What do you think?
Rate this book
Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde
Filosofen Jonna Bornemark fortsätter och fördjupar efter sitt populära Sommarprogram: En kritik av mätbarhetens tidsålder.
Vi lever i en mätbarhetens tidsålder och vi löser våra problem genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. Våra mantran ekar i styrdokument och på kvalitetskonferenser: effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering. Samtidigt ramas våra liv in av rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare och stegräknare. Tilltron sätts därmed till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare. Ett resultat är att utrymmet för den praktiska kunskapen, för omdöme och situationskunskap blivit allt mindre.
Som lärare har Jonna Bornemark märkt hur användbar filosofin, idéhistorien och etnologin är för att ge perspektiv på vår egen tid. Så föddes idén att skriva en bok som tog hjälp av filosofin för att få syn på några av vårt samhälles centrala karaktärsdrag. Med hjälp av filosoferna Cusanus, Bruno och Descartes tar hon ett grepp om vår bitvis alltför välordnade samtid och ger nya perspektiv på såväl arbetsliv som privatliv.
Vi lever i en mätbarhetens tidsålder och vi löser våra problem genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. Våra mantran ekar i styrdokument och på kvalitetskonferenser: effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering. Samtidigt ramas våra liv in av rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare och stegräknare. Tilltron sätts därmed till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare. Ett resultat är att utrymmet för den praktiska kunskapen, för omdöme och situationskunskap blivit allt mindre.
Som lärare har Jonna Bornemark märkt hur användbar filosofin, idéhistorien och etnologin är för att ge perspektiv på vår egen tid. Så föddes idén att skriva en bok som tog hjälp av filosofin för att få syn på några av vårt samhälles centrala karaktärsdrag. Med hjälp av filosoferna Cusanus, Bruno och Descartes tar hon ett grepp om vår bitvis alltför välordnade samtid och ger nya perspektiv på såväl arbetsliv som privatliv.
303 pages, Hardcover
First published January 1, 2018
90 people are currently reading
844 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 61 reviews
September 30, 2018
Redan en klassiker, och sannolik vinnare av Augustpriset 2018. Boken inför ett perfekt argument mot/komplettering till nypositivismen och dagens vurm för vetenskap och evidens. Aldrig har jag läst så bra argument till varför vårt rådande synsätt behöver kompletteras. Tack!
July 5, 2020
Flera saker i boken var intresserant men jag känner att min ovana att läsa filosofiska resonemang gjorde boken väldigt svårläst. Jag hade gärna kunnat läsa om den i framtiden då jag utvecklat denna förmåga för att jag tycker att boken visar mycket potential!
May 26, 2020
Hur man kan göra tre tidig-moderna eller förmoderna tänkare så intressanta och aktuella kan man ju fundera över, men det har i varje fall Jonna Bornemark lyckats med. Jag vet inte hur lätt det är att följa med i de filosofiska resonemangen om man inte har en vana med det, men jag tycker verkligen att det här är en bok som bör läsas av de som jobbar inom människorna yrken, men framförallt de som kvalitetskontrollerar dessa! Jag tycker man även kan slänga in en och annan politiker i den lässkaran. Bornemarks kritik av kontrollsamhället, hennes distinktion mellan ratio och intellekt (utan att avfärda någon av dem) och analysen av vad som skapar utmattning och etisk stress är verkligt, verkligt intressanta.
December 17, 2020
Oj så bra!
New public management my ass!
New public management my ass!
November 19, 2020
Detta var en av de mest intressanta böckerna jag läst om skolan och problemen med NPM.
Bornemark liknar dagens scientifiering och förpappring av skolan (läs granskande, kvantifierbart, NPM, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare m.m.) med medeltidens kyrkliga överhet. Renässansen trädde då in och människor bröt upp med och utmanade det kyrkliga för att vidga perspektivet kring vad det var att vara en hel människa. Likt den tiden borde vi idag i skolan bryta upp med NPM och det byråkratiska styret för att släppa in luft och energi som ”scientifieringen” berövat oss.
Jag håller med Bornemark om att skolan och vi människor i mångt och mycket är allt för komplexa för att kunna kontrolleras av policys och mätverktyg som endast ska fyllas i som om vi vore robotar. Sammantaget kväver de skolan och möter inte skolans mänskliga komplexitet med reella och brukbara verktyg.
Jag delar dock inte hennes överdrivna kritik av värderandet och vetenskapen i sin helhet. Flera gånger går hon enligt mig för långt i sin beskrivning av ”scientismens” reduktion av människan. Hon smyger även in ideologiska poänger här och var, t.ex. onyanserad kritik mot ”vita män”, gentrifiering och kolonialismen utan att vara mer specifik med exakt vad hon menar med denna kritik. Vilket jag tror tar ifrån en stor del av värdet i hennes inledande observation för flera läsare.
Hennes lösningar på problemet med NMP är otydliga men lutar till att gå över till att se hela människan, det som Waldorfskolorna kallar för antropomorfism, och blir stundtals snudd på metafysiskt mumbojumbo. Problemen med hennes analys förstärks när hon börjar använda sig av Descartes dualistiska världssyn, själen står i antites och samtidigt i samarbete med kroppen, de kopplas samman av passionerna och det är dessa passioner som Bornemark menar att vi tappat bort. Istället för att använda sig av ett dualistiskt synsätt tror jag att det hade varit bättre att använda ett mer monistiskt synsätt. Att blanda in dualitet och passioner blir (ironiskt nog) allt för snävt, metafysiskt och i slutändan otydlig för att kunna förvandlas till praktiska råd och verktyg.
Jag menar vidare att Bornemark missar ett annat problem som skolan drabbats av. Dvs. att det införts en rad förändringar i skolan under de sista 30 åren som INTE varit evidensbaserat, utan snarare fokuserat på pedagogiskt mumbojumbo (t.ex. inlärningsstilar) som känts fint för lärarna, och gjort det möjligt för eleverna att undvika delar av undervisningen, men som inte haft någon vetenskaplig bäring.
Istället för att smyga in metafysiska beskrivningar och lösningar menar jag att vi borde tona ned byråkratin och börja om från grunden, vad är de fundamentala förutsättningar för en god skola och hur kan vi främja detta utan att missa de mer mänskliga värdena. Det är bra att mäta för att följa upp, men det måste göras på skolans villkor. Det går inte att bara lägga på och lägga på uppgifter till lärarna och rektorerna och tro att de tillslut inte ska krackelera under trycket. Här blir vetenskapen inte en fiende utan vår bästa vän, inte en maktfullkomlig tyrann som hotar att förgöra allt vi håller av värde. Bornemark har i mina ögon därför både rätt och fel. Hon identifierar ett problem i skolan men löser det med allt för antroposofiska och progressivistiska idéer vilket korrumperar hennes tidigare korrekta problemidentifikation.
Bornemark liknar dagens scientifiering och förpappring av skolan (läs granskande, kvantifierbart, NPM, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare m.m.) med medeltidens kyrkliga överhet. Renässansen trädde då in och människor bröt upp med och utmanade det kyrkliga för att vidga perspektivet kring vad det var att vara en hel människa. Likt den tiden borde vi idag i skolan bryta upp med NPM och det byråkratiska styret för att släppa in luft och energi som ”scientifieringen” berövat oss.
Jag håller med Bornemark om att skolan och vi människor i mångt och mycket är allt för komplexa för att kunna kontrolleras av policys och mätverktyg som endast ska fyllas i som om vi vore robotar. Sammantaget kväver de skolan och möter inte skolans mänskliga komplexitet med reella och brukbara verktyg.
Jag delar dock inte hennes överdrivna kritik av värderandet och vetenskapen i sin helhet. Flera gånger går hon enligt mig för långt i sin beskrivning av ”scientismens” reduktion av människan. Hon smyger även in ideologiska poänger här och var, t.ex. onyanserad kritik mot ”vita män”, gentrifiering och kolonialismen utan att vara mer specifik med exakt vad hon menar med denna kritik. Vilket jag tror tar ifrån en stor del av värdet i hennes inledande observation för flera läsare.
Hennes lösningar på problemet med NMP är otydliga men lutar till att gå över till att se hela människan, det som Waldorfskolorna kallar för antropomorfism, och blir stundtals snudd på metafysiskt mumbojumbo. Problemen med hennes analys förstärks när hon börjar använda sig av Descartes dualistiska världssyn, själen står i antites och samtidigt i samarbete med kroppen, de kopplas samman av passionerna och det är dessa passioner som Bornemark menar att vi tappat bort. Istället för att använda sig av ett dualistiskt synsätt tror jag att det hade varit bättre att använda ett mer monistiskt synsätt. Att blanda in dualitet och passioner blir (ironiskt nog) allt för snävt, metafysiskt och i slutändan otydlig för att kunna förvandlas till praktiska råd och verktyg.
Jag menar vidare att Bornemark missar ett annat problem som skolan drabbats av. Dvs. att det införts en rad förändringar i skolan under de sista 30 åren som INTE varit evidensbaserat, utan snarare fokuserat på pedagogiskt mumbojumbo (t.ex. inlärningsstilar) som känts fint för lärarna, och gjort det möjligt för eleverna att undvika delar av undervisningen, men som inte haft någon vetenskaplig bäring.
Istället för att smyga in metafysiska beskrivningar och lösningar menar jag att vi borde tona ned byråkratin och börja om från grunden, vad är de fundamentala förutsättningar för en god skola och hur kan vi främja detta utan att missa de mer mänskliga värdena. Det är bra att mäta för att följa upp, men det måste göras på skolans villkor. Det går inte att bara lägga på och lägga på uppgifter till lärarna och rektorerna och tro att de tillslut inte ska krackelera under trycket. Här blir vetenskapen inte en fiende utan vår bästa vän, inte en maktfullkomlig tyrann som hotar att förgöra allt vi håller av värde. Bornemark har i mina ögon därför både rätt och fel. Hon identifierar ett problem i skolan men löser det med allt för antroposofiska och progressivistiska idéer vilket korrumperar hennes tidigare korrekta problemidentifikation.
February 11, 2019
Parallellt med Bornemarks bok läser jag en magisterutbildning. Ska bli en s k "fil mag" så småningom. Läser på 50%, jobbar 100%. Jag är ett barn av min tid eller en produkt av miljön; så på sätt och vis har allt detta sammanfallit och den det omätbaras renässans Bornemark skriver om äger rum samtidigt. Parallellt.
Jag skriver slutarbetet på kursen i utbildningsfilosofi och det blir en andra konfrontation (den första var ett blogginlägg som jag inte förrän långt senare insåg var just en konfrontation) med det mätbaras hegemoni. Det viktiga, skriver jag på ett ungefär, är inte resultaten, verksamhetsdokumentationen, att kunna visa upp något för chefer, politiker, vårdnadshavare. Det viktiga är att barnen (jag jobbar i förskola) får något varje dag. Men vad detta "något" är, kan jag inte formulera på förhand och det är knappt jag kan göra det efteråt heller. Det är undflyende, ogripbart. Det är något i stil med Bornemarks minima.
Jag vet att det är där, men inte vad det är.
Jag känner mig inte uppviglad av Bornemarks text. Blir inte mer kamplysten. Men hon bekräftar mig. Visar att jag inte är ensam. Inte är den ende som känner en allt starkare olust inför instrumentaliseringen av hanteringen av odöda - det vill säga levande - människor. Där antalet samlingar/gruppaktiviteter/minuter planeringstid/utevistelser/blöjbyten/sovvilor blir det enda verkliga och allt annat blir en meningslös tillvaro av mellanmänskliga relationer. Där lärandet går från att vara en process till att bli ett resultat.
Just nu jobbar vi med den stora frågan om kvalitet i kvalitativ forskning. Det är som att läsa mellan raderna i Bornemarks text eller tvärtom; att Bornemark skymtar mellan raderna i de texter jag läser.
Jonna Bornemark har, med den här texten, åstadkommit något viktigt. Men vad det är går inte att riktigt svara på. Precis som det ska vara.
Jag skriver slutarbetet på kursen i utbildningsfilosofi och det blir en andra konfrontation (den första var ett blogginlägg som jag inte förrän långt senare insåg var just en konfrontation) med det mätbaras hegemoni. Det viktiga, skriver jag på ett ungefär, är inte resultaten, verksamhetsdokumentationen, att kunna visa upp något för chefer, politiker, vårdnadshavare. Det viktiga är att barnen (jag jobbar i förskola) får något varje dag. Men vad detta "något" är, kan jag inte formulera på förhand och det är knappt jag kan göra det efteråt heller. Det är undflyende, ogripbart. Det är något i stil med Bornemarks minima.
Jag vet att det är där, men inte vad det är.
Jag känner mig inte uppviglad av Bornemarks text. Blir inte mer kamplysten. Men hon bekräftar mig. Visar att jag inte är ensam. Inte är den ende som känner en allt starkare olust inför instrumentaliseringen av hanteringen av odöda - det vill säga levande - människor. Där antalet samlingar/gruppaktiviteter/minuter planeringstid/utevistelser/blöjbyten/sovvilor blir det enda verkliga och allt annat blir en meningslös tillvaro av mellanmänskliga relationer. Där lärandet går från att vara en process till att bli ett resultat.
Just nu jobbar vi med den stora frågan om kvalitet i kvalitativ forskning. Det är som att läsa mellan raderna i Bornemarks text eller tvärtom; att Bornemark skymtar mellan raderna i de texter jag läser.
Jonna Bornemark har, med den här texten, åstadkommit något viktigt. Men vad det är går inte att riktigt svara på. Precis som det ska vara.
May 12, 2022
Ett försvar för att få vara osäker, inte veta och se nya vadheter långsamt träda fram. För att få befinna sig i ifrågasättandet och stanna upp där ett tag. För att motstå modernitetens mätbarhetskrav och få förlita sig till sina egna erfarenheter och bedömningar av situationen.
Förstod jag allt? Långt ifrån. Men även med cirka 30 procents koll på läget skulle jag ändå säga att den väckte nya tankar, särskilt i de sista kapitlena om hur vi kan forma ett nytt intelligent kunskapssamhälle. Lite väl träig i sina stunder. Finns säkert bra sammanfattningar i Filosofiska rummet eller liknande!
Förstod jag allt? Långt ifrån. Men även med cirka 30 procents koll på läget skulle jag ändå säga att den väckte nya tankar, särskilt i de sista kapitlena om hur vi kan forma ett nytt intelligent kunskapssamhälle. Lite väl träig i sina stunder. Finns säkert bra sammanfattningar i Filosofiska rummet eller liknande!
September 16, 2019
Framförallt de inledande kapitlen är så pass tankeväckande och intressanta att boken helt klart rekommenderas. Läsupplevelsen i stort är en 4a men det var inte alltid särskilt njutbar läsning utan stundtals - särskilt mittendelarna - något jag mest jobbade mig igenom.
July 16, 2021
Stark trea. Hur mäter man egentligen läsupplevelser?
July 20, 2025
Jag har svårt för alla som vill utmåla vetenskapen som ett mål om total finitiv kunskap om världen. Tvärtom är ju empirismen en blygsam metod som bara gör uttalanden om det som kan erfaras och som jobbar från att detta kan falsifieras i möte av ny erfarenhet. Det är mer av en "öppenhet mot icke-vetandet" än Bornemarks lösa argumentering kring begrepp som Gud, religion, mätbarhet och New Public Management. Sen finns det ju såklart något i en problematik där alla system måste grundas i något utanför systemet, men det är lite öppet mål att säga till positivisterna att de kastat bort stegen.
Starkaste delen är den om mening och intention hos liv i den andra delen som blir mer fenomenologisk -- men också stark just eftersom hon för en gångs skull släpper renässansfilosoferna. Not to be a woke asshole men jag tror mycket av vad den här typen av bok försöker göra upp med är en postkolonial frustration efter att man utmålat alla kulturer och sammanhang som har en känsla för kollektivism, ritual och andra värden än produktion som lägre utvecklade 200 år, och nu inte kan ta sig vidare utan att bemöta det hat som stiger upp om man typ ser sufi muslimer dansa ringdans eller ett gäng hippies bo i husvagn och röka på. Oförmågan att göra detta leder till stagnation eller i värsta fall ett försök till "återgång till svunna tider" som blir reaktionär. Och eftersom kolonialism fortfarande verkar vara tabu i svensk akademi blir det en greppande kring begrepp som rationalitet, vetenskaplig övertro, kapitalism, etc., som mer blickar bakåt än framåt (därav "renässans.") Det är tydligt att Bornemark inte riktigt själv fångar vad hon vill kritisera, och att NPM och de filosofiska problem hon diskuterar är rätt så frånskilda.
Starkaste delen är den om mening och intention hos liv i den andra delen som blir mer fenomenologisk -- men också stark just eftersom hon för en gångs skull släpper renässansfilosoferna. Not to be a woke asshole men jag tror mycket av vad den här typen av bok försöker göra upp med är en postkolonial frustration efter att man utmålat alla kulturer och sammanhang som har en känsla för kollektivism, ritual och andra värden än produktion som lägre utvecklade 200 år, och nu inte kan ta sig vidare utan att bemöta det hat som stiger upp om man typ ser sufi muslimer dansa ringdans eller ett gäng hippies bo i husvagn och röka på. Oförmågan att göra detta leder till stagnation eller i värsta fall ett försök till "återgång till svunna tider" som blir reaktionär. Och eftersom kolonialism fortfarande verkar vara tabu i svensk akademi blir det en greppande kring begrepp som rationalitet, vetenskaplig övertro, kapitalism, etc., som mer blickar bakåt än framåt (därav "renässans.") Det är tydligt att Bornemark inte riktigt själv fångar vad hon vill kritisera, och att NPM och de filosofiska problem hon diskuterar är rätt så frånskilda.
November 17, 2019
Jag lyssnade på boken igår och idag medan jag pusslade. En riktigt intressant bok med så mycket sanningar om dagens samhälle.
Jonna Bornemark tar upp hur vi, speciellt inom den offentliga sektorn, jobbar otroligt mycket med kvantitet och statistik, sådant vi kan mäta, och hur det tränger ut allt det andra. Hur det är viktigare att kunna visa upp nöjdheten för ledningen än att faktiskt arbeta med trivsel och att skapa en bra omgivning. Vi ska kunna mäta allting, och går det inte att mäta så är det för svårt att ta i och då ändrar man räknandet tills man ungefär kan få in allt där och resten ignorerar man, trycker undan tills det glöms bort.
Etisk stress är något som har växt otroligt mycket de senaste åren och som troligen är på grund av detta. Istället för att fokusera på att ta hand om sina patienter så måste man tänka på allt annat runtomkring. Många går in i väggen eller säger upp sig "för att skydda sig själva", vilket är helt sjukt.
Så mycket intressanta saker i den här boken. Rätt tung i huvudet nu efter att ha bingeat boken. Tror att alla behöver ta del av boken, försöka förstå hur intellektet och pedanten hör ihop (läs om du vill förstå de två koncepten). Mänskligheten kommer alltid använda sig av fakta och försöka sätta in saker i ramar och få allting att gå utifrån det, men vi måste bli bättre på att få in intellektet, det omätbara, för att inte glömma bort subjektet, individen, och hur viktigt dessa saker är i våra liv, på jobb och i det privata.
även om det ibland gick mig över huvudet så förtjänar boken en femma för detta är något som är så otroligt viktigt för vårt samhälle att fundera över.
En sak som verkligen fastnade var när Jonna pratade om hur vi genom det mätbara blir utbytbara. Ingen personal är viktig, för alla kan bytas ut. Vi är bara objekt som ska fylla kvotan och det spelar ingen roll vem som gör det för specialisering är inte det viktiga utan vi ska vara allätare som kan lite av allt, och detta koncept började komma på 90-talet och har sedan växt sig större och större. Det är intressant, för sedan jag var liten så har jag känt att allt jag gör kan någon annan göra. Det är ingen som frågar efter specifikt mig. Jag var utbytbar. Sedan åkte jag till Japan och fick för första gången känna att mina kunskaper var viktiga, att just precis JAG behövdes. Man kunde inte byta ut mig mot någon annan. Det var en sådan speciell känsla att alltid har känt sig som luft och sedan inse att man är efterfrågad. Jag har aldrig riktigt kunnat förklara den här känslan som alltid varit hos mig, men Jonna förklarar den så bra. Och att den startade på 90-talet då jag växte upp är rätt intressant. Det får mig att vilja undersöka hur andra i min ålder känner, om vi undermedvetet har matats med detta och på så sätt skapat en generation med folk som inte ser sitt eget värde utan tänker som allt som utbytbart.
Iaf, så bra bok. Maffig. Skulle behöva läsa boken flera gånger för att verkligen förstå allting, men så välskriven och intressant.
Jonna Bornemark tar upp hur vi, speciellt inom den offentliga sektorn, jobbar otroligt mycket med kvantitet och statistik, sådant vi kan mäta, och hur det tränger ut allt det andra. Hur det är viktigare att kunna visa upp nöjdheten för ledningen än att faktiskt arbeta med trivsel och att skapa en bra omgivning. Vi ska kunna mäta allting, och går det inte att mäta så är det för svårt att ta i och då ändrar man räknandet tills man ungefär kan få in allt där och resten ignorerar man, trycker undan tills det glöms bort.
Etisk stress är något som har växt otroligt mycket de senaste åren och som troligen är på grund av detta. Istället för att fokusera på att ta hand om sina patienter så måste man tänka på allt annat runtomkring. Många går in i väggen eller säger upp sig "för att skydda sig själva", vilket är helt sjukt.
Så mycket intressanta saker i den här boken. Rätt tung i huvudet nu efter att ha bingeat boken. Tror att alla behöver ta del av boken, försöka förstå hur intellektet och pedanten hör ihop (läs om du vill förstå de två koncepten). Mänskligheten kommer alltid använda sig av fakta och försöka sätta in saker i ramar och få allting att gå utifrån det, men vi måste bli bättre på att få in intellektet, det omätbara, för att inte glömma bort subjektet, individen, och hur viktigt dessa saker är i våra liv, på jobb och i det privata.
även om det ibland gick mig över huvudet så förtjänar boken en femma för detta är något som är så otroligt viktigt för vårt samhälle att fundera över.
En sak som verkligen fastnade var när Jonna pratade om hur vi genom det mätbara blir utbytbara. Ingen personal är viktig, för alla kan bytas ut. Vi är bara objekt som ska fylla kvotan och det spelar ingen roll vem som gör det för specialisering är inte det viktiga utan vi ska vara allätare som kan lite av allt, och detta koncept började komma på 90-talet och har sedan växt sig större och större. Det är intressant, för sedan jag var liten så har jag känt att allt jag gör kan någon annan göra. Det är ingen som frågar efter specifikt mig. Jag var utbytbar. Sedan åkte jag till Japan och fick för första gången känna att mina kunskaper var viktiga, att just precis JAG behövdes. Man kunde inte byta ut mig mot någon annan. Det var en sådan speciell känsla att alltid har känt sig som luft och sedan inse att man är efterfrågad. Jag har aldrig riktigt kunnat förklara den här känslan som alltid varit hos mig, men Jonna förklarar den så bra. Och att den startade på 90-talet då jag växte upp är rätt intressant. Det får mig att vilja undersöka hur andra i min ålder känner, om vi undermedvetet har matats med detta och på så sätt skapat en generation med folk som inte ser sitt eget värde utan tänker som allt som utbytbart.
Iaf, så bra bok. Maffig. Skulle behöva läsa boken flera gånger för att verkligen förstå allting, men så välskriven och intressant.
November 19, 2020
Den är lite lång och jag hade ibland svårt att ta mig igenom den, men jag sätter ändå fem stjärnor eftersom den känns som en oerhört intressant och viktig bok.
Den sätter ord på många saker jag själv tänkt och känt kring livet och arbetslivet, och gav mig också nya perspektiv och begrepp. Intressant om förhållandet mellan tro och vetande, humaniora och naturvetenskap och mycket annat.
Läs den om du som jag tycker att förpappringen i pedanternas världsherravälde känns livsdränerande, för att använda några begrepp ur boken.
Den sätter ord på många saker jag själv tänkt och känt kring livet och arbetslivet, och gav mig också nya perspektiv och begrepp. Intressant om förhållandet mellan tro och vetande, humaniora och naturvetenskap och mycket annat.
Läs den om du som jag tycker att förpappringen i pedanternas världsherravälde känns livsdränerande, för att använda några begrepp ur boken.
Read
August 9, 2023Bornemarks tes är enkel och relativt okontroversiell: dagens samhälle förlitar sig för mycket på mätbara siffror, speciellt inom mellanmänskliga yrken (exempelvis äldrevård) där "kvalitet" inte kan mätas genom att bocka av att patienten har duschat och ätit ärtsoppan till lunch. Dock går hon sen in på, i min åsikt, en relativt förvirrad diskussion rotad i tre filosofer som inte styrker hennes argument utan snarare kanske främst hindrar den.
Diskussionen är rotad i medvetandefilosofi och fenomologi där upplevelsen står central. Mestadelen i boken går ut på att övertyga oss om detta faktum, att det finns något unikt i just upplevelsen som inte kan reduceras till ettor och nollor eller bockar i ett protokoll. Min oro är att om vi förvirrar vår diskussion om mätbarhet genom att också ha en diskussion om ekonomiska system, gudsbegreppet och relationen mellan medvetande och upplevelse, att diskussion blir för komplex - och någon typ av faktisk förändring blåser bort i den ontologiska vinden.
Något som irriterade mig när jag läste den är en viss avsaknad av nyans. I mitten sker exempelvis en bisarr bad-faith tolkning av Dawkins samt några märkliga uttalanden om kognitiv vetenskap (att forskare inom kognitiv vetenskap skulle se medvetande som datorer utan några källor för vilka som tycker det, min erfarenhet inom maskininlärning tyder snarare på tvärtom: att neural maskininlärning är ett försök att efterlikna kognitiv forskning). Men kanske främst är att mycket av det som Bornemark kallar för "icke-vetande" och nödvändigheten för oss att uppmärksamma det kan sammanfattas i det alldagliga begreppet 'empati', ett begrepp som inte för med sig det stora ontologiska baggaget som Bornemark presentarar. Måste vi hålla med om en dikotomi mellan vetande och icke-vetande som binds samman av subjektiviteten i upplevelsen relativt kosmos för att säga att äldravårdens förlitning på kvalitetetsindikatorer inte reflekterar det den borde? Det vet jag inte om jag håller med om i alla fall. Resultatet detta får är att när hon sen argumenterar för att det behövs mer utbildade filosofer m.m. så faller argumentet platt och låter mer som en typ av själv-rättfärdigande även om tanken är god, och enligt mig, inte helt dum.
Med det sagt är det en bok värd att läsa då den får en att tänka. Det fick mig att tänka mycket på hur jag hade löst det, vilket jag skrev ner här om någon är intresserad.
Diskussionen är rotad i medvetandefilosofi och fenomologi där upplevelsen står central. Mestadelen i boken går ut på att övertyga oss om detta faktum, att det finns något unikt i just upplevelsen som inte kan reduceras till ettor och nollor eller bockar i ett protokoll. Min oro är att om vi förvirrar vår diskussion om mätbarhet genom att också ha en diskussion om ekonomiska system, gudsbegreppet och relationen mellan medvetande och upplevelse, att diskussion blir för komplex - och någon typ av faktisk förändring blåser bort i den ontologiska vinden.
Något som irriterade mig när jag läste den är en viss avsaknad av nyans. I mitten sker exempelvis en bisarr bad-faith tolkning av Dawkins samt några märkliga uttalanden om kognitiv vetenskap (att forskare inom kognitiv vetenskap skulle se medvetande som datorer utan några källor för vilka som tycker det, min erfarenhet inom maskininlärning tyder snarare på tvärtom: att neural maskininlärning är ett försök att efterlikna kognitiv forskning). Men kanske främst är att mycket av det som Bornemark kallar för "icke-vetande" och nödvändigheten för oss att uppmärksamma det kan sammanfattas i det alldagliga begreppet 'empati', ett begrepp som inte för med sig det stora ontologiska baggaget som Bornemark presentarar. Måste vi hålla med om en dikotomi mellan vetande och icke-vetande som binds samman av subjektiviteten i upplevelsen relativt kosmos för att säga att äldravårdens förlitning på kvalitetetsindikatorer inte reflekterar det den borde? Det vet jag inte om jag håller med om i alla fall. Resultatet detta får är att när hon sen argumenterar för att det behövs mer utbildade filosofer m.m. så faller argumentet platt och låter mer som en typ av själv-rättfärdigande även om tanken är god, och enligt mig, inte helt dum.
Med det sagt är det en bok värd att läsa då den får en att tänka. Det fick mig att tänka mycket på hur jag hade löst det, vilket jag skrev ner här om någon är intresserad.
October 25, 2022
Vissa böcker ger en ett nytt begrepp, en term som man direkt känner kommer hjälpa en att sätta ord på världen, förstå sin plats i den lite bättre. Det är extra dyrbart när ett sånt begrepp denoterar något man länge känt, i frustrerande ordlöshet, en övertygelse som vuxit fram utan att man egentligen skulle kunna förklara varken vad den kommer utav eller vari den består. Den här boken ger inte bara ett sånt begrepp utan ett flertal.
Den är svår ibland, särskilt i kapitlen om Descartes. Men den blandar upp de filosofiska begreppen med anekdoter man bara kan nicka och hålla med om, kopplar en samhällstendens som man måste vara antingen blind eller mycket välbärgad för att ha missat till tre filosofers teser. Av dem är Descartes den minst intressanta, Cusanus och Bruno väckte lusten att veta mer, läsa mer om deras tid och verk.
Jonna Bornemark gör en intressant redogörelse för det skeva i ett arbetsliv präglat av målstyrning och utmattningsdepressioner, och hon gör det samtidigt vetenskapligt och med uppmaning till revolution. Rekommenderas varmt till den som är intresserad av filosofi eller som känt att något är fel med hur det moderna samhället sitter ihop.
Den är svår ibland, särskilt i kapitlen om Descartes. Men den blandar upp de filosofiska begreppen med anekdoter man bara kan nicka och hålla med om, kopplar en samhällstendens som man måste vara antingen blind eller mycket välbärgad för att ha missat till tre filosofers teser. Av dem är Descartes den minst intressanta, Cusanus och Bruno väckte lusten att veta mer, läsa mer om deras tid och verk.
Jonna Bornemark gör en intressant redogörelse för det skeva i ett arbetsliv präglat av målstyrning och utmattningsdepressioner, och hon gör det samtidigt vetenskapligt och med uppmaning till revolution. Rekommenderas varmt till den som är intresserad av filosofi eller som känt att något är fel med hur det moderna samhället sitter ihop.
December 24, 2022
Bra kritik mot New Public management, vilket är min troliga framtid. Blir dock för kladdig i sina filosofiska utläggningar, och håller inte med i slutsatsen. Ratio och Intellectus ska båda användas där de används bäst, men hon är för positivt inställd till subjektivism som kunskapsteori (dock ej vad hon förespråkar)
Tror vi skulle komma överens om att pragmatism, med vissa givna satta principer, är vägen framåt. Hejdå till positivism och postmodernism; slut på relativism, subjektivism och objektivism (som hon använder det, inte Ayn Rand). Det är dags för vad Björkman kallar för metamodernism med tillfälliga kartor som bedöms utifrån dess pragmatiska värde, därmed plats för sannings/, moral- och värdepluralism. Hör kommer Haidt in med Moral Foundations Theory och JBP med Maps of meaning in, även en förståelse för Big 5 blir central.
Nog med polarisering! Lage före jaget. Säg nej till ideologi och ja till problemlösning! GOD JUL
Tror vi skulle komma överens om att pragmatism, med vissa givna satta principer, är vägen framåt. Hejdå till positivism och postmodernism; slut på relativism, subjektivism och objektivism (som hon använder det, inte Ayn Rand). Det är dags för vad Björkman kallar för metamodernism med tillfälliga kartor som bedöms utifrån dess pragmatiska värde, därmed plats för sannings/, moral- och värdepluralism. Hör kommer Haidt in med Moral Foundations Theory och JBP med Maps of meaning in, även en förståelse för Big 5 blir central.
Nog med polarisering! Lage före jaget. Säg nej till ideologi och ja till problemlösning! GOD JUL
June 26, 2019
En ganska svag 4. Bornemark är otroligt skicklig på att diskutera med de tre renässansfilosoferna som hon har fokus på i denna bok. Hon tydliggör på ett enkelt vis för deras tankesystem.
Ibland kan jag tycka att hon argumenterar slarvigt (eller inte alls) kring vissa påståenden, men samtidigt är poängen med boken att belysa snarare än att fastslå en absolut sanning.
Bäst är hon när hon diskuterar humaniora som en intellectus-praktik.
Ibland kan jag tycka att hon argumenterar slarvigt (eller inte alls) kring vissa påståenden, men samtidigt är poängen med boken att belysa snarare än att fastslå en absolut sanning.
Bäst är hon när hon diskuterar humaniora som en intellectus-praktik.
February 26, 2021
Lätt att läsa och lätt att hålla med i. Tycker konklusionen var bra, med undantag för lite jämställdhets diskussion som kändes som att den förbisåg de senaste 30 årens framsteg.
Väl argumenterat för en sak jag tror de flesta håller med i, men kanske har svårt att sätta ord på. Därmed behövlig och kommer nog ses som viktig när en bredare diskussion utvecklats.
Väl argumenterat för en sak jag tror de flesta håller med i, men kanske har svårt att sätta ord på. Därmed behövlig och kommer nog ses som viktig när en bredare diskussion utvecklats.
January 2, 2019
Är halvintresserad av kritiken mot npm, men i avsnitten om kunskap, religion och konst sägs mycket sådant jag själv försökt formulera, men mycket bättre och mer övertygande. Underbart. Håller med om allt hon säger. ”Den rörelse som gör den mätbara kunskapen möjlig kommer alltid att vars omätbar”.
April 19, 2020
Läs den!
Längre utläggning i bokreflektionen här: https://herothecoach.com/2020/04/19/d...
Längre utläggning i bokreflektionen här: https://herothecoach.com/2020/04/19/d...
December 8, 2020
Intressant! Men för min del krävs nog ett par omläsningar 🤔😺
April 12, 2024
Svår men bra bok. Många välformulerade argument men de är så många och komplicerade att de är svåra att lägga på minnet. Denna boken får man nog återvända till :)
December 25, 2024
sen på bollen osv men det här var verkligen jättebra!! imponerande bärande och spänstigt samtal med cusanus, bruno & descartes å ena sidan och samtiden å andra sidan. äntligen en diskussion av kunskap att sympatisera med! tyvärr rätt knackigt skriven men alla måste ändå läsa!!
July 18, 2025
Svårt för mig att bedöma denna bok då den var väldigt krånglig att hänga med i för mig, känns mer riktad mot någon som har en bättre grund i filosofi. Fastnade ofta och blev segt att ta sig igenom. Kan även tycka att författaren är lite hård mot Richard Dawkins ibland som jag nyss läst innan, känns som han beskrivs på ett sätt han själv inte hållit med om. Med det sagt gillar jag de mer praktiska delarna av boken och håller med om budskapet att saker ofta kvantifieras för mycket. Intressanta frågor om mening och religion tas upp med. Bra ämnen generellt.
Känner mig hård med 2 stjärnor, för någon som kan hänga med lättare är den nog bättre men för mig var den som sagt svår att ta sig igenom och mycket jag inte minns för att jag inte förstod det med alla nya begrepp osv.
Känner mig hård med 2 stjärnor, för någon som kan hänga med lättare är den nog bättre men för mig var den som sagt svår att ta sig igenom och mycket jag inte minns för att jag inte förstod det med alla nya begrepp osv.
May 5, 2025
Fascinerande nyansering om förnuftets olika skepnader, sätter fingret på något väsentligt, det bär jag med mig. Fungerar också klockrent som kritik av NPM och "ratioparadigmet", samt fundamentism i alla dess former. Beundransvärt balanserad i nischen mot NPM, särskilt i äldreomsorgen, och redogörelsen för den komplexa filosofin som kontext. Drar iväg kanske lite väl mycket i djupdykningen i renässansfilosoferna (t. Ex. betoningen på "det levande" eller den "självskapande materian"), men det mesta känns ändå relevant och sammanhängande.
Att värna om subjektiviteten, i välfärdsyrken (där den behövs mest) men också i allmänhet, upplever jag som det främsta budskapet. Tillåt vårdbiträdena och lärarna att få hävda sig som de subjekt deras roller är menade att vara, som levandegör sin omgivning och arbetsplats genom att få möjlighet att behandla patienterna och eleverna som subjekt - identifiera och tillgodose deras behov, vara det öga och öra som bekräftar och erkänner dom som levande varelser. Ge plats åt det situationskänsliga, det individuella ansvarstagandet, och låt makten över föreskrifterna tillskrivas de närvarande utövarna.
Att värna om subjektiviteten, i välfärdsyrken (där den behövs mest) men också i allmänhet, upplever jag som det främsta budskapet. Tillåt vårdbiträdena och lärarna att få hävda sig som de subjekt deras roller är menade att vara, som levandegör sin omgivning och arbetsplats genom att få möjlighet att behandla patienterna och eleverna som subjekt - identifiera och tillgodose deras behov, vara det öga och öra som bekräftar och erkänner dom som levande varelser. Ge plats åt det situationskänsliga, det individuella ansvarstagandet, och låt makten över föreskrifterna tillskrivas de närvarande utövarna.
March 16, 2020
Det objektivt mätbara tar över samhället och därmed finns ingen plats kvar för reflektion och fokus på det subjektiva. Utgångspunkten är tre filosofer som verkade under förvetenskaplig tid, eller nära den vetenskapliga revolutionen - Cusanus, Bruno och Descartes. Utifrån dessa tre filosofers resonemang försöker författaren belysa hur det går att leva ett meningsfullt liv och ha ett fungerade samhälle utan att behöva kvantifiera allt.
Författaren menar att vetenskapen idag är allt för fokuserad på att mäta och kvantifiera allt, men hävdar att allt inte går att mäta och kvantifiera - att det finns ett så kallat "icke-vetande" eller det "icke-mätbara". Alltså i strid mot påståendet att vetenskapen kan ge svar på alla frågor. Två viktiga begrepp som följer med genom hela boken är det mätbara "ratiot" och det reflekterande "intellectus", där ratiot tar över samhället måste vi ge plats för intellectus som kan ge oss förståelse om sådant som inte går att kvantifiera (framförallt inom områdena humaniora, religion och konst).
Tycker verkligen boken angriper ett problem som egentligen inte är så allvarligt, författaren blåser upp problemet till dess yttersta fundamentalism som hon sedan kritiserar, säger att man ska bort från men inte riktigt hur detta ska gå till. Liksom det läggs mycket vikt inom vetenskapen på reflektion samt kritik mot mätbar forskning, det är inte hundra procent siffror och tabeller - så som författaren får det att verka som.
Boken är så fucking kladdig. Visserligen vill författaren endast belysa ett problem och alltså inte ge en entydig lösning till problemet, men fan vad det inte sköts på ett snyggt sätt. Resonemangen känns ofta helt irrelevanta till ämnet när författaren svävar ut i djupt filosofiska diskurser. Finns allt för få kopplingar till samtiden och allt för mycket osammanhängande och svårbegripliga filosofiska resonemang som man lugnt hade klarat sig utan.
Grundtanken är relevant och något värt att begrunda och tänka över, men sättet författaren griper sig an diskussion men sina filosofiska utläggningar som går i alla möjliga olika riktningar gör ämnet alltför abstrakt.
Review blev nästan lika kladdig som boken men vet inte ens vart jag ska börja, finns så mycket skit att ta upp och pallar inte skriva ned allt, blir bara frustrerad. Boken får två stjärnor istället för en eftersom den ändå väcker tankar samt har en intressant grundtanke.
Författaren menar att vetenskapen idag är allt för fokuserad på att mäta och kvantifiera allt, men hävdar att allt inte går att mäta och kvantifiera - att det finns ett så kallat "icke-vetande" eller det "icke-mätbara". Alltså i strid mot påståendet att vetenskapen kan ge svar på alla frågor. Två viktiga begrepp som följer med genom hela boken är det mätbara "ratiot" och det reflekterande "intellectus", där ratiot tar över samhället måste vi ge plats för intellectus som kan ge oss förståelse om sådant som inte går att kvantifiera (framförallt inom områdena humaniora, religion och konst).
Tycker verkligen boken angriper ett problem som egentligen inte är så allvarligt, författaren blåser upp problemet till dess yttersta fundamentalism som hon sedan kritiserar, säger att man ska bort från men inte riktigt hur detta ska gå till. Liksom det läggs mycket vikt inom vetenskapen på reflektion samt kritik mot mätbar forskning, det är inte hundra procent siffror och tabeller - så som författaren får det att verka som.
Boken är så fucking kladdig. Visserligen vill författaren endast belysa ett problem och alltså inte ge en entydig lösning till problemet, men fan vad det inte sköts på ett snyggt sätt. Resonemangen känns ofta helt irrelevanta till ämnet när författaren svävar ut i djupt filosofiska diskurser. Finns allt för få kopplingar till samtiden och allt för mycket osammanhängande och svårbegripliga filosofiska resonemang som man lugnt hade klarat sig utan.
Grundtanken är relevant och något värt att begrunda och tänka över, men sättet författaren griper sig an diskussion men sina filosofiska utläggningar som går i alla möjliga olika riktningar gör ämnet alltför abstrakt.
Review blev nästan lika kladdig som boken men vet inte ens vart jag ska börja, finns så mycket skit att ta upp och pallar inte skriva ned allt, blir bara frustrerad. Boken får två stjärnor istället för en eftersom den ändå väcker tankar samt har en intressant grundtanke.
April 27, 2020
Jag trodde att jag skulle läsa en bok som bekräftade vad jag redan hade på känn, varken mer eller mindre. Vad jag fick var en läsning som skapade ytterligare insikter jag inte hade väntat mig. Det krävde lite engagemang, särskilt kapitlet om fenomenologi, men boken höll mitt intresse uppe och var rolig läsning hela vägen, även om jag fick lägga ifrån mig den någon dag ibland.
Resonemangen är övertygande och tankeväckande, språket är trevligt att läsa och innehållet mycket viktigt för vårt samhälle och vår framtid.
Konkreta lärdomar jag kan ta vidare är argument och perspektiv för att bemöta en överdrivet rationell hantering av naturvetenskap, när den i pedanternas ögon är fulltständigt objektiv och har alla svar.
Resonemangen är övertygande och tankeväckande, språket är trevligt att läsa och innehållet mycket viktigt för vårt samhälle och vår framtid.
Konkreta lärdomar jag kan ta vidare är argument och perspektiv för att bemöta en överdrivet rationell hantering av naturvetenskap, när den i pedanternas ögon är fulltständigt objektiv och har alla svar.
May 31, 2019
Vilken läs- och tankespjärnsfröjd! En kampskrift för att ge utrymme för kvalitet bortom checklistor, ansvarsfrihet och legitimationskrav. För det mänskliga i de mellanmänskliga yrkena. Och vad mer är - en bok som ger insikter om gudsbilder, kunskapssyn och offentlig förvaltning inom samma pärmar. En bok jag kommer att återvända till. Många gånger.
June 29, 2019
Den mest välbehövliga filosofiska boken som utkommit i Sverige under de senaste åren. Om vikten av intellectus i ett ratiofierat samhälle. Vad som händer med människor när verksamheter förpappras och reflektion, känsla mm inte får ta plats.
July 2, 2022
Viktigt verktyg för att stå emot kraven på mätbarhet.
July 16, 2025
Bra poänger och igenkänningsfaktorn är hög!
AI-sammanfattning (ironiskt nog) för eget bruk:
Sammanfattning av Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark:
Boken är en kritik av vår tids överdrivna fokus på mätbarhet, kontroll och det rationella – ett system Bornemark kallar “pedanternas värld”. Hon menar att detta leder till ett överdrivet byråkratiskt tänkande och ett samhälle där människors erfarenheter, omdöme och etiska reflektioner trängs undan till förmån för standardiserade processer och nyckeltal. Bornemark efterlyser en renässans för det omätbara – alltså det som inte kan kvantifieras men som är avgörande för mänskligt liv och etik.
⸻
Centrala begrepp:
• Etisk stress: Uppstår när yrkesverksamma (t.ex. inom vård och skola) tvingas handla mot sitt eget professionella omdöme för att följa styrsystemens krav. De känner att de inte kan göra det de vet är rätt, vilket skapar psykisk belastning.
• Ratio: Ett begrepp från medeltidsfilosofen Nicolaus Cusanus. Ratio står för det rationella, det som kan räknas, mätas och kontrolleras. Det är den dominerande logiken i moderna system, men Bornemark visar hur den är otillräcklig i många mänskliga sammanhang.
• Intellectus: Det andra kunskapsläget hos Cusanus – en form av tänkande som är öppet, lyssnande och reflekterande. Intellectus erkänner det okända, det osäkra och det som kräver omdöme snarare än regler. Bornemark vill se en återupprättelse av intellectus i samhället.
⸻
Viktiga filosofer och deras poänger:
1. Meister Eckhart (1260–1328):
• Betonar vikten av att inte förlita sig enbart på yttre regler utan att agera från ett inre, levande förhållningssätt till världen.
• Inspirerar Bornemarks kritik mot standardisering och framhåller det levande och föränderliga i människan.
2. Nicolaus Cusanus (1401–1464):
• Skiljer mellan ratio och intellectus. Cusanus menar att vetandet alltid innehåller en rest av okunnighet (docta ignorantia).
• Påverkar Bornemarks tankar om att all kunskap kräver ödmjukhet och att vi måste leva med det vi inte kan veta säkert.
3. Giordano Bruno (1548–1600):
• Utmanade dogmatiska sanningar och förespråkade ett oändligt universum där människan inte står i centrum.
• För Bornemark symboliserar han modet att tänka bortom etablerade ramar – något hon menar krävs för att göra motstånd mot det mätbara tänkandets dominans.
⸻
Slutsats:
Bornemarks huvudbudskap är att vi måste återupprätta människans omdöme, etik och reflektion i en tid där vi alltför ofta styrs av mätbara system. Hon varnar för att förlita oss enbart på ratio, och uppmanar till att återuppliva intellectus – särskilt i yrken där människor möter andra människor, som i vård, utbildning och socialt arbete.
“Det omätbara är inte ovidkommande – det är det mest väsentliga.”
AI-sammanfattning (ironiskt nog) för eget bruk:
Sammanfattning av Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark:
Boken är en kritik av vår tids överdrivna fokus på mätbarhet, kontroll och det rationella – ett system Bornemark kallar “pedanternas värld”. Hon menar att detta leder till ett överdrivet byråkratiskt tänkande och ett samhälle där människors erfarenheter, omdöme och etiska reflektioner trängs undan till förmån för standardiserade processer och nyckeltal. Bornemark efterlyser en renässans för det omätbara – alltså det som inte kan kvantifieras men som är avgörande för mänskligt liv och etik.
⸻
Centrala begrepp:
• Etisk stress: Uppstår när yrkesverksamma (t.ex. inom vård och skola) tvingas handla mot sitt eget professionella omdöme för att följa styrsystemens krav. De känner att de inte kan göra det de vet är rätt, vilket skapar psykisk belastning.
• Ratio: Ett begrepp från medeltidsfilosofen Nicolaus Cusanus. Ratio står för det rationella, det som kan räknas, mätas och kontrolleras. Det är den dominerande logiken i moderna system, men Bornemark visar hur den är otillräcklig i många mänskliga sammanhang.
• Intellectus: Det andra kunskapsläget hos Cusanus – en form av tänkande som är öppet, lyssnande och reflekterande. Intellectus erkänner det okända, det osäkra och det som kräver omdöme snarare än regler. Bornemark vill se en återupprättelse av intellectus i samhället.
⸻
Viktiga filosofer och deras poänger:
1. Meister Eckhart (1260–1328):
• Betonar vikten av att inte förlita sig enbart på yttre regler utan att agera från ett inre, levande förhållningssätt till världen.
• Inspirerar Bornemarks kritik mot standardisering och framhåller det levande och föränderliga i människan.
2. Nicolaus Cusanus (1401–1464):
• Skiljer mellan ratio och intellectus. Cusanus menar att vetandet alltid innehåller en rest av okunnighet (docta ignorantia).
• Påverkar Bornemarks tankar om att all kunskap kräver ödmjukhet och att vi måste leva med det vi inte kan veta säkert.
3. Giordano Bruno (1548–1600):
• Utmanade dogmatiska sanningar och förespråkade ett oändligt universum där människan inte står i centrum.
• För Bornemark symboliserar han modet att tänka bortom etablerade ramar – något hon menar krävs för att göra motstånd mot det mätbara tänkandets dominans.
⸻
Slutsats:
Bornemarks huvudbudskap är att vi måste återupprätta människans omdöme, etik och reflektion i en tid där vi alltför ofta styrs av mätbara system. Hon varnar för att förlita oss enbart på ratio, och uppmanar till att återuppliva intellectus – särskilt i yrken där människor möter andra människor, som i vård, utbildning och socialt arbete.
“Det omätbara är inte ovidkommande – det är det mest väsentliga.”
Displaying 1 - 30 of 61 reviews