Måndag, första dagen på högstadiet. Moa vet inte hur hon ska överleva tre år av fångenskap, tillsammans med alla idioter. Efter det som hände i somras pratar ingen i klassen med henne. Utom för att säga hur mycket de hatar henne. Tur att det finns annat i livet än den grå verkligheten i Hellnäs. Som Edward, till exempel.
3.5 Tyckte till en början den var väldigt långsam, och störde mig nog ärligt talat lite på att man aldrig fick veta något - Moa bara hängde med Edward som om ingenting osv. Och så är det ju inte supermycket dialog.
Men! Sen tog den sig ju verkligen. Och på slutet kände jag att långsamheten i början nog var nödvändig för att det sedan verkligen skulle kännas, när allting kraschade.
Språket är hela tiden helt fantastiskt och gränsen mellan skratt och gråt finns knappt - Moa är superrolig, men samtidigt är det mesta förjävligt. Väldigt mycket svart humor är det, påminner lite om Här ligger jag och blöder.
Det gjorde så ont att läsa den här, för ämnet är så obehagligt att ... ja. Och det är ju inte bara Moa som har det jobbigt. Så en väldigt, väldigt mörk bok men Moas ironi gör ändå läsningen, jamen, trevlig på något sätt. Här finns så många välgjorda karaktärer - allt från pappan till modersmålsläraren till Moa själv. Och allting känns så väldigt äkta, fyfan.
Tydligen är Tankar mellan sött och salt Marta Söderbergs fjärde bok, men för mig var hon en helt ny bekantskap. Trodde jag! För det visade sig att hon också skrivit dystopin Athena som jag inte gillade trots många bra ingredienser. Om nu dystopier inte riktigt är Marta Söderbergs grej var tonårsliv i en svensk håla istället verkligen det. Tankar mellan sött och salt var jättebra!
Moa har några dagar kvar till högstadiet och klumpen i magen växer i takt med att dagarna går. Hon har alltid varit på sida, ensam, men efter det som hände i somras har tystnaden övergått i något mycket värre.
Jag sjunker ner på en stol, stirrar i bänken. Som mörka schackpjäser tornar mina klasskompisar upp sig omkring mig. Alla har de gjort sina strategiska utplaceringar. Nu är det bara Monica Lindgren som saknas. Sedan kan Djävulsspelet börja. I bästa fall överlever jag min fjortonårsdag. I sämsta fall dör jag av ensamhet. s. 14
Jag tycker Tankar mellan sött och salt tar ungdomar på allvar (på helt rätt sätt). Att vara ensam och utsatt när man är tretton år ÄR döden, att skydda föräldrarna från att man är en loser är jätteviktigt och att "göra det rätta" är sanna mina ord inte så lätt som det låter. Särskilt Moas otrolig omsorg om sina föräldrar är så fin och trovärdig. Hon vill verkligen skydda dem och tänker aldrig att det kanske borde vara tvärtom.
Jag skulle inte behöva ljuga, läkare har faktiskt betalt för att höra sanningen. Det är annorlunda med föräldrar. Fast de är stora och vuxna är de konstigt ömtåliga. Det är därför jag aldrig kan berätta för mamma och pappa vad som händer i skolan. Jag måste skydda dem. Det är inget konstigt alls. s. 115
En enda gång vill jag protestera. Några av eleverna klipper söders Moas nya jeans under gymnastiklektionen och mamma och pappa verkar inte ens tänka tanken att det kan ha varit någon annan än Moa själv som gjort det. Det är märkligt, och inte så trovärdigt om de inte är fullständigt dumma i huvudet. Men det är den enda invändningen jag har, enda gången berättelse inte känns äkta.
Trots att Tankar mellan sött och salt innehåller riktigt tunga ämnen är Moas blick och berättande så pass krasst (och vasst) att det aldrig blir sentimentalt eller för mycket. Tyckte som sagt att boken var mycket, mycket bra och ser fram mot att höra vad en person ur den faktiska målgruppen tycker.
Det som gör att jag fastnar så i både Tankar mellan sött och salt och Ramona är Söderbergs förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta. För är det något jag minns sedan högstadietiden i småstaden är det just det. Det avgrundsdjupa mörkret. Och samtidigt den lidelsefulla, sprittande förälskelsen som ständigt balanserade på knivspetsen. Läs mer här: https://www.kulturkollo.se/2019/02/04...
Svidande ungdomsbok om ensamhet och mobbning. Och fast det är så bitvis tungt så är det lika klockrent roligt. En bok jag kommer tipsa många elever om!
Välskriven, gripande och fångar livet när det är ensamt och kallt. Hade nått upp till 4 stjärnor om det inte vore för det abrupta slutet och att jag hade önskat mer djup i karaktärerna (och kanske en insikt om den mystiska Edward). Men väldigt bra bok.
Det här är den nya I taket lyser stjärnorna. Den kommer köpas in i klassuppsättning av landets alla skolor, den kommer älskas sönder av lärare och elever - och den förtjänar det. Så bra!
Det här känns som om det hade kunnat vara en berättelse om min barndom. Med undantag av mobbningen då - ingen vågade ge sig på mig då jag var störst i klassen och aldrig kände mig utanför även när jag var själv. Men så skolkade jag också nästan hela sexan och gick resten av högstadiet på distans på grund av usla lärare och på tok för många elever per klass (kunde inte koncentrera mig.) Men åter till boken så är den ganska roligt skriven och även om jag inte kan relatera till Moa på alla punkter, bland annat hennes musiksmak, så tycker jag om henne och den vän hon till slut får. Det enda som jag inte var så värst förtjust i var faktiskt Edward. Jag har haft många fantasier i mina dagar, men aldrig någon baserad på en verklig person eller idol. Kapitlen med honom kunde jag lätt ha hoppat över då det var mycket mer spännande att läsa om Moas inre tankar och funderingar än hennes konversationer med honom. Jag fick verkligen mersmak och skulle vilja läsa mer av Marta i framtiden.