What do you think?
Rate this book
På disponentens tid - Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar
Hjalmar Lundbohm var chef för gruvverksamheten i Kiruna 1898-1921 och satta sin prägel inte bara på gruvans verksamhet, utan också på staden och dess inbyggare. Det sägs att vi alla är barn av vår tid, men det är svårt att tänka sig någon enskild person i Norrbotten, som haft större inflytande över så många människor och deras livsmiljö och arbete än Lundbohm. Hans inflytande sträckte sig också långt utanför Kiruna.
Hur förhöll sig då denne mäktige disponent till tidens strömningar, där nationalromantik och rasbiologi i både teori och praktik var genomgående? Kände han till dem och hur påverkade de hans insatser i en landsända, där samer, tornedalingar och finnar fanns på plats och nu mötte de inflyttade svenskarna?
Landsantikvarien och forskarstudenten Curt Persson är född och uppvuxen i Kiruna och har där på olika sätt arbetat med historiska frågor och uppdrag. Genom ingående studier i arkiv och fotosamlingar ger han nu här malmfältens historia en inte tidigare behandlad dimension – hur var Lundbohms syn på samer och tornedalingar och vilka uttryck tog den sig i hans verksamhet under de första åren av gruvdrift och stadsbygge i Kiruna?
Hur förhöll sig då denne mäktige disponent till tidens strömningar, där nationalromantik och rasbiologi i både teori och praktik var genomgående? Kände han till dem och hur påverkade de hans insatser i en landsända, där samer, tornedalingar och finnar fanns på plats och nu mötte de inflyttade svenskarna?
Landsantikvarien och forskarstudenten Curt Persson är född och uppvuxen i Kiruna och har där på olika sätt arbetat med historiska frågor och uppdrag. Genom ingående studier i arkiv och fotosamlingar ger han nu här malmfältens historia en inte tidigare behandlad dimension – hur var Lundbohms syn på samer och tornedalingar och vilka uttryck tog den sig i hans verksamhet under de första åren av gruvdrift och stadsbygge i Kiruna?
- GenresNonfiction
119 pages, Paperback
Published January 1, 2013
4 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
March 27, 2020
Ingen människa är endimensionell. Detsamma gäller för disponent Hjalmar Lundbohm som ledde LKAB under de första åren.
Norrbotten och Sápmi har alltid varit befolkat av samer, tornedalingar, finnar och svenskar, men när man upptäckte malmfyndigheter i blanda annat Luossavaara och Kirunavaara (L och K i LKAB), så började man inskränka samernas av urminne hävdade områden och vandringsleder för renhjordarna. Vattenkraftdammar dämde upp älvar och slukade betesmarker. Svenska "nybyggare" kom och tog över odlingsmark från de bofasta norrbottningarna och ruckade på balansen mellan bönder och samer. Gruvor etablerades och gav förvisso jobb åt en del av befolkingen, men samerna verkade inte vara önskvärda i dessa yrken.
Nationalromantiken blomstrade och skallmätningar av både levande och döda norrbottningar och samer. Lundbohm var kompis med Herman Lundborg som etablerade det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och såg till att han och hans anhång kunde komma till Sveriges Klondyke och förnedra ortsbefolkningen för att kunna hävda den nordiska och svensk "rasens" överhöghet. Samtidigt tyckte disponenten synd om samerna. Han verkar ha drabbats av samvetskval under senare år över att industrisamhället trängde bort samerna från deras traditionella renmarker och uttryckte det i korrespondenshan skickade till sina vänner ute i landet. Samtidigt underblåste han en föreställning om att samerna var ett slags sagofolk som skulle bli fördärvade om de fick smak för det liv som det moderna samhället kunde erbjuda eftersom de underförstått inte var smarta nog att kunna leva där. och skulle bli olyckliga utan sina vidder och hårda leverne. De fick undermålig undervisning i nomadskolor (kåtaskolssystemet), segregerade från "svenska" barn och lärde sig inte alls lika mycket som de senare om omvärlden och det moderna samhället. För att hålla dem nere med ursäkten att de inte kunde hantera för mycket kunskap. "L*pp ska vara l*app", menade Lundbohm.
Samtidigt som Lundbohm, Lundborg och co såg ner på samerna för att de var naiva, visade de själva inte speciellt stor hänsyn för dessa "naturbarn". Lundbohm tog med sig en seite (en speciellt formad sten) från sin plats ute i naturen och använde det som profilbild för sitt bibliotek och själva stenen som papperspress på sitt kontor. Hans polare tog med sig andra seitar till olika delar av landet. Om någon undrar vad kulturell appropriering är, så är det här urexemplet. Man stjäl något som är heligt för en minoritetsgrupp och använder det som en spännande kuriositet för att få sitt eget liv eller inredning att verka intressantare.
Uttrycket barn av sin tid dyker ofta upp i de här sammanhangen, men för att parafrasera författaren Curt Persson: om det nu var normalt att vara rasist, då skulle det vara extra hjältemodigt att inte vara det eftersom man hade större insikt och medkänsla än gemene man.
Nu när gruvan i både Kiruna och Malmberget/Gällivare bokstavligt talat håller på att sluka sina städer känns det extra aktuellt att besöka dess upprinnelse. LKAB är fortfarande kung i Norrbotten och lönsamheten trumfar fortfarande lokalbefolkningens urminnes hävd. Sprickor i hus och mark efter skalven från sprängningarna långt under jord. Samtidigt som gruvan tar boenden och tvingar befolkningen att flytta så ger den arbetstillfällen åt desamma. Över hundra år av malmbrytning har gjort gruvdriften i det närmaste synonym med området, och det känns på något makabert sätt passande att gruvan som en gång grundlade staden Kiruna kring sin verksamhet också är den som jämnar den med marken.
Norrbotten och Sápmi har alltid varit befolkat av samer, tornedalingar, finnar och svenskar, men när man upptäckte malmfyndigheter i blanda annat Luossavaara och Kirunavaara (L och K i LKAB), så började man inskränka samernas av urminne hävdade områden och vandringsleder för renhjordarna. Vattenkraftdammar dämde upp älvar och slukade betesmarker. Svenska "nybyggare" kom och tog över odlingsmark från de bofasta norrbottningarna och ruckade på balansen mellan bönder och samer. Gruvor etablerades och gav förvisso jobb åt en del av befolkingen, men samerna verkade inte vara önskvärda i dessa yrken.
Nationalromantiken blomstrade och skallmätningar av både levande och döda norrbottningar och samer. Lundbohm var kompis med Herman Lundborg som etablerade det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och såg till att han och hans anhång kunde komma till Sveriges Klondyke och förnedra ortsbefolkningen för att kunna hävda den nordiska och svensk "rasens" överhöghet. Samtidigt tyckte disponenten synd om samerna. Han verkar ha drabbats av samvetskval under senare år över att industrisamhället trängde bort samerna från deras traditionella renmarker och uttryckte det i korrespondenshan skickade till sina vänner ute i landet. Samtidigt underblåste han en föreställning om att samerna var ett slags sagofolk som skulle bli fördärvade om de fick smak för det liv som det moderna samhället kunde erbjuda eftersom de underförstått inte var smarta nog att kunna leva där. och skulle bli olyckliga utan sina vidder och hårda leverne. De fick undermålig undervisning i nomadskolor (kåtaskolssystemet), segregerade från "svenska" barn och lärde sig inte alls lika mycket som de senare om omvärlden och det moderna samhället. För att hålla dem nere med ursäkten att de inte kunde hantera för mycket kunskap. "L*pp ska vara l*app", menade Lundbohm.
Samtidigt som Lundbohm, Lundborg och co såg ner på samerna för att de var naiva, visade de själva inte speciellt stor hänsyn för dessa "naturbarn". Lundbohm tog med sig en seite (en speciellt formad sten) från sin plats ute i naturen och använde det som profilbild för sitt bibliotek och själva stenen som papperspress på sitt kontor. Hans polare tog med sig andra seitar till olika delar av landet. Om någon undrar vad kulturell appropriering är, så är det här urexemplet. Man stjäl något som är heligt för en minoritetsgrupp och använder det som en spännande kuriositet för att få sitt eget liv eller inredning att verka intressantare.
Uttrycket barn av sin tid dyker ofta upp i de här sammanhangen, men för att parafrasera författaren Curt Persson: om det nu var normalt att vara rasist, då skulle det vara extra hjältemodigt att inte vara det eftersom man hade större insikt och medkänsla än gemene man.
Nu när gruvan i både Kiruna och Malmberget/Gällivare bokstavligt talat håller på att sluka sina städer känns det extra aktuellt att besöka dess upprinnelse. LKAB är fortfarande kung i Norrbotten och lönsamheten trumfar fortfarande lokalbefolkningens urminnes hävd. Sprickor i hus och mark efter skalven från sprängningarna långt under jord. Samtidigt som gruvan tar boenden och tvingar befolkningen att flytta så ger den arbetstillfällen åt desamma. Över hundra år av malmbrytning har gjort gruvdriften i det närmaste synonym med området, och det känns på något makabert sätt passande att gruvan som en gång grundlade staden Kiruna kring sin verksamhet också är den som jämnar den med marken.
Displaying 1 of 1 review