What do you think?
Rate this book
Gubbas hage
Den här boken handlar om ett halvt tunnland hagmark och om alla ställen i omgivningarna där jag vandrat och ibland gått vilse. Jag har skrivit upp vad som har hänt och vilka växter och djur jag under årens lopp har sett. Mina följeslagare har varit många; de flesta är döda sedan länge. De har lärt mig allt om det som lever och växer här.
Kerstin Ekman skriver om det vilda i skog och ängsmark och om den artrikedom som nu hotas av utarmning och försvinnande. Hon läser och vandrar i landskap och litteratur och låter oss dela det hon sett, tänkt och lärt.
Kerstin Ekman skriver om det vilda i skog och ängsmark och om den artrikedom som nu hotas av utarmning och försvinnande. Hon läser och vandrar i landskap och litteratur och låter oss dela det hon sett, tänkt och lärt.
335 pages, Hardcover
First published May 25, 2018
4 people are currently reading
78 people want to read
About the author
Kerstin Ekman
58 books261 followersKerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
Read
November 25, 2018Jag skall vara ärlig och erkänna direkt att den här boken inte lockade mig det minsta när jag såg den. En essäbok om ett stycke hagmark i norra Roslagen, den plats som Kerstin Ekman och hennes make Börje kallar sitt hem sedan några decennier tillbaka, hur kan man skriva något spännande om det? Men det kan man förstås, om man är Kerstin Ekman.
Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.
Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.
Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.
Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:
Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.
Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.
Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.
Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.
Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.
Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:
Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.
Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.
August 24, 2019
Fängslande, gripande och skickligt skildrad!
June 22, 2019
Jag är så kluven till den här boken. Jag gillar verkligen att få följa med på Kerstin Ekmans vandringar i Gubbas hage – att följa hennes iakttagelser och försöka suga i mig några av hennes djupa kunskaper om allt som växer där. Men nästan varje gång hon lämnar naturfokuset och plockar in litterära och historiska referenser – vilket är en stor och viktig del av boken, och hon gör det självklart skickligt – så tappar jag liksom intresset. Jag vill bara vara kvar i Gubbas hage. Så under hela läsningen pendlar jag mellan fascination inför naturbeskrivningarna och närmast uttråkning inför avvikningarna från naturen. Men det är inte Kerstin Ekmans fel att jag inte kan uppbåda tillräckligt med intresse för de litterära och historiska avsnitten. Det här är en bra bok. Läs den!
January 18, 2022
En av de mest fantastiska böcker jag läst. Ville aldrig att den skulle ta slut. Ekmans kombo av botaniker, författare, expert på antikens historia och lång livserfarenhet gör denna bok till en upplevelse utöver det vanliga. Och dessutom innehåller den tankeväckande reflexioner på vår natur och omvärld.
June 2, 2025
Alla de delar som handlade om den faktiska hagen, myllan, botaniken, årstiderna, dofterna, känslan och nuet var härliga. De delar som handlade om antiken, litteraturen, kulturen, latinet och bildningen var tråkiga. Så krass och obildad är jag ;)
October 21, 2021
Lærerig om vilde vækster. Men Ekman er noget misantropisk på en let irriterende måde. De er så dumme alle sammen og verden er af lave. Bevares, men come on.
Displaying 1 - 7 of 7 reviews