Ennen kuin olet poissa

by Rafael Donner, Jörn Donner, Laura Jänisniemi (Translator)

Kirje Rafael Donnerilta lukijalle: Kuusitoistavuotiaana päätin, että minusta tulee suuri elokuvaohjaaja. Syy: joko teini-iän hybris/teinin suuret luulot itsestään tai alemmuuskompleksi. Tai ehkä molemmat yhtä aikaa. Ryhdyin opiskelemaan elokuva-alaa. Vähitellen tajusin, ettei suureksi ohjaajaksi tuleminen ole helppoa eikä kovin mukavaakaan, mutta jääräpäisenä ihmisenä en luovuttanut. Ja olihan minulla ehkä jotain kuvaamisen arvoista: isäni Jörn Donner. Minulla oli access, dokumentaristin Graalin malja, ja syntyi suunnitelma dokumenttielokuvasta. Siitä tulisi minun magnum opukseni: henkilökohtainen, intiimi teos ikääntyvästä julkkisisästä ja eksistentiaalisesti hämmentyneestä pojasta. Jotain kuvattiinkin, mutta ei siitä mitään tullut. Tajusin että voin tehdä teoksen isästäni vain hänen omilla ehdoillaan, kielen välityksellä. Idea virisi henkiin toisessa muodossa: kirjeenvaihtokirjana meistä, minusta, hänestä, elämästä ja kuolemasta. Kirja on kirjoitettu itsekkäistä syistä. Se ei missään nimessä ole isänmurha. Minun vain on saatava tietää, kuka isäni on, sillä muuten en tiedä, kuka itse olen.

153 pages, Paperback

First published September 1, 2018

Reviews

[Heidi · Rating 3 out of 5]

Vastoin odotuksiani, pidin tästä paljon. Jos haluat päästä vuonna 1933 ja/tai vuonna 1990 syntyneen miehen pään sisään, tartu tähän. Odotukset, halut, pelot, roolimallit, mahdollisuudet, haasteet piirtyvät hienosti esiin. Inhimillinen teos - aina raivostavuuten saakka.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

Uppfyllde inte riktigt mina förväntningar. Hade önskat mer fokus på själva far - och - son, deras relation till varandra. Gillar Rafael Donners texter bäst och blir sugen på att läsa mera av honom.

[Antti Tähtinen · Rating 4 out of 5]

Sukupolvien välinen kuilu ja kuinka se ylitetään.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Under läsning en klar tvåa med motiveringen "det här var väl en trevlig sak, men vad ska jag göra med den?". Nu, såhär post läs, har jag relativt stora förhoppningar på att jag ska komma på nåt.

[Kenneth · Rating 4 out of 5]

Det krävs mycket för att brevväxlingsböcker skall bli intressanta för läsaren. Parterna skall möta varandra i sina texter och de skall ha något att säga och förmågan att säga det på ett sätt som väcker läsarens intresse. Jörn Donners och ärkebiskopen emeritus John Vikströms tjugo år gamla brevväxlingsbok ”Att leva är att dö” ingav förhoppningar beträffande också denna bok. Likaså ingav Rafael Donners debutbok ”Människan är ett känsligt djur” förhoppningar. Boken uppfyllde väl dessa förväntningar.

Far och son möts på ett häpnadsväckande bra sätt i sin korrespondens. Boken innehåller inalles fjorton brev, lika många från båda skribenter. Jag som läsare upplevde breven parvis, först skriver sonen Rafael och pappan Jörn svarar sedan på sonens brev. Det var lite grann som i en tennismatch där Rafael servade och Jörn returnerade serven så gott han kunde. Rafaels brev är över lag mycket väl strukturerade och genomtänkta. Han är analytisk och går på djupet, tar upp också svåra och känsliga saker. Jörns svar på ”servarna” är däremot inte alltid så skarpa. Svaren är mer flummiga. Rafael lyckas på ett fint sätt locka fram sidor av Jörn, vilka åtminstone för mig kändes nya.

Centrala teman är bland andra släktskap och biologiska band, mansrollen och i synnerhet den destruktiva manligheten, utanförskap. Rafael verkar känna sig som utbölingen lite överallt. Kanske han förbiser det, att vi alla ändå hela tiden är mer eller mindre utbölingar på olika sätt. Vi har alla många roller och just jag är knappast den enda som känner sig vara utanför.

I det nästsista brevparet (11 och 12) tar Rafael upp utmattningen, som han tycker oskäligt belastar hans generation. Här tycker jag Pappa-Jörn returnerar serven med stil. Det har blivit något av ett mantra att de unga är så belastade med allt möjligt och att de är helt utmattade. Är det faktiskt så? Om det är så, kan det måhända bero på egna val utöver press utifrån? Närvaro på sociala medier skall väl vara ett eget val liksom mångt och mycket annat envar sysslar med.

Det sista brevparet (13 och 14) behandlar den oundkomliga döden på ett mycket fint sätt. Det är rekommendabel läsning för envar, i synnerhet om man råkar uppleva någon sorts dödsångest – vilket vi alla väl gör ibland. Därför är det bra att komma ihåg den gamla klyschan om att livet är en direktsändning.

Måste ännu nämna bokens fina pärmbild. Ett mycket fint och intimt foto i närbild av Jörn. Bilden ger känslan av att Jörn är närvarande just här när jag läser boken.

[Leena Uusiniitty · Rating 4 out of 5]

Isän ja pojan kirjeitä, sivistyneitä, rehellisiä. Näitä olisi lukenut enemmänkin, kirja loppui kesken.