"Herrene i skogen" er ifølge forfatteren oppfyllelsen av en gammel drøm. Hun ville skrive en bok med skogen som hovedperson. Etter mer enn 30 års arbeid forelå denne storslåtte og originale beretningen om skogens trær, dyr og planter, om dens mørke hemmeligheter og dens lyse gleder. En kjærlighetsreise kan man også kalle beretningen, for under linjene vibrerer hele tiden Ekmans fryd over skogsrommet og hennes frykt for at det skal forsvinne. Forfatterens store innsikt i litteratur, historie og botanikk, hennes steile historiske perspektiv, personlige tilstedeværelse og dikteriske kraft, gjør "Herrene i skogen" til et enestående kulturelt og eksistensielt leseeventyr. Som flere anmeldere har påpekt, er det kanskje ingen andre enn Kerstin Ekman som kunne ha skrevet en bok som dette.
Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Ibland blir det alltför rörigt med alla namn hon refererar till, och ibland blir det alldeles för dammigt och tråkigt med alla gamla skrifter. Och jag är tyvärr inte särskilt intresserad av botanik, vilket Kerstin Ekman uppenbarligen är. Men jag gillar hennes tankespår. Hon känner uppenbarligen samhörighet och vördnad för naturen, och jag kan känna igen mig i många av hennes egna upplevelser och tankar i och kring skogen. Och överlag är det faktiskt otroligt intressant, om inte annat så för att jag känner att jag vill veta mer. Jag vill lära mig mer om skogen, om skogens historia, om Sveriges historia t.o.m. Bra läsning, lite svårtuggat ibland, men bra.
En bitvis krävande, men också mycket givande läsning. Kerstin Ekman har samlat en skogens litteraturhistoria, hon citerar allt mellan medeltida ballader och nutida myndighetsuttalanden. Jag har alltid beundrat Ekmans detaljerade och precisa användning av växtlighet, hon ger det som för mig bara är ”gräs”, sina rätta namn. Det blir mycket att slå upp, men som hon själv skriver i den avslutande delen av boken: det man inte vet finns kan man inte vara rädd om. Vår okunnighet blir döden för skogen.
Intressanta redogörelser av hur människor uppfattade skogen i olika historiska perioder fram till idag, blandade med författarens egna erfarenheter av skogsbruk och att vara i skogen. Jag förstår att boken är uppbyggd i skilda essäer men känner ändå att den i sin helhet kunde ha gynnat av mer redigering. Det blir en del repetitioner samt hoppande mellan ämnena. Boken kräver en del tålamod att läsa.
Den började initierat och fångade intresset, men någonstans halvvägs när man inser att hon ämnar berätta om varenda enskild person som nämnt ordet 'skog' från Gilgamesh och framåt blir det lite tjatigt.