När den unga plattläggaren Peters ensamstående pappa dör, hittar han en låst byrå i källaren på Ystadsvägen i Björkhagen. Med farsans gamla kofot spränger Peter byrålådorna, som visar sig vara full av oöppnade brev, alla adresserade till honom själv.
Utanför en villa på ett berg i Los Angeles sitter Veronica ensam vid poolen och reflekterar över sina val och sin skuld. När hon träffar musikern Wendell från New Orleans får hennes avstängda känslor liv och en avgrund öppnar sig. Samtidigt på båda sidor om Atlanten blottläggs ett gammalt svek. Ett öppet sår som måste tvättas för att kunna läka.
"Du lever i mig" är en roman om förlust och frihet, skuld och tillhörighet.
Saknar djup. Få förklaringar till människors agerande ges. De flesta av karaktärerna är osympatiska, så det är lättare att sympatisera med att vissa drar än att andra stannar. Berättelsen känns över lag lite oarbetad. Trist! Gillar Kajsa Grytt i övrigt.
När jag stängde "Förlåten" igår tänkte jag på hur trött jag är på nutida Kvinnoromaner; av Kvinnor, om Kvinnor. Moderna betraktelser av Mödrar, av Döttrar, av Systrar, av Kvinnlig Vänskap... Och så lånar jag direkt hem en bok av en kvinna, om en mamma. Men hey, kvinnan är en punkikon, och den här morsan följer inga mallar för det moderna (eller ens omoderna) moderskapet. Dessutom berättas 50% av innehållet av en kille; en riktigt grabbig variant som växt upp med en riktigt grabbig farsa. Stereotypisering anas - men jag är så lättad att få läsa om plattläggning istället för om första mensen att jag bara blir glad. För övrigt är han en känslig kis, som gör massor av fel, både med sig själv och med tjejen han börjar dejta (som får vara en helt egen och oförutsägbar karaktär också, tack så mycket.) Kvinnan - mamman - gör dock ännu fler fel och är känslig på konstigare sätt (och dejtar än mer oförutsägbara figurer). Dessutom hänger hon bara kortvarigt i standardstäder som New York och L.A., så större delen av romanen utspelar sig i alldeles ovanliga New Orleans; med knasiga personligheter, voodoo, sprit och post-Katarina-kaos. Det ÄR fortfarande en modern relationsroman, så känslor diskuteras och hanteras (dåligt, yay!), men personerna och omgivningen rockar så mycket mer än de brukar att jag lystet läser vidare. Språket är inte fantastiskt (och skulle ha tjänat på en redigeringsomgång - i e-boken dyker rena fel upp här och var), men eget och härligt - visste en inte om att Grytt var låtskrivare hade en kunnat gissa, liksom. För övrigt är inledningen alldeles underbar, titeln on point och omslaget snyggt. Läslust all over, och precis vad jag behövde just nu.
After months of trying to get into this book and again and again loosing interest I'm finally closing it and saying "adieu".
The boy is just making me angry and frustrated - HER story is the only thing I'm interested in. After a while I only kept going because I was interested if they get reunited in the end or not, and if that's the ONLY thing that keeps me going then I don't think it's worth it. (Also, if they DON'T end up in a reunion, I will feel like I've wasted 7 hours for nothing, and I don't feel like going through the book thinking "this BETTER have the ending I want or else!")
Helt OK bok om en pojke/man som blev lämnad av sin mor som liten. Ingen av personerna känns speciellt sympatiska om man lämnas att fundera över ett enda stort OM.