En glimt in i andevärlden eller en otäck mobbningssituation. På några få rader lyckas Emma Frey-Skøtt fånga scenen. Oftast slutar de korta skräcknovellerna på ett oväntat sätt. Läsaren ryser, läser om och tänker vidare.
Elin Jonssons häftiga illustrationer är en lika stor del av upplevelsen som texten.
En bok att diskutera i grupp, eller att läsa ensam – för den som vågar!
Jag tillhör kategorin människor som inte ens kan titta på skräckfilm bakom en kudde, för jag kommer att vara rädd i åratal sedan. Tack och lov är de här skräckhistorierna på mer lagom nivå för mig. Vissa av dem är absolut obehagliga, men vissa är lite mer på nivån av ”Blodet droppar” som jag läste i mellanstadiet. Jag gillar den blandningen. Det betyder att det är större möjlighet att det finns något för alla.
Det här är ett bra samarbete mellan Frey-Skött och Jonsson, tycker jag. Jonssons bilder ackompanjerar och kompletterar berättelserna på ett väldigt bra sätt (gillar omslagsbilden väldigt mycket)
När det kommer till historier som jag tycker bäst om tycker jag om ödesmättnaden i ”Om, om …” och jag får rysningar av ”Soffan”. Väldigt bra gjort av Frey-Skött att få det så väldigt spännande med ett så lättläst språk som möjligt. Det känns som om det måste vara mycket svårare att skriva målande med få ord än med många. Nu har hon ju Jonsson till hjälp, och det klart att det alltid hjälper med visuella bilder med.
Det bästa med den här tycker jag är att det också kan finnas något för en bred ålderskategori. Det går att skrämma yngre barn med vissa av berättelserna, och så finns det sådant som passar även mig som vuxen.
Lättläst skräck på lätt svenska för vuxna, fint illustrerade av Elin Jonsson. Ett öga där det inte ska vara, en låda(!) med onda avsikter, och ett oväntad avsked i kyrkan. Alla noveller är inte lika otäcka eller ens kusliga, men de som författaren har lyckats allra bäst med är rysligt effektiva skräckberättelser.