Sandra är programledare på radion. Hon har en vacker pojkvän med jobb i reklambranschen och en lägenhet i Helsingfors innerstad. Men bakom tillvaron som utåt verkar uppfylla alla krav för lycka döljer sig en djup tomhet och ensamhet. Snart blir känslan av total otillräcklighet omöjlig att ignorera, paniken väller över Sandra och hon närmar sig ett sammanbrott. Hon har tappat bort sig själv bland bilderna av hur alla andra vill att hon ska vara och hennes gränser suddas ut. Något måste förändras, men hur stora uppoffringar är hon redo att göra för att hitta tillbaka till sig själv?
Bara lite till är en studie i en ung kvinnas mentala tillstånd. Det är en berättelse om duktighetssyndrom och om att försöka leva i en tid där image verkar vara det enda som spelar någon roll. En modern Helsingforsskildring och relationsroman som ifrågasätter prestationssamhället och en generations tragiska identitetsbyggande.
Tycker mycket om beskrivningarna av utmattning. Det är så skickligt skildrat att jag upprepade gånger får lägga ifrån mig boken för att jag måste vila från den. Boken är som att prata med en stressad person (och det kanske också är avsikten?). Känner mig urlakad när jag läst klart.
Heidi Hakala har ett välfungerande språk och skriver om ett angeläget ämne. Ändå har jag svårt att engagera mig i berättelsen. Det känns som om det är svårt att lära känna Sandra bortom alla hennes reflektioner om sina prestationer, sin känsla av tomhet och allt som skaver i livet. Så många snyggt fångade detaljer, så många angelägna sidospår kring varför vi mår så dåligt när vi borde ha det så bra – ändå bultar mitt hjärta inte så hårt för Sandra som jag skulle vilja.
Sandra är en duktig flicka så det bara skriker om det. I hennes jobb i mediebranschen försöker hon alltid göra sitt bästa, vara på topp och tacka ja istället för nej. Samtidigt känner hon sig allt mer tom och urholkad.
Romanen börjar när Sandra redan är utmattad men följer hennes väg till att hon också själv inser att hon är det. Hakala har skrivit om ångesten och orkeslösheten på ett sätt som når läsaren och man känner verkligen med Sandra. Samtidigt skulle jag ha velat veta mera bakgrund om Sandra för att hennes karaktär skulle ha blivit djupare.
Första halvan av boken hade lite trögare tempo men andra halvan rusade förbi i takt med att Sandra började inse hur hon mår i sin situation.
Koskettava ja ajatuksia herättävä kuvaus nuoren aikuisen elämästä ja itsensä ettimisestä suoritusyhteiskunnan keskellä. Mulla kesti vähän päästä tähän mukaan (ehkä osittain kielenki takia), mut sit kun pääsin nii olin kyl täysillä messissä ja sain tästä paljon irti! Valitettavanki samaistuttavaa kuvausta suorituspaineista, omien valintojen kyseenalaistamisesta ja mielenterveydestä. Tavallaan keskittyy tosi pitkälti päähenkilön sisäiseen maailmaan ja kamppailuun, mut oikeestaan sit nekin heijastuu lopulta myös yhteiskunnallisiks kysymyksiks ja kirja laittaa kysymään iteltäänkin: ketä varten elän elämääni?
En välskriven roman som berör - nästan lite för mycket. Sandras jobbiga varande smittar av sig och gör läsningen tung. Ett skickligt jobb av Hakala. Dock kändes berättelsen väldigt förutsägbar, på gott och ont.
En i grunden rätt banal historia om en ung helsingforskvinna i mediesvängen som går in i väggen. Men samtidigt: i det banala också goda möjligheter till igenkänning, vilket Hakala sköter på ett utmärkt sätt, dock minus de osmidigt inskjutna propagandistiskt-politiska styckena. Søren Kierkegaards ande svävar över verket: "Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv".
Vilken debut! Det här är en livsviktig bok som problematiserar vårt samhälle på så många nivåer. Jag älskar att den lyfter fram kvinnan som individ i vår samtid på ett trovärdigt och relaterbart sätt. Tack Heidi Hakala för att du skrev det här åt världen!
Som helhet kändes boken lite platt och man var låst i huvudpersonens huvud, men det var kanske meningen i och med bokens tema om utbrändhet och depression. Igenkänningsfaktorn var hög, och jag skulle ha läst igenom boken på ett par dagar om det inte var för att vissa meningar var så smärtsamma att jag behövde en paus. Hursomhaver är det en finstämd debut.
Beskrivningarna av utmattning är där det verkligen bränner till, det känns äkta och transparent. Det känns inte som att jag helt och hållet lär känna huvudkaraktären, jag kände inte lika mycket för henne som jag kanske borde. Andra halvan av boken var där jag verkligen bara ville fortsätta läsa, det var där boken verkligen kändes.