What do you think?
Rate this book
Pappaklausulen
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.
367 pages, Hardcover
First published August 16, 2018
117 people are currently reading
3247 people want to read
About the author
Jonas Hassen Khemiri
27 books663 followersJonas Hassen Khemiri, born in 1978, has a Tunisian father and a Swedish mother. He grew up in Stockholm, has studied economics in Paris and been an intern at the UN in New York.
He made a celebrated debut in 2003 with Ett öga rött/One Eye Red, which has sold over 200,000 copies in Sweden and became the best-selling paperback of any category in 2004. For Ett öga rött/One Eye Red Jonas Hassen Khemiri received the Borås Tidning award for best literary debut, Sweden’s most important award for a first book. In the fall of 2007 the film based on Ett öga rött/One Eye Red will open in Swedish cinemas.
Jonas Hassen Khemiri’s second novel, Montecore, was published to unanimous raving reviews in 2006. In strong international competition it was awarded to 2006 year’s P O Enquist Prize. Later the same year, Montecore was nominated for the August literary award. Montecore also received Sveriges Radio’s Romanpris award for best novel of 2007. The listener jury’s motivation reads: "Because Jonas Hassen Khemiri leaves his mark on every single word in Montecore in an inspirational “transpiration” of creativity. Montecore is a beautiful, melancholic but also wonderfully funny book that depicts Sweden in a unique light, making it hard to think of anyone who shouldn’t read it."
Jonas Hassen Khemiri has also had a praised start as a playwright. His first play “Invasion!” was written for The Stockholm City Theatre and played two seasons of sold out performances. His drama debut also opened the doors for Khemiri to participate at Royal Court’s International Residency in London. His new play will open at Riksteatern in 2007.
Translation rights to Khemiri’s novels have so far been sold to: Germany, France, The Netherlands, Finland, Denmark, Norway, Russia and Serbia.
He made a celebrated debut in 2003 with Ett öga rött/One Eye Red, which has sold over 200,000 copies in Sweden and became the best-selling paperback of any category in 2004. For Ett öga rött/One Eye Red Jonas Hassen Khemiri received the Borås Tidning award for best literary debut, Sweden’s most important award for a first book. In the fall of 2007 the film based on Ett öga rött/One Eye Red will open in Swedish cinemas.
Jonas Hassen Khemiri’s second novel, Montecore, was published to unanimous raving reviews in 2006. In strong international competition it was awarded to 2006 year’s P O Enquist Prize. Later the same year, Montecore was nominated for the August literary award. Montecore also received Sveriges Radio’s Romanpris award for best novel of 2007. The listener jury’s motivation reads: "Because Jonas Hassen Khemiri leaves his mark on every single word in Montecore in an inspirational “transpiration” of creativity. Montecore is a beautiful, melancholic but also wonderfully funny book that depicts Sweden in a unique light, making it hard to think of anyone who shouldn’t read it."
Jonas Hassen Khemiri has also had a praised start as a playwright. His first play “Invasion!” was written for The Stockholm City Theatre and played two seasons of sold out performances. His drama debut also opened the doors for Khemiri to participate at Royal Court’s International Residency in London. His new play will open at Riksteatern in 2007.
Translation rights to Khemiri’s novels have so far been sold to: Germany, France, The Netherlands, Finland, Denmark, Norway, Russia and Serbia.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 314 reviews
August 23, 2018
Det här är en fantastisk roman, en vacker och berörande och självklar bok om hur det är att vara familj. Kanske Khemiris bästa bok och jag hoppas att du skriver minst tio till.
Det finns två saker som framför allt utmärker skickligheten i denna bok: stilistiken och perspektivtagandet. Stilistiskt är språket rakt och enkelt och således självklart och pricksäkert, och det är också det som genomsyrar Pappaklausulen: det är så uppenbart att det är Khemiri. Han skriver det man själv har tänkt men inte kunnat formulera: han är ingen stryka-under-citat-författare, snarare en ah-wow-ja-författare. Jag är såå imponerad av att Khemiri kan beskriva samma situation flera gånger utifrån olika perspektiv, och däri skapa olika känslor hos läsaren, utan att det någonsin känns repetitivt. Jag tycker om och ogillar alla karaktärer, och det om något gör att hans ord känns både trovärdiga och nyanserade. Definitivt topp 3 läsupplevelser i år.
Det finns två saker som framför allt utmärker skickligheten i denna bok: stilistiken och perspektivtagandet. Stilistiskt är språket rakt och enkelt och således självklart och pricksäkert, och det är också det som genomsyrar Pappaklausulen: det är så uppenbart att det är Khemiri. Han skriver det man själv har tänkt men inte kunnat formulera: han är ingen stryka-under-citat-författare, snarare en ah-wow-ja-författare. Jag är såå imponerad av att Khemiri kan beskriva samma situation flera gånger utifrån olika perspektiv, och däri skapa olika känslor hos läsaren, utan att det någonsin känns repetitivt. Jag tycker om och ogillar alla karaktärer, och det om något gör att hans ord känns både trovärdiga och nyanserade. Definitivt topp 3 läsupplevelser i år.
February 18, 2024
3,5*
Era a tal por quem ele sempre tinha esperado. Porquê? Porque tinha uma gata chamada Duras.
Com “A Cláusula Familiar”, Jonas Hassen Khemiri além de ter recebido o Prix Médicis Étranger, foi nomeado para outros prémios internacionais, e eu de facto encontrei aqui habilidade e talento que o justifiquem, mas a crispação, intencional decerto, que os dois protagonistas masculinos me causaram, impediu-me de criar laços de afecto com este livro que, sendo um drama familiar, creio que eram aqui necessários.
Um pai que é avô sai para a zona de chegadas. (…) Vê uma grande família africana; os homens parecem traficantes. Vê um jovem paquistanês com um sinal debaixo do olho, a piscar nervosamente os olhos, como se estivesse nervoso ou tivesse acabado de acordar. Deve ser maricas. Vê-se pela camisa apertada e pelo cachecol suave.
Neste livro que decorre durante 10 dias, as personagens não têm nome próprio, são apenas mencionadas pelo seu parentesco, e seguimo-las em capítulos alternados, inclusive vendo a perspectiva de um fantasma (desnecessária, a meu ver) e a das duas crianças da família (de 1 e 4 anos), extremamente bem conseguidas. São apenas 10 dias, o estritamente necessário por razões burocráticas, em que um pai que é avô visita a família que deixou na Suécia quando voltou para o seu país de origem, e que comprovam a sabedoria popular: quem sai aos seus não degenera, mas no mau sentido. Neste caso, um pai preconceituoso e retrógrado criou um filho mesquinho que, por sua vez, é um homem patético, um companheiro medíocre e um pai desorientado.
Gosta de pensar que o faz por ser boa pessoa, que é uma coisa espontânea, que é o tipo de coisa que se faz naturalmente, mas ele nunca faz nada naturalmente. Cada vez que faz alguma coisa, pensa como será visto, elogia-se a si mesmo por tirar a loiça da máquina, bloqueia as vozes que lhe sussurram que odeia aquela vida, que a sua existência nunca foi tão entediante e que só tem vontade de se ir embora.
Pela forma como Hassen Khemiri faz as mulheres brilhar na sua obra, diria que ele é um verdadeiro feminista. Elas são fortes, determinadas, trabalhadoras, autossuficientes, indulgentes ou firmes de acordo com a situação.
Ele perguntou se havia outra pessoa, e ela só se conseguia rir da estupidez de ele pensar que ela tinha tempo para isso quando tinha passado os últimos anos a ser mãe, pai, empreendedora, orientadora profissional, mediadora, disciplinadora, caixa de poupança do abono de família, castigadora, encorajadora, secadora de lágrimas, aplicadora de gel do cabelo, instrutora de barbear, treinadora de futebol, espectadora de futebol.
Num livro de mais de 300 páginas sobre relações familiares naquilo que têm de continuidade e de ruptura, face também à inversão dos papéis tradicionais numa sociedade moderna que não esquece o factor imigração, (sendo o autor filho de pai tunisino e mãe sueca), chega-se a um final algo precipitado que exigiria um clímax mais retumbante, com consequências para o protagonista mais jovem após um ridículo ataque de histeria.
- Só quero ter uma relação diferente contigo- diz o filho. – Primeiro, eu era a criança, e tu, o adulto. Depois eu tornei-me o adulto, e tu, a criança. Não era ótimo se a certa altura, antes que seja demasiado tarde, conseguíssemos portarmo-nos os dois como adultos um com o outro?
Ficam sentados em silêncio.
- Tu não és adulto – diz o pai. – Nunca serás adulto. Quem muda fraldas e vive do dinheiro da mulher é uma criança.
Era a tal por quem ele sempre tinha esperado. Porquê? Porque tinha uma gata chamada Duras.
Com “A Cláusula Familiar”, Jonas Hassen Khemiri além de ter recebido o Prix Médicis Étranger, foi nomeado para outros prémios internacionais, e eu de facto encontrei aqui habilidade e talento que o justifiquem, mas a crispação, intencional decerto, que os dois protagonistas masculinos me causaram, impediu-me de criar laços de afecto com este livro que, sendo um drama familiar, creio que eram aqui necessários.
Um pai que é avô sai para a zona de chegadas. (…) Vê uma grande família africana; os homens parecem traficantes. Vê um jovem paquistanês com um sinal debaixo do olho, a piscar nervosamente os olhos, como se estivesse nervoso ou tivesse acabado de acordar. Deve ser maricas. Vê-se pela camisa apertada e pelo cachecol suave.
Neste livro que decorre durante 10 dias, as personagens não têm nome próprio, são apenas mencionadas pelo seu parentesco, e seguimo-las em capítulos alternados, inclusive vendo a perspectiva de um fantasma (desnecessária, a meu ver) e a das duas crianças da família (de 1 e 4 anos), extremamente bem conseguidas. São apenas 10 dias, o estritamente necessário por razões burocráticas, em que um pai que é avô visita a família que deixou na Suécia quando voltou para o seu país de origem, e que comprovam a sabedoria popular: quem sai aos seus não degenera, mas no mau sentido. Neste caso, um pai preconceituoso e retrógrado criou um filho mesquinho que, por sua vez, é um homem patético, um companheiro medíocre e um pai desorientado.
Gosta de pensar que o faz por ser boa pessoa, que é uma coisa espontânea, que é o tipo de coisa que se faz naturalmente, mas ele nunca faz nada naturalmente. Cada vez que faz alguma coisa, pensa como será visto, elogia-se a si mesmo por tirar a loiça da máquina, bloqueia as vozes que lhe sussurram que odeia aquela vida, que a sua existência nunca foi tão entediante e que só tem vontade de se ir embora.
Pela forma como Hassen Khemiri faz as mulheres brilhar na sua obra, diria que ele é um verdadeiro feminista. Elas são fortes, determinadas, trabalhadoras, autossuficientes, indulgentes ou firmes de acordo com a situação.
Ele perguntou se havia outra pessoa, e ela só se conseguia rir da estupidez de ele pensar que ela tinha tempo para isso quando tinha passado os últimos anos a ser mãe, pai, empreendedora, orientadora profissional, mediadora, disciplinadora, caixa de poupança do abono de família, castigadora, encorajadora, secadora de lágrimas, aplicadora de gel do cabelo, instrutora de barbear, treinadora de futebol, espectadora de futebol.
Num livro de mais de 300 páginas sobre relações familiares naquilo que têm de continuidade e de ruptura, face também à inversão dos papéis tradicionais numa sociedade moderna que não esquece o factor imigração, (sendo o autor filho de pai tunisino e mãe sueca), chega-se a um final algo precipitado que exigiria um clímax mais retumbante, com consequências para o protagonista mais jovem após um ridículo ataque de histeria.
- Só quero ter uma relação diferente contigo- diz o filho. – Primeiro, eu era a criança, e tu, o adulto. Depois eu tornei-me o adulto, e tu, a criança. Não era ótimo se a certa altura, antes que seja demasiado tarde, conseguíssemos portarmo-nos os dois como adultos um com o outro?
Ficam sentados em silêncio.
- Tu não és adulto – diz o pai. – Nunca serás adulto. Quem muda fraldas e vive do dinheiro da mulher é uma criança.
September 12, 2022
Amikor megszületik egy új generáció, övé lesz a világ. Csak a többieknek senki nem szól erről. Elődeik úgy élnek tovább, mintha ez még az ő bolygójuk lenne, a saját szabályaikat tekintik érvényesnek - hallatlan. Zavaró jelenségként keringenek apák és anyák a gyermekek élete körül. Aztán ezzel az új generációval is elmegy az idő, és érkeznek a még újabbak. A gyerekekből apák lesznek és anyák lesznek, az apákból és anyákból pedig nagypapák és nagymamák. És megy a kötélhúzás, kit illet a világ. Alkalmasint ezt nevezik családnak: a ringet, ahol a küzdelem folyik, ahol a generációk egymásnak feszülnek. A visszhangkamrát, amiben a másik hibái mintha sokszorosára duzzadnának. Pedig hát eleve sem picik ezek a hibák. De legalább a saját hibáink. Nem apánk tévedéseit reprodukáljuk, hanem megszüljük izzadmányosan a sajátjainkat. Apró diadal, de gondolom, ennek is örülni kell.
July 14, 2023
Impossible. But she managed it. The same way she had managed everything else when the odds were against her.
*
[...] and that’s one of the real challenges in life: to not let your family circumstances define your destiny.
*
[...] and that’s one of the real challenges in life: to not let your family circumstances define your destiny.
July 14, 2025
Despite winning multiple awards, Swedish author Jonas Hassen Khemiri is largely unknown to English speaking readers. A shame. Only one other of his books is available via Kindle, and several others only in high priced print editions. His mastery of language is apparent, given his reputation as a playwright. And if this book is any indication, he should have a wider audience.
The course of Family Clause, spooling out over a week's visit from "a father who is a grandfather," follows a family's history. No names (as in Milkman, but here, more accessible). The son who is a father is on paternity leave. The sister who is a daughter is pregnant with the wrong man. And so it goes. I have never seen family life so well delineated, so precise. Life with the one year old, the four year old, minutes described so clearly and visibly. Without sentimentality but with affection and deep underlying love. Everyone is given a point of view, even one who has departed. We get to know this family from the inside out in a way seldom experienced via a novel. The closest are the family sagas by Karl Ove Knausgaard. Finally, Kudos to Alice Menzies for the fine translation.
The course of Family Clause, spooling out over a week's visit from "a father who is a grandfather," follows a family's history. No names (as in Milkman, but here, more accessible). The son who is a father is on paternity leave. The sister who is a daughter is pregnant with the wrong man. And so it goes. I have never seen family life so well delineated, so precise. Life with the one year old, the four year old, minutes described so clearly and visibly. Without sentimentality but with affection and deep underlying love. Everyone is given a point of view, even one who has departed. We get to know this family from the inside out in a way seldom experienced via a novel. The closest are the family sagas by Karl Ove Knausgaard. Finally, Kudos to Alice Menzies for the fine translation.
August 26, 2020
Toks stiprus 3.5, bet iki 4 nepritempiau.
Labai gražus rašymo stilius, puikus humoras, ypač pirmuose skyriuose. Bet link vidurio man jau gerokai pakyrėjo - truputį tas pats per tą patį - visi jaučiasi nuskriausti, bet save laiko herojais, nesugeba pasikalbėti, išsikalbėti ir t.t. Labai žmogiška, bet man buvo truputį per daug.
Labai gražus rašymo stilius, puikus humoras, ypač pirmuose skyriuose. Bet link vidurio man jau gerokai pakyrėjo - truputį tas pats per tą patį - visi jaučiasi nuskriausti, bet save laiko herojais, nesugeba pasikalbėti, išsikalbėti ir t.t. Labai žmogiška, bet man buvo truputį per daug.
September 10, 2020
5/5
Apie sūnus ir tėvus, senelius ir anūkus, motinas ir žmonas. Tuos neišvengiamai kiekvienam mūsų priskiriamus vaidmenis, kurie lydi visą gyvenimą, keičiasi ar pasipildo, dėl kurių keliami tam tikri lūkesčiai, nubrėžiamos tam tikros ribos. Vaidmenis, kurie apibrėžia mūsų gyvenimą, tačiau tuo pat metu gali suvaržyti arba išlaisvinti, duoti tikslą arba palikti visiškoje nežinioje su daugiau klausimų nei atsakymų. „Tėvo sutartyje“ veikėjai neturi vardų, nes tie vaidmenys – senelis, tėvas, anūkas ar vaikas,– gali atitekti kiekvienam mūsų. Ir būtent šiame romane tų vaidmenų našta slegia neišvengiamai.
Skandinavų autoriai dažnai savyje turi ypatingą gebėjimą sudėti į žodžius įprastas, rodos, visai neypatingas istorijas, kurios šiluma ir atpažįstamumu apglėbia tave kaip geriausias pūkinis pledas ir verčia jaustis visiškai savoje vietoje, tarsi namuose. Tą kaskart patiriu skaitydama F. Backmaną ir taip pat atradau J. Hassem Khemiri kūryboje. Romanas seka įprastos šeimos visiškai įprastą gyvenimą – kiekvienas čia turi net po kelis minėtus vaidmenis, tačiau visiems kyla tam tikrų kliūčių atliekant paskirtą partiją. Per daug praeities nuoskaudų, virtusių į suaugusių žmonių nesusikalbėjimą, per daug vienatvės, virtusios į nemokėjimą kalbėtis apie savo jausmus, per daug pykčio, galiausiai prasiveržiančio ne ten, kur reikia. Kiekvienas vaidmuo turi savo kainą, ir romano veikėjai tą demonstruoja klaidžiodami po kasdienybę, nerasdami sau vietos ir ieškodami atsakymų. Kiekvieną jų imam pažinti artimai, kai kur net nepatogiai, per daug, randam čia save, savo tėvus, senelius, geriausius draugus, jų kartais juokingus ir kvailus įpročius, įsitikinimus ar nuoskaudas. Per komiškas situacijas išvystame skaudžiausias istorijas, per užsispyrimą – giliausias žaizdas. Kaip dažnai ir būna kiekvienoje šeimoje.
Su niekuo nesupainiojamas stilius, savo paprastumu, originalia formule ir tuo skandinavišku taiklumu pasiekiantis tikslą – paliečia, lieka su tavimi, verčia atrasti ir pačiam apgalvoti savo vaidmenį kitų žmonių gyvenimuose bei tai, kaip sekasi jį išpildyti. O gal tiksliau padeda suprasti, kad stengtis įtilpti į tą iš kartos į kartą perduodama rėmą, varžantį, dusinantį ir nepaliekantį laisvės savasčiai, yra beveik neįmanoma. Nes kiekvienas mūsų, net jei ir prisiimam vaiko, anūko, tėvo ar senelio rolę, kartu esam nesupainiojamai išskirtiniai.
Apie sūnus ir tėvus, senelius ir anūkus, motinas ir žmonas. Tuos neišvengiamai kiekvienam mūsų priskiriamus vaidmenis, kurie lydi visą gyvenimą, keičiasi ar pasipildo, dėl kurių keliami tam tikri lūkesčiai, nubrėžiamos tam tikros ribos. Vaidmenis, kurie apibrėžia mūsų gyvenimą, tačiau tuo pat metu gali suvaržyti arba išlaisvinti, duoti tikslą arba palikti visiškoje nežinioje su daugiau klausimų nei atsakymų. „Tėvo sutartyje“ veikėjai neturi vardų, nes tie vaidmenys – senelis, tėvas, anūkas ar vaikas,– gali atitekti kiekvienam mūsų. Ir būtent šiame romane tų vaidmenų našta slegia neišvengiamai.
Skandinavų autoriai dažnai savyje turi ypatingą gebėjimą sudėti į žodžius įprastas, rodos, visai neypatingas istorijas, kurios šiluma ir atpažįstamumu apglėbia tave kaip geriausias pūkinis pledas ir verčia jaustis visiškai savoje vietoje, tarsi namuose. Tą kaskart patiriu skaitydama F. Backmaną ir taip pat atradau J. Hassem Khemiri kūryboje. Romanas seka įprastos šeimos visiškai įprastą gyvenimą – kiekvienas čia turi net po kelis minėtus vaidmenis, tačiau visiems kyla tam tikrų kliūčių atliekant paskirtą partiją. Per daug praeities nuoskaudų, virtusių į suaugusių žmonių nesusikalbėjimą, per daug vienatvės, virtusios į nemokėjimą kalbėtis apie savo jausmus, per daug pykčio, galiausiai prasiveržiančio ne ten, kur reikia. Kiekvienas vaidmuo turi savo kainą, ir romano veikėjai tą demonstruoja klaidžiodami po kasdienybę, nerasdami sau vietos ir ieškodami atsakymų. Kiekvieną jų imam pažinti artimai, kai kur net nepatogiai, per daug, randam čia save, savo tėvus, senelius, geriausius draugus, jų kartais juokingus ir kvailus įpročius, įsitikinimus ar nuoskaudas. Per komiškas situacijas išvystame skaudžiausias istorijas, per užsispyrimą – giliausias žaizdas. Kaip dažnai ir būna kiekvienoje šeimoje.
Su niekuo nesupainiojamas stilius, savo paprastumu, originalia formule ir tuo skandinavišku taiklumu pasiekiantis tikslą – paliečia, lieka su tavimi, verčia atrasti ir pačiam apgalvoti savo vaidmenį kitų žmonių gyvenimuose bei tai, kaip sekasi jį išpildyti. O gal tiksliau padeda suprasti, kad stengtis įtilpti į tą iš kartos į kartą perduodama rėmą, varžantį, dusinantį ir nepaliekantį laisvės savasčiai, yra beveik neįmanoma. Nes kiekvienas mūsų, net jei ir prisiimam vaiko, anūko, tėvo ar senelio rolę, kartu esam nesupainiojamai išskirtiniai.
November 11, 2023
Omläsning:
Tyckte mycket bättre om boken denna gång kanske tack vare den fantastiska uppläsningen av Hamadi Khemiri.
Första läsning:
Jag älskade “Allt jag inte minns”. Denna bok når inte hela vägen fram, saknar lite magi, är för tydlig. Men den är bra, läsvärd så klart. Stilistiskt näst intill perfekt, rörande, skarp och levande. Khemiri kan skriva både djupt och lättsinnigt, och det där med olika berättarröster är verkligen hans grej. Jag önskar bara att det fanns mer glöd från förra boken.
Tyckte mycket bättre om boken denna gång kanske tack vare den fantastiska uppläsningen av Hamadi Khemiri.
Första läsning:
Jag älskade “Allt jag inte minns”. Denna bok når inte hela vägen fram, saknar lite magi, är för tydlig. Men den är bra, läsvärd så klart. Stilistiskt näst intill perfekt, rörande, skarp och levande. Khemiri kan skriva både djupt och lättsinnigt, och det där med olika berättarröster är verkligen hans grej. Jag önskar bara att det fanns mer glöd från förra boken.
September 3, 2018
Ganska så genialisk faktiskt!
July 21, 2024
Fiz as pazes com escritores nórdicos com este livro. Há algo de muito meridional na forma como esta família se dá a conhecer, com as suas tragédias da vida normal, as culpas, os arrependimentos. Não teremos todos uma máscara social mais forte ainda do que aquela que acreditamos usar?
February 10, 2024
This book was a hard read. There was no names used so it was always "A Grandfather who's a son and has a son" which began making my poor brain get very confused. The writing style was lovely but it was just too much. It's flowery and felt like a book seeking a reward, and I just didn't enjoy it. I got too confused and barely made my way through it. I'm sure other readers will love it, but man... it was not for me.
One out of five stars.
One out of five stars.
November 5, 2018
FAN-TAS-TISCH. Eén boek. Tien dagen. Eén papa. Zijn kinderen. Zijn kleinkinderen. Er gebeurt niéts bijzonders. En tegelijkertijd ontzettend veel. Het relaas van tien uit het leven gegrepen dagen die net zo goed uit mijn als jouw leven hadden kunnen komen. Net als in "allt jag inte minns" blinkt Khemiri uit met zijn grote dosis mensenkennis, zijn talent om dagdagelijkse huisje-tuintje-beestje situaties bijzonder herkenbaar én boeiend weer te geven en vooral deze situaties vanuit verschillende perspectieven geloofwaardig te vertellen. Nog nooit was het leven van een met-ouderschapsverlof-zijnde accountant zo ontzettend boeiend. Een must-read, alweer. Dat ik het genoegen had vorige week getuige te zijn van een ontmoeting met Khemiri, die hier in Linköping in Babettes over zijn nieuwe boek kwam vertellen, maakt de leeservaring compleet. Al is het ook zonder de persoonlijke uitleg van de auteur een subliem boek!
November 9, 2018
Gillar man Khemiri och hans stil, språk och sättet att låta de olika karaktärerna turas om att ur sin egen synvinkel berätta en gemensam historia så är detta en riktig fullträff. Igenkänning väntas alla läsare oavsett om de själva är en pappa, en dotter, en son, en syster, en bror, en farfar eller en farmor. Höstens läsupplevelse.
July 10, 2023
Fantastiskt språk och så oerhört nyanserade karaktärer, både älskade och hatade varenda en i boken. Och enastående att kunna väva in så många olika perspektiv på ett så briljant sätt.
March 1, 2022
Parents misunderstand children, and children misunderstand parents, and siblings try to sort it all out, as it has been day after day and night after night for all of human time. That is what this novel is about. The author doubles down on this by not giving the characters names and instead referring to them by their familial roles, and that takes a little getting used to.
In translation from Swedish, it is set in Sweden and covers a 10-day period. There is a grandfather who lives in some country other than Sweden for most of the time, but always travels back to Sweden within less than six months to retain his citizenship, staying sometimes a few days and sometimes a few weeks. He has an adult son and an adult daughter and an ex-wife all living there. The adult son and his girlfriend have a 4-year-old daughter and a 1-year-old son. The adult daughter has a 12-year-old son with whom she is out of contact and she lives with her boyfriend. The grandfather also had a prior marriage in France out of which was born an older daughter who died in her early adulthood.
Every one of these characters gets to narrate at least one segment in the book, including the dead daughter and the 1-year-old grandson. The grandfather is a handful of a cantankerous aging man who perceives himself very differently than he is perceived by others, both family and strangers, resulting in some pretty funny moments in the story. The portions that made me laugh out loud were the descriptions of the parents trying to wrangle the 1-year-old and the 4-year-old through their days; the author's prose brought back to me the frenzy, exhaustion, and joy of that stage of parenting. But for the most part this is a poignant story, and each family member seeks approval and sanctuary from the others, while at the same time repeatedly failing them -- as all families do.
In translation from Swedish, it is set in Sweden and covers a 10-day period. There is a grandfather who lives in some country other than Sweden for most of the time, but always travels back to Sweden within less than six months to retain his citizenship, staying sometimes a few days and sometimes a few weeks. He has an adult son and an adult daughter and an ex-wife all living there. The adult son and his girlfriend have a 4-year-old daughter and a 1-year-old son. The adult daughter has a 12-year-old son with whom she is out of contact and she lives with her boyfriend. The grandfather also had a prior marriage in France out of which was born an older daughter who died in her early adulthood.
Every one of these characters gets to narrate at least one segment in the book, including the dead daughter and the 1-year-old grandson. The grandfather is a handful of a cantankerous aging man who perceives himself very differently than he is perceived by others, both family and strangers, resulting in some pretty funny moments in the story. The portions that made me laugh out loud were the descriptions of the parents trying to wrangle the 1-year-old and the 4-year-old through their days; the author's prose brought back to me the frenzy, exhaustion, and joy of that stage of parenting. But for the most part this is a poignant story, and each family member seeks approval and sanctuary from the others, while at the same time repeatedly failing them -- as all families do.
September 10, 2018
Khemiri has left his swirling remaking of the swedish language almost completely. It was high time since it got a bit tiresome. He's still an excellent user of it. This book also leaves other issues behind, and create others, as the writer gets older. I like that to. He seems close to himself in so many ways. But I sometimes feels it's to 'fun'. He is keen on entertaining, and it becomes to ordinary. But he will continue to evolve, dear Khemiri, I'm sure.....
September 15, 2018
The language is deceptively simple as is the story, but both manage to captivate me so that I turn page after page to learn more about the grandfather who is a father and the father who is a son. I did not like the ghost part or the children’s part as they took away from the realism, but those were only minor glitches in a beautiful story.
September 19, 2018
En helt perfekt bok som har allt. Varning till alla som nyss kommit ur föräldraledighet—boken väcker många minnen, och då inte positiva sådana :)
September 7, 2018
Jag tyckte väldigt mycket om Allt Jag inte Minns. Jag älskade Jag Ringer Mina Bröder. Den sistnämnda är en sån där bok som jag får den där "Ja!"-känslan av att minnas, även nu när jag inte minns så mycket av själva historien.
Pappaklausulen förlorar eventuellt på den känslan. Det blir inget !-tecken här. Men väl ett "Ja".
Igenkänningen går mig förbi: min pappa och min man har flera könsstereotypa egenheter, men inte de mest uppenbara och tidstypiska, min ursprungsfamilj var inte 80-talsskilsmässo:ig, min egen familj är långt ifrån Stockholmshipsterlivet o.s.v. Däremot ger boken något annat - eventuellt mer imponerande: jag känner igen igenkänningen, utan att karaktärerna blir rena stereotyper eller karikatyrer. Snyggt! Hela den grejen tjänar också enormt på att systern i storyn INTE blir samma typ av typiska generic woman (vilket ju också oftare tillfaller just birollerna). Också snyggt! Dessutom: kapitlet ur kidsens perspektiv? Eventuellt bäst i hela boken, vilket absolut inte tillhör vanligheterna. Barn i böcker brukar aldrig kännas så genuina och åldersmässigt rätt prickade. Supersnyggt!
Ja, ni ser ju: det blir en del utropstecken ändå. Men boken blir aningen för sval, och för tydlig och upprepande, för att nå femman.
Dock en stark 4. Med plus efter tack vare omslaget. Galet snyggt!
Pappaklausulen förlorar eventuellt på den känslan. Det blir inget !-tecken här. Men väl ett "Ja".
Igenkänningen går mig förbi: min pappa och min man har flera könsstereotypa egenheter, men inte de mest uppenbara och tidstypiska, min ursprungsfamilj var inte 80-talsskilsmässo:ig, min egen familj är långt ifrån Stockholmshipsterlivet o.s.v. Däremot ger boken något annat - eventuellt mer imponerande: jag känner igen igenkänningen, utan att karaktärerna blir rena stereotyper eller karikatyrer. Snyggt! Hela den grejen tjänar också enormt på att systern i storyn INTE blir samma typ av typiska generic woman (vilket ju också oftare tillfaller just birollerna). Också snyggt! Dessutom: kapitlet ur kidsens perspektiv? Eventuellt bäst i hela boken, vilket absolut inte tillhör vanligheterna. Barn i böcker brukar aldrig kännas så genuina och åldersmässigt rätt prickade. Supersnyggt!
Ja, ni ser ju: det blir en del utropstecken ändå. Men boken blir aningen för sval, och för tydlig och upprepande, för att nå femman.
Dock en stark 4. Med plus efter tack vare omslaget. Galet snyggt!
February 16, 2019
Det är något med Khemiris språk som går rakt in i en. Khemiris prosa innefattar inte rader som man stryker under, det snarare är ett språk som greppar tag i en och inte släpper en lös. Jag har uppskattat alla hans böcker, men det var något med Pappaklausulen som väckte en obehaglig igenkänning i mig. Vissa karaktärer kan jag relatera till, vissa karaktärer kan jag se i människor i min omgivning, och det skrämde livet ur mig. I princip alla karaktärer är mer eller mindre osymatiska och svåra att tycka om, och det är just det som är så genialiskt. Khemiri visar de mörka sidor som finns i oss alla och som vi inte vill erkänna, och just det som kan få oss att säga "jag vet inte vad det är, men något hos den personen klickar inte med mig" om andra människor, när vi egentligen vet vad det är men inte vill artikulera det. Boken belyser hur lätt vi kritiserar andra, och hur vi kan vara självkritiska men ofta har en bild av oss själva som martyrer.
Jag var tvungen att lägga ner Pappaklausulen flera gånger för att den fick mig att må så dåligt, och jag kan inte komma ihåg när det hände mig senast. Helt otroligt.
Jag var tvungen att lägga ner Pappaklausulen flera gånger för att den fick mig att må så dåligt, och jag kan inte komma ihåg när det hände mig senast. Helt otroligt.
August 22, 2020
Thoroughly engaging and enjoyable account of a “normal” family over the course of 10 days whilst the grandfather comes from abroad for his twice-yearly visit. “Normal” maybe – but most certainly not without multiple issues as we soon learn when the family dynamics are put under the microscope. Their trials and tribulations are sharply dissected - but always with insight and compassion. The novel is a wonderful evocation of the minutiae of daily life, of the strains and stresses of being a parent, of relationships that endlessly change and shift, of the challenges of …well, just being a family. They are all flawed characters, the family members we meet here, but flawed in such a psychologically acute way that we feel for them throughout. Love, guilt, resentment, loss – we see everything through each character’s perspective in turn. Each has his or her say. No stereotypes, no tropes, no sentimentality. Just family life in all its many aspects. A brilliant contemporary family saga.
September 28, 2018
Fenomenalt bra. Det här är en roman om relationer i olika konstellationer. Det handlar om manipulativa pappor, söner med bekräftelsebehov, döttrar med svårigheter att binda sig, och hela tiden handlar det om dig och mig och människan i vår samtid. Fantastisk roman!
August 29, 2018
Hundra spänn på att den handlar om Khemiri själv och hans pappa. Oavsett, fantastiskt så klart.
Nästan säker på att den hade fått en femma även om jag inte varit höggravid och tokkänslig.
Nästan säker på att den hade fått en femma även om jag inte varit höggravid och tokkänslig.
October 8, 2018
Rolig mitt i alltihop...och han är en mästare på
det där med olika perspektiv.
det där med olika perspektiv.
Read
October 10, 2018Fin, men inte så khemirisk
November 18, 2018
Jag älskar hans språk och sätt att berätta! De olika personernas skilda perspektiv på skeendet ger djup. Komik finns i det vardagliga och samtidigt hela tiden en mörk underton.
September 16, 2019
Isän säännöt on ihan todella hauska ja ihan todella raivostuttava! Khemiri on hionut tyylinsä ja teemansa veitsenteräväksi. Kertojat nappaavat mukaansa heti ensimmäisistä lauseista ja näkökulman vaihdot tuovat mukaan uusia ääniä kirkastamaan tarinaa ja tuomaan lisäkierroksia juoneen. "Poika, joka on isä" (näin Khemiri nimeää päähenkilönsä, mikä toimii yllättävän hyvin) saisi huolestuneisuudelleen ja stressaamiselleen jo jonkin diagnoosin. "Isoisä, joka on isä" taas on reinikaismaisen hauska, mutta myös aikamoisen itsekäs kusipää. Nelivuotias ja yksivuotias ovat hekin päänräjäyttävän rasittavia, mutta myös todella ihquja. "Sisko, joka on tytär, mutta ei enää äiti" on pitkään arvoitus. Vaikka perheen ongelmat on ehkä viety jo äärimmäisyyden puolelle, kaikki on täysin tunnistettavaa.
Jos olet isä tai poika, tai jos tunnet isiä tai poikia, suosittelen lukemaan tämän.
Jos olet isä tai poika, tai jos tunnet isiä tai poikia, suosittelen lukemaan tämän.
April 19, 2021
Sunki. Tiksliau kažkokia nemaloni knyga. Nesupraskit klaidingai, ji parašyta įdomiai. Įmantrūs žmonių įvardžiai. Idėja ir net išpildymas atrodo geras. Apie žmonių santykius, jų neišsikalbėjimsu. Atrodo mano tipo knygos. Tačiau, aš skaitau ne galva, o širdimi t.y. man svarbu kokią emociją palieka istorija. O čia 2/3 knygos norėjosi nuo jos bėgti, padėti ir niekada nepaimti - kankinau ir tiek. Paskutiniai 60 psl. pakėlė balą nuo vieno iki dviejų žvaigždučių. Keista, tas slogutis, kiek atsitraukė, atlėgo ir tapo neblogu turiniu. Bet daug duoti negaliu. 2,3.
June 20, 2020
Efter att ha sträckläst den här boken känner jag mig omtumlad. Romanen innehåller många komplicerade relationer och det är äkta och starkt. Rekommenderar till alla.
Displaying 1 - 30 of 314 reviews