Lissu Lindvall, åtta år gammal från Tölö, Helsingfors skickas som ett av ca 70 000 krigsbarn till Sverige. Medan bombplanen flyger tätt över Helsingfors tvingas Lissu ensam iväg, med tåg och färja över Östersjön och ut på landsbygden utanför Kalmar i Småland. Där får hon bo på Rydlunda prästgård, med tant Ruth och prästen farbror Simon och deras dotter Maria-Greta. Till gården kommer också ett annat krigsbarn, Outi, som inte kan tala ett ord svenska och därför blir mobbad.
I det nya landet krävs anpassning och tacksamhet och som de flesta krigsbarns är Lissus liv präglat av rädsla och våld. Vågar ett sviket barn någonsin lita på andra? Hur klarar man sig annat än genom att bita ihop och vara duktig?
Mia Francks berättelse är präglad av hennes mors upplevelser som krigsbarn i Sverige och vissa av breven i boken är autentiska. Bombträdgården visar oss hur kriget kryper in i alla människorelationer, även mellan mödrar och barn. Boken skildrar också hur svårt det är att komma som flykting till ett nytt land, hur tryggt det än är, och hur längtan efter hemmet alltid består.
Sällsynt skarpt fångar Mia Franck barnets magiska blick, som både är klarsynt och ser det övernaturliga. För ett barn som ständigt tvingas vara på sin vakt är de vuxna groteska: kråkan som pickar i dem gör dem grymma och oberäkneliga.
Rösterna hemifrån tystnar inte. Finland och Sverige binds ihop av brev, av människoöden, av barns längtan: först hem till Finland, sedan hem till Sverige. Kontrasten mellan tryggheten i Sverige och bristen på allt i Finland är enorm. Kontakten är så oerhört skör: några artiga brev mellan främlingar. Här finns länders krig, familjers krig, kriget inom oss själva.
Finland i början av 40-talet och kriget rasar. Liselott, Lissu, sitter tillsammans med andra krigsbarn på ett tåg till Sverige och lämnar sin mamma, moster och brorkusin Lennu kvar i Finland. I Sverige finns säkerhet, trygghet och mat. Men också människor som inte vill visa sina rätta ansikten. Farbror Simon, Tant Ruth, Anna-Greta, Outi, Tok-Anton: alla med skiftande ansikten och mörka hemligheter. Men Liselott ser dem och de skrämmer henne.
Bomträdgården är en stark, poetisk och ganska hemsk krigsskildring ur ett barns perspektiv. Om de vuxnas fruktansvärda hemligheter, att växa upp, och att vara ärlig mot sig själv.
Mitä pelko saisi sinut tekemään, jos pommeja putoaisi pihaasi? Mia Franckin romaani Pommipuutarha (Teos & Förlaget 2018, suom. Laura Beck) tutkii pelkoa ja valhetta. En olisi tarttunut tähän ilman ystävän suositusta, myönnän. Toinen maailmansota ja sotalapsiteema eivät varsinaisesti aiheina herätä mielikuvaa tuoreudesta. Parikymmentä ensimmäistä sivua luettuanikin epäröin: mikä tässä on se juttu. Sitten tapahtuu irtoaminen realistisen historiallisen kertomuksen kehyksistä. Kerronta saa konkreettisesti uusia kasvoja. Franck lähestyy kirjassa sotalapsiteemaa omanlaisestaan kulmasta, siitä mitä asetelma mahdollistaa. Minäkertoja, kirjassa 8-vuotiaasta 13-vuotiaaksi kasvava Lissu, pitää asiat sisällään, koska ei halua puhua siitä mitä näkee. Se johtaa valheisiin. Enemmän kuin juonitarina, kyseessä on täsmällisyydessään armoton kuvaus Lissun elämästä Ruotsissa, johon hänet lähetetään sodan ajaksi, papin perheeseen. Lissun tajunnassa puhuu myös "veliserkku", jonka piti tulla hänen mukanaan Ruotsiin, ja sisällä nokkii kipeästi varis.
Kertojan havaintojen ja mielenliikkeiden yksityiskohdat piirtyvät romaanissa kirkkaina näkyviin. Jännitteillä on painopisteet, jotka johtavat kertomusta eteenpäin. Teos on tarkkakielisyydessään herpaantumaton. Saturaatiopisteen romaani välttää muuttumalla puolivälin jälkeen tunnelmaltaan vielä tiiviimmäksi, jopa lähelle kauhua. Pimeä julmuus muistuttaa Annika Idströmin Veljeni Sebastianista. Paljastuvat synkät salaisuudet ja pahat asiat tulevat lopulta päälle niin tiheästi, että se tuntuu fiktionkin maailmassa aavistuksen epäuskottavalta. Vaikka ei se tosielämässä yllättäisi. Ehkä kirjoilta odottaa aina enemmän hyvyyttä. Huh mikä teos, jää lopputuntemukseksi. Romaani on kuin pään läpi pyyhkivä vyöry, se rakentuu odottamattoman vaikuttavaksi kokonaisuudeksi. Miten paljon voi olla kannettavaa.
"Muistan millaista on seistä Suurkirkon rappusilla. Pimennysverhot. Muistot saavat käteni hikoamaan, sillä se tulee lähelle. Jokin sellainen, mitä uskallan tuskin ajatella, tulee aivan liian lähelle." (s. 227)
Pommipuutarha (suomeksi luettuna!) kertoo 8v Lissun matkasta Ruotsiin sotalapseksi. Matka venyy viideksi vuodeksi ja samalla Liselott kasvaa nuoreksi neidiksi. Liselottilla on erityinen taito nähdä ihmisten todelliset kasvot heidän "tavallisten" kasvojen takaa. Tämä tekee kirjasta varsinaisen jännitysnäytelmän. Kirjan alku oli mukaansatempaava. Mietin niitä kaikkia 70 000 sotalasta joita Ruotsiin lähetettiin. Sitten romaanin (tai minun) jännite jotenkin lopahti. En tiedä pidinkö vai en....
En välskriven och gripande berättelse om Lissu som åker till Sverige som krigsbarn och som så småningom inte längre vet om "hem" är det hon lämnade i Finland eller det som finns nu i Sverige. Franck skriver på ett medryckande sätt och jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Speciellt breven (som har äkta förlagor) ger boken så mycket mer tyngd.