Bakom trädet ryggar

by Iman Mohammed

Hur ser ett minne ut? Hur arbetar ett minne? Vad är det dikten minns? Den minns barndom, den minns flykt. Den minns glömska som strategi. Den minns omvägarna till skolan. Den minns våldets omgestaltningar. Att det kollektiva minnet är kort trots insatser för att minnas. Den minns jaget i oändligheten.

Iman Mohammed har redan gjort sig känd som en ung lovande poet. Hennes första diktsamling Bakom trädet ryggar går att läsa som en enda lång minnesdikt utifrån en logik eller en ordning som är drömmens.

Genres: Poetry, Sweden

65 pages, Hardcover

Published August 15, 2018

Reviews

[Lena]

"Mark och eld smeker varandra, en loop av njutning från flera dagar sedan
och fläkten blir ornament i taket. Utomjordisk nudelsoppa droppar på
brösten, jag skrubbar genom huden in i en annan sfär, blundar på den
vågiga soffan. Vill inuti den tid jag ser mig själv röra vid."

[Mir Bal · Rating 4 out of 5]

Varje tid har sinna ord, känslor och besattheter. Besattheter som i bland besätter själva tiden, orden, orden kan ibland bli till poesi. Det är inte alltid som tidens besatthet och ordens går hand i hand. Ibland glider de isär, blir varnas motsatser, förvrängda spegelbilder. Ta åttiotalets fixering vid ytan, det nya, hastigheten, ett lika känslokall som hypermaskulint kontorslandskap prytt av kokain. Åtminstone är det så vi minns 80-talet. Ordens åttiotall var däremot ett helt annat. Det var Tranströmers, Jäderlunds och Frostenssons åttiotal, mystiken. religionen. Strävan inåt istället för utåt. En värld lika drömsk som den utanför var kal och hård.

Det är alltid ett vanskligt projekt att försöka sätta ord på sin egen tid. Distansen för att måla en övertygande bild finns inte där än, inte ens en bild i ord. Oavsett om det rör sig om samtiden utanför eller innanför orden. Men det går ändå att se några röda trådar i sin samtid, trådar som stäker sig från företeelse till företelse, traskar in sig i varandra och bilar ett salig ärva av saker du inte kan förstå men ändå ser.

Iman Mohammeds dikt Bakom Trädet Rygger är sådan. Den är en serie episoder, ord, meningar som bildar fragment, drömda episoder och drömsak möten. De håls ihop av en röd tråd, eller en serie sådana. Den är svår att följa, traskar in sig i sig själv och varje läsare kommer att följa temana och kronlogin till en alldeles egen palts.

Men samtidigt, i det liv som Mohammed drömmer fram i vakenord finns det saker som går igen i samtidens ord. Eller kanske framför allt i dikten. Teman som jag inte kan undgå när jag läser andra poeter ur samma generation, eller för den delens skull andra poeter som skriver nu. Det poetiskt vackra får företräde, ord och syntaxer dröms fram, värvs i hopp till något som skall vara vackert vad det än skildrar. Något som var långt ifrån självklart i poesin för tio år sedan. Vad mer, så finns hon där, systerskapet, det modern och dotterin, och ett våld som blir lika vackert som fruktansvärt och så klart, naturen den som alltid växer, alltid är grön. Allt detta går igen i Mohammeds dikt.

Den börjar med något grönt, natturen och på den hjärnsubstans. Det tar en stund för mig att träda ur det vara drömska språket och faktiskt förstå vad det är språket skildrar. Något så våldsamt att det kanske måste göras vackert. Åtminstone i Mohammeds poetik, det finns inget rum för det fula där. Sedan kastas jag runt från episod till episod i boken. Det blir ett liv som skrivs fram, i skärvor och fragment. Det som är våldsamt, som utlöser allt på den första sidan trasar sönder det dikten i episoder som inte på ett självklart vis hör ihop. Men trots det följer rätten av boken som en naturlig följd av denna första sidan. Av så väl våldet som den sköna naturen i den. Ett sätt att första skriva fram skönhet i ett liv. Och det som kommer efter. Och vist lyckas vår poet med det. Boken är en dröm jag vill träda ner i. Vandra om kring i. Försöka förstå mig på. mer. Jag vill ha mer av den. Mer av Iman Mohammed. Det är för sällan jag känner det efter att ha läst en dikt.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Läser långsamt, både tyst och högt för mig själv. Några av dikterna är enkla, mer konkreta, ger bilder jag kan associera och vidga själv. Andra är svårare, abstrakta, känns ibland inte ha, eller iaf inte ge mig kanske jag skulle säga, någon betydelse. Formerna varierar och har ingen enhetlighet, överlag känner jag att det är spretigt. Många olika teman, bilder, fenomen. Många fina, intressanta rader. Men upplever också att mycket är för slutet för mig, för instängt och på så vis för personligt på det sättet att det bara känns som att det har betydelse för diktjaget.

[Björn H · Rating 3 out of 5]

Minne genomsyrar Iman Mohammeds debut Bakom trädet ryggar. Det är minnen av ett krig, minnet av en känsla, minnet av någon. Det är finstämt, men dikterna smälter ihop någonstans i mitten och tappar lite identitet. Men så är det väl med minnen, de blandas och till slut vet man inte riktigt vad som var vad.

Allt som allt en robust debut från en författare jag definitivt tänker läsa mer av.

[catlask · Rating 3 out of 5]

Som att lyssna på musik, som att titta på havet. Iman Mohammeds dikter förmedlar känslor, som stannar kvar även efter att jag slagit igen boken.

["Robert Ekberg" · Rating 2 out of 5]

Vilka berörande ordklasar och bedövande ordklasser. I versalt och gement.

“[F]eberyrseln gjorde att systern lyste” (s. 14).