What do you think?
Den skenande planeten
Jorden har nyligen genomlevt det fjärde världskriget och upprättat en skakig fred. Från den idylliska planeten Zarmina, som en gång koloniserades av jordbor i exil, kommer sändebudet Ki för att hålla ett fredstal. Hon lider svårt av spacelag och förstår inte riktigt vad som sker på Jorden. Vad betyder den överstrukna femman hon ser överallt? Varför pratar hennes ledsagare för sig själv? Och vad har egentligen hänt med Adil och Jingfei, hjältarna som såg till att kriget tog slut?
Maja Lundgren är tillbaka med en skruvad framtidsberättelse, präglad av humor och berättarglädje. En Pompeji i science fiction-miljö.
Maja Lundgren är tillbaka med en skruvad framtidsberättelse, präglad av humor och berättarglädje. En Pompeji i science fiction-miljö.
- GenresScience FictionFiction
198 pages, Paperback
Published August 1, 2018
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 15 of 15 reviews
Read
September 16, 2018Här finns litet av ett ”kolla här, nu visar jag att sci fi kan vara litteratur det också!”, vilket kan göra mig irriterad.
Och som all svensk science fiction så gör den pliktskyldigt sitt homage till Aniara, särskilt tydligt i bokens dikter:
Update: Hanna Fahl säger i denna recension av Ian McEwan det jag försökte säga om Den skenande planeten: https://tinyurl.com/y6bel3qx
Och som all svensk science fiction så gör den pliktskyldigt sitt homage till Aniara, särskilt tydligt i bokens dikter:
Tultar tultar tultar gör de
vid Zarminas purpursjöar
på Zarminas silveröar
i Zarminas saffransdalar
i Aomawas pelarsalar
Dajdajdajdajdajdajdajdajdaj
Update: Hanna Fahl säger i denna recension av Ian McEwan det jag försökte säga om Den skenande planeten: https://tinyurl.com/y6bel3qx
April 21, 2019
Boken känndes ganska platt, när det hände något så löste det sig lika snabbt igen (särskilt i slutet). Själva idén till berättelsen tror jag hade kunnat bli bra men det var för många saker som inte stämde....
August 29, 2018
Asimov möter Karin Tidbeck.
May 13, 2020
Intressant men samtidigt ointressant? Vet inte riktigt vad jag tycker, 2.5.
October 2, 2018
Maja Lundgren höll ett anförande på Kristianstad bokfestival i början av september. Hon berättade om sina andra böcker och sedan läste högt ur denna. Som SF läsare sedan barnsben var jag förstås intresserad och skaffade ett signerad exemplar.
Det är en ganska udda historia Ms. Lundgren berättar. Hela handlingen tilldrar sig på jorden fast jag-berättaren Ki är född långt borta i stjärnbild Lyra. Ki, när han har mycket hemlängtan - eller när Spacelag blir för plågsamt - brukar nämna de stjärnor i Lyra som är synliga från jorden: Zubenelgenubi, Zubeneschamali, Zubenelakrab. Hans egen stjärna, den röda dvärgen Gliese, syns inte. Jag kollade på Wikipedia och allt det här stämmer. Astronomerna har till och med hittat en planet i bana runt Gliese som inte snurrar. Hur de nu kan ha gjort det. Kis planet, Zarmina, beter sig likadan. Hela historien är alltså byggd på hårdfakta, fantastiskt men sant.
De mjukare delarna, däremot, är påhittade. De har en underlig kultur på Zarmina som bygger på en grund av fred och skönhet. Planeten är rena paradiset så människan har kunnat släppa kampen för att överleva och istället odlat sina själsförmågor. Ki blir förstås bestört med tillståndet här på jorden.
I Ms. Lundgrens framtidsvision har kartan ritats om men saker är ändå ganska lika. Ki tillbringar det mesta av sin tid här på jorden i Mexiko. Där har diktatorn Moctezuma nyligen störtats och 4:de världskriget är till ända. Fred råder överallt på jorden, mycket tack vare två ungdomliga diplomater Adil och Jingfei. Men med fredsfördraget undertecknat har de två försvunnet och Ki blir ombedd att leta rätt på dem. Läsaren och Ki förstår däremot att "Någon fred har aldrig funnits på jorden. På sin höjd har här funnits mellankrigsperioder."
Keats wrote to Shelley: "...be more of an artist, and load every rift of your subject with ore." Detta är inget Ms. Lundgren behöver lära sig. Boken är till brädden fylld med påhitt, roligheter, ironi, vackra tankar, infall. Inte förrän mer än hälften av boken är läst får vi lära oss hur Ki ser ut. När han leker med några barn frågar den ena:
På Zarmina finns inte färgen grön och det tar "fjärrkomlingen" Ki ett tag innan han lär sig se den.
Vad jag hade förväntat mig, däremot, var en sorts deckare där Ki letar upp Fredsmäklarna och övertygar dem om att behålla det barn de har börjat odla - i en inkubator, kallad akvarium. .
Hela boken igenom tänker Ki också på det tal han förväntas hålla inför jordens alla statschefer. . I bitar gillar jag verkligen boken, men i helheten är jag lite besviken. Jag är väl för mycket jordbo. En Zarminer hade varit nöjd med denna härliga "långprat"
Det är en ganska udda historia Ms. Lundgren berättar. Hela handlingen tilldrar sig på jorden fast jag-berättaren Ki är född långt borta i stjärnbild Lyra. Ki, när han har mycket hemlängtan - eller när Spacelag blir för plågsamt - brukar nämna de stjärnor i Lyra som är synliga från jorden: Zubenelgenubi, Zubeneschamali, Zubenelakrab. Hans egen stjärna, den röda dvärgen Gliese, syns inte. Jag kollade på Wikipedia och allt det här stämmer. Astronomerna har till och med hittat en planet i bana runt Gliese som inte snurrar. Hur de nu kan ha gjort det. Kis planet, Zarmina, beter sig likadan. Hela historien är alltså byggd på hårdfakta, fantastiskt men sant.
De mjukare delarna, däremot, är påhittade. De har en underlig kultur på Zarmina som bygger på en grund av fred och skönhet. Planeten är rena paradiset så människan har kunnat släppa kampen för att överleva och istället odlat sina själsförmågor. Ki blir förstås bestört med tillståndet här på jorden.
I Ms. Lundgrens framtidsvision har kartan ritats om men saker är ändå ganska lika. Ki tillbringar det mesta av sin tid här på jorden i Mexiko. Där har diktatorn Moctezuma nyligen störtats och 4:de världskriget är till ända. Fred råder överallt på jorden, mycket tack vare två ungdomliga diplomater Adil och Jingfei. Men med fredsfördraget undertecknat har de två försvunnet och Ki blir ombedd att leta rätt på dem. Läsaren och Ki förstår däremot att "Någon fred har aldrig funnits på jorden. På sin höjd har här funnits mellankrigsperioder."
Keats wrote to Shelley: "...be more of an artist, and load every rift of your subject with ore." Detta är inget Ms. Lundgren behöver lära sig. Boken är till brädden fylld med påhitt, roligheter, ironi, vackra tankar, infall. Inte förrän mer än hälften av boken är läst får vi lära oss hur Ki ser ut. När han leker med några barn frågar den ena:
- Varför är du rund som en boll?
- Jag vet inte riktigt kära barn men jag tror att det beror på min hemplanets starka gravitation.
På Zarmina finns inte färgen grön och det tar "fjärrkomlingen" Ki ett tag innan han lär sig se den.
Grässtrån kastar inte gröna skuggor - en verkligt delikat upptäckt, den tackar vi för - ja, jag är tacksam, det här är jorden och vilken ynnest att med egna ögon få konstatera att grodors skuggor är intill förväxling lika min egen - jag menar till färgen - men att en känsla av grönskuggighet ändå kan infinna sig, under träden...
Vad jag hade förväntat mig, däremot, var en sorts deckare där Ki letar upp Fredsmäklarna och övertygar dem om att behålla det barn de har börjat odla - i en inkubator, kallad akvarium. .
Hela boken igenom tänker Ki också på det tal han förväntas hålla inför jordens alla statschefer. . I bitar gillar jag verkligen boken, men i helheten är jag lite besviken. Jag är väl för mycket jordbo. En Zarminer hade varit nöjd med denna härliga "långprat"
February 4, 2024
Hade velat tycka om boken, minns när den kom och jag tyckte att det var kul att Bonniers gav ut svensk science fiction. Men känner att det föll platt för mig, och att jag håller med många som skrivit recensioner här på Goodreads som gett boken 1-2 stjärnor.
Konceptet är intressant, och handlingen var väl inget större fel med.
Det jag hade problem med var att det kändes ogenomtänkt och att språkbruket inte reflekterar världen så som den borde med tanke på hur mycket fokus är på språket.
Det är en framtid där traditionella sätt att få barn på inte längre är gångbara och barn antingen odlas i akvarium eller (som på Kis hemplanet) 3D-printas, mot bakgrund av det känns det konstigt med ett så könsbundet språk, Adil och Jingfei är ”hjälte och hjältinna”, ”gud och gudinna”, ”fredsfurste och fredsfurstinna” etc. Och det är också märkligt med tanke på att huvudpersonen Kis kön inte nämns, jag tänkte först att det kanske kunde vara något med att kön inte längre betyder så mycket på Zarmina iom 3D-printandet av barn jämfört med jorden, men hen pratar om andra Zarminier som ”bröder och systrar” och att teknologin bakom printerbarnen är framtaget av Zarminas ”vetenskapsmän och -kvinnor”. Med tanke på hur språket har ett så stort fokus blir det konstigt att det det inte verkar reflektera samhället, särskilt som andra saker fått nya begrepp, herregud om Ki är en ”långpratare” kan väl det finnas ett begrepp för de som håller på med naturvetenskap (om vi också ska glömma att ”forskare” är ett redan existerande begrepp som går att använda på vetenskapsmän och -kvinnor).
Hade också problem med språket i övrigt, andra har nämnt svenska författare som läst Aniara och som också ska skriva så. Kände att det blev krystat och faktiskt lite ovarierat ibland, ”luguber” återkommer tre-fyra gånger men vid åtminstone två av gångerna skulle ”dyster” passa bättre i meningen. Det här är kanske lite elakt men ibland kändes det som att läsa något skrivet av en gymnasist som högerklickar på ord i sitt Word-dokument och väljer synonymer som låter svåra, utan att beakta hur det funkar när man läser det högt eller om det faktiskt är den bästa synonymen i meningens kontext.
Jag tror att hur det skrevs på gjorde mig allmänt avogt inställd till boken då jag störde mig extra på saker jag inte hade stört mig lika mycket på. Som att Ki aldrig sett grönt och vill se det och räknar upp färger på Zarmina:
”-Vi har sepia, saffran, umbra,
Vi har alla sorters rosa
Av det blåa har vi multum
både guld och gult är legio
ebenholts och karmosinrött [….]”
Jag trodde först att det var grönt i naturen eller liknande som Ki aldrig sett, men nej det verkar vara färgen grön som sådan. Gult och blått är grundfärger som blandas till grönt, så det blir så märkligt att göra en grej av att Ki aldrig sett grönt när grundfärgerna uppenbarligen finns på Zarmina.
Sen var det vissa saker som kändes som lite väl slentrianmässig rasism, som jag tror var grundat i okunskap eller stereotyper vilket dock inte gör det hela bättre.
Slutet var också lite platt, hade varit kul att få veta hur Kis tal var med tanke på att det var syftet med hens besök, det var kanske en tanke bakom det men när så mycket tid lagts på att Ki tänker på talet och vad hen ska ta med eller ej så känns referatet otillfredsställande.
Konceptet är intressant, och handlingen var väl inget större fel med.
Det jag hade problem med var att det kändes ogenomtänkt och att språkbruket inte reflekterar världen så som den borde med tanke på hur mycket fokus är på språket.
Det är en framtid där traditionella sätt att få barn på inte längre är gångbara och barn antingen odlas i akvarium eller (som på Kis hemplanet) 3D-printas, mot bakgrund av det känns det konstigt med ett så könsbundet språk, Adil och Jingfei är ”hjälte och hjältinna”, ”gud och gudinna”, ”fredsfurste och fredsfurstinna” etc. Och det är också märkligt med tanke på att huvudpersonen Kis kön inte nämns, jag tänkte först att det kanske kunde vara något med att kön inte längre betyder så mycket på Zarmina iom 3D-printandet av barn jämfört med jorden, men hen pratar om andra Zarminier som ”bröder och systrar” och att teknologin bakom printerbarnen är framtaget av Zarminas ”vetenskapsmän och -kvinnor”. Med tanke på hur språket har ett så stort fokus blir det konstigt att det det inte verkar reflektera samhället, särskilt som andra saker fått nya begrepp, herregud om Ki är en ”långpratare” kan väl det finnas ett begrepp för de som håller på med naturvetenskap (om vi också ska glömma att ”forskare” är ett redan existerande begrepp som går att använda på vetenskapsmän och -kvinnor).
Hade också problem med språket i övrigt, andra har nämnt svenska författare som läst Aniara och som också ska skriva så. Kände att det blev krystat och faktiskt lite ovarierat ibland, ”luguber” återkommer tre-fyra gånger men vid åtminstone två av gångerna skulle ”dyster” passa bättre i meningen. Det här är kanske lite elakt men ibland kändes det som att läsa något skrivet av en gymnasist som högerklickar på ord i sitt Word-dokument och väljer synonymer som låter svåra, utan att beakta hur det funkar när man läser det högt eller om det faktiskt är den bästa synonymen i meningens kontext.
Jag tror att hur det skrevs på gjorde mig allmänt avogt inställd till boken då jag störde mig extra på saker jag inte hade stört mig lika mycket på. Som att Ki aldrig sett grönt och vill se det och räknar upp färger på Zarmina:
”-Vi har sepia, saffran, umbra,
Vi har alla sorters rosa
Av det blåa har vi multum
både guld och gult är legio
ebenholts och karmosinrött [….]”
Jag trodde först att det var grönt i naturen eller liknande som Ki aldrig sett, men nej det verkar vara färgen grön som sådan. Gult och blått är grundfärger som blandas till grönt, så det blir så märkligt att göra en grej av att Ki aldrig sett grönt när grundfärgerna uppenbarligen finns på Zarmina.
Sen var det vissa saker som kändes som lite väl slentrianmässig rasism, som jag tror var grundat i okunskap eller stereotyper vilket dock inte gör det hela bättre.
Slutet var också lite platt, hade varit kul att få veta hur Kis tal var med tanke på att det var syftet med hens besök, det var kanske en tanke bakom det men när så mycket tid lagts på att Ki tänker på talet och vad hen ska ta med eller ej så känns referatet otillfredsställande.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 19, 2020
Jag såg Den Skenande Planeten på bokrean och var direkt intresserad. Svensk sci-fi? Ja tack!
...men jag måste erkänna att jag slutade läsa någonstans runt två tredjedelar av boken. Den är bara så dålig.
Språket är märkligt uppstyltat, vilket förklaras av att den är skriven i första person, och människorna på huvudpersonens pratar på det sättet. Och det skulle jag kunna acceptera, om inte alla människor på jorden pratade likadant. Långdraget, ålderdomligt, splittrat, och allmänt konstigt.
Sen är historien fattig på händelse, men också fattig på världsuppbyggnad. Det är mycket text om precis ingenting. Det finns ingenting intressant att hämta, vilket är himla synd, för det finns skuggan av en idé i boken som är otroligt intressant.
Att boken är extremt könsbinär även på en planet där barn odlas känns påtvingat, men jag är inte allt för förvånad. Jag kan acceptera rätt mycket i de banorna, men 2010-talssci-fi där könsroller ska vara icke-existerande och man förökar sig med 3D-skrivare är långsökt. Det läggs dock en vansinnig massa tid på att diskutera hur barn skapas och vad föräldrarnas roll i det hela är, och i det så känns Lundgrens (karaktärers) åsikter extremt förlegade. Men, jag har läst och sätt värre (jag är ändå ett fan av Star Trek), och jag tvivlar på att allt för många läsare reagerar lika starkt på det här som vad jag gör.
Vad som däremot fick mig att lägga ner boken första gången är rasismen. Utan att spoila så är det en person som dör, vilket folk i allmänhet är glada för. Så vad bestämmer sig Lundgren för att göra? Jo, hon låter en anonym person tycka att det är bra att ”sandapan” är död. Det har noll relevans till historien, men there it is.
Det som till slut fick mig att sluta läsa var tristess. Storyn ledde ingenvart, och jag blev rent ut leds på huvudpersonens tragglade.
Jag vet att det är dålig stil att betygsätta en bok man inte läst klart, men helt ärligt, slösa inte tid på den. Det finns otroligt mycket bra böcker i världen, och Den Skenande Planeten är inte en av dem.
...men jag måste erkänna att jag slutade läsa någonstans runt två tredjedelar av boken. Den är bara så dålig.
Språket är märkligt uppstyltat, vilket förklaras av att den är skriven i första person, och människorna på huvudpersonens pratar på det sättet. Och det skulle jag kunna acceptera, om inte alla människor på jorden pratade likadant. Långdraget, ålderdomligt, splittrat, och allmänt konstigt.
Sen är historien fattig på händelse, men också fattig på världsuppbyggnad. Det är mycket text om precis ingenting. Det finns ingenting intressant att hämta, vilket är himla synd, för det finns skuggan av en idé i boken som är otroligt intressant.
Att boken är extremt könsbinär även på en planet där barn odlas känns påtvingat, men jag är inte allt för förvånad. Jag kan acceptera rätt mycket i de banorna, men 2010-talssci-fi där könsroller ska vara icke-existerande och man förökar sig med 3D-skrivare är långsökt. Det läggs dock en vansinnig massa tid på att diskutera hur barn skapas och vad föräldrarnas roll i det hela är, och i det så känns Lundgrens (karaktärers) åsikter extremt förlegade. Men, jag har läst och sätt värre (jag är ändå ett fan av Star Trek), och jag tvivlar på att allt för många läsare reagerar lika starkt på det här som vad jag gör.
Vad som däremot fick mig att lägga ner boken första gången är rasismen. Utan att spoila så är det en person som dör, vilket folk i allmänhet är glada för. Så vad bestämmer sig Lundgren för att göra? Jo, hon låter en anonym person tycka att det är bra att ”sandapan” är död. Det har noll relevans till historien, men there it is.
Det som till slut fick mig att sluta läsa var tristess. Storyn ledde ingenvart, och jag blev rent ut leds på huvudpersonens tragglade.
Jag vet att det är dålig stil att betygsätta en bok man inte läst klart, men helt ärligt, slösa inte tid på den. Det finns otroligt mycket bra böcker i världen, och Den Skenande Planeten är inte en av dem.
April 5, 2024
Kul, livfull läsning. Det finns visserligen något lite otillfredsställande i hur Lundgren hastar igenom diverse tematiska och dramaturgiska trådar och lämnar dem så löst åtdragna (boken känns delvis som en häftig äventyrsberättelse, men betraktad som sådan mynnar den definitivt ut i antiklimax). Det är en sörja med den jordiska diplomatin.
Men man får nöja sig med vad man får: intressanta kuriositeter och tankefrön på temat mänsklighet och samhälle, lekfullt serverade med finurligt språk. Efter att med några års mellanrum ha tagit mig an Maja Lundgren genom "Pompeji" och "Den skenande planeten" känner jag mig åtminstone rätt sugen på att läsa (den emellertid mycket tjockare!!) "Myggor och tigrar".
"Jag har mött jordbor som jag inte växlat ett enda ord med. Anonymiteten är förfärande."
Men man får nöja sig med vad man får: intressanta kuriositeter och tankefrön på temat mänsklighet och samhälle, lekfullt serverade med finurligt språk. Efter att med några års mellanrum ha tagit mig an Maja Lundgren genom "Pompeji" och "Den skenande planeten" känner jag mig åtminstone rätt sugen på att läsa (den emellertid mycket tjockare!!) "Myggor och tigrar".
"Jag har mött jordbor som jag inte växlat ett enda ord med. Anonymiteten är förfärande."
July 9, 2022
Nämen, det här blev ju inte jättebra.
Jag hade nåt vagt minne om att jag tycke författarens bok om Pompeji var bra (men så här i efterhand: jag minns boken i mitt flickrum hemma, så minnet kan ifrågasättas...) - och till en början tänker jag "Lustigt".
Grejen är just att jag tänker "Lustigt", inte "roligt" eller ... "bra".
För det där lustiga som jag tänker sätta på något lekfullhets-pluskonto är faktiskt inte alls bra. Sci-fi- och fantasy-epos är verkligen inte min grej, men här blir världsbyggandet mest ett hafsverk, och texten lever ingenstans upp till avsaknaden av engagerande historia (om man inte gillar påhittade ord - tyvärr är de flesta rätt fula).
Jaja. Tänker att jag inte får bli alltför tråkig, så lekfullheten gör det till en (svag) tvåa.
Jag hade nåt vagt minne om att jag tycke författarens bok om Pompeji var bra (men så här i efterhand: jag minns boken i mitt flickrum hemma, så minnet kan ifrågasättas...) - och till en början tänker jag "Lustigt".
Grejen är just att jag tänker "Lustigt", inte "roligt" eller ... "bra".
För det där lustiga som jag tänker sätta på något lekfullhets-pluskonto är faktiskt inte alls bra. Sci-fi- och fantasy-epos är verkligen inte min grej, men här blir världsbyggandet mest ett hafsverk, och texten lever ingenstans upp till avsaknaden av engagerande historia (om man inte gillar påhittade ord - tyvärr är de flesta rätt fula).
Jaja. Tänker att jag inte får bli alltför tråkig, så lekfullheten gör det till en (svag) tvåa.
December 13, 2018
En rätt oengagerande historia om en mänsklighet som tagit sig ut i rymden, där en ur den nya utopiska världen besöker den krigshärjade jorden. Kanske finns det med mening med det konstlade språket och den nästan humbugaktiga frånvaron av ambition att skapa en värld som känns trovärdig - namn, städer, historia, allt känns sökt - men isåfall är det något jag missar. En bok med nästan en genuin ovilja att vara en modern, framblickande sci-fi, som istället hamnar i en 60-talspastisch av "kolla de har flygande bilar"-mått.
May 22, 2019
Ja, det där var inte så bra. Jag gillade omslaget, men det sägs ju att man inte ska dömma innehållet efter omslaget, så. Kändes som det saknades massvis med information. Den var förvirrande, och fattig på... allt. Idén är bra, det hade kunnat bli en bra och spännande historia, men det misslyckades författaren med fatalt, helt enkelt.
March 3, 2019
Så fin och lovande början men tappar tråden nånstans halvvägs i. Ändå några tankeexperiment och väckta idéer
March 20, 2019
Vackra citat
November 8, 2020
Vackert och lite osammanhängande. Vilket kanske är poängen?
February 6, 2021
Hade gjort sig bättre om den fått vara längre.
Displaying 1 - 15 of 15 reviews