Hanna och Rakel har varit vänner i en evighet. Hanna har alltid varit den populära, Rakel är den som får hänga med. De ingår i det gymnasiegäng som åker omkring i olika bilar på fritiden, på väg bort från mörk granskog, mot stränderna och vattnet. På väg bort från de präktiga bönehusen på jakt efter horisont, förbjudna substanser och hafsiga akter i baksäten.
Ja, Rakel är den som hänger med, men hon är inte den som låter sig kuvas. Balansen mellan vännerna är inte självklar, den skiftar ständigt och är outgrundlig. I fonden finns mommos och moffas stadiga trygghet, deras dofter och smaker. I fonden finns också en mamma som försvinner, och en pappa som blir alldeles tyst. Hur är det möjligt med kvinnlig solidaritet när man inte ens kan förlåta sin egen mamma? Och när man inte kan vara lojal ens mot sin bästa vän?
I sin skildring av en flickas uppväxt beskriver Ellen Strömberg vänskap och uppvaknad sexualitet på ett rått, ärligt och sällan skådat uppriktigt sätt.
Välskriven debutroman om flickliv, kvinnoliv. Gillar de språkliga bilderna massor, gillar också att det Österbotten som Strömberg beskriver både känns välbekant och exotiskt för mig.
Enkel och snabb läsning med en tidslinje som förflyttar sig ständigt. Det blir trots det ändå rakt och okomplicerat men med stråk av svärta. Stundtals tycker jag att boken känns lite enformig, men den lyfter mot slutet.
Den här romanen var verkligen makalöst bra skriven, så jordnära på något sätt, och jag bara slukade den. Det var en så himla bra vänskapsskildring här MEN alltså som den pryda person jag är tycker jag det var ointressant och krävande att läsa om så himla mycket sex, bra med kvinnlig sexualitet etc etc men jag tycker personligen det var för mycket hehe sorry
Första boken för i år blev Jaga vatten av geniet Ellen Strömberg!! Obehagliga maktlekar blandat med fantastisk humor och ett väldigt välgenomarbetat språk.
”Mommo brukade borsta mitt hår med hundra tag eller mer och säga att om jag bara höll håret långt och vackert skulle jag en dag bli lucia. Jag blev aldrig lucia och mitt hår var kort och svart när jag äntligen blev av med oskulden. Ingen knullar duktiga flickor, det glömde mommo berätta.”
Rakel och Hanna är bästisar. De umgås nästan hela tiden, de växer upp tillsammans, blir tonåringar tillsammans, haffar killar tillsammans. De framträdande känslorna i boken är ungdomens osäkerhet, känslan av att inte passa in, sexuella uppvaknandet och försöket att hitta sig själv.
Boken är delad i korta kapitel bestående av tillbakablickar och det gör boken både intressant och lätt att läsa. Dock önskar jag att kapitlen ibland varit längre för att ge mer djup i de olika delarna.
”Istället blev jag bättre och bättre på att dyka. Om man dök tillräckligt djupt ner slutade världen att existera ett ögonblick. Jag försökte alltid komma ihåg vad jag tänkte när jag dök så långt ner, men jag kunde aldrig minnas en enda tanke. Hanna tyckte att sjögräset på bottnen var äckligt, men jag tyckte det kändes som änglahår mot magen och mellan benen.”
Boken har inte en helt klar röd tråd, men den innehåller många smarta och fina tankar om barns sätt att tänka och se på saker och om tonårsåren. Det jag tyckte bäst om boken var just enstaka meningar och tankar, det är enligt mig just det som syr ihop berättelsen och bildar en helhet. Jag trivdes med boken, och jag kände med och kände igen mig i den här boken som är en mycket snärtig och verklighetstrogen skildring om att bli kvinna.
Luin Moa Martinsonin 1930-luvulla kirjoittaman Mor gifter sig -romaanin, jonka on sanottu olleen ensimmäisiä, tärkeitä tytön lapsuuden kuvauksia. Hämmästyin, kun luin Nuoren Voiman arvioita Ellen Strömbergin Jaga varten -teoksesta, jossa todettiin, että esikoisteos avaa tärkeän näköalan tyttöjen nuoruuteen, jollaisia on liian vähän.
Olin aiemmin lukenut Strömbergin Vi ska ju bara cyckla förbi kirjan ja esikoisteos tuntui aluksi harjoitukselta myöhempää kirjaa varten. Mitä se tietyllä tavalla onkin, toki. Mutta mitä pidemmälle luin, sitä enemmän ihastuin aikatasojen sekoittumiseen, fragmentaarisuuteen ja tiettyjen kappaleiden proosarunomaisuuteen. Strömberg on rosoinen, kova ja herkkä, kaikkea tätä yhtä aikaa ja tavoittaa tyttöjen maailman herkästi. Hän kuvaa tarkasti erityisesti tytöille luontaisena tarjoillun parhaan ystävän ja ystävyyden kemiaa ja anatomiaa. Sydänystävä on jotain, mitä jokainen tyttö janoaa, tai opetetaan janoamaan, mutta tiivis, symbioottinen ystävyys on muutakin kuin ruusunpunaisia haaveita. Hannan ja Rakelin tarina on kertomus ystävyydestä ja yhdessä kasvamisesta, mutta myös vallasta ja kateudesta, ulkopuolisuudesta ja peloista - ja omaksi itseksi kasvamisesta.
Jag är tudelad till denna bok. Den är bra, och jag läser den nästa i ett streck, men innehållet är för grovt för min smak. Vissa menar att det finns en stor igenkänning, och visst finns det igenkänning till viss del, men jag känner ändå inte igen mig i hur de lever sitt liv. Stundtals känns det riktigt sorgligt. Ändå är det fint på nåt sätt. Men precis som andra kommenterat så blir det också lite för mycket sex för min smak, rått och ganska groteskt beskrivet. Brukar inte gilla när historier hoppar i tid, men här funkar det faktiskt, tack vare de korta kapitlen som blir som nedslag i hennes liv. Jag vill likna den vid "Natten är ännu ung" och jag får lite samma känsla som när jag läste den. Den är dock mycket bättre (modernare) och 3 stjärnor känns för lite, så det blir ändå 4 stjärnor (eller 3,5).
Kan lätt identifiera mig med Rakel eftersom jag själv hade en barndomsvän sedan dagis. Vi lovade varandra att vara vänner hela livet men såklart vi växte ifrån varandra någon gång under högstadietiden. Rakel känner sig ofta som ett andrahandsval i jämförelse med Hanna, och är kanske lite avundsjuk på hur Hanna alltid får de snyggaste killarna och blir inbjuden till alla coola fester, medans Rakel är den mindre snygga kompisen som bara hänger med. Inte en favoritbok på grund av att jag inte riktigt hittade någon verklig substans i boken, allt kändes lite löshängande utan någon röd tråd, egentligen. Men en bra debutbok, och Strömbergs skrivande har utvecklats enormt.
Har tappat bort läslusten lite, det gick väldigt snabbt att tappa den tyvärr. Har kämpat lite för att komma tillbaka faktiskt, har försökt plöja ett par böcker men det har aldrig varit något som har känts kul eller motiverande så man faller lätt in i andra saker istället.
Jag läste halva "jaga vatten" för att jag känner att det inte kommer att komma något som är mer revolutionerande och intressant än det som redan har varit :/ Inget för mig kanske, men fint språk absolut
Väldigt kort, men också ganska lagom, för sitt innehåll. Om en toxisk vänskap, där jaget är kompisens booster och plank hela tiden, som den "fula, men inte alltför fula" av de två. Porträttet av Hanna (vännen) som en ganska hänsynslös person, som leker med killar som sexobjekt, som jaget tröstknullar när hon dumpar dem. Men också om att sakta komma ur det greppet och se "bästisen" ur ett annat perspektiv, och bli sin egen. Lyssnat som ljudbok.
Det skildras fint det här med att vara varandras bästa vän men ändå inte riktigt nå varandra. Ibland kan den en kallar sin bästa vän vara den en gör mest illa. Det här glappet som uppstår när vänner utvecklas åt olika håll men när båda under en period håller fast vid de roller de alltid haft förut.
En riktigt fin bok om vänskap som utvecklas genom livet, på ont och gott. Det svåra och det vackra i att ha en nära bästis och hur skeenden i livet lyfter och sänker relationer. Trakterna där berättelsens utspelas och det så igenkänningsbara i att alltid vara på väg bort från ens hemort får ta stor och värdefull plats.
Ett gripande porträtt av Rakels liv, från barndom fram till henne som ung vuxen, snabbläst men ändå fängslande. Boken följde ingen kronologisk ordning utan kändes mer som en inblick i Rakels minnen, lite huller om buller. Lite annorlunda än vad jag är van vid att läsa, men jag gillade det. Språket var lätt men ändå målande och detaljrikt.
En bok om vänskap, kärlek och uppväxt i Österbotten. Jag läste den på grund av lite hemlängtan till mina hemtrakter där boken utspelas, men fann inte riktigt någon igenkänning förutom miljön.
Kapitlena är korta och vackert skrivna, även om det ibland är smutsigt och äckligt. Slutet kändes lite abrupt och påskyndat. Överlag tyckte jag om den.
Även om flickors inflammerade vänskapsrelationer inte är min favoritläsning precis så lyckades Strömberg verkligen med det här och så med den österbottniska miljön därtill så måste jag nog ändå motvilligt ge betyget fyra stjärnor relatable af.
Rapp och rolig roman med en svärta som ligger som en svag dimma över hela berättelsen. Läste ut boken på under en dag, med korta, välfyllda kapitel sögs jag snabbt in i boken och ville inte sluta läsa!
En berörande och snabbläst bok som får mig att fundera på vänskapsförhållanden och dynamiken i dem. Strömberg har en säker stil och ton, rekommenderar verkligen!
Som Euphoria i finlandssvensk småstad. Har svårt för det överdrivna sexualiserandet och den påklistrade svärtan, men det är något med karaktärerna som jag gillar.