What do you think?
Rate this book
Chiodi
Scritte in ungherese negli anni giovanili, queste poesie andarono perdute nel 1956, quando Agota Kristof fu costretta a lasciare l’Ungheria per ritirarsi in Svizzera, a Neuchâtel. Negli ultimi anni il dispiacere per la perdita di quei versi a lei così cari e fonte di ispirazione per tante prose scritte in anni più recenti spinse l’autrice a ricercarli nella memoria e a riscriverli in ungherese. A quelle poesie ne aggiunse altre, scritte direttamente in francese in età adulta.
Nasce così Chiodi, una raccolta di componimenti in cui si trovano i temi ben noti ai fedeli lettori dei romanzi e dei racconti di Agota Kristof – lo smarrimento, la perdita, l’esilio, il ricordo dell’amore, l’attesa, il desiderio – ma che qui, nell’immediatezza della poesia, sembrano raggiungere un grado di intensità ancora maggiore.
Nasce così Chiodi, una raccolta di componimenti in cui si trovano i temi ben noti ai fedeli lettori dei romanzi e dei racconti di Agota Kristof – lo smarrimento, la perdita, l’esilio, il ricordo dell’amore, l’attesa, il desiderio – ma che qui, nell’immediatezza della poesia, sembrano raggiungere un grado di intensità ancora maggiore.
100 pages, Paperback
First published January 1, 2016
6 people are currently reading
160 people want to read
About the author
Ágota Kristóf
28 books1,499 followersÁgota Kristóf was a Hungarian writer, who lived in Switzerland and wrote in French. Kristof received the European prize for French literature for The Notebook (1986). She won the 2001 Gottfried Keller Award in Switzerland and the Austrian State Prize for European Literature in 2008.
Kristof's first steps as a writer were in the realm of poetry and theater (John et Joe, Un rat qui passe), which is a facet of her works that did not have as great an impact as her trilogy. In 1986 Kristof’s first novel, The Notebook appeared. It was the beginning of a moving trilogy. The sequel titled The Proof came 2 years later. The third part was published in 1991 under the title The Third Lie. The most important themes of this trilogy are war and destruction, love and loneliness, promiscuous, desperate, and attention-seeking sexual encounters, desire and loss, truth and fiction.
She has received the European prize for French literature for The Notebook. This novel was translated in more than 30 languages. In 1995 she published a new novel, Yesterday. Kristof also wrote a book called L'analphabète (in English The Illiterate) and published in 2004. This is an autobiographical text. It explores her love of reading as a young child, and we travel with her to boarding school, and over the border to Austria, and then to Switzerland. Forced to leave her country due to the failure of the anti-communist rebellion, she hopes for a better life in Zurich.
The majority of her works were published by Editions du Seuil in Paris. She has two new short stories published at Mini Zoe collection entitled "Ou es-tu Mathias" and "Line, le temps". The names Mathias and Line are from her previous novels.
She died on 27 July 2011 in her Neuchâtel home.
Kristof's first steps as a writer were in the realm of poetry and theater (John et Joe, Un rat qui passe), which is a facet of her works that did not have as great an impact as her trilogy. In 1986 Kristof’s first novel, The Notebook appeared. It was the beginning of a moving trilogy. The sequel titled The Proof came 2 years later. The third part was published in 1991 under the title The Third Lie. The most important themes of this trilogy are war and destruction, love and loneliness, promiscuous, desperate, and attention-seeking sexual encounters, desire and loss, truth and fiction.
She has received the European prize for French literature for The Notebook. This novel was translated in more than 30 languages. In 1995 she published a new novel, Yesterday. Kristof also wrote a book called L'analphabète (in English The Illiterate) and published in 2004. This is an autobiographical text. It explores her love of reading as a young child, and we travel with her to boarding school, and over the border to Austria, and then to Switzerland. Forced to leave her country due to the failure of the anti-communist rebellion, she hopes for a better life in Zurich.
The majority of her works were published by Editions du Seuil in Paris. She has two new short stories published at Mini Zoe collection entitled "Ou es-tu Mathias" and "Line, le temps". The names Mathias and Line are from her previous novels.
She died on 27 July 2011 in her Neuchâtel home.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 18 of 18 reviews
October 12, 2025
میخ ها
(مجموعه شعر)
آگوتا کریستف
ترجمه اصغر نوری
انتشارات مروارید
تعداد صفحات : 162
1.5*
(مجموعه شعر)
آگوتا کریستف
ترجمه اصغر نوری
انتشارات مروارید
تعداد صفحات : 162
1.5*
Read
July 18, 2024Det här är bok nr 27 i min Challenge 2024 som jag har satt upp vid sidan av ordinarie GR Challenge. Den går ut på att läsa minst 12 böcker från länder och/eller av författare som jag inte är bekant med sedan tidigare. Avsikten är främst att upptäcka nya bekantskaper och spännande, intressanta platser i olika delar av världen. Jag vill "uppleva liv jag aldrig har levt, bredda mitt perspektiv och vidga mitt universum" som det så vackert heter. Nu har min egen utmaning spårat ur för länge sedan men det får väl bli så att ambitionen i år är att "läsa nytt" i den mån det är möjligt, typ.
Som jag sagt förut, jag är en ovan diktläsare, vill/kan inte betygsätta eller recensera den här samlingen. Och inte bara ovan utan jag har svårt att förstå mig på dikter. Det går inte. Jag kan helt enkelt inte tolka dem. Vet inte vad som menas. Men jag kan tycka om dem. Mycket till och med. Har läst Ágota Kristófs romaner med stor behållning och ville ge Spikar en chans även om jag inser min begränsning. Hittade en favorit i den här samlingen. Den är riktigt fin. Klump-i-halsen-fin faktiskt.
EN GÅNG, LÄNGRE FRAM…
En gång längre fram ska jag tala
om något vackert och ljuvt
ömma saker med omärklig
sorg
en kväll när himlen fylls av skönhet
när husen grånar
och allt blir dimma
Där i regnet
bland de enfärgade husen
ska jag tala om
höstlövens rike
för det kommer att vara oktober
Bakom dimman
tiger ni med kragen
uppfälld de frusna händerna
i fickorna
utan ljus som skuggan
Och regnet rinner över våra bara huvuden
under våra kragar
ljuvt ömt regn
faller över husen över träden himlen
blir allt vackrare
Och det vackra kommer att sänka sig över er
med omärklig
sorg och ni kommer förstå att
från och med nu ska det alltid vara höst
Som jag sagt förut, jag är en ovan diktläsare, vill/kan inte betygsätta eller recensera den här samlingen. Och inte bara ovan utan jag har svårt att förstå mig på dikter. Det går inte. Jag kan helt enkelt inte tolka dem. Vet inte vad som menas. Men jag kan tycka om dem. Mycket till och med. Har läst Ágota Kristófs romaner med stor behållning och ville ge Spikar en chans även om jag inser min begränsning. Hittade en favorit i den här samlingen. Den är riktigt fin. Klump-i-halsen-fin faktiskt.
EN GÅNG, LÄNGRE FRAM…
En gång längre fram ska jag tala
om något vackert och ljuvt
ömma saker med omärklig
sorg
en kväll när himlen fylls av skönhet
när husen grånar
och allt blir dimma
Där i regnet
bland de enfärgade husen
ska jag tala om
höstlövens rike
för det kommer att vara oktober
Bakom dimman
tiger ni med kragen
uppfälld de frusna händerna
i fickorna
utan ljus som skuggan
Och regnet rinner över våra bara huvuden
under våra kragar
ljuvt ömt regn
faller över husen över träden himlen
blir allt vackrare
Och det vackra kommer att sänka sig över er
med omärklig
sorg och ni kommer förstå att
från och med nu ska det alltid vara höst
May 11, 2024
Genomgående rätt slätstruket, ja förutom det makabra Kristof-obligatoriet och det, det gillar varenda k-k-k-knutte, popcornfrilla och/eller svennepirog. Men i detta slätstrukna och/eller makabra uppenbarar sig plötsligt en formulering om att – typ — stjäla potatis i fosterlandets oändliga åkrar och – hej – här har du mig. Allt är förlåtet. Ingen har frågat. [Här tänkte jag addera nåt om Jesus blodiga sidohålor men jag anser mig färdig och – si – huset är klart].
October 15, 2024
kanske femma!!!!!!!!!!!!!!!!
May 25, 2018
Questa raccolta poetica è di un’intensità unica, asmatica e dolorosa nella sua scansione. Le poesie si configurano come una sorta di flusso di coscienza, uno scavo profondo nella memoria della poetessa, da cui le parole fluiscono senza punteggiatura e con una forte spezzatura che rende difficoltosa la lettura del periodo. Il testo è coeso nelle sue tematiche, nella sua scrittura e intenso, potente. Da leggere.
June 25, 2024
pag.19 _______________________________
La finestra della notte
La finestra era aperta era la finestra
della notte piena di buio e di vento
eppure l'estate fluttuava sopra le strade e pensavo
che domani non sarai più qui
Non piangevo solo temevo le vertigini
nel vuoto che ti lasci dietro
non c'è niente a cui posso aggrapparmi
neanche la tua mano sarà qui domani
Non che tu valga più di chiunque altro ma
per un qualche caso ho attribuito a te
ogni bellezza e tristezza e adesso che
te ne vai ho perso l'appoggio sto ferma non so
in quale direzione girare il viso
Che importa tanto a tutti i costi devo continuare a vivere
domani uscirò in strada morti camminano
per queste vie anche io sarò pallida se solo sapessi
dove andare da chi e perché
October 17, 2024
Kristofs (två) dikter om Datorn och den om arbetaren på sin dödsbädd bär samlingen för mig. Love love love !
December 28, 2022
"Ti aspettavo in fondo alla strada nella pioggia
andavo a capo chino ti vedevo lo stesso
ma non riuscivo a sfiorarti la mano
Ti aspettavo su una panchina le ombre degli alberi
cadevano sulla ghiaia fresca
come anche la tua ombra mentre ti avvicinavi
Ti aspettavo una volta di notte sul monte
crepitavano i rami quando li hai scostati
dal tuo viso e mi hai detto che non potevi restare
Ti aspettavo a riva con l'orecchio incollato
a terra sentivo il tonfo dei tuoi passi
sulla sabbia morbida poi si fece silenzio
Ti aspettavo quando arrivavano i treni lontani
e le persone tornavano tutte a casa
mi hai fatto un cenno da un finestrino il treno non si è fermato".
Ho desiderato questo libro come si desidera ciò che non si trova, come si brama qualcosa che non può essere raggiunto con facilità, nonostante la volontà. E c'è qualcosa in questa raccolta, c'è qualcosa in Agota Kristof che, una volta scoperto, non si può definire. Se nei suoi romanzi è possibile ritrovarsi in un vortice di ermetismo che pompa dritto nel sangue, nelle sue poesie è altrettanto possibile raggiungere un'altra vetta, quella della bellezza più cruda di una letteratura ai limiti dell'immedesimazione.
"Non morire
non ancora
troppo presto il coltello
il veleno, troppo presto
Mi amo ancora
Amo le mie mani che fumano
che scrivono
Che tengono la sigaretta
La penna
Il bicchiere.
Amo le mie mani che tremano
che puliscono nonostante tutto
che si muovono.
Le unghie vi crescono ancora
le mie mani
rimettono a posto gli occhiali
affinché io scriva".
Questo è "Chiodi", ad oggi introvabile come tutte le cose rare e uniche. Come la Kristof, appunto, che con questa raccolta di versi si fa conoscere, ed amare, ancora di più.
andavo a capo chino ti vedevo lo stesso
ma non riuscivo a sfiorarti la mano
Ti aspettavo su una panchina le ombre degli alberi
cadevano sulla ghiaia fresca
come anche la tua ombra mentre ti avvicinavi
Ti aspettavo una volta di notte sul monte
crepitavano i rami quando li hai scostati
dal tuo viso e mi hai detto che non potevi restare
Ti aspettavo a riva con l'orecchio incollato
a terra sentivo il tonfo dei tuoi passi
sulla sabbia morbida poi si fece silenzio
Ti aspettavo quando arrivavano i treni lontani
e le persone tornavano tutte a casa
mi hai fatto un cenno da un finestrino il treno non si è fermato".
Ho desiderato questo libro come si desidera ciò che non si trova, come si brama qualcosa che non può essere raggiunto con facilità, nonostante la volontà. E c'è qualcosa in questa raccolta, c'è qualcosa in Agota Kristof che, una volta scoperto, non si può definire. Se nei suoi romanzi è possibile ritrovarsi in un vortice di ermetismo che pompa dritto nel sangue, nelle sue poesie è altrettanto possibile raggiungere un'altra vetta, quella della bellezza più cruda di una letteratura ai limiti dell'immedesimazione.
"Non morire
non ancora
troppo presto il coltello
il veleno, troppo presto
Mi amo ancora
Amo le mie mani che fumano
che scrivono
Che tengono la sigaretta
La penna
Il bicchiere.
Amo le mie mani che tremano
che puliscono nonostante tutto
che si muovono.
Le unghie vi crescono ancora
le mie mani
rimettono a posto gli occhiali
affinché io scriva".
Questo è "Chiodi", ad oggi introvabile come tutte le cose rare e uniche. Come la Kristof, appunto, che con questa raccolta di versi si fa conoscere, ed amare, ancora di più.
December 4, 2020
You might approach this handful of poems (“nails”, as it were) as an afternoon read, maybe a couple of days’ worth. Don’t fool yourself into thinking that. Ágota Kristóf’s poetry does flow, but not at all like the stream of consciousness you might be familiar with if you like, say, Virginia Woolf or T.S. Eliot. It’s way thicker and heavier, a somewhat viscous fluid pouring on the page verse by verse, as if coming from a prolonged, enervating effort from the author. Almost no punctuation, one enjambement after the other; her poems can be so fragmented that you sometimes need to read them twice, just to piece things together grammatically.
Reading through these nails, I clearly perceived how drenched they are with Kristóf’s deepest feelings of solitude, longing, abandonment, apathy; still, I couldn’t help but feel like she didn’t really want to share these feelings. Her perspective is usually cold and detached as she draws our attention away from her inner world, and onto seemingly ordinary details of the outside world (she often fixates on weather conditions, and on… birds?) which, however, are so vividly described that their symbolic charge is apparent. Even if we, the readers, are not entitled to grasp it.
Reading through these nails, I clearly perceived how drenched they are with Kristóf’s deepest feelings of solitude, longing, abandonment, apathy; still, I couldn’t help but feel like she didn’t really want to share these feelings. Her perspective is usually cold and detached as she draws our attention away from her inner world, and onto seemingly ordinary details of the outside world (she often fixates on weather conditions, and on… birds?) which, however, are so vividly described that their symbolic charge is apparent. Even if we, the readers, are not entitled to grasp it.
Read
August 18, 2025Jag gissar att jag inte är ensam om att hålla "upptäcken" av Kristof som en av sina litterära höjdpunkter de senaste åren. Tvillingtrilogin knockade mig totalt och är en av få böcker jag läst om med bara något års mellanrum, och det är lätt en av de fem bästa böcker jag någonsin läst. Efter den har jag slukat allt som finns översatt av henne (förvisso med känslan av att redan ha läst Mästerverket med stort M, men ändå med stor behållning) så självklart plockade jag upp denna bok med hennes dikter som nyss getts ut av ellerströms förlag.
Jag läser inte särskilt mycket lyrik men försöker bli bättre på det, och den här boken gillade jag verkligen. Det är en ganska dyster samling dikter, ofta med teman som förlust och sorg och inte sällan med dramatiska vändningar. Språket är som i romanerna direkt och utan utsvävningar, men med en sorts egen uppbyggnad som inte sällan gör att jag behöver börja om med den rad jag precis läst för att förstå hur den ska läsas. Det tvingar fram en koncentration som jag ibland saknar när jag läser lyrik och som faktiskt hjälper mig att uppskatta dikterna mer.
Men här finns också någon slags humor ibland, även den av det mörkare slaget. En humor som återkommer på omslagsbilden där Kristof sitter med en bok av sin "namne" Agatha Christie. Kanske finns det ändå någon slags släktskap dem emellan, hur deras böcker (förvisso på väldigt olika sätt) sätter igång tankarna och en önskan om att nå fram till sanningen?
Den här boken kommer jag också att vilja läsa om framöver, gärna tillsammans med Kristofs övriga böcker som jag också gärna skulle återbesöka.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Jag läser inte särskilt mycket lyrik men försöker bli bättre på det, och den här boken gillade jag verkligen. Det är en ganska dyster samling dikter, ofta med teman som förlust och sorg och inte sällan med dramatiska vändningar. Språket är som i romanerna direkt och utan utsvävningar, men med en sorts egen uppbyggnad som inte sällan gör att jag behöver börja om med den rad jag precis läst för att förstå hur den ska läsas. Det tvingar fram en koncentration som jag ibland saknar när jag läser lyrik och som faktiskt hjälper mig att uppskatta dikterna mer.
Men här finns också någon slags humor ibland, även den av det mörkare slaget. En humor som återkommer på omslagsbilden där Kristof sitter med en bok av sin "namne" Agatha Christie. Kanske finns det ändå någon slags släktskap dem emellan, hur deras böcker (förvisso på väldigt olika sätt) sätter igång tankarna och en önskan om att nå fram till sanningen?
Den här boken kommer jag också att vilja läsa om framöver, gärna tillsammans med Kristofs övriga böcker som jag också gärna skulle återbesöka.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
March 27, 2025
Jag fortsätter att checka av Ágota Kristófs författarskap. Diktsamlingen "Spikar" har lite fler dalar än hennes bästa verk, men kullarna finns också där.
När man läser samlingen i ett svep så hittar man snabbt ett mönster med återkommande motiv: hösten (vanligtvis i positivt dager), sommaren (vanligtvis i negativt dager), färger (flitigast vit, sedan svart, sedan röd), hus, träd, ensamhet, själsmörker, dikotomi...
Flera av dikterna har direkta motsvarigheter bland hennes noveller från "Det kan kvitta", vilket kan bli lite repetitivt om man läser de två direkt efter varandra. Andra stärks dock av att man har läst "Analfabeten" och förstår den självbiografiska bakgrunden till dem.
Många av mina favoritdikter här är elliptiska; ord och uttryck saknas, men tomrummen skapar mening snarare än förvirring. Sagda favoritdikter är "I fiskarens nät livet", "Repet är vackert", "Vita träd", "Dans vid sjöns strand", "Trappor, galler, väggar", "Datorn (I)", "Vinden", "Leva", "Persinet", "Aldrig mer denna gata" och den förvånansvärt - nästan okaraktäristiskt - hoppfulla avslutningsdikten "Inte dö...".
En stark samling, men nu då jag har läst de flesta av hennes verk förblir fortfarande romandebuten "Den stora skrivboken" det verk jag uppskattar och beundrar mest.
När man läser samlingen i ett svep så hittar man snabbt ett mönster med återkommande motiv: hösten (vanligtvis i positivt dager), sommaren (vanligtvis i negativt dager), färger (flitigast vit, sedan svart, sedan röd), hus, träd, ensamhet, själsmörker, dikotomi...
Flera av dikterna har direkta motsvarigheter bland hennes noveller från "Det kan kvitta", vilket kan bli lite repetitivt om man läser de två direkt efter varandra. Andra stärks dock av att man har läst "Analfabeten" och förstår den självbiografiska bakgrunden till dem.
Många av mina favoritdikter här är elliptiska; ord och uttryck saknas, men tomrummen skapar mening snarare än förvirring. Sagda favoritdikter är "I fiskarens nät livet", "Repet är vackert", "Vita träd", "Dans vid sjöns strand", "Trappor, galler, väggar", "Datorn (I)", "Vinden", "Leva", "Persinet", "Aldrig mer denna gata" och den förvånansvärt - nästan okaraktäristiskt - hoppfulla avslutningsdikten "Inte dö...".
En stark samling, men nu då jag har läst de flesta av hennes verk förblir fortfarande romandebuten "Den stora skrivboken" det verk jag uppskattar och beundrar mest.
May 27, 2025
Una raccolta di testi che ripercorrono sia a livello linguistico che tematico la vita dell’autrice. Infatti i testi, qui in versione italiana, originariamente furono scritti una parte in un ungherese (lingua madre dell’autrice) e una parte in francese (lingua "d’adozione" dopo il trasferimento in Svizzera). Il tono delle poesie è triste e al contempo asciutto, tra nostalgia del passato, amori perduti e atmosfere cupe, sia in termini emotivi che in termini descrittivi (il paesaggio evocato sembra sempre molto "grigio", del colore di un lago invernale). Le poesie sono poco "musicali", sono quasi dei "versi in prosa”, come se volessero essere un racconto.
"[…] Lo so sei ancora qui immobile
Sto in piedi le ali nere del tempo
hanno già attraversato anni
dal suo oscuro passaggio furtivo
è scappato un minuto"
⭐️⭐️⭐️⭐️-
"[…] Lo so sei ancora qui immobile
Sto in piedi le ali nere del tempo
hanno già attraversato anni
dal suo oscuro passaggio furtivo
è scappato un minuto"
⭐️⭐️⭐️⭐️-
June 7, 2023
Non morire
non ancora
troppo presto il coltello
il veleno, troppo presto
Mi amo ancora
Amo le mie mani che fumano
che scrivono
Che tengono la sigaretta
La penna
Il bicchiere.
Amo le mie mani che tremano
che puliscono nonostante tutto
che si muovono.
Le unghie vi crescono ancora
le mie mani
rimettono a posto gli occhiali
affinché io scriva
non ancora
troppo presto il coltello
il veleno, troppo presto
Mi amo ancora
Amo le mie mani che fumano
che scrivono
Che tengono la sigaretta
La penna
Il bicchiere.
Amo le mie mani che tremano
che puliscono nonostante tutto
che si muovono.
Le unghie vi crescono ancora
le mie mani
rimettono a posto gli occhiali
affinché io scriva
January 27, 2024
La trilogia della città di K. è nata da queste poesie, da questo bisogno di mettere la tragedia su carta per sentirsi vivi.
Vivere per scrivere. Scrivere per non morire.
Vivere per scrivere. Scrivere per non morire.
May 21, 2024
De var la bra men lite opersonliga? Elr vad vet jag. Lånade den mest för hon såg lesbisk ut men det var hon tydligen inte :(nog därför den var medelmåttig)😌😌😌😌😌😌
November 5, 2024
Vet inte om det är dikterna eller jag som inte blir betagen av dikter längre
November 7, 2024
Sista dikten bäst!
October 30, 2025
loved it
thats all i can say
thats all i can say
This entire review has been hidden because of spoilers.
Displaying 1 - 18 of 18 reviews