Böcker som får mig att hålla långa rants inför barnen* brukar vara bra böcker. Om det inte handlar om hur förfärligt dåligt något är skrivet, såklart, men det problemet har inte Jarl. Han skriver flyhänt och lättsamt, vilket gör boken snabb och lätt att läsa, trots egentligen tunga ämnen. Det går faktiskt så friktionsfritt att bläddra sig fram att jag inte ens ser tvisten komma, trots att den blinkar med jättelampor på lång väg. Och det är väl här boken, underhållnings- och viktighetsvärde till trots, halkar ner en stjärna för mig; allt är lite för "upplyst". Saker dras till sin spets och karaktärerna - sympatiska och "vanliga" som de är, blir lite svåra att förstå. Den andra halvan av romanen är klart svagare och i vanliga fall hade jag varit galet irriterad på den överdrivna, nästan slarvigt, ihopskrivna avrundningen. Men som sagt; det är en bok som ändå är så pass lätt att läsa - och att gilla. Och slutet är, cheesy och ohyvlat (som en hel ostbit då, antar jag?), ändå hjärtevärmande. Vill du läsa nåt nytt, svenskt, upplyst/upplysande ... kör!)
*homofobi var det alltså denna gång. 9-åringen lät mig hållas, trots att hon garanterat hört åsikterna förr (och nog ärligt talat inte ser problemet själv - för varför skulle kärlek vara fel...?