What do you think?
Rate this book
Flickan
"Hon kommer att dö om jag inte tar hand om henne. Vem tror jag att jag är. Hon har skit under naglarna och runt munnen. Hon är äcklig i sitt omfång. Jag har aldrig bett om det här ansvaret."
Lisa Gidlöfs debutbok Flickan är är en prosalyrisk skildring av smärtan i att bli kvinna. En berättelse om ambivalens, omsorg, utsatthet och begär, i en tid före eller efter vår.
Lisa Gidlöfs debutbok Flickan är är en prosalyrisk skildring av smärtan i att bli kvinna. En berättelse om ambivalens, omsorg, utsatthet och begär, i en tid före eller efter vår.
87 pages, Hardcover
First published January 1, 2018
17 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
July 15, 2018
Oj. Det här var jag inte beredd på.
Den fina lilla boken med stilrent omslag i mintgrön (?) pastell och gräddvitt (och läsband!) och den diskreta titeln röjer absolut nada om den veritabla smocka som väntar en redan på första sidan.
Flickan, "alldeles för liten", plockar den namnlösa berättaren upp där på första sidan. Hon vill "slå henne i ansiktet, men låter bli". De äter kadaver och kräks och smeks och blir genast lika hjälplöst bundna till varandra, beroende av varandra som, tja, Becketts Estragon och Vladimir. Ett sadomasochistiskt, hatkärleksfyllt förhållande där det tycks lika nära till ömhet och sex som våld och kannibalism. Det är köttigt, rått, kladdigt, naket, desperat, motbjudande, erotiskt och poetiskt. Hör bara:
"Jag vänder på henne, glider med läpparna över hennes ryggrad, vill komma in där, sörpla ryggmärgssaften ur henne så att hon inte kan ställa sig upp."
Tid och plats är något slags apokalyptiskt bortom. Det finns stränder och vatten, skogar och palmer, men jorden spricker upp och lava väller ut, och de människor som skymtar är antingen hotfulla eller anonyma kulisser. Den enda tryggheten i tillvaron tycks komma från hästar.
Fåglar, fiskar, fladdermöss och skalbaggar äts, lever och dör inuti kropparna, inuti könen, och i magen på berättaren finns ett foster som bultar och roterar. Som jag läser boken är fostret själva kvinnan som mognar fram. Och flickan är den del av henne själv ("Jag är hennes moder, för det finns ingen annan") som tiden ohjälpligt tvingar till förändring, förvandling; det barn som måste omhändertas och uppfostras ("Hon har ännu inte lärt sig leva med smärtan, jag måste lära henne"), men också så småningom överges. Alla tre är en och samma.
På sätt och vis kan den ses som en bildungsroman, men i så fall med äckel och begär som narrativ. Och inte nödvändigtvis med uppbygglig målgång.
Nog hörs, om man så vill, ekon av såväl Mare Kandre som Aase Berg i Gidlöfs mustiga prosalyriska språk, men jag tycker ändå att det här är en debut som står stadigt på egna ben.
"Flickan" lyckas på knappt nittio komprimerade sidor sammanfatta ett liv av inre blodig kamp och bitter hopplöshet som även en pessimistisk pojkmangubbe som undertecknad kan känna igen sig i.
"Livmodern är ett öppet sår, det fräter i minnet. Jag vill aldrig mer födas till människa."
Den fina lilla boken med stilrent omslag i mintgrön (?) pastell och gräddvitt (och läsband!) och den diskreta titeln röjer absolut nada om den veritabla smocka som väntar en redan på första sidan.
Flickan, "alldeles för liten", plockar den namnlösa berättaren upp där på första sidan. Hon vill "slå henne i ansiktet, men låter bli". De äter kadaver och kräks och smeks och blir genast lika hjälplöst bundna till varandra, beroende av varandra som, tja, Becketts Estragon och Vladimir. Ett sadomasochistiskt, hatkärleksfyllt förhållande där det tycks lika nära till ömhet och sex som våld och kannibalism. Det är köttigt, rått, kladdigt, naket, desperat, motbjudande, erotiskt och poetiskt. Hör bara:
"Jag vänder på henne, glider med läpparna över hennes ryggrad, vill komma in där, sörpla ryggmärgssaften ur henne så att hon inte kan ställa sig upp."
Tid och plats är något slags apokalyptiskt bortom. Det finns stränder och vatten, skogar och palmer, men jorden spricker upp och lava väller ut, och de människor som skymtar är antingen hotfulla eller anonyma kulisser. Den enda tryggheten i tillvaron tycks komma från hästar.
Fåglar, fiskar, fladdermöss och skalbaggar äts, lever och dör inuti kropparna, inuti könen, och i magen på berättaren finns ett foster som bultar och roterar. Som jag läser boken är fostret själva kvinnan som mognar fram. Och flickan är den del av henne själv ("Jag är hennes moder, för det finns ingen annan") som tiden ohjälpligt tvingar till förändring, förvandling; det barn som måste omhändertas och uppfostras ("Hon har ännu inte lärt sig leva med smärtan, jag måste lära henne"), men också så småningom överges. Alla tre är en och samma.
På sätt och vis kan den ses som en bildungsroman, men i så fall med äckel och begär som narrativ. Och inte nödvändigtvis med uppbygglig målgång.
Nog hörs, om man så vill, ekon av såväl Mare Kandre som Aase Berg i Gidlöfs mustiga prosalyriska språk, men jag tycker ändå att det här är en debut som står stadigt på egna ben.
"Flickan" lyckas på knappt nittio komprimerade sidor sammanfatta ett liv av inre blodig kamp och bitter hopplöshet som även en pessimistisk pojkmangubbe som undertecknad kan känna igen sig i.
"Livmodern är ett öppet sår, det fräter i minnet. Jag vill aldrig mer födas till människa."
June 16, 2021
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har läst prosalyrik innan, och även om det kanske inte riktigt är min kopp te har Flickan av Lisa Gidlöf fastnat hos mig.
Det är en väldigt dramatisk, och stundvis väldigt äcklig och blodig, skildring i hur det är att bli en kvinna. Jag läser det som att det är kvinnan själv som möter sitt inre barn, och det är något av det som är spännande med att läsa den här typen av text, att så mycket av läsandet blir upp till ens egen tolkning.
För mig handlar det mycket om just hur det är att växa upp till kvinna, och jag läser in mental ohälsa, rädsla för omvärlden och egentligen sig själv, problem med självkänslan och tilliten till sin egen kunskap och jag tycker om att det inte är puttenuttigt och fint utan att det är rått och kvävande, ibland ganska grafiskt och äckligt. Känslan av att vilja hålla om sig själv men samtidigt springa därifrån och överge sig själv. Kanske handlar det egentligen inte alls om att växa upp som kvinna, utan helt enkelt att växa upp som människa. Känslorna den här texten ger, kan många känna igen sig i.
Jag tror verkligen inte att jag är målgruppen för den här typen av bok, eftersom jag tenderar att läsa böcker med inte lika mycket djup och med plats för egna tolkningar, men jag är samtidigt glad att jag gav den en chans, just eftersom den stannat kvar i mig ganska långt efter läsningen.
Vill man börja läsa prosalyrik kan det här säkerligen vara en bra början, då den är under 100 sidor och det är full fräs genom hela. Gidlöf försöker inte använda dimridåer för att få fram sitt budskap, utan det händer saker hela tiden.
Jag tycker om språket, men för den ovana läsaren kan det bli lite mycket ibland, känner jag.
Det är en väldigt dramatisk, och stundvis väldigt äcklig och blodig, skildring i hur det är att bli en kvinna. Jag läser det som att det är kvinnan själv som möter sitt inre barn, och det är något av det som är spännande med att läsa den här typen av text, att så mycket av läsandet blir upp till ens egen tolkning.
För mig handlar det mycket om just hur det är att växa upp till kvinna, och jag läser in mental ohälsa, rädsla för omvärlden och egentligen sig själv, problem med självkänslan och tilliten till sin egen kunskap och jag tycker om att det inte är puttenuttigt och fint utan att det är rått och kvävande, ibland ganska grafiskt och äckligt. Känslan av att vilja hålla om sig själv men samtidigt springa därifrån och överge sig själv. Kanske handlar det egentligen inte alls om att växa upp som kvinna, utan helt enkelt att växa upp som människa. Känslorna den här texten ger, kan många känna igen sig i.
Jag tror verkligen inte att jag är målgruppen för den här typen av bok, eftersom jag tenderar att läsa böcker med inte lika mycket djup och med plats för egna tolkningar, men jag är samtidigt glad att jag gav den en chans, just eftersom den stannat kvar i mig ganska långt efter läsningen.
Vill man börja läsa prosalyrik kan det här säkerligen vara en bra början, då den är under 100 sidor och det är full fräs genom hela. Gidlöf försöker inte använda dimridåer för att få fram sitt budskap, utan det händer saker hela tiden.
Jag tycker om språket, men för den ovana läsaren kan det bli lite mycket ibland, känner jag.
February 11, 2019
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2019/02/1...
Displaying 1 - 3 of 3 reviews