What do you think?
Rate this book
Satyricon
Olivia blir presenterad för Rufus med en känsla av att vara kvällens överraskning, som om väninnan Renée erbjöd henne i festlig gåva till sin bror. Snart är O, som Olivia också kallas, indragen i syskonens dekadenta krets Satyricon, som umgås i ett ständigt rus i en stor uppsaliensisk våning. Femton år senare har Olivia lagt de utlevande studentåren bakom sig – ända tills en oväntad festinbjudan får henne att återkalla det förflutna och den katastrof som allt en gång utmynnade i. Satyricon är ett mörkt erotiskt drama, en roman om vänskap, svartsjuka och besatthet.
"I blindo sprang jag genom slyskogen. Jag sprang med den sönderrivna särken fladdrande kring benen. Oändligt höga trädstammar kom störtande i dunklet. Grenar piskade mot mina bröst. Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Jag visste bara att han var efter mig. Jag hade väckt Pans vrede och nu fanns ingen återvändo."
"I blindo sprang jag genom slyskogen. Jag sprang med den sönderrivna särken fladdrande kring benen. Oändligt höga trädstammar kom störtande i dunklet. Grenar piskade mot mina bröst. Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Jag visste bara att han var efter mig. Jag hade väckt Pans vrede och nu fanns ingen återvändo."
- GenresFiction
301 pages, Hardcover
First published April 27, 2018
4 people are currently reading
85 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 38 reviews
July 28, 2022
I feel overall quite meh for it. I can see what the author tried to do, I think. But didn't quite work. Wasn't sensual, sexy or even intruiging to read. But I think it's the type of story that will work much better form some people more than others, as it's usually is with books
July 16, 2018
Det här är riktigt bra porr som förstörs av en rätt kass roman. Gertrud Hellbrand kan verkligen bygga upp en mystisk kåt stämning. Det boken främst faller på är när den försöker ta sig an något mer.
Det största temat i boken förutom sex och drama är konflikten som Gertrud Hellbrand målar upp mellan den moraliska, korrekta samtiden (framförallt den politiskt korrekta kulturvärlden) och människans inneboende begär och drifter. Boken har redan rätt mycket problem med styltig dialog och karikatyrartade karaktärer, men när hon skriver om de här ämnena dras det verkligen till sin spets. Till exempel när en av huvudpersonerna pratar om att kulturredaktionerna borde supa och knarka lite mer:
”Då kanske ni som är satta att bevaka konsterna äntligen kunde få upp ögonen för det evigt sköna och sublima. Tänk vilken revolution! Ni kunde skrota era trista topplistor och helhjärtat hänge er åt muserna och estetikens högre värden.”
Lilly nappar genast på betet.
”Läste du inte vår senaste artikelserie om kvinnoporträtt genom tiderna? Där vi täckte in medeltiden, barocken och modernismen? En kritisk blick på de gamla mästarna hindrar inte att man kan njuta av dem.”
Och så fortsätter det. Ju mer jag tänker på boken, destå mer tänker jag att den måste vara en väldigt fyndig satir. Den komiska effekten skulle verkligen förklara varför en vuxen människa skrivit en bok med meningar som "Kanske är det så att rökare har det där lilla stänket av självdestruktivitet som ska till för att göra någon mänsklig." Jag tänker att Satyricon är kultursveriges motsvarighet till American Psycho, men det är liksom inte tillräckligt roligt för att funka som satir heller.
Men sexet är ju bra iallafall.
Det största temat i boken förutom sex och drama är konflikten som Gertrud Hellbrand målar upp mellan den moraliska, korrekta samtiden (framförallt den politiskt korrekta kulturvärlden) och människans inneboende begär och drifter. Boken har redan rätt mycket problem med styltig dialog och karikatyrartade karaktärer, men när hon skriver om de här ämnena dras det verkligen till sin spets. Till exempel när en av huvudpersonerna pratar om att kulturredaktionerna borde supa och knarka lite mer:
”Då kanske ni som är satta att bevaka konsterna äntligen kunde få upp ögonen för det evigt sköna och sublima. Tänk vilken revolution! Ni kunde skrota era trista topplistor och helhjärtat hänge er åt muserna och estetikens högre värden.”
Lilly nappar genast på betet.
”Läste du inte vår senaste artikelserie om kvinnoporträtt genom tiderna? Där vi täckte in medeltiden, barocken och modernismen? En kritisk blick på de gamla mästarna hindrar inte att man kan njuta av dem.”
Och så fortsätter det. Ju mer jag tänker på boken, destå mer tänker jag att den måste vara en väldigt fyndig satir. Den komiska effekten skulle verkligen förklara varför en vuxen människa skrivit en bok med meningar som "Kanske är det så att rökare har det där lilla stänket av självdestruktivitet som ska till för att göra någon mänsklig." Jag tänker att Satyricon är kultursveriges motsvarighet till American Psycho, men det är liksom inte tillräckligt roligt för att funka som satir heller.
Men sexet är ju bra iallafall.
April 13, 2020
Ta książka miała potencjał na bycie dobrym bdsm porn nawiązującym do Satyrikonu Petroniusza, ale oczywiście skończyło się na stereotypowym podejściu do seksu (po co w końcu pytać partnerów_rki o zgodę, skoro można popatrzeć się w oczy?), pseudointelektualnych tyradach i mocnej inspiracji Tajemną Historią Donny Tartt, nie wspominając już o rasizmie i zrobieniu z feminizmu największego wroga dla kobiety masochistki, co jest całkiem zabawne i dowodzi jak mało autorka (podejrzewam, że to raczej autorka, skoro dwie postacie dzielą takie poglądy) wie o feminizmie XD Większość wątków absolutnie się ze sobą nie łączy, część z nich nie prowadzi do niczego, a niektórzy bohaterowie mogliby nie istnieć. Obiekt uczuć bohaterki ma trzy cechy przez całą powieść (jest zły! tak mówią wszyscy bohaterowie!), dopiero pod koniec książki jego postać zostaje JAKOŚ rozwinięta.
Serio szkoda mi tej książki, bo czytało się przyjemnie, opisy stosunków nawet nie są źle opisane, chociaż z drugiej strony jak na powieść pornograficzną nie jest ona nimi przepełniona.
Serio szkoda mi tej książki, bo czytało się przyjemnie, opisy stosunków nawet nie są źle opisane, chociaż z drugiej strony jak na powieść pornograficzną nie jest ona nimi przepełniona.
May 30, 2018
The Secret History skamlöst plagierat med en Mr Grey-snubbe......... Att när en kille som säger nåt på arabiska beskrivs som "säger något på sitt hemlands dunkla språk" är lite overdone också.
November 29, 2020
5, 5, 5, vem kan ge denna dåligt betyg, herregud.
MÖRKT EROTISKT DRAMA, say no more, boken ligger kvar hos mig, såg ny kmt och dt är en som ligger på asap inköps listan. Den är lite galen, men vem behöver inte dt ibland
Smart skriven.=)
MÖRKT EROTISKT DRAMA, say no more, boken ligger kvar hos mig, såg ny kmt och dt är en som ligger på asap inköps listan. Den är lite galen, men vem behöver inte dt ibland
Smart skriven.=)
June 1, 2018
Aka-porr med tydliga Donna Tartt-vibbar, spetsad med sm-sex.
March 28, 2020
Niepokojąca.
Kipiąca niebezpiecznymi żądzami.
Dobrze napisana.
Walka dominacji z uległością oraz kobiecości z męskością.
Polecam dojrzałym odbiorcom.
Kipiąca niebezpiecznymi żądzami.
Dobrze napisana.
Walka dominacji z uległością oraz kobiecości z męskością.
Polecam dojrzałym odbiorcom.
June 12, 2018
Twilight i Sörmland. Ännu en liten blyg alldaglig flicktant som inte kan motstå frestelsen i en mörkögd man med kindben som gillar att slåss. Tell me something I don’t know. Hur många gånger ska en tyst gråmus till kvinnlig huvudkaraktär (som helt oförklarligt tycks vara fullkomligt oemotståndlig för alla andra inblandade) hjälplöst mellan boksidorna knysta ”Ack och ve, varför kan jag ej värja mig mot denna mystiska, våldsamma kraft, varför blir mitt sköte blott en våt träskmark av hans hårda nypor?” Jaja, han är ett monster, men väntar du tillräckligt länge kommer även du att inse att han egentligen bara är en skör liten prins med en tagg i hjärtat. Ta lite emotionellt ansvar nu, precis som den moralpredikande tekannan som för egen vinning försöker matchmakea en stackars boknördig tonåring från byn med en labil, ”missförstådd” bisonoxe, och sjung med i vår favoritsång: ”Sagan ger oss svar, varje väsen har, skönhet inuti...”
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 19, 2020
„Satyricon” autorstwa G. Hellbrand to książka... skandalicznie słaba. Pod każdym względem. Autorka operuje bardzo prostym językiem, a niemrawy styl pozostawia wiele do życzenia. Nie znajdziecie tu ani elegancji, ani zgrabnego minimalizmu. W moim personalnym odczuciu ta oszczędność wynika raczej z braku twórczej iskry, niżeli zamierzonego celu. Historia udaje, że jest tym, co zuchwale sugeruje nam wzmianka na skrzydełku, czyli „szwedzkim odpowiednikiem Tajemnej historii Donny Tartt”. Jest to istny afront dla tych, którzy lubują się w literackiej pretensjonalności, lecz napisanej ze smakiem, z wyczuciem, lekkim piórem, które tworzy na kartkach zdobne zawijasy w sposób ujmujący i pełen nieodpartej charyzmy.
Akt wyzwolenia, odkrywania swojej natury i potrzeb, pojmowany bardzo szeroko od seksualności poprzez najbardziej prozaiczne aspekty życia, wypada jak zdeformowana wizja kogoś, kto powziął na swój warsztat temat, który dla autora nie jest zrozumiały i do udźwignięcia, ale brzmi ekscytująco na tyle, że bez rachunku sumienia wobec swoich możliwości, porywa się na niego dziarsko. Zamiast oswobodzenia jest zatem schematyczna ciasnota, może nawet naznaczona pewną poglądową szkodliwością.
Na ten moment przyznaję jej tytuł Najgorszej Książki Przeczytanej w Roku 2020.
Akt wyzwolenia, odkrywania swojej natury i potrzeb, pojmowany bardzo szeroko od seksualności poprzez najbardziej prozaiczne aspekty życia, wypada jak zdeformowana wizja kogoś, kto powziął na swój warsztat temat, który dla autora nie jest zrozumiały i do udźwignięcia, ale brzmi ekscytująco na tyle, że bez rachunku sumienia wobec swoich możliwości, porywa się na niego dziarsko. Zamiast oswobodzenia jest zatem schematyczna ciasnota, może nawet naznaczona pewną poglądową szkodliwością.
Na ten moment przyznaję jej tytuł Najgorszej Książki Przeczytanej w Roku 2020.
October 11, 2018
Jag plockade upp denna bok eftersom att en vän berättade att hon läst en recension av denna bok vilken var det mest kritiserande hon någonsin läst. Jag blev nyfiken. Och överraskad. Jag tyckte väldigt mycket om denna bok. Ja, den är kontroversiell. Och nej, jag håller inte med om allt. Men den är gripande och berörde mig. Jag tyckte det var en mycket intressant skildring av ungdom, lust och begär.
May 30, 2022
Jedyne co mogę zarzucić tej książce to chaos i kilka krindżowych zwrotów (np "wziął mnie w obroty"), no ale spróbujcie napisać po polsku sceny seksu bez krindżu (nie da się, chociaż tutaj są całkiem w porządku)
Jest perwersyjnie, ale tak miało być, jest dobrze
Btw moim zdaniem oceny tej książki mocno by podskoczyły, gdyby istniał przekład na angielski
Jest perwersyjnie, ale tak miało być, jest dobrze
Btw moim zdaniem oceny tej książki mocno by podskoczyły, gdyby istniał przekład na angielski
March 6, 2024
mam strasznie mieszane odczucia
August 30, 2018
Först och främst har jag två bekännanden; jag har inte läst Donna Tartts Den hemliga historien, och jag har inte någon stor vana av att läsa böcker.
Det senare beror dock ofta på att jag gärna läser erotisk litteratur, men att erotisk litteratur av bra kvalitet är i princip omöjlig att hitta. Självklart finns det klassiker och kultböcker, likt Historien om O, Justine eller The Claiming of Sleeping Beauty, men jämfört med andra genrer är erotik en djungel.
Ofta har jag blivit besviken, historien har börjat för fort. Nyfiken har tillfredsställts inom ett kapitel eller två. Ofta är de också rent löjliga, och med den ständigt återkommande huvudpersonen; den osäkra kvinnan med det alldagliga livet, oskulden, änkan. Hon är oskuld eller åtminstone fin i kanten... Dessa kvinnor speglar författarens tänkta målgrupp till överdrift.
Olivia har liknande drag, men tidshoppen gör boken levande. Hon är inte en vanlig nybörjare.
Denna bok har också det unika draget att låta läsaren vänta. Scenerna stegrar, man dras in, håller andan, byter ivrigt sida - då stängs dörren och nästa dag börjar. Samtidigt finns det underliggande mysteriet kvar, katastrofen som man både räds och lockas till.
300 sidor är inte nog. Denna bok är ett verk av psykisk dominans som retar läsaren, trappar upp, stannar av, eskalerar. Det är inget för alla, men jag är glad att det finns bdsm-litteratur även för oss som inte själva är inbitna sadomasochister.
På plussidan ligger även dess geografiska närhet. Den svenska naturen, landsbygden - ja, till och med mentaliteten är skickligt skildrad. Boken är relaterbar och mytisk på en och samma gång. Syskonen Bodin framställs som nästan övermänskliga, men balanseras ständigt av övriga karaktärer. Fantasi möter verklighet.
Särskilt gillar jag inslagen av de uråldriga föreställningar om naturkraft och ondska som letar sig in i alla delar av handlingen. Här finns filosofiska diskussioner, samhällskritik, och ett lockande mörker av historiska associationer och tradition. Mental stimulans.
Det finns inte mycket att klaga på. Men för det första är boken för kort. Jag kräver mer av detta.
För det andra fick historien aldrig det erotiska klimax den bäddat för. Spänningen fanns där, och själva handlingen nådde sin katastrof och final till slut. Men de erotiska passagerna blev aldrig mer än just så.
Det senare beror dock ofta på att jag gärna läser erotisk litteratur, men att erotisk litteratur av bra kvalitet är i princip omöjlig att hitta. Självklart finns det klassiker och kultböcker, likt Historien om O, Justine eller The Claiming of Sleeping Beauty, men jämfört med andra genrer är erotik en djungel.
Ofta har jag blivit besviken, historien har börjat för fort. Nyfiken har tillfredsställts inom ett kapitel eller två. Ofta är de också rent löjliga, och med den ständigt återkommande huvudpersonen; den osäkra kvinnan med det alldagliga livet, oskulden, änkan. Hon är oskuld eller åtminstone fin i kanten... Dessa kvinnor speglar författarens tänkta målgrupp till överdrift.
Olivia har liknande drag, men tidshoppen gör boken levande. Hon är inte en vanlig nybörjare.
Denna bok har också det unika draget att låta läsaren vänta. Scenerna stegrar, man dras in, håller andan, byter ivrigt sida - då stängs dörren och nästa dag börjar. Samtidigt finns det underliggande mysteriet kvar, katastrofen som man både räds och lockas till.
300 sidor är inte nog. Denna bok är ett verk av psykisk dominans som retar läsaren, trappar upp, stannar av, eskalerar. Det är inget för alla, men jag är glad att det finns bdsm-litteratur även för oss som inte själva är inbitna sadomasochister.
På plussidan ligger även dess geografiska närhet. Den svenska naturen, landsbygden - ja, till och med mentaliteten är skickligt skildrad. Boken är relaterbar och mytisk på en och samma gång. Syskonen Bodin framställs som nästan övermänskliga, men balanseras ständigt av övriga karaktärer. Fantasi möter verklighet.
Särskilt gillar jag inslagen av de uråldriga föreställningar om naturkraft och ondska som letar sig in i alla delar av handlingen. Här finns filosofiska diskussioner, samhällskritik, och ett lockande mörker av historiska associationer och tradition. Mental stimulans.
Det finns inte mycket att klaga på. Men för det första är boken för kort. Jag kräver mer av detta.
För det andra fick historien aldrig det erotiska klimax den bäddat för. Spänningen fanns där, och själva handlingen nådde sin katastrof och final till slut. Men de erotiska passagerna blev aldrig mer än just så.
December 10, 2018
Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.
”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.
Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.
Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.
Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.
Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.
”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”
Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.
Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”
Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.
Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.
Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.
”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.
Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?
Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.
”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.
Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.
Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.
Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.
Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.
”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”
Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.
Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”
Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.
Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.
Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.
”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.
Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?
Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.
October 19, 2018
Välskriven och spännande men slutar lite tomt och varför måste just bögen dö?
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 26, 2020
Czytacie erotyki? Na pewno czytacie, choć nie zawsze i nie wszędzie się do tego przyznajecie. Ja też czasami czytuję. Nie jest to moja ulubiona literatura, ale czasem człowiek lubi sobie pofolgować i poświntuszyć. Okładka Satyriconu zapowiadała taką właśnie rozrywkę. Jak bardzo można się pomylić, bo choć jest tutaj sporo erotyzmu, to w niczym nie przypomina znanych mi do tej pory książek z tego gatunku. Już na początku zdradzę wam tylko, że nie żałuję ani jednej minuty spędzonej z tą książką.
Sam tytuł może dla większości z was okazać się zagadką. Dla mnie nią był, ale od czego ma się głowę na karku. Szybko wyszukałam kilka wyników. Satyricon to po pierwsze książka, która przypisywana jest pisarzowi z I wieku, Gajuszowi Petroniuszowi. To książka awanturnicza i komediowa przedstawiająca życie różnych warstw społecznych. Satyricon to po drugie film z 1969 roku w reżyserii Fererico Felliniego opowiadający o wędrówce dwóch młodzieńców, konfrontujących się z najprzedziwniejszymi aspektami miłości. Nie trzeba być bardzo spostrzegawczym żeby zauważyć pewną zbieżność między nazwą Satyricon a Satyrem, bóstwem płodności wchodzącego w skład orszaku Dionizosa. Satyrowie byli kojarzeni z męskim popędem seksualnym, a przedstawiani byli z wyeksponowanym członkiem w stanie erekcji. Jakby wszystkie te informacje zebrać razem, to prawie, prawie mamy obraz książki Gertrud Hellbrand.
Satyricon nie jest jednak jakimś tam zwyczajnym erotykiem, jakich wiele. To według mnie książka wyjątkowa i wymagająca od czytelnika maksimum skupienia. Nie brak jest w niej seksu, ale mam wrażenie, że nie on jest najważniejszy. Satyricon zabiera nas w świat sztuki, dyskusji filozoficznych, krytyki społecznej i stymulacji mentalnej, która prowadzi nas do niczym nieujarzmionej i dzikiej seksualności, a także do sado- i masochizmu. Znajdujemy się w głowach głównych bohaterów, wśród oparów alkoholu i narkotyków, niczym w szalonym tańcu przeżywamy ich fantazje mieszające się i spajające z rzeczywistością. Jednak momentami można się zgubić i nie nadążać już czy to jeszcze dzieje się faktycznie, czy jest li tylko wyobrażeniem.
Olivia, zwana po prostu „O”* poznaje w czasie studiów rodzeństwo Renée i Rufusa. To oni tworzą Satyricon, a Olivia zostaje zaproszona do kręgu. Nie wie jednak co tam ją czeka. Spotkania to sporo alkoholu i dyskusje do białego rana. Dość szybko przestaje to wystarczać i wtedy wychodzi na jaw prawdziwy powód owych spotkań. W książce towarzyszymy Olivii starszej o piętnaście lat, która nie powinna mieć zbyt wiele wspólnego z tamtą młodą dziewczyną, poszukującą wrażeń. Gdy dostaje zaproszenie na urodziny Renée nie waha się ani chwili. To ona prowadzi nas po meandrach uczuć, odczuć i na nowo odkrywanej i rozpalonej seksualności.
Niektórzy z was do tej pory pamiętają cykl książek o pewnym Greyu. Zapomnijcie o nim. Grey przy Rufusie jest łagodny jak baranek. Rufus to diabeł wcielony, który do końca życia potrafi naznaczyć swoje ofiary. Trudno polubić Rufusa i wątpię by ktoś otwarcie napisał, że podobała mu się ta postać. W ogóle można mieć problem również z innymi bohaterami Satyriconu. Nie polubiłam nikogo. Prawdę mówiąc większość osób mnie drażniła lub irytowała, ale nie przeszkadzało mi to w żadnym razie w lekturze.
Satyricon to mroczna i całkowicie bezpruderyjna historia z niemoralnymi postaciami. Książka Hellbrand to dekadencka opowieść, niestety nie dla wszystkich. Zdecydowanie zainteresowane powinny być nią tylko osoby dorosłe i bardzo dojrzałe.
Na koniec wypada przytoczyć cytat znajdujący się na skrzydełku książki: Gertrud Hellbrand pisze szalenie elegancko, wie w którym miejscu docisnąć ostrze noża, i ma opanowaną do perfekcji sztukę utrzymywania czytelnika w żelaznym uścisku od pierwszej do ostatniej strony. Dodam, że zgadzam się z każdym słowem.
*Nie sposób nie zauważyć powiązania z powieścią erotyczną z 1954 roku Historia O, francuskiej autorki Anne Desclos, piszącej pod pseudonimem literackim Pauline Réage. Historia O to krzyk kobiety, która chce do kogoś należeć. I w podobny sposób przedstawiona została książkowa Olivia.
Sam tytuł może dla większości z was okazać się zagadką. Dla mnie nią był, ale od czego ma się głowę na karku. Szybko wyszukałam kilka wyników. Satyricon to po pierwsze książka, która przypisywana jest pisarzowi z I wieku, Gajuszowi Petroniuszowi. To książka awanturnicza i komediowa przedstawiająca życie różnych warstw społecznych. Satyricon to po drugie film z 1969 roku w reżyserii Fererico Felliniego opowiadający o wędrówce dwóch młodzieńców, konfrontujących się z najprzedziwniejszymi aspektami miłości. Nie trzeba być bardzo spostrzegawczym żeby zauważyć pewną zbieżność między nazwą Satyricon a Satyrem, bóstwem płodności wchodzącego w skład orszaku Dionizosa. Satyrowie byli kojarzeni z męskim popędem seksualnym, a przedstawiani byli z wyeksponowanym członkiem w stanie erekcji. Jakby wszystkie te informacje zebrać razem, to prawie, prawie mamy obraz książki Gertrud Hellbrand.
Satyricon nie jest jednak jakimś tam zwyczajnym erotykiem, jakich wiele. To według mnie książka wyjątkowa i wymagająca od czytelnika maksimum skupienia. Nie brak jest w niej seksu, ale mam wrażenie, że nie on jest najważniejszy. Satyricon zabiera nas w świat sztuki, dyskusji filozoficznych, krytyki społecznej i stymulacji mentalnej, która prowadzi nas do niczym nieujarzmionej i dzikiej seksualności, a także do sado- i masochizmu. Znajdujemy się w głowach głównych bohaterów, wśród oparów alkoholu i narkotyków, niczym w szalonym tańcu przeżywamy ich fantazje mieszające się i spajające z rzeczywistością. Jednak momentami można się zgubić i nie nadążać już czy to jeszcze dzieje się faktycznie, czy jest li tylko wyobrażeniem.
Olivia, zwana po prostu „O”* poznaje w czasie studiów rodzeństwo Renée i Rufusa. To oni tworzą Satyricon, a Olivia zostaje zaproszona do kręgu. Nie wie jednak co tam ją czeka. Spotkania to sporo alkoholu i dyskusje do białego rana. Dość szybko przestaje to wystarczać i wtedy wychodzi na jaw prawdziwy powód owych spotkań. W książce towarzyszymy Olivii starszej o piętnaście lat, która nie powinna mieć zbyt wiele wspólnego z tamtą młodą dziewczyną, poszukującą wrażeń. Gdy dostaje zaproszenie na urodziny Renée nie waha się ani chwili. To ona prowadzi nas po meandrach uczuć, odczuć i na nowo odkrywanej i rozpalonej seksualności.
Niektórzy z was do tej pory pamiętają cykl książek o pewnym Greyu. Zapomnijcie o nim. Grey przy Rufusie jest łagodny jak baranek. Rufus to diabeł wcielony, który do końca życia potrafi naznaczyć swoje ofiary. Trudno polubić Rufusa i wątpię by ktoś otwarcie napisał, że podobała mu się ta postać. W ogóle można mieć problem również z innymi bohaterami Satyriconu. Nie polubiłam nikogo. Prawdę mówiąc większość osób mnie drażniła lub irytowała, ale nie przeszkadzało mi to w żadnym razie w lekturze.
Satyricon to mroczna i całkowicie bezpruderyjna historia z niemoralnymi postaciami. Książka Hellbrand to dekadencka opowieść, niestety nie dla wszystkich. Zdecydowanie zainteresowane powinny być nią tylko osoby dorosłe i bardzo dojrzałe.
Na koniec wypada przytoczyć cytat znajdujący się na skrzydełku książki: Gertrud Hellbrand pisze szalenie elegancko, wie w którym miejscu docisnąć ostrze noża, i ma opanowaną do perfekcji sztukę utrzymywania czytelnika w żelaznym uścisku od pierwszej do ostatniej strony. Dodam, że zgadzam się z każdym słowem.
*Nie sposób nie zauważyć powiązania z powieścią erotyczną z 1954 roku Historia O, francuskiej autorki Anne Desclos, piszącej pod pseudonimem literackim Pauline Réage. Historia O to krzyk kobiety, która chce do kogoś należeć. I w podobny sposób przedstawiona została książkowa Olivia.
August 1, 2022
Vet inte riktigt var jag hörde talas om Satyricon, men gissar att jag fastnade för ord som "syskon" "dekadenta krets" och "katastrof". Jag har ju en soft spot för berättelser om syskon nästan oavsett om det är vänner, fiender, barn, vuxna, kinkey, destruktiva relationer, fina... kort och gott; handlar det om syskon är jag nästan direkt intresserad.
Som ung student i Uppsala träffar Olivia syskonen Renée och Rufus och blir intresserad av dem båda. De har en stor våning i Uppsala och runt dem finns en rad olika människor som Olivia snart är en del. Tillsammans dricker de mycket alkohol, har sex och är om vartannat vänner och svartsjuka.
Femton år senare är Olivia nyskild och har blivit inbjuden till Renées fyrtioårsfest tillsammans med de andra från "den tiden". Olivia har inte sett Rufus på många år och trots att gängets umgänge slutade i katastrof för alla år sedan bestämmer sig Olivia för att åka tillbaka och återse syskonen.
Satyricon gick snabbt och lätt att läsa. Boken utom 2018 vilken är några år efter Femtio nyanser av honom, och kanske är det orättvist men jag tänker direkt på Christian Grey och Anastasia Steel när jag läser om Olivia och Rufus. De är mycket lika. Han är kall, manipulativ och sadist. Hon är oerfaren (även om Olivia har lite mer koll är Anastasia) kommer från en trygg bakgrund och visar sig vara masochist. Jag gissar att E.L James, oavsett vad man tycker om saken, verkligen breddade vägen för BDSM-erotica med sina böcker. Hellbrand har lite större litterära ambitioner med Satyricon, men att få till språk och handling bättre än James kan å andra sidan inte ha varit särskilt svårt.
Hellbrand flörta med klassiker Berättelsen om O (av pseudonymen Pauline Réage) och huvudkaraktären kallas genomgående för O av syskonen, och under läsningen jag slänger också en flyktig tanke till Tartts Den hemliga historien som ju rör sig kring ett gäng ungdomar i akademisk miljö där ett då och ett nu förenas av en katastrof.
Nåväl Satyricon är inte lika töntig som Femtio nyanser av honom, men inte heller en blivande klassiker. Karaktärerna är helt statiska, ingen utvecklas överhuvudtaget på de år som går mellan Uppsalatiden och fyrtioårsfesten. Olivias äkta man är en träbock som måste skilja sig för att hon gillar att bli bunden och egentligen är inget i Olivias liv viktigt eller relevant (inklusive sonen) när hon återser Rufus. Det finns också en jättemärklig bihistoria om en ung flyktingkille som i "nutid" blir förförd av Renée. Funderade verkligen varför ingen redaktör insisterat på att stryka den delen av boken.
Jag gillar inte tanken på smärta och Rufus (kall, vill-inte-ha-riktiga-relationer, sadist) är kanske min allra värsta mardröm när det kommer till man, så jag "går inte igång" på sexet i Satyricon. Gillar man däremot BDSM och det som ibland kallas dark academia är Satyricon ett utmärkt val.
Sen kan jag inte låta bli att lägga till något jag läste på något socialt medie. Det var snärtigt formulerat och gick ut på att Christian Grey är sexig enbart för att han är rik. Hade Anastasia blivit förd till en möglig husvagn hade det helt enkelt varit ett avsnitt av Criminal Minds. Det samma gäller Rufus i Satyricon. De persiska mattorna, de lyxiga dryckerna och godset i Sörmland... ja de addar något till hans "personlighet" som en tredjehandsetta med delat badrum inte hade gjort.
Som ung student i Uppsala träffar Olivia syskonen Renée och Rufus och blir intresserad av dem båda. De har en stor våning i Uppsala och runt dem finns en rad olika människor som Olivia snart är en del. Tillsammans dricker de mycket alkohol, har sex och är om vartannat vänner och svartsjuka.
Femton år senare är Olivia nyskild och har blivit inbjuden till Renées fyrtioårsfest tillsammans med de andra från "den tiden". Olivia har inte sett Rufus på många år och trots att gängets umgänge slutade i katastrof för alla år sedan bestämmer sig Olivia för att åka tillbaka och återse syskonen.
Satyricon gick snabbt och lätt att läsa. Boken utom 2018 vilken är några år efter Femtio nyanser av honom, och kanske är det orättvist men jag tänker direkt på Christian Grey och Anastasia Steel när jag läser om Olivia och Rufus. De är mycket lika. Han är kall, manipulativ och sadist. Hon är oerfaren (även om Olivia har lite mer koll är Anastasia) kommer från en trygg bakgrund och visar sig vara masochist. Jag gissar att E.L James, oavsett vad man tycker om saken, verkligen breddade vägen för BDSM-erotica med sina böcker. Hellbrand har lite större litterära ambitioner med Satyricon, men att få till språk och handling bättre än James kan å andra sidan inte ha varit särskilt svårt.
Hellbrand flörta med klassiker Berättelsen om O (av pseudonymen Pauline Réage) och huvudkaraktären kallas genomgående för O av syskonen, och under läsningen jag slänger också en flyktig tanke till Tartts Den hemliga historien som ju rör sig kring ett gäng ungdomar i akademisk miljö där ett då och ett nu förenas av en katastrof.
Nåväl Satyricon är inte lika töntig som Femtio nyanser av honom, men inte heller en blivande klassiker. Karaktärerna är helt statiska, ingen utvecklas överhuvudtaget på de år som går mellan Uppsalatiden och fyrtioårsfesten. Olivias äkta man är en träbock som måste skilja sig för att hon gillar att bli bunden och egentligen är inget i Olivias liv viktigt eller relevant (inklusive sonen) när hon återser Rufus. Det finns också en jättemärklig bihistoria om en ung flyktingkille som i "nutid" blir förförd av Renée. Funderade verkligen varför ingen redaktör insisterat på att stryka den delen av boken.
Jag gillar inte tanken på smärta och Rufus (kall, vill-inte-ha-riktiga-relationer, sadist) är kanske min allra värsta mardröm när det kommer till man, så jag "går inte igång" på sexet i Satyricon. Gillar man däremot BDSM och det som ibland kallas dark academia är Satyricon ett utmärkt val.
Sen kan jag inte låta bli att lägga till något jag läste på något socialt medie. Det var snärtigt formulerat och gick ut på att Christian Grey är sexig enbart för att han är rik. Hade Anastasia blivit förd till en möglig husvagn hade det helt enkelt varit ett avsnitt av Criminal Minds. Det samma gäller Rufus i Satyricon. De persiska mattorna, de lyxiga dryckerna och godset i Sörmland... ja de addar något till hans "personlighet" som en tredjehandsetta med delat badrum inte hade gjort.
May 5, 2020
"Życie erotyczne jest bezkresnym kontynentem. Stale można próbować odkrywać coś nowego. Coś, czego nie wiedziało się o samym sobie."
~
"Satyricon" był książką, którą bardzo chciałam spróbować. Opis książki mnie zaintrygował, co rzadko zdarza się w przypadku książek erotycznych. Dlatego postanowiłam się za nią zabrać. Całość kręci się wokół grupy studentów, którzy postanawiają założyć krąg o nazwie Satyricon. Jego funkcjonowanie polegało na tym, że całe towarzystwo zbierało się w jednym domu i oddawało się iście dekadenckim czynom. Nie szczędzili sobie alkoholu, a pomiędzy rozmowami o sztuce, literaturze i seksualności, wkradły się też próby eksperymentowania w kwestii tego ostatniego. Poznajemy całą historię z perspektywy głównej bohaterki, czyli Olivii, nazywanej przez niektórych członków Satyriconu jako O. Opowiada ona o tym zarówno co się działo w czasach kiedy krąg powstał, jak i 15 lat później, kiedy wraca do tego domu z okazji 40 urodziny Renée - głównej założycielki. Cała historia była bardzo ciekawa i wciągająca czego się zupełnie nie spodziewałam. Nie mam zbyt wielkich wymagań względem erotyków, ale ten pozytywnie mnie zaskoczył. Mogę rzec, że był to najlepszy, jaki do tej pory czytałam. Dziwi mnie fakt, że książka ta jest zaliczana do gatunków kryminał, sensacja, thriller. Owszem jest tam kilka wątków, które mogłyby należeć do kryminału, aczkolwiek przez znaczną przewagę opisów seksualności głównych bohaterów, przyporządkowywałabym ją głównie do erotyków. Podoba mi się, że mimo tak wielu dosyć ostrych scen seksu, znalazły się tutaj również intrygi, które sprawiają, że fabuła nie jest tak monotonna. Obsesje głównych bohaterów to też całkiem ciekawe wątki, które tylko ubogaciły lekturę. jedyne co zauważyłam podczas czytania to, że przeszłość nie jest wyraźnie rozdzielona od teraźniejszości, dlatego często gubiłam się w tym, czy czytam obecnie historię która miała miejsce 15 lat temu, czy tę która rozgrywa się obecnie. Podsumowując jest to jeden lepiej zrobionych erotyków, które byłam okazję czytać. Oczywiście odradzam go osobom, które tego gatunku nie lubią. Myślę, że niektóre sceny, które zostały tutaj przedstawione mogą niektórych zgorszyć lub odrzucić. Jeżeli jednak do tej pory nie spotkaliście się z erotykiem, który was ujął, to zdecydowanie zachęcam do sięgnięcia po "Satyricon", bo możecie się pozytywnie zaskoczyć.
~
"Satyricon" był książką, którą bardzo chciałam spróbować. Opis książki mnie zaintrygował, co rzadko zdarza się w przypadku książek erotycznych. Dlatego postanowiłam się za nią zabrać. Całość kręci się wokół grupy studentów, którzy postanawiają założyć krąg o nazwie Satyricon. Jego funkcjonowanie polegało na tym, że całe towarzystwo zbierało się w jednym domu i oddawało się iście dekadenckim czynom. Nie szczędzili sobie alkoholu, a pomiędzy rozmowami o sztuce, literaturze i seksualności, wkradły się też próby eksperymentowania w kwestii tego ostatniego. Poznajemy całą historię z perspektywy głównej bohaterki, czyli Olivii, nazywanej przez niektórych członków Satyriconu jako O. Opowiada ona o tym zarówno co się działo w czasach kiedy krąg powstał, jak i 15 lat później, kiedy wraca do tego domu z okazji 40 urodziny Renée - głównej założycielki. Cała historia była bardzo ciekawa i wciągająca czego się zupełnie nie spodziewałam. Nie mam zbyt wielkich wymagań względem erotyków, ale ten pozytywnie mnie zaskoczył. Mogę rzec, że był to najlepszy, jaki do tej pory czytałam. Dziwi mnie fakt, że książka ta jest zaliczana do gatunków kryminał, sensacja, thriller. Owszem jest tam kilka wątków, które mogłyby należeć do kryminału, aczkolwiek przez znaczną przewagę opisów seksualności głównych bohaterów, przyporządkowywałabym ją głównie do erotyków. Podoba mi się, że mimo tak wielu dosyć ostrych scen seksu, znalazły się tutaj również intrygi, które sprawiają, że fabuła nie jest tak monotonna. Obsesje głównych bohaterów to też całkiem ciekawe wątki, które tylko ubogaciły lekturę. jedyne co zauważyłam podczas czytania to, że przeszłość nie jest wyraźnie rozdzielona od teraźniejszości, dlatego często gubiłam się w tym, czy czytam obecnie historię która miała miejsce 15 lat temu, czy tę która rozgrywa się obecnie. Podsumowując jest to jeden lepiej zrobionych erotyków, które byłam okazję czytać. Oczywiście odradzam go osobom, które tego gatunku nie lubią. Myślę, że niektóre sceny, które zostały tutaj przedstawione mogą niektórych zgorszyć lub odrzucić. Jeżeli jednak do tej pory nie spotkaliście się z erotykiem, który was ujął, to zdecydowanie zachęcam do sięgnięcia po "Satyricon", bo możecie się pozytywnie zaskoczyć.
May 20, 2020
Bardzo nie lubię pisać negatywnych recenzji i zawsze staram się szukać pozytywów w każdej książce nawet jak mi się nie podobała. W tym przypadku niestety nie widzę zupełnie niczego, co mogłoby ją uratować. Co do tego, że jest to najgorsza książka w tym roku nie ma wątpliwości. Zastanawiam się nawet czy nie jest to najgorsza książka jaką przeczytałam w życiu. Akcja toczy się bardzo wolno i bardzo długo zajęło mi przebrnięcie przez jedyne 300 stron. Najgorszym aspektem, z którym mamy tutaj do czynienia jest przedmiotowe traktowanie kobiet. Co więcej, główna bohaterka zupełnie się przed nim nie broni i pozwala sobie na takie traktowanie. Jeżeli ktoś chciałby uniknąć spoilerów to zaznaczam, że się tutaj pojawią. Jedna sytuacja nie tyle mnie zdenerwowała, co dosłownie zbulwersowała. Facet bez pytania obciął włosy bohaterce praktycznie na łyso, bo stwierdził, że bardziej podobał mu się ich naturalny kolor. Ona w tym czasie nawet nie zaprotestowała. Następnego dnia udawała, że nic się nie stało i broniła swojego oprawcę przed innymi. Co więcej, w czasach, kiedy byli jeszcze młodymi dorosłymi wyrył jej swoje inicjały na ciele. Po takim wydarzeniu ona jednak decyduje się spotkać się z nim ponownie po tych wszystkich latach i nadal traktować się jako jego własność (co też w książce jest dosłownie powiedziane). W momencie pierwszego zbliżenia on wcześniej z nią prawie nie rozmawiając nawet nie pyta jej o pozwolenie. Rozumiem zamysł autorki, że miała to być książka szokująca. Dla mnie jednak scenom erotycznym za blisko było do gwałtu. Powieść jest strasznie toksyczna i szkodliwa. Mam nadzieję, że żaden młodszy czytelnik na nią nie natrafi.
This entire review has been hidden because of spoilers.
June 15, 2023
Läste ut hela under en loj sommardag och gillade den så pass att jag skulle rekommendera den för de som letar efter ett erotiskt svartsjukedrama; en backalansk triller. Läs den om du vill ha något småförbjudet med en air av intellekt.
Det är dock något som inte riktigt når ända fram. Karaktärerna vill säga så mycket om samtidens korrekthet kontra djuriska impulser men det övergripande budskapet eller temat förmedlas inte särskilt tydligt. Samtidigt är det själva tudelandet av perspektiv som väcker tankar. Jag läser in (och antar att det är meningen att göra det men kan inte vara säker) hur patetiska Olivia och Renée är i sin pick me-mentalitet när de hävdar att de helst umgås med män. De är inte personer man skulle välja att befatta sig med, men det är romanens poäng: man sugs ofrivilligt in i en samvaro full av frestelse. Gängets dialog dryper av pretentiöst borgarsvammel som bara den högutbildade och initierade har tillgång till, medan det samtidigt fascinerar och får mig att längta till universitetsvärlden och diskussioner om idéhistoria, klassisk litteratur, konst och gudar. Jag blir påmind om flyktiga fotnoter från studietiden och vill vässa minnet och läsa En midsommarnattsdröm. För mig är boken som bäst när den direkt kommenterar konstens förförande kraft och den ungdomliga lust för hedonism som är en universell mänsklig upplevelse.
Jag tror att många retar sig på den här boken just för att den utmanar en vedertagen, feministisk "korrekthet" som är typisk för kultureliten. Det finns drag av satir, men satiren är endera för nyanserad för att uppfattas eller förblir underutvecklad.
Det är dock något som inte riktigt når ända fram. Karaktärerna vill säga så mycket om samtidens korrekthet kontra djuriska impulser men det övergripande budskapet eller temat förmedlas inte särskilt tydligt. Samtidigt är det själva tudelandet av perspektiv som väcker tankar. Jag läser in (och antar att det är meningen att göra det men kan inte vara säker) hur patetiska Olivia och Renée är i sin pick me-mentalitet när de hävdar att de helst umgås med män. De är inte personer man skulle välja att befatta sig med, men det är romanens poäng: man sugs ofrivilligt in i en samvaro full av frestelse. Gängets dialog dryper av pretentiöst borgarsvammel som bara den högutbildade och initierade har tillgång till, medan det samtidigt fascinerar och får mig att längta till universitetsvärlden och diskussioner om idéhistoria, klassisk litteratur, konst och gudar. Jag blir påmind om flyktiga fotnoter från studietiden och vill vässa minnet och läsa En midsommarnattsdröm. För mig är boken som bäst när den direkt kommenterar konstens förförande kraft och den ungdomliga lust för hedonism som är en universell mänsklig upplevelse.
Jag tror att många retar sig på den här boken just för att den utmanar en vedertagen, feministisk "korrekthet" som är typisk för kultureliten. Det finns drag av satir, men satiren är endera för nyanserad för att uppfattas eller förblir underutvecklad.
April 29, 2020
Jestem bardzo mile zaskoczona tą pozycją. Dla mnie jest to literatura piękna z domieszką thrillera, bo ukazuje wiele ciekawych tematów społecznych i nie tylko. Jest tu dużo przemyśleń, dialogów filozoficznych głównych bohaterów oraz relacji międzyludzkich.
Co to jest „Satyricon”? Jest to tak naprawdę sposób bycia grupy młodych ludzi, którzy eksperymentują ze swoją seksualnością. Buntują się przeciwko ogólnym przyjętym standardom. Pragną za pomocą doznań erotycznych upodlić się i stoczyć na samo dno. Są pozbawieni zasad moralnych. A prekursorem tych dziwnych i kontrowersyjnych poglądów jest rodzeństwo Renee i Rufus - ludzie egoistyczni i zawsze stawiający na swoim. Reszta grupy tak naprawdę to posłuszni członkowie, którzy godzą się na każdy pomysł Renee. Niektórym się to podoba, inni pomimo wątpliwości (jak nasza główna bohaterka Olivia) nadal w tym układzie tkwią. Jednak niestety takie zachowanie i sposób bycia pokazuje również siłę zazdrości, a bawienie się czyimiś uczuciami w końcu doprowadza do tragedii.
Ta książka niewątpliwie ma coś w sobie. Coś intrygującego co sprawia, że przy każdym odłożeniu jej, chciałam jak najszybciej do niej wrócić, ciagle siedziała mi z tylu głowy.
Styl autorki również przypadł mi do gustu. Pięknie opisuje przyrodę. Miesza czasy teraźniejszy z przeszłym, co sprawia, że czytelnik musi mocno skupić się na lekturze.
Na pewno nie jest to łatwa książka i nie dla każdego.
www.czytampierwszy.pl
Co to jest „Satyricon”? Jest to tak naprawdę sposób bycia grupy młodych ludzi, którzy eksperymentują ze swoją seksualnością. Buntują się przeciwko ogólnym przyjętym standardom. Pragną za pomocą doznań erotycznych upodlić się i stoczyć na samo dno. Są pozbawieni zasad moralnych. A prekursorem tych dziwnych i kontrowersyjnych poglądów jest rodzeństwo Renee i Rufus - ludzie egoistyczni i zawsze stawiający na swoim. Reszta grupy tak naprawdę to posłuszni członkowie, którzy godzą się na każdy pomysł Renee. Niektórym się to podoba, inni pomimo wątpliwości (jak nasza główna bohaterka Olivia) nadal w tym układzie tkwią. Jednak niestety takie zachowanie i sposób bycia pokazuje również siłę zazdrości, a bawienie się czyimiś uczuciami w końcu doprowadza do tragedii.
Ta książka niewątpliwie ma coś w sobie. Coś intrygującego co sprawia, że przy każdym odłożeniu jej, chciałam jak najszybciej do niej wrócić, ciagle siedziała mi z tylu głowy.
Styl autorki również przypadł mi do gustu. Pięknie opisuje przyrodę. Miesza czasy teraźniejszy z przeszłym, co sprawia, że czytelnik musi mocno skupić się na lekturze.
Na pewno nie jest to łatwa książka i nie dla każdego.
www.czytampierwszy.pl
October 18, 2020
Długo zastanawiałam się nad oceną. Jak z początku byłam zachwycona klimatem Szwecji i studenckiego życia, tak potem parę scen wprawiło mnie w...szok? Złość? Niedowierzanie?
Aczkolwiek, nie kibicowałam dobremu zakończeniu. Tam nie mogło być dobrego zakończenia, jednak się znalazło na to dziwne miejsce.
Spodobały mi się filozoficzne i psychologiczne dyskusje tej książki, następnie sceny seksu ze smakiem, ale parę z nich było totalną przesadą - trójkąt pomiędzy rodzeństwem i główną bohaterka. Momentami za drastyczny, ale wiem, że książka zostanie na długo w mojej pamięci.
Moim zdaniem główna bohaterka Olivia dała za bardzo się stłamsić. Do tego denerwowała mnie Rene jako ikona seksu i wiedzy, gdzie była straszna manipulatorka. Rufus to diabeł, ale byłam w szoku, jak wywarła na nim smierć Charliego.
Ciekawa pozycja, bardzo otwierająca oczy na to,
na co jesteśmy naprawdę zdolni.
Aczkolwiek, nie kibicowałam dobremu zakończeniu. Tam nie mogło być dobrego zakończenia, jednak się znalazło na to dziwne miejsce.
Spodobały mi się filozoficzne i psychologiczne dyskusje tej książki, następnie sceny seksu ze smakiem, ale parę z nich było totalną przesadą - trójkąt pomiędzy rodzeństwem i główną bohaterka. Momentami za drastyczny, ale wiem, że książka zostanie na długo w mojej pamięci.
Moim zdaniem główna bohaterka Olivia dała za bardzo się stłamsić. Do tego denerwowała mnie Rene jako ikona seksu i wiedzy, gdzie była straszna manipulatorka. Rufus to diabeł, ale byłam w szoku, jak wywarła na nim smierć Charliego.
Ciekawa pozycja, bardzo otwierająca oczy na to,
na co jesteśmy naprawdę zdolni.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 30, 2020
"Satyricon" nie jest wybitną książką. Recenzuję ją, ponieważ jest inna - mroczna, tajemnicza, bezpruderyjna. Ma w sobie coś charakterystycznego dla literatury skandynawskiej - taką pozorną bezemocjonalność. To trochę tak, jakbyśmy oglądali kolejne obrazy w galerii sztuki. Nota bene to właśnie obraz jest tutaj głównytm motywem przewodnim - "Nimfa i Satyr" A Cabanel.
Powieść kojarzy mi się mocno z filmem Xaviera Dolana "Wyśnione miłości", bo choć scen seksu jest w niej sporo, to większy ładunek napięcia seksualnego niesie to, co pomiędzy scenami zbliżeń.
(...) seksualność jest mroczną i prymitywną, ciemną prastarą siłą, której nigdy nie uda nam się do końca pojąć i okiełznać.
Wszyscy są tu Nimfą i Satyrem potrochu. Powieść Gertrud Hellbrand prowokuje czytelnika do odpowiedzi na kilka poytań o ludzką naturę. Ja nie tak łatwo uwolnię się z tej pozycji. Fragmenty rezonują mi jeszcze w głowie. A Wy? Czy dacie się wciągnąć w ten mroczny świat wykreowany na kartach "Satyriconu"?
Powieść kojarzy mi się mocno z filmem Xaviera Dolana "Wyśnione miłości", bo choć scen seksu jest w niej sporo, to większy ładunek napięcia seksualnego niesie to, co pomiędzy scenami zbliżeń.
(...) seksualność jest mroczną i prymitywną, ciemną prastarą siłą, której nigdy nie uda nam się do końca pojąć i okiełznać.
Wszyscy są tu Nimfą i Satyrem potrochu. Powieść Gertrud Hellbrand prowokuje czytelnika do odpowiedzi na kilka poytań o ludzką naturę. Ja nie tak łatwo uwolnię się z tej pozycji. Fragmenty rezonują mi jeszcze w głowie. A Wy? Czy dacie się wciągnąć w ten mroczny świat wykreowany na kartach "Satyriconu"?
January 14, 2020
En svensk Den hemliga historien, men utan samma komplexitet och finess och med mer porr istället. Levande och full med adjektiv, och inte oäven alls. Lite uppfriskande efter all Tindersex i den svenska samtidslitteraturen, men samtidigt - Donna Tartt är hon inte.
August 24, 2018
Hade hoppats på en sexig bok - men tyckte inte den va det :)
January 4, 2019
Sjukt ofräscht att arabiska (?) beskrivs som "ett dunkelt språk"
October 2, 2019
Riktigt dålig
May 26, 2021
Gdzieś na granicy perwersji, erotyki i powieści.
Displaying 1 - 30 of 38 reviews