En nyinflyttad familj närmar sig ett obeskrivligt mörker. I ett fönster mitt emot: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av det hon anar. Cilla Naumanns nya roman är en skoningslös skildring av en familj i djupaste kris, men också en berättelse om outplånliga minnesbilder och hur de lever vidare i oss.
Lite svår att komma in i, tyckte jag, men man blir rikligt belönad om man tar sig förbi det. Obönhörligt tvingas läsaren fram mot en final utan crescendo. Naumanns största kvalitet är hennes språk, och så hennes lojalitet med alla personerna i berättelsen. Och jag gillar att hon alltid har flickan i fokus, det är något mycket sällsynt.
Jag gillar inte riktigt att läsa sorgesamma böcker, så jag drog mig lite för att ta mig an denna. Och den var sorglig. Men den hade också andra sidor. Den innehöll kärlek, och mod, och en förståelse för andra människor. Och framförallt var den skriven och upplagd på ett sätt som fängslade. Ju mer jag läste, ju mer fastnade jag för boken.
Gick in i en Visbybokhandel och svepte med pocketlängtande blick över hyllorna. Inte biografi eller sakprosa, absolut inte krim, bara en En Helt Vanlig Jävla Roman, tack. Höghus och stockholmsvinter är tillräckligt hotfullt innehåll.
This is a real gem, endlessly sad but a fantastic book. I love the language and how Cilla Naumann paints the gloomy suburban Stockholm that the Californian family lands in. I also like that the story is told from different angels, by using different persons as narrators. It starts with the neighbor Anna, then moves to the daughter Isabel, back to Anna and then it end with the Mother Mary and her tragic story. The climax is riveting and the depiction of a family in despair is riveting and haunting. Some pictures from this book will stay with you forever.
Vilken märklig och sorglig historia. Känner inte att jag riktigt landat i vad jag tycker riktigt ännu. Hade behövt en bokcirkel diskussion för att riktigt begripa!
Läste den på rekommendation men hade trots detta inga direkta förväntningar. Gillar att den är språktyngd och väldigt medveten i hur den är komponerad. Vill man ha en roman helt utan ljuspunkter är denna perfekt.
Jag har absolut inga verklighetskrav på de böcker jag läser. Den här kändes dock alltför långsökt. Berättarrösterna var inte trovärdiga och även ofullständiga. Det var oklart vem som var med varför.... Cilla Naumann är fortfarande en av mina favoriter men den här boken kunde både jag och hon hoppat över, tycker jag.
Svårbeskriven bok på ett sätt, då den har flera berättarlager. Jag tycker mycket om Naumanns språk. Utan åthävor. En bok som väcker tankar och ger bilder.
Oj vilken läsupplevelse! Jag hade inte hört så mycket om den här boken när jag såg att en bloggare jag gillar hade läst den och gillat mycket. Lånade på biblioteket och började läsa.
Jag blev väldigt berörd av hela berättelsen, språket gick rakt in i mig. Framförallt första och sista delen. Kapitlen från dottern Isabels perspektiv tyckte jag var fantastiskt skrivna. Mellandelen, som visserligen var kort, tyckte jag mindre om, och därför blev betyget 4 (snarare 4,5) och inte 5. Jag förstod inte helt syftet med den delen även om jag förstår att författaren vill visa på hur en specifik upplevelse kan sätta spår i en för all framtid.
Jag tänker på boken även idag, flera dagar efter att jag har läst ut den. Det gör jag inte så ofta då jag oftast dyker rakt in i en ny. Ibland kan det vara att man läser och befinner sig i precis rätt sinnesstämning för en viss typ av berättelse. Så tror jag att det var nu. Och det gjorde nog att jag fick en ännu större upplevelse!
Jag hade en lång startsträcka innan jag kände mig engagerad i romanen - jag upplevde den ytlig och konstlad de första kapitlen. Men det gick över! Jag sögs verkligen in i familjetragedin och jag pendlade till slut ständigt mellan att känna: "hur kunde de göra så?" och "såklart var detta enda lösningen". Det irrationella och logiken går hand i hand till sista sidan.
Oerhört sega första 100 sidor, men sedan får berättelsen ett bra driv. Däremot har jag en känsla av att jag missat något, att det är något jag inte förstått. Annas roll är något av ett mysterium och jag vill gärna ha en djupare förståelse för hur hennes historia hör ihop med familjens, annat än som en betraktande granne. Historien lämnar mig något förvirrad.
Tyckte om greppet med tre olika vinklar på en fasansfull händelse, som skrev fram vad som häbde, eller kan ha hänt. Bitvis lite långsam och tradig. Lyssnade, så kan bero på översentimental berättare också, ogillar när de läser för "skört", det vill jag uppfatta i texten och inte i rösten.
Supertragiskt om hur fördomar och feghet förstör för varje individ i en familj. Hur falskt livet blir när allt ska lappas och lagas och låtsas. Lätt att leva sig in i barnens situation och deras strategier för att klara dagen.
Lite långrandig under läsning. Men titel blev mer och mer central under och efter läsning. För så är livet en cirkel utan slut och de egna minnena sannare ön sanningen.
Jag hörde Cilla Naumann själv berätta om boken vid en författarträff och blev insugen i berättelsen redan innan jag började läsa. Hon berättade om sin arbetsprocess och hur denna bok blev till ur ett fragment ur hennes minne av en händelse från hennes egen barndom. Jag fängslas mest av barnperspektiven och kanske allra mest Isabelle. Det perspektivet känns som det mest utforskade och därför också det djupaste. Marias perspektiv blir jag inte alls lika övertygad av. Kanske för att det blir så tydligt att mysteriet nu ska avtäckas. Det känns bitvis konstruerat och tillrättalagt. Sammantaget en fin läsupplevelse jag inte hade velat vara utan.