What do you think?
Rate this book
Överlevorna
Vad är vi, en trött samling arv och rester eller något nytt och aldrig förut skådat, stjärnor utan svindel?
Matilda Södergran har listats som en av de tjugo viktigaste unga poeterna som skriver på svenska. Med Överlevorna tar hon ett steg bort från det kroppsliga och ser på det som försiggår människor emellan. Medgörlighetens förbannelse. Smärtkransen runt samtalet.
Med en sällsamt kraftig melankoli går dikten in i de dunklaste hörnen av tvivel, sanning och saga. Det som blir kvar när allting redan är förlorat kan vara en möjlighet, men det är inte ett löfte i Matilda Södergrans diktning, snarare en gnistrande strimma av hopp.
Matilda Södergran har listats som en av de tjugo viktigaste unga poeterna som skriver på svenska. Med Överlevorna tar hon ett steg bort från det kroppsliga och ser på det som försiggår människor emellan. Medgörlighetens förbannelse. Smärtkransen runt samtalet.
Med en sällsamt kraftig melankoli går dikten in i de dunklaste hörnen av tvivel, sanning och saga. Det som blir kvar när allting redan är förlorat kan vara en möjlighet, men det är inte ett löfte i Matilda Södergrans diktning, snarare en gnistrande strimma av hopp.
- GenresPoetry
120 pages, Hardcover
Published January 1, 2018
22 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
November 12, 2020
Fyra stjärnor – det trodde jag aldrig när jag började läsa den här diktsamlingen och var besviken för att dikterna kändes så svårtillgängliga. Men vet ni – sakta men säkert kom jag den närmare. Jag hann tänka att det kanske var för att dikterna blev mer lättillgängliga mot slutet av diktsamlingen, men efter att jag läst ut den bläddrade jag tillbaka och konstaterade att det inte var dikterna som utvecklades – det var min läsning av dem. Den här vill jag läsa om i framtiden.
September 14, 2018
Det vilar en uppfordrande angelägenhet över dikterna i finlandssvenska Matilda Södergrans femte samling. Ett allvar som säger: läs, läs igen, lyssna, förstå. Den kräver, pockar verkligen på omläsning. Det är en diktsamling man inte skojar bort, även om den inte saknar humor.
Här ryms tvekan, sorg, förlust och ett ifrågasättande av vilken roll vi egentligen har (tvingas ha?) i denna ”fläskvita lycka”. Frågan är om skönheten ens klär oss. Diktjaget känner sig uppenbarligen inte hemma här — arvet är en ovälkommen gåva — men kan ändå inte låta bli att häva ur sig ett försynt: ”kan jag få se på glädjen?”. Och ibland möts vi av en paradoxalt hoppfull, nästan uppsluppen uppgivenhet med något av en beckettsk twist; ”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats”.
Det handlar om lidande förstås (själva paketeringen, omslaget är svart och pryds av en guldpräglad ”smärtkrans”), men det är ett lidande på trots, långt ifrån koketterande. ”Vad fina vi står i bekymret”, skriver hon.
Och ja, det finns ett ”vi” där, en annan som lyssnar, som deltar. Det är förvisso ett tydligt — om än osäkert — subjekt som talar, men inte rakt ut i ett nihilistiskt intet. Inget rop i öknen. Sändaren har en mottagare och hopplösheten är inte total. Även om detta ”vi” ibland tycks ha rätt svårt att hävda sig och trots att det finns en tröst ”i att förlora allt”. Det lägsta är ju ändå ”roten till allt”.
Men detta blyga sökande, detta ödmjuka perspektiv hämtar inte kraft ur exempelvis Vilhelm Ekelunds ”Metron” (måttfullheten är för Södergran bara ”småkluckande”), utan snarare ur ”något som är mindre än kraften”. Och ändå måste stillheten skrikas ut i versaler ibland, för att om möjligt nå trösten som ett ”dråpslag”.
Men jag kan också uppleva att jag inte alltid känner mig inbjuden. Stundvis är det som om jag kommit ensam till en bjudning där jag bara känner värden och hon inte har tid för mig, eller rentav har glömt bort att jag ens är där. Enstaka plattityder som ”Tanken är värd sin vikt i guld” skymtar också, liksom någon övertydlig bild (”Det vita fårets näsblod”).
Men oftast är det lika effektiva som förrädiskt enkla strofer som charmar. Som lekfulla ”osköna nya värld” eller kaxiga ”Om jag kände att jag hade den befogenheten / hade jag bett dig att gå sönder”.
Överlevorna själva, som sägs vara möjliga att få syn på överallt, tycks ha viktiga filosofiska budskap att förmedla. Budskap av närmast stoisk eller försokratisk karaktär; ”Kroppen, en otjänlig hemvist för omdömet”, ”Gör det du i efterhand inte kan säga att det var på låtsas”, ”Jaget är en skvallerspegel”, ”Vi måste hela tiden upphöra med att upphöra”.
Som stor lyrik bör, levererar den här inga lättköpt lallande svar, utan ställer istället livsviktiga frågor, som ”Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?”. Den ställer oss rentav inför det allra svåraste valet: ”Försvinnandet, om det bara vore utan åverkan”.
Det är — förstås — så långt ifrån SD-ideologen Mattias Karlssons riddar-/naziromantiska ”segra eller dö” man kan komma (en medalj blir ”en snara, runt halsen”!). Södergrans poesi är istället så känslig att den noterar ”myggornas spasmer över gården”. Den är vinglig och verklig och i mitt tycke mer besläktad med Goethes vackra paradox om ”uppenbar hemlighet” än intellektuell postmodern lyrik.Den får oss att tänka. Bättre betyg kan inte ges. Överlevorna är absolut nödvändig läsning för varje lyrikintresserad grubblare.
Här ryms tvekan, sorg, förlust och ett ifrågasättande av vilken roll vi egentligen har (tvingas ha?) i denna ”fläskvita lycka”. Frågan är om skönheten ens klär oss. Diktjaget känner sig uppenbarligen inte hemma här — arvet är en ovälkommen gåva — men kan ändå inte låta bli att häva ur sig ett försynt: ”kan jag få se på glädjen?”. Och ibland möts vi av en paradoxalt hoppfull, nästan uppsluppen uppgivenhet med något av en beckettsk twist; ”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats”.
Det handlar om lidande förstås (själva paketeringen, omslaget är svart och pryds av en guldpräglad ”smärtkrans”), men det är ett lidande på trots, långt ifrån koketterande. ”Vad fina vi står i bekymret”, skriver hon.
Och ja, det finns ett ”vi” där, en annan som lyssnar, som deltar. Det är förvisso ett tydligt — om än osäkert — subjekt som talar, men inte rakt ut i ett nihilistiskt intet. Inget rop i öknen. Sändaren har en mottagare och hopplösheten är inte total. Även om detta ”vi” ibland tycks ha rätt svårt att hävda sig och trots att det finns en tröst ”i att förlora allt”. Det lägsta är ju ändå ”roten till allt”.
Men detta blyga sökande, detta ödmjuka perspektiv hämtar inte kraft ur exempelvis Vilhelm Ekelunds ”Metron” (måttfullheten är för Södergran bara ”småkluckande”), utan snarare ur ”något som är mindre än kraften”. Och ändå måste stillheten skrikas ut i versaler ibland, för att om möjligt nå trösten som ett ”dråpslag”.
Men jag kan också uppleva att jag inte alltid känner mig inbjuden. Stundvis är det som om jag kommit ensam till en bjudning där jag bara känner värden och hon inte har tid för mig, eller rentav har glömt bort att jag ens är där. Enstaka plattityder som ”Tanken är värd sin vikt i guld” skymtar också, liksom någon övertydlig bild (”Det vita fårets näsblod”).
Men oftast är det lika effektiva som förrädiskt enkla strofer som charmar. Som lekfulla ”osköna nya värld” eller kaxiga ”Om jag kände att jag hade den befogenheten / hade jag bett dig att gå sönder”.
Överlevorna själva, som sägs vara möjliga att få syn på överallt, tycks ha viktiga filosofiska budskap att förmedla. Budskap av närmast stoisk eller försokratisk karaktär; ”Kroppen, en otjänlig hemvist för omdömet”, ”Gör det du i efterhand inte kan säga att det var på låtsas”, ”Jaget är en skvallerspegel”, ”Vi måste hela tiden upphöra med att upphöra”.
Som stor lyrik bör, levererar den här inga lättköpt lallande svar, utan ställer istället livsviktiga frågor, som ”Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?”. Den ställer oss rentav inför det allra svåraste valet: ”Försvinnandet, om det bara vore utan åverkan”.
Det är — förstås — så långt ifrån SD-ideologen Mattias Karlssons riddar-/naziromantiska ”segra eller dö” man kan komma (en medalj blir ”en snara, runt halsen”!). Södergrans poesi är istället så känslig att den noterar ”myggornas spasmer över gården”. Den är vinglig och verklig och i mitt tycke mer besläktad med Goethes vackra paradox om ”uppenbar hemlighet” än intellektuell postmodern lyrik.Den får oss att tänka. Bättre betyg kan inte ges. Överlevorna är absolut nödvändig läsning för varje lyrikintresserad grubblare.
Read
May 6, 2019"Om jag somnar i solen
ska trollsländan komma
och sy igen mitt ögonlock
väcka mig sedan med ljudet hon gör
när hon flyger över huvudet och väger min själ."
Fick Sveriges Radios Lyrikpris i år.
https://sverigesradio.se/avsnitt/1270348
ska trollsländan komma
och sy igen mitt ögonlock
väcka mig sedan med ljudet hon gör
när hon flyger över huvudet och väger min själ."
Fick Sveriges Radios Lyrikpris i år.
https://sverigesradio.se/avsnitt/1270348
Displaying 1 - 3 of 3 reviews