El pastor Olof Helmersson, octogenario, regresa a Avabäck, un pueblo al norte de Suecia donde vivió tiempo atrás. Trae consigo una bicicleta plegable y un objetivo: «deshacer» su misión cristiana, convertirse en un misionero ateo. Durante las décadas que ha pasado fuera de la comarca, viviendo en la costa, ha llegado a la convicción de que Dios no existe y la vida no tiene sentido. Cree que ya es hora de desengañar a todos aquellos a quienes en su juventud convirtió con su fervor, sus palabras estruendosas y su acordeón. Pero un cometido como éste no carece de obstáculos. Para empezar, la mayoría de sus antiguos feligreses están muertos. Además, no parece necesario expulsar a Dios de la región: la comunidad religiosa se ha disuelto. El púlpito de la iglesia se ha convertido en una colmena, y la misma iglesia es ahora un lugar donde la gente se reúne para pasar la tarde jugando a las cartas. Sólo Gerda, ahora al borde de la muerte, ha estado esperando: no puede morir hasta que el pastor haya respondido todas sus preguntas.
El norte que Lindgren retrata en esta fascinante novela está lleno de personajes inolvidables que viven sumidos en el mito: es una región parsimoniosa y despoblada donde un buen aguardiente añejo purifica de todos los pecados. La naturaleza domina la escena, creando una atmósfera de enorme belleza y profunda espiritualidad. En el juego irónico de la paradoja, Aguardiente reflexiona sobre la riqueza de cada existencia humana, el misterio de la fe y ese Dios que, como dice Elias Canetti, exista o no, ha estado tanto tiempo entre nosotros que uno no puede evitar hablar de ello.
Gustav Torgny Lindgren was a Swedish writer. Lindgren was the son of Andreas Lindgren and Helga Björk. He studied in Umeå to become a teacher and worked as a teacher until the middle of the 1970s. He was for several years active as a local politician for the Swedish Social Democratic Party. In the 1980s he converted to the Catholic faith.
Lindgren began as a poet in 1965 but had to wait until 1982 for his breakthrough, with The Way of a Serpent (Swedish: Ormens väg på hälleberget). Lindgren has been translated into more than thirty languages and was one of Sweden's most internationally successful contemporary writers. He became a member of the Swedish Academy in 1991.
Determined to keep my promise to myself, and review my Swedish gems this year, I would like to stray from the most famous representatives of Swedish literature, namely crime trash literature, and the King and Queen, Their Majesties Strindberg and Lagerlöf, for a moment.
A few years back, probably in 2007, considering the release date of this novel, I went to the biggest book fair in Sweden, in Gothenburg. I had nothing special in mind, I just wanted to breathe the air of literature in those big halls, and maybe get a copy or two of my favourite books signed. In addition to that, I intended to listen to as many author presentations as possible, just for the experience. Sweden being a small country, with only a few literary events to look forward to every year, the entire stock of writers seemed to be present. I soon had more signed copies than I could carry, and was about to call it a day, when I saw Torgny Lindgren sit down in front of an audience. I stayed of course, having read most of his lovely stories, full of wisdom and sadness.
Leaning back in the chair, books piling up in my lap, I listened. For those familiar with Swedish dialects, it will come as no surprise that his beautiful, slow, Northern dialect immediately created an atmosphere of pure storytelling. What he shared were memories, mostly. From a time when he was young, and lived in that harsh, lonely part of the world, cut off from the rest by its endless woods, waters, and its barely acceptable climate: completely dark at this time of the year.
He talked about the taste of his favourite brännvin, aquavit, and about religious and spiritual movements in the small Norrland communities with the same intensity, and serious commitment. And that is the essential message of the brilliant prose of this novel, that I naturally had to buy, and have signed: there is no difference between spiritual and physical pleasures in that uneventful part of the world, you do what you do and think what you think, and what you eat and drink is as holy as any religion. Lacking the distractions of the bigger cities, people pay attention to details to a much higher degree. Their senses are involved in the thinking process, affecting their deepest beliefs.
The core of the plot is hilarious, by the way. A preacher leaves his Norrland community after proudly counting thousands of souls that he has saved for Christ in the area. After 50 years, he returns, now convinced that there are no gods, and eager to "undo" his Christian mission, to be an atheist missionary. While moving from place to place, he learns about the shifting luck in people's lives, and how they have changed and interpreted his ideas. He learns that it is not any easier to preach the gospel of godlessness than the gospel of Jesus, especially not if he is competing with a younger, more vital and powerful self from 50 years ago.
In the calm Norrland way, however, everything can be settled over a snaps.
And that was how Torgny Lindgren concluded his speech at the Gothenburg book fair. It is one of my fondest memories, and a piece of Swedish culture lost in the ocean of literary information.
Ever since then, I have chosen Norrlands Akvavit at Christmas, instead of the two others I used to favour (for regional partiality reasons): Hallands Fläder and Stockholms.
”Gud är den store förbryllaren” skriver Torgny Lindgren men jag är inne på att det är författaren själv. Den här romanen tycker jag är väl lös i konturen, den är inte handlingsdriven utan en komposition av olika existentiella teman. Men välskriven och putslustig också förstås, som Lindgrens verk brukar vara. Vi ska se om jag kan få någon rätsida på den här berättelsen om en ateistisk missionärs odyssé genom inre Västerbotten.
”Det finns ingen Gud. Messias har inte kommit, förmodligen kommer han aldrig. Jesus var bara en vanlig, övermodig människa. Frälsningen är en sjuklig känslostorm, ingenting annat. Inget evigt liv är tänkbart. Men döden är evig.”
Det är en ironisk sorgesång och den utspelar sig 2006 i Nedre Avabäck, i det avfolkade Västerbotten. ”Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.” Det ska komma att handla om Västerbottens sista stora väckelse på femtiotalet men det börjar med Ivar som köper sprit. Han är mycket måttlig och köper bara en flaska per år, den här gången en Norrlands Akvavit (livets vatten). (Denna svenska klassiker som sedan 1929, framställdes ursprungligen på sprit från norrländsk pappersindustri, en nyhet på den tiden, vilket gjorde de skånska potatisbönderna oroliga. Den oron stillades snart genom att Skåne Akvavit lanserades 1931.)
Den Norrländska Akvaviten ska sedan i en sista nattvard i brist på vin, inmundigas av Gerda i Inreliden på dödsbädden. (Gerda är samma person som var gift med Jakob Lundmark i Stubbrytaren.) Den enas död är den andres bröd och Gerda vårdas av Ivars fru Asta. Asta och Ivar tar emot den hemvändande väckelsepredikanten Olof Helmerson 83 år. På femtiotalet var Olof en reslig karl som lärde invånarna att borsta tänderna och dessutom frälste han över fyrahunda själar i den där sista väckelsen. Han lämnade sen bygden och i ett höghus i Umeå förlorade den före detta predikanten sin tro och återkommer nu femtio år senare till Avabäck för att dementera alltsammans. Men det visar sig att avfrälsningen har redan skett. Många har dött, andra har flyttat och det återstår bara två stycken församlingen. Predikstolen har Bertil i Nybränna gjort bikupa av. Bin flyger omkring som Guds förgyllda änglar. Men enligt Olof smakar Bertils honung ändå som all annan honung.
Ledmotivet i det här rusmedlet är människans livsvillkor som hör samman med kropp och själ. Det innefattar åldrande, relationer, döden, minnet, andlighet, slump, alienation, gemenskap, hur söder/centrum/storstaden påverkar norr/distalt/glesbygden. Hur ”vi” från glesbygden är (”inte sådana som super eller stjäl”). Olof var som predikant inte en del av gruppen utan ställde sig ovanför. En stockholmare som bor i byn lyckas inte bli del av gemensamheten vilket gör att det brister för honom.
”Och Asta kunde inte låta bli att ett ögonblick tänka över det där enda ordet som tydligen hade retat Stockholmaren till ursinne, ja som för kort stund hade fått hans själ att slitas sönder, det lilla ordet Vi. Jag tycker det är ett vackert ord, sade hon. Vi använder det ideligen. Olof Helmersson instämde. Vi är ett av språkets ädlaste och varmaste ord, sade han, fyllt av stolthet och värdighet. Särskilt ville han understryka att Vi uttryckte den innerliga och nödvändiga samhörigheten mellan människor, att utan Vi skulle ingen medmänsklighet vara möjlig, ja i grunden var hela skapelsen innesluten i det där korta och oansenliga ordet.”
Det är tro det handlar om. Tron på gud, naturen och djuren, konsten eller någon ”-ism” alla kommer de ur samma behov som är kopplat till hopp och tro på att det finns en mening. Konstnären i berättelsen var snickare innan han blev frälst av Helmersson och hittade tron:
”Det finns en rak linje, sade han, från det tankspridda snickrandet och hantverket över hemslöjden och konsthantverket till Konsten och Gud.”
Med humorn till hjälp undersöker den underfundige Lindgren det mänskliga och vad som är meningen med allt. Han är själv troende när han skriver om sekulariseringens framfart, fint nog gör han det utan att vara hånfull. Olof vars huvud har fortsatt att växa, har – likt många av oss – genomgått någon slags avförtrollning och blivit cynisk. Han har förlorat tron på meningen, på orsak och verkan, avsikter, skuld, början och slut. Det vi kallar utveckling av vetenskap och individualism tycks i själva verket göra människan mer tjockskallig.
”Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är en del av vår storhet.”
Som att det inte var nog rörigt finns det en berättelse i berättelsen här också, en artikel om kung Karl XV:e. Kvinnokarlen Kron-Kalle liksom Olof Helmersson lyckades att övertyga och beröra människor med hjälp av sin talkonst. Lindgren tycks vilja visa att trots att både dessa ”predikanter” delvis slog blå dunster i ögonen på folket lyckades de också genomföra verklig förändring för människor. Något som liknar placebo. Om det är så att allt hänger på tron, kan en människans liv då vara byggt på en lögn? Lindgren verkar vilja sätta tron i högsätet och lämna begrepp som sanning och lögn utanför rampljuset.
Att äta och dricka gott, syltat fläsk och gräddig ost samt klar sprit med smak av fänkål exempelvis, att borsta sina tänder och på andra sätt hänge sig åt Köttet är enligt författaren minst lika viktigt som religiösa och filosofiska (högre) värden. Lindgren brukar blanda högt och lågt och lyckas med konstens hjälp upphöja det ringa.
Han rör sig skickligt mellan olika språkliga lager och tidsplan. Hans fantastiska förmåga att skildra udda och märkliga men samtidigt realistiska människor slutar inte att imponera. Karaktärerna är spännande och otippade, lika mycket präglade av kön som av ursprung, en manlig stockholmare kan inte hantera en motorsåg det kan däremot en kvinnlig norrlänning.
Pust! Han kräver en rejäl dos hjärnaktivitet Lindgren. Men det är värt ansträngningen om man gillar att fundera kring komplexiteten i existensen, konsten, meningen och människan. Sen kommer ett helt underbart slut om synden. Man får väl inte citera slut men nu gör jag det i alla fall. Och så höjer jag mitt glas för Torgny Lindgren.
”Med alla de här pengarna, sa Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa? Ja, sa Olof Helmersson, nästan obegripligt stora mängder och synden är ofta förvånansvärt billig […] För nog är de väl på det viset pappa, sa Marita, att som avfälling kan man ha mycket roligare ute vid kusten eller i södra Sverige då man ska vältra sig i synden. Ja, sa Olof Helmerson, utbudet är större.”
This entire review has been hidden because of spoilers.
Dit spreekt mij niet zo aan, maar ik heb het toch uitgelezen omdat het vlot leest en niet zo dik is en ik hoopte dat er nog een verrassende wending zou komen. Er kwam wel wat, maar voor mij niet voldoende. Wel vond ik het geweldig om te lezen over de oude preekstoelen die omgebouwd zijn tot bijenkasten.
Det var som om den handlade om byn där mormor och morfar växte upp. Intressant och välskrivet om väckelserörelsens uppgång och fall i Västerbottens inland. Om tro och icketro och att skillnaden mellan dessa kanske inte är så stor.
La gente cerca senza posa un surrogato dell’Arte. L’amore è un surrogato dell’Arte.
Il vecchio pastore d’anime Olof Helmersson ha vissuto per anni sulla costa svedese, ma adesso che è tutto finalmente chiaro, decide di tornare al villaggio che in gioventù aveva salvato dal peccato. La chiarezza di cui è portatore è semplice: Dio non esiste, il peccato non esiste, non c’è alcun paradiso o anima. Deve a tutti i costi spiegare ai suoi fedeli di averli tratti in inganno.
La sua impresa purtroppo si scontra con un paio di ostacoli. Il primo: buona parte dei suoi fedeli sono morti. Il secondo: non è necessario sfrattare Dio da quella remota regione della Svezia: è già successo. La comunità religiosa si è dissolta; il pulpito della chiesa è stato trasformato in un’arnia, e lo stesso edificio religioso è stato sconsacrato per accogliere quei pochi abitanti che hanno voglia di una partita a carte. Eppure qualcuno resiste nella fede…
Lindgren non ha bisogno di scenari particolari per narrare le sue storie: la Svezia del Nord, rurale, lontana dalla modernità, è sempre tra i protagonisti dei suoi libri. “Acquavite” non fa eccezione: Olof con la sua bicicletta pieghevole gira per le case e le contrade un tempo popolate da uomini e donne cui aveva insegnato la fede, e che adesso dormono tutti nell’eternità che non esiste. Tutti, tranne una.
La vecchia Gerda non si decide a morire perché attendeva proprio lui. Quale ottima occasione per il pastore di svelare (con cautela) l’unica verità forse rimasta, e svelarla a una delle persone più religiose dei tempi andati? Qualcosa però non va per il verso giusto. Il silenzio che Olof oppone alle domande della donna su quella cosa che non esiste (la fede), non è sufficiente. Lei sente le risposte, è persino in grado di ripeterle parola per parola.
Come se la fede, una volta conosciuta e assimilata, continuasse a parlare a dispetto della ragione e della logica.
“Acquavite” è un’altra prova maiuscola di un autore che indaga e indugia sugli esseri umani e le loro qualità (o difetti); riuscendo proprio per questo a offrire uno sguardo mai banale sui temi cardini dell’esistenza. Qui la fede, altrove il rapporto tra fratelli e l’odio (“Miele”), le apparenze e la verità (“Per amore della verità”). Su tutto immancabile, l’ironia.
E il colpo di scena. Che non si presenta mai in maniera roboante, ma quasi col timore di disturbare; anche se poi cambia eccome le cose. Il finale? Non si rivela mai. Di sicuro Dio non è il tipo che si arrende di fronte a logica e ragione, e in qualche modo riafferma la sua presenza, la necessità di abitare questo mondo.
Den före detta predikanten Olof Helmersson återvänder till de trakter vars befolkning han en gång frälste. Han kommer med ett nytt budskap: Han hade fel. Gud finns inte och han ska förlåta/”avfrälsa” alla. Väl där upptäcker han att alla han frälst är döda och att byarna avbefolkats.
Jag är frälst av Torgny Lindgren och hans författarskap. Norrlands akvavit är vemodig men likt många av Lindgrens böcker finns alltid humorn och de märkliga premisserna. Flera karaktärer och platser från Torgnys tidigare böcker återvänder, vilket är roligt att läsa om. Torgny väver även, likt tidigare, in sig själv i berättelsen, vilket jag uppskattar när författare gör.
Jag ser boken som ett slags avsked till de platser och karaktärer Lindgren skrivit om, men också en skildring av hur glesbygden avbefolkats och hur religionen kan hålla folk kvar. Jag tycker att bokens sista meningar sammanfattar handlingen bra. Om man inte har tron och ska synda, har man då inte roligare söderöver eller längs kusten?
Som en blandning av en mor- eller farförälders monolog om massor av släkten och trakter (som jag kände är lite väl långt och utdraget). Blandat med vad livet faktiskt innebär, tro, konstens betydelse så väl som döden och naturen. Torgny är en rolig gubbe! Slutet var kul! Men Pölsan var bättre.
Il tono è un po' più triste di come potevo aspettarmelo leggendo il retro di copertina, ma la storia è ariosa come tanti altri racconti della moderna letteratura del nord Europa. Un anziano predicatore torna nel nord della Svezia decadi dopo il suo primo passaggio. In gioventù aveva convertito gli abitanti di un certo villaggio alla fede e alla salvezza dell'anima, ora invece... vuole ritrattare tutto. L'obiettivo è predicare l'ateismo, ma il problema è che i suoi connazionali atei lo sono già. Quindi si trova, al contrario, a riprendere certi usi e costumi dell'antico predicatore per far contenti quel paio di parrocchiani, anziani come lui, che ancora credono alle sue vecchie parole. Tra un omicidio e una figlia illegittima la sua missione fallisce miseramente, ma almeno ha l'occasione di imparare qualcosa di nuovo su Carlo XV e le sue pretese di santità.
Har lenge hatt lyst til å lese noe av min navnebror, og nå har jeg gjort det. Vemodig/koselig historie fra Västerbotten, en liten, grisgrendt svensk bygd. Hovedpersonen, Olof Helmersson, er fordums svovelpredikant som på sine eldre dager drar til hjembygda for å rette opp skaden han har gjort ved å frelse folk. Han har oppdaget at det ikke finnes noen Gud og drar tilbake for å "avfrelse" bygda. Han oppdager at de fleste har skjønt det allerede, så nær som to. Vi møter bygdeoriginaler, sterke personligheter, nydelig natur og spøkelser fra fortiden. Blir nok ikke det siste jeg leser av Torgny Lindgren.
Tu es sacerdos in æternum, recita il Salmo 110, ed effettivamente il pastore Olof Helmersson è sacerdote in eterno, sia quando, in gioventù, miete cospicua messe di anime salvate, sia quando, in vecchiaia, ormai diventato ateo, pretende di scristianizzare le medesime. Se non che le poche rimaste si sono ormai deconvertite da sole, e la missione del pastore si concluderà con una comunione truffaldina a base dell'acquavite (acqua di vita per l'appunto) di cui al titolo. Paradossale e divertente.
När jag lyssnar till Torgny Lindgren slås jag av hur pass många lager som döljer sig i hans böcker. Det finns alltid något mer som liksom svävar bakom hans uttal. Jag kan verkligen inte göra den här boken rättvisa genom någon kortare recension och jag skulle vilja läsa om den för att verkligen kunna tränga in i någon form av kärna. Dessutom känner jag att jag vill dyka djupare i Lindgrens författarskap. Det finns en andlig rikedom här som jag för sällan stöter på i de böcker jag läser.
Lukupiirikirja. Lempeän sarkastista irvailua sääntö-Ruotsille ja vähän uskonnollekin. Osansa saavat myös kotiseutuaate ja nostalgia. Turhaa on ihmisen tekeminen, aikominen ja tekemisten korjailu. Ei tule karnevaalia tästä, pysytään protestanttisesti rajoissa. Muutama kohta hihitytti kuitenkin niin että niihin piti palata, eikä jäänyt paha mieli.
I always enjoy reading Lindgren, he has a kind of understaded humour and satire in his books. I don't quite get the main point of this book though. It leaves me hanging a little bit, but it would be great to discuss this with someone else who has read it.
Een predikant keert terug naar de streek waar hij de inwoners vele jaren geleden bekeerd heeft. Dit maal om te verkondigen dat het geloof onzin is. Het verhaal is wat vreemd, maar goed geschreven en met onderkoelde humor.
Helppolukuinen ja mukavasti eteenpäin soljuva kirja. Henkilöt ja tapahtumat jäivät kuitenkin etäisiksi, enkä oikein päässyt sisään länsipohjanmaalaisten elämään, enkä uskostaan luopuneen saarnaajan mielenmaisemiin.
Mooie onderkoelde humor over een gewezen predikant die op z'n tachtigste teruggaat naar zijn eerste gemeenschap om te vertellen dat wat hij zestig jaar eerder verkondigde, toch eigenlijk onzin was...
Een uitstekend geschreven verhaal, dat me helaas pas in de 2e helft van het boek ging boeien. Het komt naar mijn smaak te traag op gang. De eerste helft is 2 sterren, de 2e helft 4, dus gemiddeld 3.
Lindgren var en ny bekantskap för mig. Norrlands akvavit är en trevlig skröna med ett rejält djup och ett budskap. Kanske flera tänkvärda budskap. Jag rekommenderar boken varmt.
Keltaisella kirjastolla on tiettyjä suosikkikirjailijoita, joiden teoksia ilmestyy julkaisusarjassa säännöllisesti. Ruotsalainen Torgny Lindgren on yksi heistä. Lindgrenin kirjat ovat hyvin arkisia ja lakonisia, pieniä tapahtumia ja hellää surumielisyyttä täynnä. Akvaviitissa päähenkilö on taas yksi vuosien jälkeen kotiseudulleen palaava mies. Entinen herätyssaarnaaja on tullut katumapäälle ja on tullut takaisin epäherättämään vanhan kuulijakuntansa. Mitään sen suurempaa ei ole, tuskin tätäkään, eikä lopun tullessa ole sitten yhtään mitään. Suunnanmuutos ei kuitenkaan ole niin vallankumouksellinen, koska uskonnollisuus katosi alueelta jo vuosia sitten eikä asukkaistakaan ole jäljellä kuin vanhat jäärät. Akvaviitti sijoittuu pohjoiseen Västerbottenin lääniin, sen sisämaan pikkukylään, jonka huomattavin elinkeino on vanhustenhoito. Menneisyys on jatkuvasti läsnä, ei niinkään nykyhetki eikä tulevaisuutta tunnu olevan edes olemassa. Silti periksiantamaton vanhus pyöräilee ympäri pitäjää eikä vuosikausia vanha salaisuus ja enää pimentoon. Ohessa on katkelmia toisesta romaanista, jossa ammoinen Ruotsin kuningas kävi seudulla, vähän kuin Saatana saapuu Moskovaan sisällä oleva historiallinen romaani. Omasta mielestäni Lindgren on epätasainen kirjailija. Pahimmillaan hän on äärimmäisen ikävystyttävä, mutta parhaimmillaan mainion kuiva humoristi. Akvaviitti on hänen tuotannossaan parempaa keskitasoa, mutta en kuitenkaan innostu suosittelemaan sattumanvaraiselle lukijalle.
Boken handlar om en f d predikants återresa efter många år till Västerbotten där han frälst många. Nu återvänder i tron om att avkristna befolkningen. Vilken historia! Det är dock inte lättare att predika gudslöshetens evengelium än det var för länge sedan att predika Jesu envangelium.
Språket flyter och det är en fröjd att läsa Torgny Lindgrens texter. Historierna han skriver finner jag dock märkliga och udda.
Han säger sig skrive om den säregna och sorgsna sanningslidelse som kännetecknar oss som kommer från Norrlands inland. Född och uppvuxen i Norrland, dock i en kuststad, känner i alla fall inte jag igen mig men jag har inte känt mig " hemma" i Norrland och bor numera i Stockholm.
Olof Helmersson, den forne väckelsepredikanten, har insett att allt han predikade för ca 60 år sedan bara var bluff och båg. Han återvänder till glesbygden där han frälste över 400 själar för att avkristna dem och be om ursäkt för sitt tidigare värv. Han upptäcker dock att saker och ting har förändrats. Underhållande och djuplodande roman som pendlar mellan skröna och vardagsrealism.
Novela corta, plantea un tema muy original. Un predicador consigue muchos adeptos a la religión. Más tarde descubre que la religión es mentira y quiere que todos sus antiguos feligreses lo sepan. Que sepan que lo que les contó fue un engaño, aunque lo hiciera de buena fe. Novela para replantearse las creencias religiosas.