Om tron utgår från trosbekännelsen i det att den är centrerad kring Fadern, Sonen och den helige Ande. Upplägget är intressant eftersom Hagman börjar med Fadern och avslutar med Sonen. Detta för att lägga fokus på församlingen som den helige Andes verk. Ingen lär känna Jesus utom genom församlingen på något sätt. På så sätt är det både logiskt och gör en intressant teologisk poäng.
Hagman har verkligen en vilja att föra samman tidigare delade åsikter för att hitta en symbios. Det lyckas bra i de flesta fall. På ett sätt kan man säga att den enda som Hagman verkligen vänder sig mot, eller en del lära av hans lära i varje fall, är Luther och då rättfärdighetgörelseläran. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på Hagmans församlingstillhörighet, men inte om man har läst hans tidigare böcker.
En liten lustig detalj är att Hagman påpekar i sin introduktion att två saker hanteras ofta lite styvmoderligt i systematiska teologier. Den ena är församlingen/ecklesiologi och den andra är sista tiden/eskatologi (detta stämmer väl knappast vad det gäller Pannenberg?). Vad det gäller den första tar Hagman verkligen tag i frågan om församlingen, men blir inte eskatologin ganska kort hanterat? Det säger på ett sätt en del också i det här fallet och det är inte helt orelaterat till synen på rättfärdiggörelse. Hagmans fokus är på förändrade liv och gemenskaper i detta nu (bra tycker jag) och detta gör att det inom teologin inte riktigt blir mycket till övers för en ett himmelrike. Men sista tiden handlar förstås om mer än det. Om jag minns rätt så verkar det ändå som Hagman ser eskatologin och himlen i den som något separerat från skapelsen. Som jag ser det är eskatologi i högsta grad en skapelsefråga - himlen/Guds rike kommer till oss och inte vi till det.