stäms instrumentet, Frostensons språk, på ett nytt sätt men det går alltid att känna igen dess öppenhet, musikalitet och rikedom på tankar och infall. I den nya diktsamlingen Sju grenar för hon sitt språk vidare i en mer reflekterande och eftersinnande ton, men likafullt ljuder och klingar det.
Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och översatt skönlitteratur från franska, bl a Henri Michaux, Marguerite Duras och Georges Bataille. 1978 debuterade hon som författare med diktsamlingen I mellan.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.
2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset. 1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Frostensons text är enligt min fru som att höra ett halvt samtal: det stämmer. Den är fantasieggande, och tidvis väldigt ojämn. Det finns dock ett antal dikter som är transdrivande för läsaren; som lämnar en i en annorlunda sinnesstämning. Jag är väldigt imponerad.
Svår att betygsätta och jag tog mig nog vatten över huvudet med denna. Blev så pepp efter att ha läst Frostenssons fantastiska K som är betydligt mer lättläst och fängslande än denna bok. Fast det kanske är grejen med dikter. Vad vet jag...
Ojämn och inte i min smak. Frostenson är skicklig i sitt skrivande men är både, samtidigt, för mycket köksbänkspoesi och abstraktion. Som att höra ett halvt samtal på tunnelbanan och inte engagera sig mer än det.