Enahanda läsning: en queer tolkning av romancegenren

by Elin Abrahamsson

Repetitivt, ostimulerande, enkelspårigt – och enahanda. Så omtalas ofta romancegenren, en typ av kärleksberättelser med lyckliga slut som främst skrivs och läses av kvinnor. Andra ord som används för att benämna genren är ”skräp”, ”porr” och ”tantsnusk” – böcker som läses med bara en hand. I Enahanda läsning tar Elin Abrahamsson fasta på denna nedvärderande syn på romancegenren för att undersöka vad kritiken innehåller – och vad den värjer sig mot. Studien utgår från de populära böckerna och filmerna Twilight och Fifty Shades of Grey. Här diskuteras inte bara den föraktade romanceläsaren som hon framträder i kritiken mot genren, utan också hur hennes läsning skulle kunna se ut. Den enkla och okritiska, repetitiva och verklighetsfrånvända romanceläsningen visar sig då vara lika mycket ett hot som en möjlighet.

Genres: Feminism

286 pages, Paperback

Published January 1, 2018

Reviews

[Emelie · Rating 4 out of 5]

Enahanda läsning är Abrahamssons doktorsavhandling i genusvetenskap. Undersökningen fokuserar den ensidigt kritiska och föraktfulla syn på romancegenren som är dominant i västvärlden. (Denna dominans blir särskilt synlig i hur stor enighet som råder mellan misogyn kritik av genren och feministisk kritik av den.) Abrahamsson undersöker den kulturella betydelsen av den rådande synen på genren - specifikt "vilka förståelser av genus och sexualitet som framträder i den nedvärderande synen på romancegenren." (s. 21) Utifrån ett queerteoretiskt perspektiv analyserar Abrahamsson hur synen på romance grundas i en förståelse av romanceläsning som i sig avvikande från normativ sexualitet. Detta gör hon genom att undersöka tre aspekter av genren, nämligen "genrens betydelser i ett bredare kulturellt sammanhang", "romanceläsning som praktik", och slutligen en närläsning av de exempeltexter hon använder för sin analys: Twilight och Fifty Shades. (s. 22)

Den teoretiska ingången är alltså queerteori, vilken också utgör grunden för studiens metod. Abrahamsson gör vad hon kallar en queer läsning, vilken hon ställer i relation till traditionella motläsningar. Dessa läsningar går i direkt konfrontation med texten, medan en queer läsning vill öppna upp icke-normativa tolkningsmöjligheter utan att gå på tvärs med texten. Om en traditionell motläsning syftar till att avtäcka textens "sanna" underliggande (och problematiska) betydelse vill en queer läsning snarare avtäcka textens många möjliga parallella betydelser, genom att lyfta fram förbisedda aspekter av texten. En queer läsning uppmärksammar det queera innehåll som redan finns i texten, utan att för den sakens skull förneka eller ifrågasätta textens normativa aspekter. I sin metodiska ingång tar Abrahamsson stöd i vad Eve Kosofsky Sedgwick kallar reparativ läsning, vilken utgår ifrån en "depressiv position" där en förutsätter och accepterar i förväg att texter ger uttryck för hetero-, andro-, och etnocentrism, vilket frigör en till att finna mer "produktiva" möjligheter i texten. Eftersom en redan accepterat de normativa elementen i texten är det inte nödvändigt att utifrån en "paranoid position" göra en traditionell motläsning präglad av misstankens hermeneutik. (se: Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity)

Abrahamsson analyserar alltså synen på romance-läsning och -läsare, i synnerhet det förakt romance får utstå, och tolkar romance som en form av onani, en autoerotisk praktik som avviker från normativ kvinnlig sexualitet. Viktigt att klargöra här är att Abrahamsson menar att läsningen i sig är stimulerande, det är onani i en bredare mening än manuell självstimulering av könsorgan det handlar om. (s. 137) I kapitlet Läsningen: den föraktade romanceläsaren och den onanistiska läsningen analyseras kulturhistoriskt hur bilden av romanceläsaren och den kvinnliga onanisten sedan 1700-talet sammanfaller, och hur de faror kvinnors privata läsning antogs utgöra sammanfaller med de faror kvinnlig onanism ansågs utgöra. Rädslan för överdrift är central här (och exemplifieras lämpligen i karaktärer som Madame Bovary), likaså för avståndstagande från “normativ, heterosexuell kvinnoroll.” Abrahamsson skriver:

“På liknande sätt kan den onanerande romanceläsaren hävdas göra en extremanpassning i sitt begär efter den heteronormativa tvåsamhetens ideal, som gör att hon struntar i den heteronormativa tvåsamheten helt och hållet. Då hon blir fullt självförsörjande i att skapa och ge sig själv njutning genom läsningen, föreslår min analys av romanceläsning som onani att romanceläsningen gör läsaren känslomässigt och sexuellt oberoende.” (s.136)

I kapitlet Akten: romanceläsningens “när, var, hur?” analyseras romanceläsning som sexuell praktik i kvinnors levda erfarenhet. Här analyseras läsarens relationer till texterna, andra kvinnor i romance-gemenskapen (andra läsare samt författare), samt till den egna personen. Homoerotiska dimensioner av relationen mellan läsare och författare lyfts fram (s. 155). Abrahamsson intresserar sig särskilt för den eskapistiska läsningen – som i det här sammanhanget är, enligt Abrahamssons perspektiv, uppslukande och sexuellt upphetsande läsning. Som sådan utgör den en protest mot “den påbjudna heterosexualitetens förtryck” genom att den läsande kvinnan tar kontroll över sin egen njutning. Romancelitteraturen erbjuder en värld av överdrift och överflöd – som dessutom är helt oberoende av män – vilket leder till den hängivenhet till genren som är föremål för mycket av det förakt genren utsätts för. (s.177) I bokens sista analyskapitel Texten gör Abrahamsson närläsningar av Twilight och Fifty Shades, vilka jag inte tänker gå in närmare på här. Dessa går hand i hand med den tidigare analysen av överflöd och autoerotiskt begär.

Sammantaget illustrerar och belyser Abrahamssons studie intressanta aspekter av romanceläsningens roll i västerländsk kultur, och pekar både på den befriande potential som finns i det hon kallar onanistisk läsning och begränsningar i denna potential. Men mest av allt visar denna avhandling hur föraktet mot romanceläsning är grundat i det hot läsningen upplevs utgöra i relation till normativ kvinnoroll och i synnerhet normativ kvinnlig sexualitet. Som Abrahamsson uttrycker det i sin slutsats:

“Den onanistiska romanceläsaren behöver inte stå upp mot och ställa krav på den manlige kritikern eftersom han inte har något att erbjuda henne som hon inte bättre kan ge sig själv. Detta menar jag framförallt är det hot som romanceläsaren, i likhet med onanisten, representerar: en ovilja att erkänna spelets regler eftersom hon faktiskt kan strunta i att delta. Faran för den manlige kritikern är således inte kastration utan, om vi använder sådan metaforik, impotens. Den stolta fallosen möter inte Annie Wilkes höjda yxa – den töms på makt och betydelse när Madame Bovary lägger upp fötterna och drömskt riktar blicken åt ett annat håll.” (s.253)

[Karin · Rating 3 out of 5]

Jag har läst större delen av boken Enahanda läsning i en litteraturkurs. Tycker det är en av de bättre kursböckerna jag läst men det är en avhandling vilket ändå gör det till en rätt omständlig genomgång av romancegenren.

[Julia · Rating 4 out of 5]

En av de bästa kursböckerna jag läst på länge !
Särskilt om man varit twihard xP

#kurslit