En varm och gripande roman om två maskrosbarn som förs samman av ödet. De föds samma dag, den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i Sverige. Naomi ser annorlunda ut och förskjuts av sin familj. Hon räddas av Jorinda som kan allt om läkande växter och låter henne växa upp på savannen med elefanter och lejon som vänner. Pia föds på Södra BB i Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholister och uppväxten i ett missbrukarhem sätter djupa spår.
Jorinda mördas och Naomi hamnar på barnhem. Dit kommer den svenska överläkaren Birgitta Kronwall som lägger märke till att den lilla flickan blir utstött av de andra barnen. Flickan har läppspalt och anses bära "det onda märket". Naomi får följa med till Sverige, ett Sverige där man ytterst sällan ser människor med en annan hudfärg. I den helvita skolan i förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia. Och från den stunden flätas deras liv samman.
Blå längtan är en stark berättelse om människors lika värde och en värld i förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några år bort och sextiotalet sveper in med ny ungdomskultur, nytt mode, ny musik, en ny frihet. Naomis och Pias oförutsägbara livsresor rymmer såväl sorg och glädje som dramatik och kärlek, och som en röd tråd löper deras starka vänskap.
Det enda jag är lite kritisk till och som stör mig är att det radas upp så mycket fakta på sina ställen att det nästan hade varit bättre att bara lägga in en faktaruta. Jag känner att faktan trycks på i för stor mängd. Läsarna kan nog en del trots allt. Det är orsaken till att boken inte når full pott.
I övrigt var det en alldeles underbar bok om kärlek på så många olika sätt och familj, hur man inte måste ha blodsband, m.m.
En lagom fängslande roman om två flickor från olika världsdelar som blir vänner. Naomi som adopteras till Sverige från Afrika - Nigeria tror jag - och Pia som växer upp i ett hem med alkoholiserade föräldrar. Författaren väver in historiska begivenheter i händelseförloppet.
Bland de värsta pekoral jag läst i mitt liv. Författaren försöker trycka in allt som hänt i världshistorien från 50-talet och framåt och gör det med horribelt långa meningar, helt orealistiska dialoger och personporträtt och handling på dagisnivå. Dessutom finns ett rent stötande imperialistiskt anslag, som jag är förvånad över att förlaget släppt igenom. Alla afrikaner i boken är endimensionellt onda eller goda och bara de vita kommer och gör gott i Afrika blir det bra. Slutet är så givet att man förstår i första kapitlet hur det ska gå. Spara de träd som skulle ha gått åt till denna bok, läs den inte.
För den som inte vill fantisera själv. Allt skrivs ut. I den här boken är de goda goda och de onda onda och det är lätt för både läsare och huvudpersoner att avgöra vem som är vad.
De kapitel som handlade om Afrika tyckte jag extra mycket om. Lite väl mycket historieberättande ibland, men det var gripande att få ta del av Naomis historia.
Elisabet Nemert är en fantastisk historieberättare. Hon får med så många människoöden och skapar personer som man verkligen tycker om. Hon väver in historiska världshändelser och fångar mig även denna gång.
Fanns mycket som var bra i boken. Men att så ofta slänga in historiska händelser kändes väldigt konstigt. Vad var syftet. Väldigt många olika människor som slängdes in i berättelsen men som mest bara var onödigt. Har lite svårt att se vad författaren ville säga med historien även om det fanns mycket att gilla.
I really liked this one! The characters captured me and it was interesting to read both about Nigeria and about how it could be to grow up in different kinds of families in Sweden back in the 50s and 60s.
Read this for a bok circle in town. And it is a book that I would not have picked up otherwise.
An interesting story following two girls. One from Nigeria and one from Sweden. And, of course, their stories are intertwined. And, of course, they all live happily ever after. That might be the biggest criticism I have of the book, the super sweet coating of almost everything. Where is the drama? Where are the conflicts? Yes, there are some, but everything gets fixed in the end.
I read it in Swedish and suspect that it is not available in other languages. And I doubt that it would ever make it to the big screen.
Historien i sig är inte dålig men den är skriven på ett sådant banalt vis. För varje konflikt är det redan från början tydligt att allt kommer att lösa sig och på vilket sätt. Dialogen är högtravande och stolpig. Det känns som en bok för de yngre tonåren, skriven på 60- talet.
Bra språk och flyt, men lite väl osannolik handling och varför ska en massa världshändelser avhandlas hela tiden via personer som tänker, läser något… inte så relevant för handlingen när politik mm flätas in.
Den här berättelsen hade så mycket potential men nej, det här var inte bra! Jag hade väldigt svårt att ta mig genom boken. Tänkte ge upp flera gånger. Det känns som att författaren inte har kunnat bestämma sig för exakt vad hon ska skriva om, och därför spretar berättelsen hit och dit. De historiska inslagen känns som onödiga och tråkiga listor. Berättelsen blir många gånger konstlad, på gränsen till pinsam. Men vissa kapitel har plötsligt ett väldigt bra driv, är intressanta och känns läsvärda. Boken blir på det här viset mycket ojämn. I ena stunden vill jag bara sluta läsa, i nästa ändrar jag mig och tänker nåja, jag ger den en chans till. Kommer till sist genom och suckar av lättnad över att ha klarat av pärsen. Det här var min första bok av författaren och som det känns nu blir det den sista. Ger den ändå snällt två stjärnor för de kapitel som jag gillade, men kan inte rekommendera den till någon. Är besviken!
Gripande roman om två flickor, en nigerianska och en svenska, som växer upp under mycket tuffa förhållanden i två helt olika världar. En dag möts deras vägar - och de blir vänner för livet. Tidvis mycket vackert skriven berättelse i feelgood-genren, men romanen tar också upp hårdsmälta teman som könsstympning, Biafrakriget på 1970-talet och hur det är att växa upp som barn till gravt alkoholiserade föräldrar. Ett minus är att författaren, som har en bakgrund som högstadielärare, ibland tar fram pekpinnen och börjar undervisa läsaren. En annan mindre bra sak är att en del karaktärer är aningen platta, jag upplever att det finns för lite nyanser mellan ”ond” och ”god” i karaktärsbeskrivningarna. Det förminskar en del av upplevelsen av en annars mycket fin roman som jag varmt kan rekommendera för den som gillar vackra berättelser i modern historisk miljö.
Elisabet Nemert har verkligen gjort ett gediget jobb med research för att på ett trovärdigt sätt väva ihop de fiktiva karaktärerna med verkliga historiska händelser och miljöer i ”Blå längtan”. Lovorden haglar över den och jag förstår det till fullo, för bra är den - jag är dock inte lika odelat positiv som många andra och det beror allra främst på att jag tycker att den blir lite väl klyschig emellanåt, lite ”cheesy” som mina tonåringar skulle ha sagt 😉. Men, att boken är välskriven och att Elisabet är en mycket duktig författare med en väl utvecklad känsla för det svenska språket är det inte tu tal om.
I had to read this book for school. So boring, I read someone wrote that this book is written for people who wouldn’t want to use their imagination, I totally AGREE! You can know what’s going to happen next all the time, so boring and too long for nothing. I didn’t like it, especially the FACT CHECKS?! Like I don’t care about that, please! I liked the serious topics it covered though but it could have done better.
Förutom berättelsen i sig tycker jag mycket om den för de poetiska beskrivningar som dyker upp då och då och att även världshändelser, samtida med de år som boken berättar om, också tas med. Ibland tycker jag dock att det ganska lätt går att lista ut vad som ska hända.
Jag trodde verkligen inte denna bok skulle vara så bra som den var. I vanliga fall brukar inte jag vara ett stort fan av den här typen av böcker, jag vill ha mer spänning och action. Men Elisabet Nemerts sätt att skriva och berätta var fängslande, hon lyckades beskriva de bägge flickornas historia på ett sånt gripande sätt som bara en väldigt duktig författare kan.
En under bar bok man får följa Naomi som blir adopterad från Nigeria. Hamnar hos en doktorfamilj . Man får följa hennes uppväxt och hur hon får uppleva människors okunskap om att vara mörkhyad i Sverige från 60 talet fram tills nu . Där möter hon Pia som växer upp med föräldrar som dricker alkohol och hur Pia tar hand om sin bror . Boken tar upp många ämnen och den är svår att släppa .
Den här boken var den första jag läste på svenska (en vuxenbok) och jag gillade den. Den handlar om Naomi och Pias historia och jag tycker att det är en bra bok för att bättre förstå hur Sverige var på 50-talet. Det finns också många världshändelser som var väldigt intressanta. Jag rekommenderar det!
En mycket fin bok om sorg och glädje. Tycker att de historiska inslagen under Naomi och Pias uppväxt bidrog till en bra historia då den handlar om två flickor som är intresserade av världen och människorna i den.
Berörde mig på djupet många gånger. Förutsägbar. Uppradade av historiska händelser som man undrade varför de kom med just där. Ändå en fin berättelse som lyfter människovärdet och kärleken. Att alla kan göra något som kan göra stor förändring för en annan människa.
Månadens bokcirkelbok fångade mig tyvärr inte. För många olika spår gör att inget egentligen får utrymme att beskrivas och det bli varken hackat eller malet.