»Mamma jag var ju rädd för dig. Jag visste inte vem du hade blivit. Hur skulle jag någonsin ha kunnat säga det?«
Urban har fyllt trettio och flyttat från landet till staden med drömmar om ett nytt liv, kanske som författare eller dokumentärfilmare. Men efter en misslyckad kärlekshistoria tar ensamheten över, han fylls av missmod och hat, drar sig undan människorna och börjar odla ett säreget intresse för fågelägg. Han hoppas att en ny förälskelse ska rädda honom tillbaka till livet, men hur ska han bli kvitt skulden över att han aldrig besvarade sin mammas brev?
Lugnet är en roman om begär och hämnd i ett Stockholm på tröskeln till det nya millenniet. Det är Tomas Bannerheds första roman efter debuten med Korparna (2011) som belönades med Augustpriset och som nyligen filmatiserats. Hans senaste bok är naturdagboken I starens tid (2015) som han gjorde tillsammans med fågelfotografen Brutus Östling.
Herregud så bra. Och läbbig. Om en sårbar man som inte kan hantera sin ensamhet. Urban Jordlund (symboliskt namn) påminner om en incelfigur. Tragik så väl framfört att det blir komiskt. Jag skrattar ganska mycket. Njuter av de språkliga höjdpunkterna, som är många. Lyssnade på en uppläsning av Reine Brynolfsson vilket ytterligare förhöjde upplevelsen.
En mycket bra bok, en mycket mörk bok. Folk med stil läser Lugnet. Bedövande manlig ensamhet. Jag tycker inte att dialogen satt helt och hållet, men i övrigt skickligt genomfört.
Nyansrik skildring om hur hopplös ensamhet och brist på kärlek kan bryta ner det mänskliga i oss och förvandla det till neurosspöken. Om hur trasiga mödrar ger upphov till trasiga söner. Om konsekvenserna av att aldrig bli vald, eller av att bli bortvald. Om hur man försöker ge en meningslös vardag substans med udda intressen, ordning och kontrollbehov, och verklighetsfrånvända drömmar. Om hur de påföljande besvikelserna förvandlar kärlek till hat, vilja till och ovilja och likgiltighetens utbredning i själen som en öken. Sorgligt och sjukt, skildrat på ett respektfullt sätt.
Den här var ju tung. Vi får ett inifrånperspektiv från en osympatisk jagkaraktär, som på många sätt liknar en incel, trots att han haft relationer, men det går inte så bra och han tampas med ilskan och hatet han känner för att ha blivit övergiven, samtidigt som han på ett sjukligt sätt närmar sig en annan kvinna (med sjukligt menar jag att han direkt börjar stalka henne med kikare och hela galoppen, och på det viset sätter käppar i hjulet för sig själv). Han går i terapi för sin narcissism som verkargå sisådär, han plundrar fågelbon på ägg, och han får brev på brev från sin mor som sitter på mentalsjukhus, som han hårdnackat lämnar obesvarade. Typ allt i den här skildringen är plågsamt att ta del av, och det blir bara värre... intressant parallell med lugnet han eftersträvar i sig själv, och mammans avdelning som kallas "Lugnet". Lyssnat, och läst inför min bokcirkel i Prästmon. Lägger kanske till kommentarer efter vår träff.
Nära på fem stjärnor. Oerhört bra, jobbig, nästintill outhärdlig bitvis. Det är ingen rolig läsning men ack så bra. Vilket fantastiskt personporträtt av en trasig människa.
Really A mixed bag for me. At times, I was disgusted by the way the author worded things.
As for the plot, although affecting at times and involving stuff one can relate to (we all have demons n darker sides to battle with), I found the bird references too tiring n boring in the long run (even though the collecting n eggs take on symbolic meaning in the story). And after finding out he used a similar strategy in his debut novel (Korparna - not to mention his 2nd book "I starens tid") it gives me an impression of lack of versatility.
I was not too fond of the female characters, especially not the bashing of men (and white men in particular). It was a huge turn off. I did not find them (the females) very kind to the protagonist even though he was definitely out of his mind.
Ps. Funnily the author mentions a snooker player (Ronnie O´Sullivan) whos book I very recently read (DNF).
This entire review has been hidden because of spoilers.
Det här är en riktigt otäck bok, en bok om hur psykisk instabilitet kan gå i arv mellan generationerna.
Bannerhed målar upp ett synnerligen otäckt porträtt av hur besatthet och galenskap gradvis tar över den ensamme Urbans medvetande och till sist utmynnar i den slutliga explosionen,
Berättelsen varvas med brev från Urbans mamma. Brev som är skrivna från mentalsjukhuset Lugnet.
”Jag har det rätt så jobbigt nu. Rösterna plågar mig och kräver att jag skall döda far, men det är ju många år sen han gick bort. Du skall vara glad så länge Du lever och slipper bli intagen. Det är Dödens väntrum här.”
Eftersom jag själv har vuxit upp i en familj med ärftlig psykisk sjukdom berörde den här boken mig på djupet. Trots får det bara tre stjärnor. Det var helt enkelt för mycket elände för min smak. Se till att vara stabil och på gott humör om du tänker läsa den.
Intressant uppföljare till Korparna, om psykisk ohälsa och bottenlös ensamhet.
Fortsatt fascinerad av referenser till fåglar och naturskildring men blir mest irriterad över huvudpersonens narcissistiska läggning och självupptagenhet. Dock klart läsvärd och får mig att fundera över frågor kring ansvar, biologiskt arv och miljö samt det egna valet. Vilket möjligheter har vi att förändra och bryta destruktiva mönster?
Skickligt berättat! Breven från mamman, som sitter på Lugnet, är alldeles hjärtskärande. Berättelserna om fåglarna och äggsamlandet är otäcka i sin kyla men vackra i själva beskrivningarna av äggen. Berättelsen om Sonja är krypande och exalerande otäck.
Lugnet är en lågmäld resa in i ett äckel, en djupt obehaglig persons innersta. Det är en bok jag hade svårt att ta upp men ännu svårare att lägga ifrån mig. En bok jag inte vill tänka på, ändå dyker det upp bilder omöjliga att få bort. Imponerande och oroväckande.
Så tacksam att Bannerhed speglar min första halva av livet i Korparna och nu Lugnet. Mycket välskriven och perfekt inläst av Reine Brynolfsson, som också hade huvudroll i den förnämliga och självständiga filmatiseringen av Korparna. Lugnet skildrar trovärdigt och insiktsfullt hur skammen, närhetsskräcken och ensamheten kan bli helt förödande, utan att intellektuell förmåga och psykologisk kunskap förmår rubba förloppet.
Bokens behållning är Urbans tankevärld och mötena med hans psykolog. Här berör författaren på ett fint sätt ganska svåra teman som hur bristande självkänsla kan leda mot narcissistiska personlighetsdrag. Själva handlingen hade jag annars inte mycket till övers för och hade lite svårt att förstå draget att fokusera så mycket på "äggtemat".
Enkelt uttryckt hade berättelsen tjänat på en känsligare gestaltning.
Extremt obehaglig bok om en medelålders ensam man som glider ner i ångest och depression. Tungt om relationer till andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet, och så mamman (förstås). Jag har inget emot svärta, men det här är för monotont. Välformulerat och otäckt, men enahanda.
Jag läste denna sorgliga historia om Urban och hans mamma med en blandad känsla av irritation och nyfikenhet. Jag måste säga att detta var en vacker bok hur äcklad jag än blev.
Jag gillar berättarstilen skarpt och språket. Däremot var det något obehagligt över historien som antagligen var exakt vad författaren önskade. Jag klarade inte av att läsa klart.
Läskig bok om mäns ensamhet. Tre parallella historier, moderns brev från mentalsjukhus, möten med psykologen och "kärlekshistorien" Dessutom en historia äggsamlande, känns överarbetat ibland.