What do you think?
Rate this book
Armarna
Hanna Rajs Lundström debuterar på 10TAL Bok med en personlig diktsamling, där tiden och minnet klamrar sig fast i armarna. Hur bär man vidare sitt arv, när historien kastar sin skugga över nuet? Armarna präglas av en judisk familjeberättelse, men också av en personlig kamp mot missbruk och rädslor. Med en okonstlad och känsloladdad talspråklig poesi formuleras en svit dikter om släkten och den egna bakgrunden med vardagen som utgångspunkt. I dikten "chai" tecknas det samtida judehatet i all dess absurditet. Men framför allt är Armarna en bok om kärlek, om hur människor med olika historier och minnen möts och skapar något nytt.
- GenresPoetry
96 pages
Published March 23, 2018
62 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 16 of 16 reviews
Read
August 4, 2018"armarna kommer från hjärtat
men hjärtat vill så mycke mer än va fingrarna når
de lär man sig på yoga tror ja
att hjärtat vill framåt"
men hjärtat vill så mycke mer än va fingrarna når
de lär man sig på yoga tror ja
att hjärtat vill framåt"
January 26, 2019
Är det genialiskt eller banalt? Eller är det bara min rädsla för svårtillgänglig lyrik som får mig att tänka i termer av banalt? Det är snarare språket, detta moderna internet-tilltal, som gör att jag reagerar.
Dikterna tar upp ämnen som kärlek, arv, missbruk och familj och är verkligen inte banala utan tvärtom och jag skulle vilja läsa mer, tycker att diktsamlingen är för kort, alldeles för kort. Ge mig mer!
Bra betyg alltså.
Dikterna tar upp ämnen som kärlek, arv, missbruk och familj och är verkligen inte banala utan tvärtom och jag skulle vilja läsa mer, tycker att diktsamlingen är för kort, alldeles för kort. Ge mig mer!
Bra betyg alltså.
July 19, 2022
Jag hatar havet
Men du kommer från en ö
Lol
❤️❤️❤️
Men du kommer från en ö
Lol
❤️❤️❤️
March 18, 2021
Hanna Rajs Lundströms debut är bitvis väldigt drabbande. Flera av dikterna verkar behandla ett missbruk som ligger ganska nära i tiden. Det ligger under ytan, poppar upp som minnesbilder. Hur det syns genom andras ögon visas snyggt i den här korta dikten:
Här ser man också det speciella språk som flyter genom hela diktsamlingen. Det är talspråkligt konsekvent rakt igenom och jag känner att det ger texten en nästan punkig känsla. Det tog några sidor att vänja sig, men sedan flyter det på bra och är en snygg touch.
Det som inte greppar mig lite hårt är dikterna om arv, om blod, men det är nog en smaksak. De känns mer distanserade och eftertänksamma. Inte dåliga, men heller inte lika drabbande som vissa av de övriga dikterna.
första gången ja e fokuserad me dig
e första gången du frågar om ja tagit nånting
du e väl ovan att se mig såhär bara
men ja lovar ja ljuger inte (s. 73)
Här ser man också det speciella språk som flyter genom hela diktsamlingen. Det är talspråkligt konsekvent rakt igenom och jag känner att det ger texten en nästan punkig känsla. Det tog några sidor att vänja sig, men sedan flyter det på bra och är en snygg touch.
Det som inte greppar mig lite hårt är dikterna om arv, om blod, men det är nog en smaksak. De känns mer distanserade och eftertänksamma. Inte dåliga, men heller inte lika drabbande som vissa av de övriga dikterna.
June 14, 2024
Jag blev intresserad av den här poesisamlingen av Hanna Rajs (tidigare Lundström) i samband med att jag stötte på titeldikten, "Armarna", i ett annat sammanhang. Dikterna leker genomgående med språket, och använder bl.a. en sorts talspråklig stavning. Jag kan förstå greppet, men det frustrerade mig även i läsningen vid flera tillfällen, eftersom jag t.ex. hade svårt att läsa "de" som "det" snarare än "dom", vilket påverkade innebörden kraftigt och tvingade till omläsning.
Dikterna handlar mycket om judisk identitet, men även identitet i allmänhet och utgår från en sorts utanförskap (även inom innanförskapet, så att säga). Antisemitism, både i historiskt perspektiv och i mer modern tappning, bakas även in och diskuteras utifrån den judiska identiteten.
På det hela taget är det en intressant samling, med åtta dikter, med varierande antal strofer vardera, men där varje strof presenteras på en ny sida (så att det nästan blir som en liten underdikt i dikten). Tyvärr stöter en del av de tidigare nämnda språklekarna bort mig lite, och lämnar mig lite mer oberörd än om jag hade kunnat sjunka in i språket.
Dikterna handlar mycket om judisk identitet, men även identitet i allmänhet och utgår från en sorts utanförskap (även inom innanförskapet, så att säga). Antisemitism, både i historiskt perspektiv och i mer modern tappning, bakas även in och diskuteras utifrån den judiska identiteten.
På det hela taget är det en intressant samling, med åtta dikter, med varierande antal strofer vardera, men där varje strof presenteras på en ny sida (så att det nästan blir som en liten underdikt i dikten). Tyvärr stöter en del av de tidigare nämnda språklekarna bort mig lite, och lämnar mig lite mer oberörd än om jag hade kunnat sjunka in i språket.
February 27, 2019
Helt underbart språk med några riktiga höjdpunkter i lyriken
October 26, 2019
Gillade inte sättet den är skriven på, men kanske ger en av hennes andra böcker en chans ändå i.o.m. att så många verkar gilla.
January 4, 2020
This is the first of litterature I read of this kind. The text is very personal but I thought many of them where hard to grasp.
Armarna by Hanna Rajs-Lundström get a 3.4/10 stars.
Armarna by Hanna Rajs-Lundström get a 3.4/10 stars.
February 19, 2020
Sååå bra!!!
June 3, 2020
"å ja hatar havet men du kommer från en ö lol" (s. 77).
April 3, 2022
Fin gåva, bra bok
February 9, 2019
Jag har länge försökt hålla ögonen öppna på vad som händer i den lilla ankdammen poesisverige är, med ofta med en känsla av hopplöshet. Från och till dyker namn upp. Personer dyker upp i tidskrifter, i intervjuer, gör sig lite av ett namn som kulturprofiler innan en kan göra sig en uppfattning av varför. Sedan ibland ganska snart, ibland dröjer det flera år, så dyker deras debut ut. Och allt som lämnar poesin övrigt att önska. Det är väll så saker och ting fungerar. För att så sig in i en värld där uppmärksamhet är en valuta så blir väll det ofrånkomligt.
Hanna Rajs Lundström var en sådan person, som dök upp allt oftare i lite olika sammanhang. Så när hennes debut Armarna kom ut köpte jag den av nyfikenhet, men inte med några större förväntningar. Jag är tacksam över att jag gjorde det.
På bokens baksida, insjunket i lika mycket glans som en den svenska poesin står det ”en sårbar och personlig diktsamling om arv och kärlek”. Kärleken finns så klart där, var finns den inte? Men även om boken handlar om arv så känns det lika mycket som om den handlar om allt det vi inte ärver.
Lundström har kastat sig ut i poesin, i en tid då den sällan skriver om jaget. Då den oftare än inte försöker plocka isär språket och bygga upp den till nya saker. Ibland oigenkännliga. Det är ett arv. Men hon har valt att skriva om ett jag som känns mer starkt än sårbart. Hon har valt att använda sig av språket som något en känner igen, kanske allt för väl, upprepningen är hennes främsta poetiska grep. Hon skriver om arv, men vad som slår mig är allt det som arvet inte insluter, vad som händer när arvet inte längre blir en vägvisare. Vad som händer är Hanna Rajs Lundströms poesi. Den är lika stark som den är omedelbar.
Jag vill se mer av den. Mer av kärleken och vad den inte rymmer. Mer av den nästan pubertala jargongen som används lika mycket för att det finns saker om kärlek och förlust som inte kan sägas på ett annat språk, men lika mycket för att det finns så mycket av den samma som den inte inrymmer. Det som inte sägs, som inte skrivs. Det är inte en talande tystad, den skriker. Som så ofta i poesin av smärta. Men också av mycket mer. Jag vill vistas mer i det Stockholm, den generationen vi delar och som flyger ur sidorna lika lätt som en tonårings ogenomtänkta statusuppdateringar.
Så klart, boken är inte perfekt. Det är ingen. Det är också en debut. Det finns saker som det skulle behövas antingen mer av, eller mindre. Som slutet, då Lundström blir politisk på allvar, på ett omedelbart sätt som är svårt att värja sig emot. Antisemitismen vilar som allt annat arv likt en mara över de levandes axlar. Och det gör ont. Det gör ont att läsa det. Om är inte lika ont som att leva det, men vad är å andra sidan det?
Men den avslutningen kommer lite som ett brott mot resten av dikten, även om Lundström gjort vad hon han för att bygga upp till den. Kanske är det en smärta som hade förtjänat något mycket längre, något eget?
Oavsett vad, att det är en debut, att det är en bok som såväl i sitt innehåll som i sin form bygger vidare och bryter mot ett arv, som inte hunnit ta form. Att det är en debut och ett författarskap som behöver tid på sig att mogna, oavsett det så är Armarna en bok jag kommer att läsa om. Mer en två gånger. Det är mer än vad jag kan säga om de flesta nya diktsamlingarna jag läst de senaste åren.
Hanna Rajs Lundström var en sådan person, som dök upp allt oftare i lite olika sammanhang. Så när hennes debut Armarna kom ut köpte jag den av nyfikenhet, men inte med några större förväntningar. Jag är tacksam över att jag gjorde det.
På bokens baksida, insjunket i lika mycket glans som en den svenska poesin står det ”en sårbar och personlig diktsamling om arv och kärlek”. Kärleken finns så klart där, var finns den inte? Men även om boken handlar om arv så känns det lika mycket som om den handlar om allt det vi inte ärver.
Lundström har kastat sig ut i poesin, i en tid då den sällan skriver om jaget. Då den oftare än inte försöker plocka isär språket och bygga upp den till nya saker. Ibland oigenkännliga. Det är ett arv. Men hon har valt att skriva om ett jag som känns mer starkt än sårbart. Hon har valt att använda sig av språket som något en känner igen, kanske allt för väl, upprepningen är hennes främsta poetiska grep. Hon skriver om arv, men vad som slår mig är allt det som arvet inte insluter, vad som händer när arvet inte längre blir en vägvisare. Vad som händer är Hanna Rajs Lundströms poesi. Den är lika stark som den är omedelbar.
Jag vill se mer av den. Mer av kärleken och vad den inte rymmer. Mer av den nästan pubertala jargongen som används lika mycket för att det finns saker om kärlek och förlust som inte kan sägas på ett annat språk, men lika mycket för att det finns så mycket av den samma som den inte inrymmer. Det som inte sägs, som inte skrivs. Det är inte en talande tystad, den skriker. Som så ofta i poesin av smärta. Men också av mycket mer. Jag vill vistas mer i det Stockholm, den generationen vi delar och som flyger ur sidorna lika lätt som en tonårings ogenomtänkta statusuppdateringar.
Så klart, boken är inte perfekt. Det är ingen. Det är också en debut. Det finns saker som det skulle behövas antingen mer av, eller mindre. Som slutet, då Lundström blir politisk på allvar, på ett omedelbart sätt som är svårt att värja sig emot. Antisemitismen vilar som allt annat arv likt en mara över de levandes axlar. Och det gör ont. Det gör ont att läsa det. Om är inte lika ont som att leva det, men vad är å andra sidan det?
Men den avslutningen kommer lite som ett brott mot resten av dikten, även om Lundström gjort vad hon han för att bygga upp till den. Kanske är det en smärta som hade förtjänat något mycket längre, något eget?
Oavsett vad, att det är en debut, att det är en bok som såväl i sitt innehåll som i sin form bygger vidare och bryter mot ett arv, som inte hunnit ta form. Att det är en debut och ett författarskap som behöver tid på sig att mogna, oavsett det så är Armarna en bok jag kommer att läsa om. Mer en två gånger. Det är mer än vad jag kan säga om de flesta nya diktsamlingarna jag läst de senaste åren.
May 16, 2018
Stundtals briljant, med ett språk jag ömsom stör mig på och ömsom älskar.
Read
February 9, 2019”min bror har ett halsband me stjärna men han går knappt med det
å mamma har ett Chai för ingen vet va de e
hon brukar säga: dom som vet dom vet
Chai e ett tecken som står för livet
ett tecken vi bär i hemlighet
de spelar ingen roll hur långa armarna e
när dom målar hakkors nu på vasa real [ellis kommentar: jag kommer ihåg det. det var över hela baksidan av skolan i rosa och grönt. vi var livrädda allihopa.] å på moskén
å kastar brandbomber i synagogan hur sjukt e de
å ja gör aliya å sjunger starkt så de ekar
å när vi kommer ut ur goggan står vakterna å pekar
upp mot Nybrogatan där nmr demonstrerar
å ja sänker mina armar
kippan i handen å handen darrar
handen på hjärtar å hjärtar darrar
å ja sänker mina armar”
å mamma har ett Chai för ingen vet va de e
hon brukar säga: dom som vet dom vet
Chai e ett tecken som står för livet
ett tecken vi bär i hemlighet
de spelar ingen roll hur långa armarna e
när dom målar hakkors nu på vasa real [ellis kommentar: jag kommer ihåg det. det var över hela baksidan av skolan i rosa och grönt. vi var livrädda allihopa.] å på moskén
å kastar brandbomber i synagogan hur sjukt e de
å ja gör aliya å sjunger starkt så de ekar
å när vi kommer ut ur goggan står vakterna å pekar
upp mot Nybrogatan där nmr demonstrerar
å ja sänker mina armar
kippan i handen å handen darrar
handen på hjärtar å hjärtar darrar
å ja sänker mina armar”
Displaying 1 - 16 of 16 reviews