I Agneta Arnesson Westerdahls fristående roman Skuggornas tid möter vi den högättade Elin år 1350. Sommaren står i full blom när hon återvänder till Lejsta gård. Hennes man och barn har som så många andra fallit offer för digerdöden, och dagarna präglas av sorg och hunger.
När Elins vägar korsas av den föräldralösa flickan Unni fylls gården med nytt liv och förrådet av mat växer. Men Unni, som är van att gå sin egen väg och bär på svåra minnen, har svårt att anpassa sig till ett liv nära rikets tron.
Nära ett decennium senare drar den andra pestvågen in över landet år 1359. Nya offer skördas och Unni som befinner sig i kloster får hjälp att ta sig över till Gotland dit Elin flyttat. Här är de båda sedan bosatta när Valdemar Atterdag år 1361 invaderar ön. Unni upplever slaget utanför Visby ringmur på nära håll, och hon kommer i kontakt med Valdemar, som visar sig vara en komplex natur.
Skuggornas tid är en stark berättelse om kärlek, vänskap och tillit, men också om svek, skuld och skam. Det är den nionde fristående delen i romanserien Släkten.
“Senhösten och den tidiga vintern kom med mörker och oväder. Stormarna drog fram över Uppsalaslätten och först när alla löv slitits av träden, lugnade vinden ned sig. När nyåret närmade sig föll äntligen snön över landskapet och det blev ljusare. Men människorna led.” Den här fantastiska serien fortsätter och bok nr. 9 börjar med en för människor svår tid. Sverige i mitten på 1300-talet precis efter pesten. En del romantik utspelar sig i bakgrunden av alla händelser som har gjort inverkan på historiens gång. Det känns som att författaren älskar naturen, så rikligt som hon beskriver den. Med sina beskrivningar av miljöer och händelser triggar hon igång läsarens fantasi. Samtidigt väcker hon läsarens nyfikenhet till att googla och fördjupa sig ännu mer i bokens händelser och söka efter bilder från den tiden. I början på varje ny bok i serien väcks frågan om den här kan vara lika bra som den föregående? Jag tycker att alla författare hittills har lyckats trollbinda mig med deras sätt att skriva och uttrycka sig.
Det här är den senaste boken i serien Släkten - del nio - och nej, den här är inte bättre än de senaste... Elin har förlorat sin familj i digerdöden, men tar hand om den föräldralösa flickan Unni. Som är oäkta dotter till Elins svärfar. Unni förälskar sig i kungasonen Erik (som naturligtvis älskar henne tillbaka) - och följer med honom på hans resa till Norge. Hon går i kloster och slås halvt till döds av abbedissan, som är svartsjuk på Elins fostermor. Och så flyttar de alla till Gotland där Unni träffar Valdemar Atterdag... Det är lite för många overkliga sammanträffanden och det vävs in lite för mycket historiska riktigheter (för att visa på vad författarinnan lärt sig under sin research?). Nej, jag börjar bli tveksam till att fortsätta läsa serien - men eftersom det är nya författare för varje bok lever ändå hoppet om att de ska återgå till att bli lika bra som de första... :/
The medieval conquering of Visby by the Danish in 1361 is a familiar theme from several books I've read, and while not adding anything exceptionally original this story of it is still nice to read. Though a bit too slow in the beginning, the book picks up some tempo at the end.
Inte den bästa av serien, men inte heller den sämsta. Huvudkaraktären är relativt lätt att gilla, men saknar dock lite djup. Eftersom åren går snabbt ibland är det svårt att riktigt känns sympati för henne.