Det är den kallaste vintern på decennier och kylan slår hårt mot det lilla jämtländska samhället Svartviken. Byns uppskattade luciafirande står för dörren, men själva lucian, sextonåriga Ebba Lindgren, dyker inte upp till sin egen kröning. Hon lämnade hemmet för att gå de femhundra meterna till kyrkan, men kom aldrig fram. Nya och gamla konflikter blossar upp när alla plötsligt misstänker alla. Efter fem dagar lägger polisen i Östersund ner sökandet efter Ebba. Dagen därpå hittas hennes lärare brutalt knivhuggen till döds i sitt kök. När dagarna går utan att den lokala polisen närmar sig en lösning kallas Nathalie Svensson, Johan Axberg och de andra medlemmarna i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp in. Det blir en svår utredning där de snabbt inser att de måste nå in i byns innersta för att ha en chans att lösa fallen.
Jonas Moström är författare och läkare. Han debuterade 2004 med thrillern Dödens pendel. Uppföljaren Svart cirkel kom år 2006 och blev hans genombrott med över 80 000 sålda exemplar. Sedan dess har Moström nått stora framgångar med böckerna om kriminalkommissarie Johan Axberg. 2014 kom första boken om Nathalie Svensson, Himlen är alltid högre. I Dominodöden förenas de två serierna.
”Skuggorna ruva” av Jonas Moström är femte boken och ännu en spännande bok i Nathalie Svensson-serien. Bra miljöbeskrivningar, fyllt av konflikter i stort och smått, mycket händelserikt och ännu en fängslande bok. Jag lyssnar raskt vidare på den sjätte boken i serien.
Skuggorna ruva är en lättläst deckare som i många avseenden är typiskt svensk. Såväl beskrivningen av samhället och dess strukturer som naturen och vädret poängterar det svenska. Jonas Moströms böcker brukar utspela sig i miljöer som jag väl känner till, men den här gången utspelar den sig i ett fiktivt litet samhälle i Jämtland, 10 mil norr om Östersund. Man kan känna igen sig i beskrivningen av den svenska landsbygden på vintern, men annars är igenkänningsfaktorn låg. Det är en nackdel eftersom jag brukar gilla den biten i Jonas Moströms böcker, men det är en fördel eftersom man inte behöver hitta saker som inte stämmer…
Vad gäller miljön så handlar det dels om naturen, samhällets geografi, servicefunktioner och annat. Där är miljön realistiskt beskriven. Men vad gäller samhällsstrukturer och relationer tycker jag att författaren i viss mån faller i fällan att beskriva landsortsbor som fördomsfulla, inte minst mot det okända i form av statsbor eller flyktingar. Det lilla samhället kan förvisso ha sina baksidor, men det behöver inte dominera.
Karaktärsteckningarna blir något stereotypa av invånarna i samhället, de är extrema åt antingen det ena eller andra hållet i sitt sätt. Vad gäller huvudpersonerna Johan och Nathalie så är jag aningen trött på dem, och deras tankar (mest Nathalies) men jag gillar slutet. Dessutom ligger fokus mer på karaktärerna i det lilla samhället än på relationerna i utredningsgruppen.
Att placera utredningen på en ort dit ingen av utredarna har någon koppling höjer kvaliteten och gör att boken inte hamnar i den vanliga fällan att det visar sig att mysteriet är kopplat till utredarna, som det varit i tidigare böcker i den här serien. Jag lyckas inte lista ut upplösningen i förväg trots att det fanns ledtrådar på vägen.
Skuggorna ruva är en bra bok för den som önskar en lättläst svensk deckare till julklapp. För den gör sig förmodligen bättre när det är kallt ute. Jag kommer definitivt att vilja läsa nästa bok i den här serien, även om den enligt den här artikeln mer handlar om Nathalie och Johan personligen.
Omdöme: Lättläst mysterium om relationer i ett litet svenskt samhälle Betyg: 4-
Jag tycker om de lättillgängliga Axberg-Svensson-deckarna för att de brukar vara relativt underhållande och snabba att läsa med en hyfsat intressant story eller intressanta relationer mellan karaktärerna. Tyvärr tycker jag att det här är en av de svagare böckerna i serien.
Själva storyn om den försvunna 16-åriga Ebba som rövas bort på vägen till luciafirandet faller in i den populära "spårlöst försvunnen"-trenden som jag stött på ofta på sistone, t ex Annabelle och Silvervägen. Kanske är det faktumet att jag nyss läst Silvervägen som gör att jag tycker storyn är ovanligt svag, fylld av klyschor och fördomar och återigen lyckades jag relativt enkelt klura ut hur det hela hängde ihop ganska tidigt i boken.
Jag är även lite besviken på karaktärernas utveckling. Många av bokens tidigare "problem" och utmaningar mellan karaktärerna dyker upp igen på precis samma sätt som tidigare utan att de utvecklas eller fördjupas, vilket gjorde mig lite besviken.
Tidigare böcker har ofta innehållit åtminstone en styrka av de två, en svag story har kompenserats med intressant relationsutveckling mellan karaktärerna och tvärtom, men just här tycker jag att båda saknas. Hoppas nästa bok i serien är bättre.
Tusind tak til @forlagetpeoples og @jonasmostrom for anmeldereksemplaret!
“Skyggerne truer” af Jonas Moström er femte bind i serien om psykiater og profiler Nathalie Svensson og kriminalinspektør Johan Axberg.
På en ekstremt kold vinter skal luciafesten holdes i Svartviken i Jämtland. Men luciabruden, den sekstenårige Ebba Lindgren, dukker ikke op. Det skaber konflikter i lokalsamfundet, da alle beskylder hinanden for pigens forsvinden. Politiet begynder eftersøgningen af Ebba, men dagen efter findes pigens lærer fundet myrdet i sit køkken. Da politiet ingen vegne kommer i efterforskningen, tilkaldes Nathalie Svensson og Johan Axberg for at hjælpe til.
Som altid i Jonas Moströms bøger, er tempoet langsomt og beskrivelserne er detaljerede. Du skal derfor være til denne stil, for at kunne lide “Skyggerne truer”. Du bør være særligt opmærksom på beskrivelserne af det svenske miljø og landskab, da disse er særligt smukke.
Karaktererne i bogen fylder også en del og hver karakter har deres individuelle udvikling, ligesom der også er en udvikling i forholdet mellem flere af dem. Dog er der stadig nogle udfordringer og plads til yderligere udvikling af karaktererne, som jeg håber og forventer at høre mere til i de kommende bøger i serien.
Jeg vil ikke afsløre noget om slutningen, andet end, at det for mig at se er en rigtig fin slutning på denne bog.
“Skyggerne truer” er femte bind i krimiserien af Jonas Moström. Det er endnu en spændende fortælling og tilføjelse til serien. I øvrigt, vil denne bog være perfekt at læse til december, da den foregår i juletiden. Men med det sagt, kan den selvfølgelig også sagtens læses nu, hvis du ikke kan vente.
Grundstoryn är rätt bra, det är intressant med Ebbas försvinnande och alla karaktärer som figurerar i utredningen. Vissa av dem är mer intressanta än andra. Ebbas mamma känner jag genast en stark antipati till, hon är obehaglig. Pappan är inte heller så trevlig men känns i alla fall mer mänsklig. Nathalie är helt okej i den här boken, inte superintressant men inte heller någon katastrof. Jag ogillar dock att hon inte släpper Johan och, främst, att han inte släpper henne. Han är upptagen och ska ge fan i Nathalie. Och visst, ansvaret ligger på honom eftersom det är han som lever i ett förhållande, men det är inte särskilt trevligt av Nathalie att ragga på en upptagen man. När vi får veta vad som hänt och vilka de inblandade är, känns det inte som en chock. Detta trots att i vart fall en av karaktärerna knappt varit med innan det visar sig att polisen får upp ögonen för hen.
Lyssnade som ljudbok. En bra bok som verkligen passar att läsa/lyssna på runt jul då den utspelar sig på lucia och mellandagarna. Jag fick även en bra julstämning då den utspelar sig i en vintermiljö. Boken var över 12 timmar att lyssna på så den var väldigt lång och jag kan tycka att den var lite seg på vissa ställen, som att de inte kom någonstans i utredningen om den försvunna Ebba utan det var bara spekulationer om vad som kunde ha skett. Annars tycker jag att boken var väldigt bra och spännande så jag vill ge den 4.5 av 5 stjärnor!
Gillar inte Nathalie särskilt mycket men i den här boken är hon helt okej.
Trodde att jag listat ut efter drygt halva boken vem som var skyldig för det kändes självklart men jag hade fel och det var överraskande.
Vissa saker stämmer dock inte. Det nämns i början någonstans att Pierre är 34 och senare att Nick är i 50-årsåldern och att de två gick på gymnasiet samtidigt. Hur är det möjligt??
De här böckerna funkar bra att lyssna på som ljudbok, lagom spännande och förutsägbara. Det går till och med bra att somna några minuter utan att jag missar så mycket, i alla fall i vissa skeden av boken. Tycker beskrivningen av Nathalie är tröttsam, den kommer igen i alla böckerna dessutom. Aldrig samma för t.ex. Johan.
De tidigare böckerna är trygga och helt okej deckare men där jag känner att det saknats något som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Denna bok saknar inte det där och är riktigt riktigt spännande.
Precis som de tidigare böckerna i serien så är inte denna bok lika lättuträknelig som andra deckare och det är det jag verkligen gillar med dessa böcker.
Även karaktärernas relationer fördjupas mer ju längre serien löper och den utvecklingen vill jag absolut inte missa.
Språket är lättläst, lättförståeligt och sidorna bara flyger förbi.