Så avväpnat och naket att jag blir lite generad och samtidigt rörd. Så mycket kärlek mellan dem, nästan avundsjuk. Går liksom inte att ratea en dagbok. Det är livet. Liten tår
Marie-Louise Ekmans ord är så direkta, ja dom går rakt in i mig. Som att någon skjutit med en pistol rakt in i hjärtat. Ett så naket utlämnande av Gösta Ekmans sjukdom och deras kärlek till varandra, det känns som att jag tjuvlyssnar på något jag inte borde höra. Samtidigt känns deras relation så stark och jag vill fortsätta läsa, jag kan omöjligt störa dom i något så stort som kärleken? Är inte målgrupp för kärlekshistorier, varken äkta eller fiction, men Marie-Louise har fångat mitt hjärta. Att läsa om sjukhussalar, den äckliga sjukdomsverkligheten och månader av ångest låter inte lockande. Och att bli omkring kastad mellan högt och lågt på det här sättet, lägga sig lugnt för att en sida senare riva upp allting; det gör ont. Men jag kunde inte lägga ner boken, för det var en verklig klump i bröstet och jag kände precis allt så som hon beskriver. Det är verkligheten och den finns här alltid. Sorgen och kärleken? Det är något med hennes språk, jag älskar det.
3,5 Det är rörande att läsa hur Ekman tar hand om sin man med både ord och praktiska handlag. Ett litet skav som jag känner är tanken på vilken historia vi hade fått läsa om rollerna var ombytta och den var en make som tog hand om sin maka. Det får vi aldrig veta.
Marie-Louise Ekman för dagbok över några smärtsamma månader i hennes och maken Gösta Ekmans gemensamma liv. Avskalat och rörande!
Efter vad som framstår som ett hastigt insjuknande följer flera månader av sjukhusvistelse för maken som i boken omnämns som “G”. Hustrun Marie-Louise är hos honom varje dag. I korta redogörelser, dag för dag, får vi följa G:s skiftande hälsotillstånd och Marie-Louises hopp, sorg och längtan. Huruvida det faktum att såväl författare som make är välkända kulturpersonligheter bidrar till läsvärdet är svårt att lämna osagt. Tack vare decennier av kulturrapportering är såväl G:s som författarens ansikten välkända för mig som läsare och gör det, åtminstone i mitt eget fall, lätt att knyta an till dem. Säkert är att dessa korta redogörelser för dagarna på sjukhuset är djupt rörande. Den ömhet med vilken Marie-Louise Ekman beskriver makens skiftande tillstånd och den egna längtan efter att dela en vardag med honom igen är mycket gripande. Trots att det i allra högsta grad är en unik skildring av två människors tillvaro är det också en allmängiltig skildring av hopp och sorg om vartannat. Det är en snabb läsning som dröjer sig kvar.
Det här var kanske inte en bok för mig, men så är jag också så otroligt lyckligt lottad att ingen i min omgivning har genomgått en operation och en sjukhustid av det här slaget. Jag tänker dock att jag ska spara den här boken. För den dagen kommer när även jag drabbas av att en anhörig går igenom en svår, förvirrande, skrämmande och långvarig sjukhustid. Tänker att den här boken kanske kan vara trösterik då. En igenkänning.
Känslan av att sitta och läsa någons dagboksanteckningar blir här ytterst känslosamt och intimt när vi så väl vet vem de handlar om. Kärleken till en människa som ibland glömmer, drömmer mardrömmar, har ångest och hallucinerar...att den aldrig ändras. Det är så påtagligt i dessa rader som sakta, sida för sida, tar oss fram mot en förbättring. Det blir gripande i sin upprepande enkelhet.
Förmodligen den mest avklädda och utlämnande bok jag läst. Man kommer Gösta och Marie-Louise så otroligt nära, både i deras relation och i sjukdomen. Det är väldigt fint. Känns även konstigt att läsa om en barndomsidol i ett så svagt och sårbart skede i livet. Berördes mycket av den. Stark fyra!
Som en annan skrev här känns det egentligen som att man inte kan sätta betyg på denna fina varma berättelse om kärleken när allt kastas omkull. Rekommenderas!!!
I den här boken fungerar sjukvården! En gripande och kärleksfull berättelse men samtidigt väldigt utlämnande av en person som är mycket känd.
Vi får följa sjukhusvistelsen från att Gösta E blir sjuk till han efter flera månader får åka hem. Marie- Louise E har skrivit ner varje dag med tvivel, tårar och mirakel i tillfrisknandet. Och hur de två kommer varandra mycket nära under sjukdomen.
Boken måste vara bra att läsa för både de som drabbas och anhöriga där levern måste opereras.
Känslostark. Skildrar mycket bra rollen som anhörig. Boken är också en sorts hyllning till människorna som befolkar vården. Sjuksyrror, läkare och andra. Fint.
En vacker dagbok om kärlek. Marie-Louise fanns vid G:s sida varje dag under en lång dramatisk sjukhusvistelse. Rakt, öppet, nära beskrivs den berg- och dalbana ned kast mellan hopp och förtvivlan som finns kring en allvarligt sjuk person. Också en hyllning till den engagerade sjukvårdspersonal som varje dag betyder allt.
Läste en liten bit av den här i en bokhandel när den var helt ny, hade svårt att lägga ner den och nu, 2 år senare snappade jag åt mig den på bibblan. Trots att lässuget är lågt just nu fick jag samma sug som då och läste ut den på ett dygn (nåja, texten är tunn). Så vill ni ha nåt som matchar corona-stämningen just nu- låna den här.
En patografi. Detaljerad beskrivning av en post operativ sjukhusvistelse. En fin skildring av kärlek på ”äldre dar”. En kärlek som handlar mer om tillit, trygghet och själarnas möte snare än den eldiga unga passionen.
Fantastisk exempel på hur man kan skapa djup och stor känsla med enkelt språk och vardagliga ord. Detta är nästan lyrik. Ett kärleksporträtt som är både vackert och smärtsamt, ofta på en gång.
Det är skört och väldigt fint. Jag tror alla som varit med om något liknande kan relatera till upp och ner gångarna och oron. Svårt att sätta ett betyg på någons dagbok.
trist og ægte. måtte stoppe mange gange undervejs, fordi det var tungt at læse. skrevet ud fra en nødvendighed, men med et kærligt blik og et smukt sprog.