Maestru al farselor amare, umorist rafinat, moralist ironic, Hjalmar Bergman (1883-1931), alături de Strindberg, deschide drumul literaturii suedeze moderne spre universalitate. Testamentul (1910) inaugurează un ciclu epic de ample proporţii, o adevărată "comedie umană" a lumii nordice, în care specificul regional, pitorescul local, particulatul excentric sunt distilate în esenţe etern omeneşti. Ingenios constructor de scenarii tragi-comice, dotat cu un admirabil instinct al detaliului caricatural, Hjalmar Bergman a creat o povestire nemuritoare şi un personaj cvasi-legendar: baronul Roger Bernhusen de Sars.
Hjalmar Bergman was a Swedish writer and playwright.
The son of a banker in Örebro, Bergman briefly studied philosophy at Uppsala University but soon broke off his studies and took up the life of a free writer. He married Stina Lindberg, the daughter of actor and stage producer August Lindberg and Augusta Lindberg, and sister of Per Lindberg. Up to his father's death in 1915 Bergman was heavily sponsored by the family patriarch; after the old man died from a stroke it turned out that the family business had become highly indebted and Bergman was forced to start making money out of his writing and court readers in a more outgoing and more entertaining manner. He rose to the challenge and in the following ten years reached the peak of his work.
Much of his output takes place in a small town in mid-Sweden, which is growing into a parallel universe in a Balzacian manner. The shameful secrets of a dozen of interwoven families gradually come out of the closet as the stories grow increasingly symbolic. A pessimistic outlook is always counterbalanced by a grotesque humour - indeed in a book like Markurells i Wadköping the latter almost succeeds in completely shading the former.
After an unsuccessful bout as a manuscript writer in Hollywood Bergman's alcoholism and narcotics abuse took over, from which he died prematurely; his final novel Clownen Jac mirrors his awareness of his drift into self-destruction as well as his belief in the honesty and purpose of artistic spectacle.
Hea dramaturgilise soone ja mõninga koomilise alatooniga tšehhovlik lugu vanast maa-aadlikust, tema keerulisest suguvõsast ja mitmekülgsest teenijaskonnast, ühelt poolt natuke puhast, aga põhjamaiselt vaoshoitud armastust, teiselt paras ports madalamat sorti emotsioone. Nappide, aga täpsete pintslitõmmetega esitatud tegelaste galerii. Esimesed 40 lk ei hakanud väga vedama, aga pärast sai kenasti pinge ka sisse, mis püsis kuni lõpuni. Lahendus oleks siiski võinud lugejale rohkemat rahuldust pakkuda. Eriti tõstaksin esile autori oskust anda edasi hägusaid, paljude osavõtjatega situatsioone ja vahendada tegelaste meeltes toimuvaid pöördeid läbi väljaspoolse kirjelduse.
Efter sina allvarliga ungdomsverk är detta Hjalmar Bergmans första verk i raljant komediton, början till hans genialiska egenart av komiska karaktärer i hans uppväxts bergslagsmiljö. En mycket lättläst roman, som också visar på Bergmans talang för skådespel, texten är huvudsakligen replikskiften mellan en rad mycket utpräglade karaktärer. När jag första gången läste den, läste jag den för snabbt för att inse hur suverän hans stil och teknik är. Det är lätt att betrakta texten som en bagatell. Men Bergmans öra för olika personligheter och hans geniala förmåga att individualisera varje replik, gör att man utan minsta tvekan vet vem som säger vad. Alla karaktärer har sin utpräglade personlighet. De må tala förbi varandra allihop, men jag som läsare känner mig bekant med var och en, köper varenda en och deras egen syn på sina liv.
Allt försiggår i en herrgårdsmiljö på utdöende. Eftersom baronens betjänt bär peruk, och baron själv snusar nyspulver, tänker jag först 1700-tal, men sen omtalas Napoleon, romanen Corinne (1807) och slutligen revolutionsåret 1848, vilket gör att jag till slut antar att allt tilldrar sig under senare 1800-talet, troligen Hjalmar Bergmans egen barndom, där han säkert hämtat inspiration. Även om många kan uppfattas som karikatyrer, så finns det alltid ett allvar och aningar om djup under ytan.
Den utdöende äldre generationen styrs av sin desillusion, vilket leder till krampaktiga försök till att intrigera sig till fördelar. Detta ställs i motsatts till ungdomarna Jakob och Blenda, som har en friskt förväntansfull oskuld över sig, helt främmande för intriger. Deras framtidstro lever och gror - i början. Baron själv har ingen son som kan ärva egendomarna, men väl en 'oäkta' dotter, Blenda, som herrgårdens hushållsmamsell, Fru Enberg, fått ta hand om, parallellt med sin några år äldre son, Jakob, också 'oäkta', ett kärleksbarn efter att Lovisa Enberg blivit änka. Jakobs far finns också bland herrgårdens betjänter, men håller isg på sin kant.
Men det är dessa unga 'oäkta' som är den nya tidens 'Äkta vara' för Bergman, i denna godmodiga satir över den äldre eran. Baron Roger sitter fast i gammalt tänkande, men vill ändå försöka bryta mot detta, men gör det genom en komplicerad intrig. Eftersom han själv inte fått gifta sig av kärlek, men nu anar att Blenda favoriserar Jakob, vill han styra om så att de ska få varann. Med sin förvända logik beslutar han att utse Jakob, alltså 'oäkta' son till två av sina tjänare till sin universalarvinge, på villkor att han gifter sig med hans egen 'oäkta' dotter Blenda. Så kan han både reta sin syster och snuva henne på arvet - tror han.
Men Blenda fungerar inte så. Hon som inte ens fått veta förrän nu, att det är baronen som är hennes far. Hon tycker om Jakob, men är ung, och inte redo för äktenskap. Hon vill leva ut sina drömmar, lyssna på sin egen själ, sin egen glädje, inte låsas in i vad andra bestämmer, oavsett om det innebär rikedomar. Hon har livet framför sig. Hon oroar sig inte. Hon är barnet, som ska bli den 'Nya Kvinnan' kring sekelskiftet. Den nya friska utopin. Även om männen i boken, liksom senare tiders litteraturkritiker, uppfattar henne som tanklös och nyckfull. Att lyssna till sitt eget inre har sällan varit okej. Det är något vi måste lära oss nu, hundra år senare.
Slutligen, Bergmans språk är så rent och vackert. Man kan förledas att se det som enkelt, men varje ord är noga utvalt. Jag rekommenderar hela boken, för det finns mycket att beundra, bara man bromsar upp och tar sig tid. Jag kan ta ett litet exempel ur högen, efter att Fru Lovisa Enberg chockats av att hennes son avfyrat ett skott mot en en person som uppväckts hans svartsjuka. När Blenda vill prata med henne, är Fru Enberg som förlamad av chock, finner knappt ord, och Blenda rusar iväg. s.210 "Lovisa stirrar efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra."
Det ligger psykologi under ytan på de orden. Sådan är Bergmans storhet.
Jag blev förvånad, i förstone negativt, men i besinning positivt överraskad av slutet. Som oskuld när det gäller Bergmans texter visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men HB lyckas kombinera fars, samhällssatir och en rafflande prosa på ett levande vis. Det är ytterligt mänskligt, även när HB fläskar på med vad som vid första anblick kan tyckas karikatyrartat. Jag kan inte påstå att det är min nya favoritförfattare, men jag kommer inte heller slå lovar kring hans romaner när de faller i min väg. Wadköping nästa, kan tänkas.
Jälle üks neist kirjanikest, kelle enda elulugu on oluliselt värvikam ja traagilisem ja kaasahaaravam, kui nende kirjutatud teosed. Lugesin kusagil poole peale ja siis rohkem enam ei jaksanud. Mingid taadid ja eided lõputult omavahel varade üle kraaklemas. Kõik nad aetakse välja vooditest, kus nad muidu oma kipaka tervisega suurema osa ajast veedavad, sest nad on eluaeg ka alkohoolikud olnud või vastupidi, kannatavad ülemäärase vagaduse käes. Pannakse uhked riided selga, puuderdatakse näod ja raputatakse parukad satikatest tühjaks. Vahepeal on lõputult pikad kirjeldused sisepingetest kusagil söögilaua taga, et sellise kahvliga ju ometigi loomaliha ei sööda ja kui vulgaarne see on, kui söögisaali aknast võib näha möödaliikuvate mõisatööliste kuklaid. Seda kõike väljendatakse muidugi igatepidi viisakalt, kuid - oh - need torked on ju nii valusad oma ilmsuses. Või vähemalt peaksid olema. Igalühel on nagunii mitu mõisa kinnisturaamatutes kirjas, ja neil on raskusi iseendagi haldamisega, mis siis veel mõistatest rääkida. Aga ei - ikka on vaja saagu mis saab juurde ahnitseda. Lugesin ja mõte, mis mul peas muudkui keerles ja keerles seda lugedes oli, et keda fakin kotib?! Perekondlikud/suguvõsalikud sisepinged, vanad tülid ja kõik see on ammendamatu kullasoon, mille põhjal võib kirjutada/lavastada kõige jälgimatest teostest kuni kõige totralt naljakamateni. Aga see antud raamat - see oli lihtsalt kontsentreeritud igavus minu jaoks. Kokku olid kogutud kõige tüütumad ja pinnapealsemad aspektid, ja kui seal all olidki mingid süvahoovused peidus, siis ma lihtsalt ei suutnud nendeni kaevuda. Läbi nende lõputute etiketi- ja muude formaalsuste kihtide.
Inte hans bästa anser jag.Visst här finns satiren över äldre titelsjuka stingsliga stofiler och hela den samhällserans problematik kring ekonomi med arv, "gifta sig med ett gott parti" men den humor och must som ex Markurells I Wadköping uppvisar infinner sig inte.Det är en underhållande roman men karaktärsskildringen är mer platt, mer som om de representerar stereotyper.Jag läste 2/3 i ett svep men kroknade sen och sista delen blev rätt pliktskyldigast läst pga ...tja seg...
Bergman är helt klar en av mina favoriter när det kommer till svenska författare och den här boken håller stilen. Han är märkväridgt modern, trots att han nog inte var en modernist. Här skriver Bergman ofta med avsaknad av anföring och man får mest ta del av dialog, nästan Hemingwayskt på ett sätt. Sedan kan jag tycka att det är synd att man inte riktigt får möta de starka kvinnorna i den här romanen, vilket man får annars hos Bergman. Men en läsvärd och underhållande bok är det helt klart.