Uppgivenhet, hopplöshet, passivitet känslor vi vanligtvis försöker hålla på avstånd. Men bör vi verkligen det? I en essä, som också är ett slags historieskrivning, kretsande kring de senaste årens ödesfrågor flyktingkrisen, nyfascismen och klimatförändringarna utmanar Sven Anders Johansson idén om att alla kan göra något, att allt hänger på dig och mig.
Sven Anders Johansson (1968) är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och skribent på Aftonbladets kultursida. Hans senaste bok, Kärleksförklaring, belönades 2016 med Göteborgs stads essäpris.
Det här är det friskaste jag läst i modern fackbokväg sedan, tja, Harari. Och då är det ändå en hyfsat pessimistisk sjukdomsdiagnos vi snackar om.
Med hjälp av allt ifrån Ciorans nattsvarta aforismer och Adornos negativa dialektik till modernare tvärtemot-tänkare som Peter Sloterdijk och Simon Critchley sätter Johansson tempen rakt i den ganska kladdiga västerländska samtidsröven. Ni vet den där ett svartvitt vi-och-dom-tänkande genomsyrar såväl de faktaresistenta bruna SD-trollen som den självgoda nymoralistiska narcissismvänstern. En samtidsvärld där Trumpanhängare (dom) pekas ut som obildad white trash och ”vi” som handlar ekologiskt och kör elbil är goda demokrater och humanister.
Vi och dom. Onda och goda. Men ”’Gott’ och ’ont’ är inget annat än föränderliga sociala markörer” och vad Johansson vill visa är att de båda sidorna är dialektiskt beroende av varandra, att de rentav förutsätter varandra, att det ”rör sig om två uttryck för samma borgerliga självbild”.
Med föredömligt skeptiskt skarpsinne och utan ängsliga sidoblickar efterfrågar författaren istället självdistans och kritiskt tänkande och menar att cynism inte är någon ful egenskap hos individer att peka finger åt, utan faktiskt en del av själva det moderna samhället, ”systemet som det ser ut”.
Han visar på en annan väg: kynism istället för cynism. Kynismen, en antik filosofisk riktning, kanske mest känd via Diogenes från Sinope (ca 410-323 fvt), han i tunnan, som enligt en historiskt tveksam — men rolig — anekdot ska ha besvarat Alexander den stores "bed mig om vad du vill" med orden "skugga inte solen för mig!". Det handlar om filosofi som livshållning, en eftertänksam passivitet mer än en aktiv lösning. För kynismen är ingen ism, bara en "känslighetens ärrbildning", som Johansson så vackert uttrycker det. I dessa tider av tvärsäkerhet, polarisering och gläfsande moralistiska drev är det ändå den sundaste filosofi jag kan hitta på samtidsideologiernas ytliga marknad.
”Det cyniska tillståndet” är en sällsynt välkommen bok. Så klok och frisk att den borde delas ut gratis i alla hushåll. Vi kan behöva lära oss ett mer kritiskt, skeptiskt, ja kyniskt förhållningssätt till tillvaron. Vi borde, som de antika tänkarna (och detta hävdar till exempel även en samtida filosof som Pierre Hadot), ”flytta fokus från lära till liv”, bryta den tvärsäkra blicken, vända den inåt och istället, med nietzscheanska termer, ”bli de vi är”.
Och vi måste också våga se verkligheten utan den naiva optimismens irrglasögon. Krisen är redan här och vi kan inte leva på hoppet. Men vi kan ”vända oss bort från världen i världen” och kanske ”tvinga fram en annan typ av liv”. Vi måste förbereda oss på att, för att låna en rubrik ur en artikel i Expressen som citeras i boken, "tänk om allt faktiskt går åt helvete?". Eller kanske som Franska Trion skaldar på det utmärkta nya (kyniska?) albumet "Blod på våra händer": "Det kommer gå åt helvete, men det kommer vara med kärlek i alla fall"?
Cynism. Är det ett uttryck för en priviligierad samhällssituation?
DNs val av Nyheter.
Goda intentioner vaccinerar oss inte mot dåliga handlingar.
Utesluter vårt samhälle kanske det långsiktiga lösningarna? Media blossar upp händelser och vi missar det som händer där emellan, konstant pågående problematik i världen. Status quo.
Är cynism att vara emot kärnvapen bara så länge det är fel stater som äger dem? Acceptera valresultat om du vinner? Feminist på semester i Saudi Arabien.
Om man låter undervisningen styras av dess förmodat antifascistiska resultat, så blir det ju bara ideologiproduktion.
Vore det inte bättre för miljön att avstå nya elbilsköp och behålla den man har?
Naturen, det enda vi måste rätta oss efter.
Epilog - fantastisk.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Oerhört starkt bok! Gick snabbt att läsa, men skulle gärna komma tillbaka till den inom några år. Väldigt bra val att skriva boken som en undersökning av cynism ur alla dessa olika perspektiv, gav boken en bra struktur och väldigt tankeväckande, speciellt diskussioner om vi-dom tänkandet som präglar samtiden. Jag hade gärna sett en fördjupad diskussion om huruvida cynism och utbredningen av psykiskt lidande har ett samband, speciellt eftersom författaren kallar cynism för "känslighetens ärrbildning". Vad händer med en människa när hon blir cynisk? Den idealistiska människan som arbetar inom ett system som slutligen leder till att hon lämnar systemet eller stannar kvar och blir cynisk. Det påminner om aforismen att alla blir cyniker med åldern; att idealism är reserverat till de unga.
Äntligen! Tack för ett nyanserat perspektiv. För alla som är trötta på den självupptagna, liberala hegemonin (jag är en del av den, tro inget annat!) där allt handlar om att vara ett godhjärtat subjekt inför andra, marknadsföra sig själv genom altruism och woke-activism. Hela ide-världen är korrumperad och översvämmad av vår nuvarande plats i historien och kanske kan den insikten ta oss till kanten där riktig förändring är möjlig. Med det börjar med att erkänna det cyniska tillståndet som något strukturellt, inte en läggning hos en individ.