Jump to ratings and reviews
Rate this book

El libro de las parábolas (Áncora & Delfín)

Rate this book

El libro de las parábolas es una obra singular de uno de los grandes de la literatura mundial en la que narra la tórrida historia de amor entre un adolescente y una mujer madura, con tintes autobiográficos. Prometió no contarlo nunca a nadie. Era sólo un chiquillo, pero ahora, al acercarse a la orilla del río que ya ha llamado a tantos amigos, perseguido por las preguntas que se quedaron sin respuesta, Enquist entiende que la mujer a la que conoció en el verano de 1949 es el corazón de la novela que nunca se atrevió a escribir.
 


«Un libro tremendamente impactante.» Expressen.
«Una novela rebosante de vida: aporta una verdad literaria universal. Muy hermosa.» Dagens Nyheter.

198 pages, Kindle Edition

First published January 1, 2013

18 people are currently reading
263 people want to read

About the author

Per Olov Enquist

82 books173 followers
Per Olov Enquist, better known as P. O. Enquist was one of Sweden's internationally best known authors. He has worked as a journalist, playwright, and novelist. In the nineties, he gained international recognition with his novel The Visit of The Royal Physician.

After a degree in History of literature at Uppsala University he worked as a newspaper columnist and TV debate moderator from 1965 to 1976. Because of his work he soon became an influential figure on the Swedish literary scene. From 1970 to 1971 Enquist lived in Berlin on a grant from the German Academic Exchange Service and in 1973 he was a visiting professor at the University of California, Los Angeles. He has been working as an independent writer since 1977.

Enquist's works are characterized by a chronic pessimistic view of the world. They always describe the restrictions imposed by the pietistical way of living, especially in March of the Musicians (1978) and Lewi's Journey (2001). He gained international recognition with his novel The Visit of The Royal Physician (1999) where he tells the story of Struensee, the personal physician of the Danish King Christian VII. Many of Enquist's works have been translated into English by Tiina Nunnally.

Ratings & Reviews

What do you think?
Rate this book

Friends & Following

Create a free account to discover what your friends think of this book!

Community Reviews

5 stars
41 (11%)
4 stars
105 (28%)
3 stars
136 (37%)
2 stars
59 (16%)
1 star
26 (7%)
Displaying 1 - 30 of 52 reviews
Profile Image for Orsodimondo.
2,463 reviews2,434 followers
August 13, 2025
IO È UN ALTRO



Enquist sembra voler rendere ostico il suo romanzo – o memoir che sia – a ogni costo, anche laddove non ce ne sarebbe bisogno. Qualcosa del tipo “lo faccio strano” (https://www.youtube.com/watch?v=Zf1VT...).
Non dipende certo dalla scelta di un protagonista che coincide con il narratore, e quindi, qui regna la terza persona singolare dove invece più spesso agirebbe la prima di un “io”: una volta capito il marchingegno si procede senza intoppi.
Non so se dipenda dall’abbondanza di corsivi non spiegati e di nomi e riferimenti alla cultura svedese che l’edizione lascia senza nota.
Più probabilmente è che il tentativo dello scrivente di mettere ordine alla sua vita, sentimentale e artistica, da lui percepita come caotica, usando altrettanto caos, altrettanto disordine, per me è poco riuscito, e poco attraente. C’è una matassa che invece di essere sbrogliata, viene ancor più avviluppata. Ci sono puntini che il lettore deve collegare: ma sono punti dalle forme diverse, alcuni sbiaditi, altri contorti, ritorti, altri ancora evanescenti. E quindi, dove, come tracciare la linea per congiungerli?



Forse, più semplicemente, si conferma la mia consolidata ritrosia di fronte alle parabole. Che mi lasciano sempre freddo, e piuttosto scettico, nel loro intento di essere edificanti e istruenti, “ammaestramenti di vita”.
E allora eccola la parabola del lettore italiano, che in mezzo a tutta questa nordica fede religiosa rigida e torva che si riempie la bocca con la parola “peccato” e “evangelo”, spinge la gente dentro e fuori dal manicomio (più spesso il primo caso) o tra le braccia di bacco, ha comunque trovato spunti di riflessione. Che per contraddire quanto appena descritto – cioè, il dito indice accusatorio sfoderato e sbandierato - non potevano che essere giocosi, riflessione scherzosa più che approfondita.
E allora Enquist ci dice che suo padre si firmava invece Enkvist, e che la prima dizione è più ‘distinta’, e ricercata: mentre per me lettore italiano è invece la seconda a esserlo, in quanto più esotica, e più cool.
E poi Enquist si chiede se anche i cani vanno in paradiso. E io lettore italiano lo trovo interrogativo quanto mai giusto. Solo che poi allargo il discorso e mi chiedo: perché solo i cani, perché non anche gli altri animali? Ma se allora tutti gli animali che muoiono vanno in paradiso, che luogo di pace potrà mai essere se popolato dalle stesse creature e regolato dalle stesse leggi della giungla? Oppure, il serpente arriva in paradiso e perde il veleno, la jena la voglia di sbranare, lo squalo quella di divorare? Oppure, per mantenere la pace celeste, qualcuno compie una qualche selezione, del tipo: cani, gatti, criceti, animali domestici e da cortile in cielo, animali feroci all’inferno?



E dopo varie parabole zeppe di rivelazioni che ho mancato, non ho capito, perché mi è sfuggito se Enquist stesse parlando di suo padre, del cane sul tappeto o del boschetto d’alberi sul micro isolotto, si arriva alfine al momento clou: l’iniziazione al sesso. Un ragazzo di quindici anni e dieci mesi che perde la verginità con una donna di cinquantuno anni che non fa l’amore da sette anni. Wow. Vera iniziazione. Il ragazzo, che è Enquist (ma non Enkvist), poverino, nel mentre pensa a Maria che unge d’olio i piedi di Gesù: se non che poi, quando i primi due centimetri di penetrazione aumentano fino in fondo, comprende che è entrato nella porta del senso della vita:
ci era entrato dritto dentro, come al centro e al fondo della vita, del senso di tutto, era quello il senso della vita, quasi più meraviglioso che vedere la luce…
Se non che, sarà perché il fatto avviene sul pavimento della cucina, di legno senza nodi, “probabilmente massello”, sarà perché la casa è piena di mosche che ronzano, sarà perché Enquist (ma non Enkvist) per quanto finalmente indugi invece di saltabeccare in continuazione, ma purtroppo non abbandona quel suo stile fatto di reiterazioni e ripetizioni, che tanto mi ha fatto pensare al montaggio dei film fedeli al Dogma di von Trier (e cosa c’è di peggio che attenersi a un dogma?), anche questa magica esperienza, in odor di diventar mistica, ma per fortuna invece molto carnale, rimane terra-terra, sul pavimento senza nodi, con scarso appeal, né letterario né d’altra sorta.



Profile Image for Grazia.
507 reviews218 followers
August 9, 2017

Ci son libri…

… che dovrebbero avere una posologia, un avvertimento… delle istruzioni per l’uso… un po’ come i medicinali.

Libri che non possono essere affrontati a cuor leggero e con incoscienza (come faccio io, eh! Vedo una recensione che mi acchiappa , una bella copertina… )… Libri cui bisogna avvicinarsi con una certa consapevolezza…

Di qui il mio monito: chiunque voglia approcciarsi a ‘sto romanzo, sappia che non è una impresa semplicissima, o meglio ci si deve approcciare ad esso con l’approccio con cui ci si accosta alla poesia, quindi con la consapevolezza che ci sarà da faticare e da dipanare una matassa, cercare di comprendere e leggere tra le righe quanto esposto in forma simbolica e metaforica... ci sarà da dubitare di aver compreso, ci sorgeranno domande cui magari non sapremo rispondere.

L’autore parla di sé, della sua vita, ma in un modo, disomogeneo, disorganizzato, nella dimensione che appartiene al sogno e al ricordo (e forse anche allo stato di ebbrezza :D). Tre episodi si staccano in maniera chiara lucida… E sono i momenti di contatto tra l’autore e una donna, Ellen, la donna senza nodi. Un incontro in particolare, pur essendo fugace, rappresentata un momento fondamentale, epocale direi per il processo di presa coscienza e di maturazione dell’autore.

L’incontro tra i due avviene “nella stanza più intima”, quel luogo in cui si entra l’uno nell’altra e poi niente è più come prima. Lui ha 15 anni, lei 51…

La stesura del libro un tentativo di scrivere un romanzo d’amore, un tentativo di non lasciare cose in sospeso… Quando si è da una parte del fiume, e i cari (trapassati) che stanno dall’altra parte ti richiamano e cerchi di non lasciare cose in sospeso, e per farlo, scrivi alla ricerca di un senso, di dare una spiegazione. (Hai detto niente!)

“Non si può capire l’amore. Ma cosa saremmo, se non ci provassimo?”

“Cos’era davvero nitido? La donna sul pavimento senza nodi? Era quella la vita vera? E l’amore? E il resto erano solo squarci nella nebbia? No, non poteva essere così. Ma aveva deciso di scriverlo così. Solo come una consolazione, come un esempio. La consolazione che c’erano state alcune ore in cui aveva visto la luce, e vissuto il miracolo, per poi uscire fuori dall’altra parte. Più o meno così, una consolazione, in modo che non rimanesse in sospeso”


Il voto è sui contenuti.
Lo stile con cui Enquist scrive è veramente ostico.
Profile Image for Roberto.
627 reviews1 follower
August 25, 2017
Alla morte del padre, l’autore rimane solo con la madre, che è una cristiana fervente e che giudica ogni comportamento non conforme ai dogmi religiosi come pazzia. Per lei anche la scrittura e la poesia sono peccato, perché allontanano dalla fede. L’autore prova allora a raccontare la sua vita in nove parabole, che corrispondono a nove fogli mancanti del quaderno di poesie del padre; i fogli mancano perché la madre strappa alcune pagine e brucia il quaderno ma cerca in un secondo tempo di salvarlo dalle fiamme. Le nove pagine mancanti probabilmente contenevano poesie d´amore, distrutte dalla madre perché l´unica poesia possibile per lei è quella dell´antico testamento.

Queste parabole fanno il riassunto della vita di Enquist e parlano d’amore, un argomento che lui fa fatica a trattare e per questo finora trascurato. La narrazione è in terza persona, forse perché con tale tecnica è più facile essere meno coinvolti, è pesante, sconnessa, con frequenti salti temporali, difficile, con un’attenzione ossessiva al sesso e alla religione. Senza ragioni apparenti e senza un filo conduttore appaiono artisti, filosofi e musicisti. E c’è anche il tema della pazzia, personale e sociale. Le parabole alla fine sembrano dei dialoghi che l’autore intrattiene principalmente con sé stesso.

Il libro all’inizio mi ha confuso parecchio, non riuscivo a capirne il senso, a trovare la relazione tra la storia principale e quelle parallele, forse perché tanti temi vengono introdotti senza ordine e spiegati solo più tardi nella narrazione.

Uno degli episodi giovanili che ha segnato tutta la sua esistenza è stata la sua prima esperienza sessuale. Lui aveva 15 anni, lei 51. L’incontro colpisce il ragazzo nel profondo.

“E ora capiva, per la prima volta, quello che aveva appena intuito: che era quello il senso della vita. Aveva visto la luce. Era quella la vita”.
“Da allora aveva sempre considerato la sessualità come un aprire la propria porta più intima a un’altra persona. C’erano altre porte, ma quelle era la più intima, la fondamentale. Lui apriva, lei apriva, ed entravano uno nell’altra per un incontro forse breve, che poteva essere bello o sbagliato, ma si svolgeva comunque nella stanza più intima. Si entrava uno nell’altra, e poi niente era più come prima. Qualcuno lo definiva un esercizio di potere. Non aveva mai capito perché. Non si esercita nessun potere visitando insieme la stanza più intima. Anzi, si abolisce ogni potere, e si resta completamente indifesi. È l’unico istante in cui si può essere indifesi senza avere paura. Poi si lascia la stanza più intima, si pensa ecco, la porta si è richiusa, ma ci si ricorda di com’è stato. Si era stati là insieme, ed era una pace perfetta.”

Il ricordo di quella donna rimane continuamente i suoi pensieri fino ad ossessionarlo. L’esperienza è descritta con pagine magistrali, con un´atmosfera di tenerezza, eccitazione ed erotismo e senza alcuna volgarità. Molto bello è anche il secondo incontro, nostalgico ma anche molto romantico, con la stessa donna a distanza di tanti anni.

Le nove parabole, complesse, suggestive, spesso poetiche, sono probabilmente tentativi di coniugazione di religiosità, peccato e natura umana. La sofferenza è inevitabile, ma può essere mitigata raccontando delle storie, sviscerando le nostre paure, le nostre sensazioni, i nostri desideri. Forse le parabole evidenziano quei momenti che sono stati fondamentali per quello che siamo riusciti o non siamo riusciti a diventare. Bellissimi i contenuti di questo libro.
Profile Image for Catoblepa (Protomoderno).
68 reviews118 followers
September 16, 2017
È un romanzo (o autobiografia?) molto strano, questo. Leggo nelle altre recensioni qui su anobii che molti l'hanno trovato difficile, ma a me non è sembrato, o non più del dovuto, comunque; e non credo sia strano neanche per l'uso della terza persona quando è evidente, e sottolineato più volte, che il narratore È il protagonista del romanzo, sebbene questa scelta comporti tutta una serie di scelte scrittorie assai particolari e peraltro a mio parere parecchio azzeccate.

No, questo è un romanzo strano perché è il tentativo da parte di uno scrittore ormai anziano di mettere ordine nella sua vita, e per farlo non può che appellarsi al caos; è un libro caotico e frammentario, ma doveroso e inevitabile per un autore che si è sentito obbligato, per alcune mancanze linguistiche (in un taccuino, in una nota funebre, in una lettera, chi leggerà capirà) a fare i conti con la propria esistenza. Ed era evidentemente il caos l'unico mezzo per la chiarezza, e viene il dubbio, che è quasi una certezza, che la linearità avrebbe reso la narrazione molto meno godibile, e soprattutto molto meno completa e plausibile: "La storia, per farla breve, è semplice. Sono le verità postume che l'hanno ridotta a brandelli." (p. 204)
La mio opinione è che questo sia un lavoro straordinario di riflessione sulla vita e sulla scrittura, che poi nel caso di Enquist sono anche la stessa cosa, sublimato nel finale in un dialogo con una ragazzina di quindici anni di grande poesia (il dialogo, ma anche la ragazzina), in cui i ruoli si confondono e non è più possibile capire chi è l'ingenuo e chi è il saggio, in cui l'uomo colto retrocede a un quasi mutismo patetico ma dalla grandissima carica empatica.
Profile Image for Héctor Genta.
401 reviews88 followers
July 31, 2017
Difficile appiccicare un'etichetta a questo libro: non è un romanzo, non sono racconti e nemmeno apologhi, forse pensieri sparsi, frammenti. Parabole. Parabole per orientarsi nella nebbia della vita, per provare a capire perché si è vissuto, cercando di mettere un po' d'ordine in quello che è successo pur sapendo che è impossibile ricostruire quello che manca. In questo senso i nove fogli strappati al taccuino del padre rappresentano il punto d'inizio di una ricerca che appare da subito difficile per non dire impossibile: il senso della vita è nel taccuino? Oppure la soluzione consiste nel cercare, consapevoli che non si arriverà mai a comprendere il mistero? E le nove parabole, rappresentano il tentativo dell'autore di riscrivere le nove pagine mancanti al taccuino del padre? Il libro delle parabole è un libro, soprattutto, sull'Amore, al posto di quel romanzo sull'amore che Enquist confessa di non esser mai riuscito a scrivere. Amore e memoria, dunque, con i ricordi che si confondono, si mescolano alle fantasie e diventano altro. Un'infanzia permeata dalla cupa cupa visione della fede inculcatagli dalla madre porterà Enquist a identificare l'amore (ma anche la poesia, la fantasia e i sogni) con il peccato, visione dalla quale faticherà ad affrancarsi continuando per un bel pezzo a identificarlo con l'idea di proibito, di possesso, di una specie di apostasia. La conversione della zia all'amore terreno, contrapposto a quello celeste, farà nascere in Enquist i primi dubbi che esploderanno poi nell'episodio della donna sul pavimento senza nodi, la parabola che rappresenta il centro nevralgico dell'intero libro. La scoperta del sesso, l'amore contrapposto alla fede, l'amore ineluttabile, che può far paura al punto da spingere alla fuga ma dal quale non ci si può liberare, l'amore come illuminazione, scoperta di un'intimità condivisa che permette di lasciar cadere le difese e di abbandonarsi all'altro, l'amore come luogo intimo da difendere e ricordare, la cui forza non si può comprendere fino in fondo eppure si deve provare a farlo. L'amore che illumina le nebbie della vita, amore totale, incondizionato, che non lega ma anzi lascia liberi, talmente grande e sacro da poter dire che forse Dio e Amore sono la stessa cosa.
Profile Image for La mia.
360 reviews33 followers
September 13, 2015
Mi è sembrato un gioco autoriflessivo, da cui come lettore mi sentivo escluso. Enquist parla ad un interlocutore che non sono io, non so chi sia, ma non sono io. Per qualche momento ho provato con umiltà ad ascoltarlo, mi sono sentito inadeguato e mi sono applicato con maggiore attenzione e dedizione. Ma anche questo non è stato sufficiente: io e Enquist non ci siamo capiti, e alla fine mi sono pure innervosito perché mi sono sentito usato. Io come lettore sono stato probabilmente la sua medicina, in cambio non ho ricevuto nulla. Per pochi fugaci attimi siamo stati in sintonia: per esempio quando magistralmente racconta la sua iniziazione sessuale con la donna sul pavimento senza nodi. Perché Enquist scrive benissimo, e quando si ricorda dei propri lettori è capace di affascinarli con intelligenza, sensibilità, rigore. Ma questi pochi attimi di fulgore non mi ripagano della fatica che ho fatto per leggere questo strano libro.
Profile Image for Kuszma.
2,858 reviews290 followers
November 2, 2019
A fülszöveg már lelőtte a poént*, de én se tudom megállni: íme a svéd Javított kiadás. Enquist majd tíz éve már megírta a világirodalom – véleményem szerint – egyik legjobb önéletrajzát, ám azóta sok víz lefolyt azon a svéd folyón, aminek a neve nem jut eszembe, és juszt se fogom kiguglizni. Abban az önéletrajzban szó esik az apa titokzatos jegyzetfüzetéről, amit az anya elégetett – de mit tesz Isten, ez a jegyzetfüzet valamiképp előkerül, és az önéletrajz ezáltal felülvizsgálatra szorul. Innen indulunk ki. A Példázatok könyve minden tekintetben különös alkotás – formáját tekintve leginkább vázlatnak tűnik egy olyan fiktív beszélyhez vagy nyilvános gyónáshoz, amit az író a Gyülekezet Házában készül elmondani. Ironikus (?) utalás ez az író életét alapvetően meghatározó gyerekkorra, amit egy szektás keresztény közösségben töltött, és aminek emléke rendre kiinteget az életműből. Ez a keret az egyetlen megnevezhető rendező elv, maga a szöveg olyan szerkesztetlen, amilyen csak lehet, mert a vallomásos forma bizony kívánja a szerkesztetlenséget – hisz végül is minden utólagos korrekció az őszinteség ellen dolgozik**. És Enquist már az Egy másik élet-ben is olyan mélyre ásott a saját múltjában, hogy ki se látszott a gödörből – most még mélyebbre igyekszik fúrni magát. Ha így folytatja, Kínában lyukad ki.

* Más poénok mellett. Úgyhogy nem muszáj elolvasni.
** A vallomás-jelleget pedig csak kiemeli a mondatközi felkiáltójelek bőséges használata ("találkozni fog dr. Hutmannal!, az apa hóhérával!, és végre elszámolhat vele!"), ami az indulat ritmusát viszi bele a műbe.
Profile Image for Mina Widding.
Author 2 books78 followers
June 14, 2024
Kvinnan på det kvistfria furugolvet gav en ganska ackurat recension av den här boken, som det visar sig, att han alltid krånglar till det och cirkulerar kring det han egentligen vill säga. Om du tyckte Kapten Nemos bibliotek var lite snårig, så är det ingenting jämfört med denna, som jag upplever stannar på det privata planet alldeles för mycket (dvs skriver kryptiskt på ett sätt som känns som att den enda som är menad att, och som har nyckeln att förstå är författaren själv, eftersom det handlar om kunskap utanför texten som läsaren inte får tillgång till - då blir texten stängd, det stannar på det privata). Nu är ju PO PO, och därmed är det på ett ganska intressant sätt och med ett fint språk han gör detta, därför är det uthärdligt och bitvis tom bra, men det är ingen bok jag rekommenderar för någon som inte har läst en massa av honom innan och förstår referenserna. Det är Kapten Nemo men ännu mera kryptiskhet, blandat med referenser till det privata, som den som läst Ett annat liv (hans självbiografi) kan förstås en pelagrut mer än andra.
Ibland funderar jag på hur en sådan här bok skulle te sig för en som läser den i översättning på en helt annan plats på jorden. Då kommer jag också ofta fram till att de nog skulle kunna vara "intrigued" (eller, jag föreställer mig nog egentligen hur JAG skulle läsa den om den inte var skriven av en svensk för mig välkänd författare och hur jag då skulle tänka) och vilja läsa mer. Jag gillar ju kryptiska texter överlag, och behöver inte förstå allt, men det var ändå efter en granskning, lite väl rörigt och lite väl mycket cirklande runt det han egentligen ville säga, dvs lite mer av terapi för författaren, än god litteratur för mig.
Profile Image for Elalma.
901 reviews103 followers
February 23, 2015
L'innovazione che apprezzo di più nei romanzi scritti negli ultimi anni è quello stile documentaristico, in cui da frammenti, testimonianze, ricerche si ricostruisce una storia, una biografia che in parte è vera, o, per lo meno, è molto verosimile. Questo memoir ne ha tutte le caratteristiche . Scritto in terza persona, quasi tutte le vicende sono solo abbozzate, frammentarie, ma molto evocative e liriche. Non mi ha convinto del tutto, non per lo stile ma perché l'ho trovato un po' disturbante nelle ossessioni religiose e d'amore che spesso si confondono.
Profile Image for Frabe.
1,200 reviews56 followers
August 30, 2017
Per Olov Enquist, scrittore svedese in età di bilanci, ripercorre nove momenti cruciali della sua vita, con l'amore quale tema dominante, raccontandoli in terza persona, come “parabole”, cioè rivelazioni forti e crude di “verità” - queste ben più intense, a suo dire, di quelle “annacquate e insipide come latticello” del Nuovo Testamento. Un libro strutturato in una forma singolare, dunque, e con una prosa spesso complicata: ma, strada facendo, anche sempre più avvincente e convincente. Uno, forse, il messaggio principale, quello che coincide con le parole di una canzone citata*: "Affrettati amore, affrettati ad amare, di ora in ora si accorcian le giornate. Accendi le candele, è quasi notte, finirà presto la fiorita estate."
* "Canzone d'autunno", parole della scrittrice finlandese Tove Jansson.
Profile Image for David.
199 reviews1 follower
March 12, 2023
Onödigt poserande. Stundtals vacker.
Profile Image for Simone Subliminalpop.
668 reviews52 followers
February 2, 2015
Più aumentano gli “amici che lo attendono sulla riva” e più si fa largo in Enquist la necessità di quel romanzo d’amore che gli è sempre sfuggito, credendosi incapace di scriverlo.
Una lotta contro la sua storia, la sua famiglia e sé stesso. Un’autobiografia in terza persona, ruvida e ad un primo approccio parecchio discontinua, ripercorsa tramite nove parabole: dalla religiosità della madre alla scoperta del sesso (con una donna di quarant’anni più vecchia di lui e che ritornerà anche più in là nel romanzo), passando per un misterioso taccuino paterno (dal quale mancano proprio nove pagine) e figure famigliari dal passato travagliato (incesti, manicomi, etc.).
A tratti sublime, ad esempio nell’incontro con la donna del “pavimento senza nodi”, in altri un po’ confusionario, forse troppo preso dall’impresa di stanarsi, rischiando così di perdere di vista il lettore.

http://www.subliminalpop.com/?p=9468

“Le prime quaranta pagine le ho scritte partendo dalla parola ‘Io’. Poi mi sono accorto che era molto scivolosa. Mi sentivo un codardo e non riuscivo ad arrivare alla verità. Allora ho ricominciato, frapponendo una distanza formale con cui riuscivo a guardare l’uomo Enquist con più accuratezza, a trasformarlo, quasi, nel personaggio di un romanzo. Se andavo contro di lui era più facile essere onesto” – Per Olov Enquist , dalla postfazione di Sebastiano Triulzi
Profile Image for Yuliya Yurchuk.
Author 9 books68 followers
October 4, 2016
Найсвіжіший роман живого класика шведської літератури мені особисто (зізнаюся) було читати важко, але я таки пробралася через тернії до зірок (як водиться:) Прекрасна історія любові, де сама ця любов лише видніється десь далеко на горизонті і до кінця таки не знаєш, чи була вона взагалі. Якщо коротко, то тут цікавезна задумка - просто мрія кожного - знайти старий щоденник когось зі своїх батьків і прочитати про все-все уже зовсім з іншої позиції, коли вже твої ж батьки стають наче і не твої, вони стають коханцями, коханками, з клубком пристрастей, бажань і усього-усього, про ви навіть не здогадуєтеся!
Profile Image for Axel W.
115 reviews5 followers
May 1, 2023
Idén, att ta skeenden och tankar som inte rymdes i Ett annat liv och skriva om dem på ett mer poetiskt sätt, är jättebra. Att göra detta genom olika ”liknelser” är också väldigt snyggt. Genomförandet är tyvärr rätt ojämnt där vissa delar glimrar ordentligt medan texten på andra ställen blir alldeles för lös och nästan osammanhängande. Främst för de mkt inbitna!
Profile Image for Mark.
234 reviews1 follower
February 11, 2023
Een erg fraaie roman vind ik het Het boek der gelijkenissen. Een schrijver blikt op zijn oude dag terug op zijn leven (die schrijver is Enquist zelf, daar heeft hij geen geheim van gemaakt): ‘hij was niet bang meer om te sterven, maar hij vroeg zich wel af wat het betekende om geleefd te hebben en wat dat betreft, waarom.’

Het wemelt, zoals ik steeds bij Enquist heb gezien, van de herhalingen, cursiveringen en uitroeptekens. Verder is de roman niet chronologisch opgezet en de auteur verwijst naar gebeurtenissen, personages en plaatsen die je als lezer nog niet kunt kennen. Het is daarmee geen boek waar je ‘direct in zit’. In een interview in The Guardian beschrijft Enquist zijn zwervende techniek van schrijven als het binnengaan van een bos. ‘De eerste maand weet je niet waar de paden heen gaan, maar na drie maanden realiseer je je dat je niet kunt verdwalen. Dat is het gevoel: dat het woud veel alternatieven heeft, maar je kunt niet het verkeerde pad nemen.’

Aan de titel heeft Enquist toegevoegd: ‘Een liefdesroman’. Vertwijfeld noteert hij: ‘Nooit zal hij over de liefde kunnen schrijven. Hij deugt er niet voor. Onbegrijpelijke tekens. Werd je op die manier mens?’ Je zou kunnen zeggen die toevoeging, ‘een liefdesroman’, dat insinueert: wat is het om mens te zijn?

Bij het zoeken naar een antwoord op die vraag laat Enquist ruimte voor allerlei interpretaties. Dat is dan ook een kenmerk van gelijkenissen. Negen ontbrekende pagina’s in een verloren gewaande blocnote met liefdesgedichten van zijn vader vormen als het ware een projectiescherm waarop hij ‘de reuzespier van zijn verbeeldingskracht’ (zoals zijn grootvader PW dat noemde) loslaat: ‘Als je over verbeeldingskracht beschikte, was je vrij en kon je zowel grote als kleine herinneringen verschuiven en herscheppen, deze reusachtige spier verklaarde zoveel.’ Met als brandpunt de herinnering aan hoe hij als 15-jarige wordt ingewijd in de liefde door een 51 jarige vrouw. De wijze waarop Enquist deze ervaring beschrijft is trouwens een hoogstandje van schrijverskunst. Indringend, teder, zelfs met humor, en nimmer banaal of vulgair. Het is een ervaring waardoor hij zich als ‘verlost’ beschouwt. Niet door de hemelse liefde, maar door de aardse liefde. Zo contrasteert deze liefdeservaring met de van huis uit opgelegde liefde voor God. Niet verlost worden door ‘de verlosser’, maar jezelf verlossen. Al is loskomen van een streng religieuze opvoeding geen sinecure. In Enquists woorden: ‘Hij had begrepen dat de strijd om zijn vrijheid onafgebroken verloren moest worden, maar steeds opnieuw moest worden aangegaan.’

Enquist schrijft: ‘Nooit was er sprake geweest van enige ordening in het leven dat hij had gevoerd en nu voelde hij de dood naderbij komen. Hoe vind ik de samenhang?’ Bij het zoeken van die samenhang, bij het verschuiven en herscheppen van de grote en kleine herinneringen, ‘gingen de projectieschermen, die de hardnekkige vraag moesten beantwoorden: was dit nu het leven, steeds hallucinerender in elkaar over.’

Het knappe van Enquists roman is dat het een projectiescherm is waarop je onvermijdelijk met je eigen reuzespier van de verbeeldingskracht je eigen beelden gaat projecteren. Je eigen negen blanco pagina’s probeert in te vullen, om het zo maar te zeggen. Want Enquist geeft gelijkenissen, geen antwoorden. Zoals hij opmerkt in zijn roman: ‘Ik heb alles verteld zoals het was. Het begrijpen moeten jullie zelf doen.’

Ga vooral het bos in. Je kunt niet verdwalen!
Profile Image for Isak Murén.
33 reviews6 followers
July 12, 2020
Jag tycker att ”liknelseboken” påminner en del om Torgny Lindgrens ”minnen”. De är som självbiografier som nystar i betydelsefulla händelser i deras liv, även om Lindgren var mer fragmentarisk. Jag upplever liknelseboken som ett ”slutgiltigt projekt” som Enquist dragit sig för att genomföra, men nu känt sig manad (tvungen?) att göra. Vissa delar är briljanta och jag tycker att han lyckas knyta samman allting fint. Bra bok!
152 reviews1 follower
December 28, 2024
Kärlekshistoria ja jo kanske. Fint uppläst av författaren och fin om inte så lyckad kärlek i berättelsen. Blandad med minst en sked kristendom och en sked sinnessjukhus så kändes den ändå väldigt mycket P-O. Jag hade lite svårt att hänga med i hela storyn men kanske också för att jag lyssnade på kvällarna innan sömn. 😅
Profile Image for Emil.
148 reviews6 followers
Read
May 4, 2020
slog upp boken när jag var full, bokmärket var borta. Hade verkligen ingen aning vilken sida jag var på. Gav upp. Jag är adhd haha
12 reviews
December 26, 2024
En långsammare bok än jag vanligtvis läser, men med ett finurligare språk och berättande.
Profile Image for Julie Mestdagh.
874 reviews42 followers
May 18, 2016
"Liknelseboken" is mijn allereerste kennismaking met de Zweedse auteur P.O. Enquist en stond meteen garant voor een wel heel bijzondere leeservaring. Niet alleen is het taalgebruik van Enquist van een heel ander kaliber dan van auteurs die ik tot nu toe las (Jonas Jonasson, Fredrick Backman, Håkan Nesser enz), bovendien is het boek op zich een literaire ontdekking die niet zo eenvoudig te behappen is.

Wat wordt voorgesteld als een zoveelste liefdesroman, waarin een man de afscheidsrede die hij destijds schreef voor zijn overleden vrouw wil bewerken zodat zijn kleinkinderen het héle verhaal te horen krijgen en niet enkel het verhaal voor de schone schijn dat destijds werd gebracht, is eigenlijk een mengeling van een biografie, schoonliteratuur en fictie. Centraal staat de vraag "wat is liefde?" en alles lijkt te beginnen met een nogal opwindende scène tussen een 15-jarige jongeman en een 51-jarige vrouw in het begin van het boek. Ook meer mystieke elementen komen aan bod, o.a. via een teruggevonden half verbrand notitieboekje van zijn vader waaruit 9 pagina's zijn verdwenen en waarvan de mogelijke inhoud hem hoofdbrekens biedt.

Maar er is zoveel meer. Enquist springt via herinneringen uit zijn eigen leven naar existentiële vragen en literaire elementen zoals de "verbeeldingskracht" die je als een "reuzespier" door het leven helpt. Waardoor het boek eigenlijk niet enkel over liefde gaat, maar ook over vrijheid, en dit aan de hand van 9 allegorieën ("liknelser") die hij gebruikt om zijn verhaal te vertellen, en dit vaak in heel directe taal zonder veel te verbloemen. Verwijzingen naar de werken van Tove Jansson waren een leuk extraatje.

Geen evidente literatuur. Wel ontzettend mooi. Een leuke kennismaking met Enquist, al denk ik wel dat het helpt al je eerst andere werken van de auteur hebt gelezen om ook de details mee te hebben en dit boek ten volle te appreciëren, er zijn zeker en vast nuances die ik heb gemist.

Tot slot een kleine tip : tussen de tientallen morbrors, fasters, mosters en farbrors kan je heel gemakkelijk de weg verliezen. Een papiertje bij de hand nemen en een kleine stamboom tekenen gaandeweg kan veel steun bieden om ten volle van het verhaal en de verbanden te genieten!
Profile Image for The Idle Woman.
791 reviews33 followers
December 13, 2016
A bewildering piece of stream-of-consciousness that drifts between novel, family memories, autobiography and philosophical exploration. Prior knowledge of Enquist's work is essential to appreciate this - I strongly advise against reading this as an introduction to his writing. He's a confusing and challenging writer, and this is a very self-referential book which expects some understanding of his earlier novels. For those better acquainted with him, however, it's a moving and urgent search for meaning at the end of a long and rich life.

A word of advice: Don't come to this expecting a pure love story between an older woman and a younger boy. It is very far from being that simple. The narrator's sexual encounter with a much older woman is a leitmotiv in, but only a part of, a much more complex and disorientating assessment of his own life.

For a full review, please see my blog:
https://theidlewoman.net/2016/06/18/t...
Profile Image for Eva.
1,565 reviews27 followers
December 27, 2022
Har man läst andra böcker av Enquist, känner man igen sig, som alltid samma stil och samma teman. Samma ältande av det egna livet. Önskade att han någon gång kunnat komma vidare och skriva sig vidare, hitta nya ämnen.

Grundtemat är Rädsla och dåligt samvete. tvehågsenheten inför religiösa krav.

Boken som helhet är en svag trea för mig, med några få höjdpunkter. Den ger mig inget. Men alldeles på slutet får jag mig ett skratt när när den avlidna Ellens omdöme om Enquists böcker, förmedlat av hennes brorsdotter, verkligen uttrycker vad jag själv tycker om hans författarskap: "Hon tyckte ofta att du tråcklade till det så det blev otydligt, eller fel, (...) hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på." YES. Precis så känns hans böcker.
Profile Image for Anja Hildén.
822 reviews11 followers
June 3, 2013
Mja.... Får man inte gilla Enquist? Jag tycker... hmmm.... Jag tycker att det inte är tillräckligt! Vissa delar är fantastiska, men resten är bara för hans släkt, om jag ska hårddra.
Profile Image for Jan  Kristensson.
43 reviews4 followers
October 6, 2015
Alltid bra. Alltid tillbaka till sin hembygd. En av våra i särklass bästa författare.
Profile Image for Anne.
Author 5 books14 followers
July 18, 2018
Für mich war dieses Buch eine Qual. Ich gestehe ehrlich, ich habe das Buch nicht verstanden, dabei habe ich es am Ende nur noch zuhause in Ruhe und Stille gelesen.
Der Satzbau war absolut wirr und obwohl ich stocknüchtern war, habe ich mich beim Lesen immer wie ein betrunkener Alkoholiker gefühlt, der nicht mehr gerade gehen kann.

Für mich war das Buch sinnfrei. Die "Liebesgeschichte" praktisch nicht vorhanden.
Vielleicht lag es am Autor, vielleicht aber auch am Übersetzer (der Kusine, statt Cousine schreibt ><).

Witzig fand ich nur die Kurzzusammenfassung. Denn es ist für mich keine Kurzzusammenfassung des Buches, sondern eine Zusammenfassung der Passagenen, die einigermaßen verständlich geschrieben sind, sodass der Leser sie tatsächlich versteht.
207 reviews1 follower
May 9, 2021
I dessa nymoralistiska Me2-tider kan man inte låta bli att undra hur boken skulle tagits emot om könsrollerna varit ombytta. Boken handlar om hur en pojke från ett strängt religiöst hem (Enquist själv?) blir förförd, med hjälp av löfta om en sockerdricka, av en 51-årig kvinna från Södertälje. Om hur pojken, som nu är gammal, har levt med sin ångest och sina snedvridna tankar om sexualitet genom livet. Han har supit, gift sig, skilt sig, gått i terapi gift sig igen o s v, men aldrig riktigt kommit över det övergrepp han utsattes för som barn.
Eller var kvinnan kanske ”snäll” mot honom, som visade hur man drar förhuden bakom ollonet? Om hon varit man i 50-årsåldern och förfört en flicka (eller, gud förbjude, en pojke), skulle boken överhuvudtaget skrivits eller publicerats i så fall?
9 reviews
August 23, 2025
Elíptica, complicada y por demás desvariante lastrado en una novela que surge del encuentro entre el protagonista (el escritor) adolecente y una mujer de cincuenta años... un amor solitario que con «la fuerza de la imaginación» se apodera de la mente de Per Olov, la que recurrirá a lo largo de su vida y antes de la muerte, en su tierra natal sueca, a darle escritura y "redención" a aquella historia y esa Mujer a fin de que todas esas preguntas íntimas no queden «en suspenso».
Lamentablemente el autor Enquist abusa de la fabulación y lo Religioso.
Profile Image for heidola.
213 reviews10 followers
June 21, 2019
Ebbri vaneggiamenti sull’amore gridati al lettore in un romanzo di difficile comprensione. L’autore mette su carta materia grezza, onesta, ma senza preoccuparsi del mal di testa dei propri lettori. Al lettore che arriva fino in fondo, provando ad isolare i confusi richiami al fondamento religioso e alla psicoanalisi, resta solo un po’ di tenerezza per la donna a cui è dedicato questo romanzo d’amore.
Profile Image for Seved Malm.
13 reviews1 follower
November 30, 2022
Jag lyssnade på den som ljudbok.
Det är något speciellt att höra författaren P-O Enquist läsa, det går utanpå det mesta.

Hans språk:

Simmande i sällhet.

Kvinnan på det kvistfria furugolvet.

Bönerop om frälsning från spritandet.

Skriv ett brev när jag är död.

En roman om kärlek, oerhört poetisk.
Jag var tvungen att göra anteckningar för att verkligen minnas. Enquist är verkligen ensam i sitt slag,
Profile Image for Pia Berglund.
104 reviews
February 13, 2024
Boken handlar om minnen från barndomen, rädsla och religionen och dess krav.

Stundtals lätta och fina partier att läsa men ibland helt förvirrande för mig att hänga med i svängarna.
Mycket känns lite för komplicerat beskrivet precis som den avlidne kvinnan Ellen beskriver om hans författarskap via hennes brorsdotter:
"Hon tyckte ofta att du tråcklade till det så det blev otydligt, eller fel, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på."

När det blir för mycket tråcklande känns det enbart konstigt och svårt för mig att förstå.

Dock måste jag tillägga att hans sätt att beskriva bl a mötet på tågstationen med Ellen är underbart skrivet och en fröjd att läsa. Man känner känslorna genom boken. Så fint!

Det kanske hade blivit betyg 3 om jag läst Enqvists bok "Ett annat liv" före denna bok som rekommenderas av många.

Displaying 1 - 30 of 52 reviews

Can't find what you're looking for?

Get help and learn more about the design.