Började läsa och tänkte att det var Sveas son, fast med en mamma, och lite senare i svensk 1900-talshistoria. Tänkte att Ferrada-Noli har lika mycket ett eget språk som Andersson, och på ett sätt lika ekonomiskt; enkelt utan att någonsin bli simpelt. Men här svämmar det snart över: många små, korta, meningar som upprepas (om än i variation), blir till slut ganska mäktigt. Lite som ett tuggummi - det är gott först, men till slut gör det bara ont i käkarna.
Nu är det dock inte käkarna som far mest illa av att läsa den här boken; det är hjärtat. Sveas son var, på sin höjd, nostalgiskt-melankoliskt, och föräldraskapet lite sådär verklighetstroget skevt som en som förälder ändå kan acceptera. Rich boy är avgrundsmörk i jämförelse. Efter sidan 60 mår jag illa och vill sluta. Jag börjar också störa mig på navelskådandet - här är det inte verklighetstroget skevt, det är terapidimma-dunkelt, heeela tiden. Karaktärerna tänker om sig själva om världen på sätt som jag tänker att vi sällan gör (men jag kanske bara inte är tillräckligt själagranskande..?) Dessutom tycker jag att författaren blandar ihop det teoretisk-känslomässigt granskande ibland; är det karaktären eller hon själv/en metaröst som "tänkte detta" (för övrigt: börjar du tänka på hur ofta det tänks om "detta" blir du knäpp)...?
Fast... Jag slutar ju inte läsa. Språket är unikt och jag kan inte låta bli att imponeras av hur historierna flätas samman, hoppar omkring, sträcker sig över tid. Omslagsbilden visar väldigt tydligt vad det här handlar om: hur vi påverkas av våra föräldrar, hur vi påverkas av vår tid; hur våra föräldrar har påverkats av sina föräldrar, av sin tid (och så vidare i evighet). Det blir inte alla gånger så här sorgligt (men kanske oftare än vad jag vill tänka...?) - men mekanismen är nog allmängiltig (också mer än va d jag vill tänka...) Som Pain of Salvation sjunger: All the cribs that we should care for are the cribs that we are here for, the ones belonging to our children - do what we do, scar from our wounds.
Ferrada-Nolis sång är för fin för att förkastas pga feelbad (vilket jag annars kategoriskt gör). När käkarna har vilat lite läser jag gärna något mer av henne.