What do you think?
Rate this book
Festens charmigaste tjej
My känner sig som en riktig loser. På jobbet i callcentret säljer hon inte ett enda abonnemang, och när hon går på fest blir hon alltid fullast. Är det såhär det är att vara vuxen?
En samling självbiografiska serier, tecknade i lätt och flyhänt stil, om att vara ung kvinna från seriegeniet My Palm.
En samling självbiografiska serier, tecknade i lätt och flyhänt stil, om att vara ung kvinna från seriegeniet My Palm.
150 pages, Paperback
First published January 1, 2018
31 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
October 27, 2018
Såg mycket fram emot denna efter att ha läst utdrag i Galago, men mina ganska höga förväntningar överträffades med råge! En väldigt vältecknad berättelse med personlig stil och skärpa, som både ingår i en större trend av samtidsserier och utforskar andra djup. Om relationer, självkänsla och vuxenblivande. Sex som ett måste att pricka av, engångsligg som är både skambelagda och självklara, mediokra och givande. Jobb som bryter ner en, stress över alla vägval, men också den där vänskapen som läker och helar. De längre relationerna som inte blir av - och som kanske inte måste bli det. Om att mejsla ut sitt eget liv, mitt i härvan av egna och andras förväntningar.
Read
August 28, 2022”Varför är det lättare för mig att göra saker som jag inte vill, än att göra saker jag vill?”
Från att vara arton och okysst för vi följa My Palm under sju svåra år av ångest, kassa jobb och kassa killar. Sämst på jobbet och fullast på festen. Det är ändå roligare än det låter i hennes seriebok Festens charmigaste tjej, och någonstans går det självbiografiska till att beskriva en generation och ett samhälle. Tydligast kanske det blir i mötet med terapeuten, eller är det psykologen, som helt missar vilken nedbrytande effekt det stressande call-center-jobbet har på huvudpersonen och istället, likt Freud, vill gräva i familjerelationerna och rollen som storasyster.
Huvudpersonens väg framåt är lätt att relatera till: hon tycker hon är sämst på allt, känner sig ensam och oälskad, samtidigt som hon inte vågar ta initiativ för att skaffa den efterlängtade kärlek, efterhand dricker och dansar hon till sig mod, hånglar, för ångest för att hon inte haft sex, super sig modig igen, har sex, skaffar jobb, tröttnar på jobb. I allt det här är det avsnittet ”Sämst på att sälja”, av arbetet, och jobbångesten, som utspelar sig på callcentret StarSat, som berör mig mest. Hon klarar inte av det uppskruvade tempot, hon är, så att säga, för mänsklig och känslig. Slänger inte på luren i örat på den skällande kunden trots att samtalet drar iväg till 40 minuter. Hon klarar inte av att övertala folk att köpa sånt de inte vill ha. Det som egentligen borde hedra henne är på arbetet en belastning.
”Tillfälliga jobb, tillfälliga boenden, tillfälliga relationer.”
– Palm sammanfattar med några få ord livet för en stor del av Sveriges unga. Inget fast jobb, svårt att få bostad, andrahandskontrakt och timanställningar. Här hade det kunnat vara en tröstlös cirkel, ett ekorrhjul men det finns en fast punkt i tillvaron. I många andra, äldre, böcker är det familjen eller hembygden. För festens charmigaste tjej är det bästa kompisen Judith, som i sitt obetalda och obetalbara lyssnande är långt större stöd än terapeuten (som ser antidepressiv medicin som det rimligaste alternativet).
Judith utgör ett kravlöst bollplank att skratta och fika med när världen, jobbet, killarna suger. Och deras relation får också huvudpersonen att fråga sig om man verkligen behöver ha en partner, och vem som bestämt det?
Festens charmigaste tjej, My Palm, Galago 2018
Från att vara arton och okysst för vi följa My Palm under sju svåra år av ångest, kassa jobb och kassa killar. Sämst på jobbet och fullast på festen. Det är ändå roligare än det låter i hennes seriebok Festens charmigaste tjej, och någonstans går det självbiografiska till att beskriva en generation och ett samhälle. Tydligast kanske det blir i mötet med terapeuten, eller är det psykologen, som helt missar vilken nedbrytande effekt det stressande call-center-jobbet har på huvudpersonen och istället, likt Freud, vill gräva i familjerelationerna och rollen som storasyster.
Huvudpersonens väg framåt är lätt att relatera till: hon tycker hon är sämst på allt, känner sig ensam och oälskad, samtidigt som hon inte vågar ta initiativ för att skaffa den efterlängtade kärlek, efterhand dricker och dansar hon till sig mod, hånglar, för ångest för att hon inte haft sex, super sig modig igen, har sex, skaffar jobb, tröttnar på jobb. I allt det här är det avsnittet ”Sämst på att sälja”, av arbetet, och jobbångesten, som utspelar sig på callcentret StarSat, som berör mig mest. Hon klarar inte av det uppskruvade tempot, hon är, så att säga, för mänsklig och känslig. Slänger inte på luren i örat på den skällande kunden trots att samtalet drar iväg till 40 minuter. Hon klarar inte av att övertala folk att köpa sånt de inte vill ha. Det som egentligen borde hedra henne är på arbetet en belastning.
”Tillfälliga jobb, tillfälliga boenden, tillfälliga relationer.”
– Palm sammanfattar med några få ord livet för en stor del av Sveriges unga. Inget fast jobb, svårt att få bostad, andrahandskontrakt och timanställningar. Här hade det kunnat vara en tröstlös cirkel, ett ekorrhjul men det finns en fast punkt i tillvaron. I många andra, äldre, böcker är det familjen eller hembygden. För festens charmigaste tjej är det bästa kompisen Judith, som i sitt obetalda och obetalbara lyssnande är långt större stöd än terapeuten (som ser antidepressiv medicin som det rimligaste alternativet).
Judith utgör ett kravlöst bollplank att skratta och fika med när världen, jobbet, killarna suger. Och deras relation får också huvudpersonen att fråga sig om man verkligen behöver ha en partner, och vem som bestämt det?
Festens charmigaste tjej, My Palm, Galago 2018
April 16, 2019
My Palm är ett bekant namn i Seriesverige sedan ett antal år. Jag känner igen hennes arbete från ett antal fanzin och från publiceringar i Galago. När det är dags för bokdebut sker det också på just Galago, vilket förpliktigar, och med en tematik som kommer göra liknelser med andra nyligen publicerade debutanter i seriebokform (Moa Romanova, Agnes Jakobsson och Ellen Greider) ofrånkomliga.
I baksidestexten utlovas en skildring av en ung kvinna "född med mobiltelefonen i hand" som tar sina första steg in i ett arbetsliv präglat av "New Public Management". Lovande, så klart, men inget av dessa löften infrias direkt.
Lockelsen att associera Palm med den senaste tidens skildringar av hur appar och internetdejting i allmänhet förändrat framför allt unga kvinnors sex- och relationsliv är så klart stark, och kan även förklara varför Palm bjöds in att medverka i SVT:s Kulturveckan för att delvis prata om det ämnet. Men huruvida Palm, född 1989, började sitt liv "med mobiltelefonen i hand" eller inte är ärligt talat ganska irrelevant för de relationer som skildras i boken. Det rör sig av allt att döma om klassiskt självbiografiska serier, och eftersom perioden som skildras är författarens (alter egos) tonår och tidiga tjugoår rör vi oss med andra ord i åren kring 2007-2010; åratal innan Tinder och de beteendemönster liknande appar har gett upphov till hade fått sitt genomslag eller ens uppfunnits. Det närmaste man kommer den "nya teknikens" påverkan på dejtinglivet är ett antal SMS som utväxlas på gamla hederliga knapptelefoner, vilket kanske hade känts radikalt och nytt att skildra runt år 2002. Med det inte sagt att det är ointressant eller dåligt - men nytt är det inte, och något att göra med appar och eventuell promiskuitet eller förändrade dejtingmönster därav har boken egentligen inte heller.
"New Public Management" (NPM) är ett annat populärt begrepp i debatten som förlaget gärna vill associera boken med. Också det förståeligt, men även detta visar sig vara tämligen irrelevant, då den enda väsentliga arbetsplatsskildring som finns i boken är huvudpersonens tid vid ett privat callcenter. New Public Management handlar alltså, som ordet public antyder, om styrning av arbeten i den offentliga sektorn, dit bokens vinstdrivande callcenter knappast kan räknas.
Så långt om baksidestexten, för vilken Palm själv knappast han hållas ansvarig. (Men man undrar vad förläggarna på Galago egentligen sysslar med.) Boken i sig, då? Teckningsstilen, inte helt olik Frida Ulvegrens, är egentligen inte min personliga favorit (det lite skissartade blyertsmässiga för tankarna till 90-talets Emma Hamberg), men gjorde sig ändå rätt bra i fanzinform. I boklängd funkar det dock lite sämre, tycker jag - men vilket slags teckningsstil man gillar är ju personligt.
Om Festens charmigaste tjej har en akilleshäl är det i stället det relativt tunna ämnesvalet. I korta drag: huvudpersonen är runt 20 och tycks komma från en genomsnittlig mellanskiktsfamilj i Stockholm. Hon ligger inte runt i gymnasiet, men börjar så småningom dricka och tar sina första stapplande steg in i ett gravt sexistiskt raggningsliv. Hon jobbar med diverse ströjobb, pluggar folkhögskolekurser och har en fin väninna med vilken hon uppnår en emotionell och nära kontakt som de stumma och puckade män hon stöter på inte kan mäta sig med. Hon drömmer om att resa eller att jobba med något kreativt.
Ungefär så är hela handlingen, på ytan, uppdelad i ett antal mindre episoder. Man kommer osökt att tänka på - visst var det Svante Weyler? - kommentaren om alla unga debutanter som skriver om att "jobba på ålderdomshem, vilja resa, drömma om att jobba med något kreativt". Det har helt enkelt gjorts förut, och inget i denna historia skiljer egentligen huvudpersonen från de tusentals andra unga svenskar med samma klassbakgrund som har närt eller när ungefär samma drömmar och som har liknande erfarenheter av tiden kring tjugo.
Efter de senaste årens serie- och romanskörd har man helt enkelt vant sig vid, blivit bortskämd med, en högre nivå (se t.ex. Daria Bogdańskas Wage Slaves). Att dialogen ofta är så klichéartad och överflödig (som de två vännerna; vad exakt är det man ska känna när en person på 20 intygar att det ska bli "fint" att träffa en kompis? Vad är det nya eller insiktsfulla i det?) hjälper inte heller. Ett running gag om en terapeut, eller var det en psykolog, hade kunnat lyfta, men gör det inte. Alldeles i slutet anas ett löfte om något som skulle ha kunnat göra denna serieroman till något som märker ut sig - en antydan om en betydligt mer radikal kritik av heterosexuell tvåsamhet än spaningen om att killar är svin (vilket är sant, men knappast nytt eller intressant i sig), men just där avslutar Palm boken.
Romanova och Jakobsson har satt ribban högt för debutanter i denna genre för tillfället, både estetiskt och i fråga om vilken nivå av analys och självinsikt man kan förvänta sig att få sig till mans. En uppväxtskildring om en alldeles vanlig, urban 20-åring med alldeles vanliga skitjobb och alldeles vanliga skitförhållanden hade absolut inte behövt vara ointressant, men då krävs det att insikterna och slutsatserna ligger något över en 20-årings. Greider är ett bra exempel på det.
Visst vore det kul att resa någonstans. Visst är det jobbigt med dumma snubbar. Visst är det svårt att veta vad man ska bli? Jo, visst. Men där sådana frågor skulle ha kunnat utgöra grunden för en granskning av strukturerna bakom dessa trivialiteter - könsroller, strukturer, klassamhället - väljer Palm i stället en rak skildring, som inte håller hela vägen fram.
En alldeles trevlig och oförarglig skildring som inte kostar på att läsa, och inte alls utan sina guldkorn - men Palm har en bit kvar innan hon på riktigt är redo att lämna fanzinvärlden.
I baksidestexten utlovas en skildring av en ung kvinna "född med mobiltelefonen i hand" som tar sina första steg in i ett arbetsliv präglat av "New Public Management". Lovande, så klart, men inget av dessa löften infrias direkt.
Lockelsen att associera Palm med den senaste tidens skildringar av hur appar och internetdejting i allmänhet förändrat framför allt unga kvinnors sex- och relationsliv är så klart stark, och kan även förklara varför Palm bjöds in att medverka i SVT:s Kulturveckan för att delvis prata om det ämnet. Men huruvida Palm, född 1989, började sitt liv "med mobiltelefonen i hand" eller inte är ärligt talat ganska irrelevant för de relationer som skildras i boken. Det rör sig av allt att döma om klassiskt självbiografiska serier, och eftersom perioden som skildras är författarens (alter egos) tonår och tidiga tjugoår rör vi oss med andra ord i åren kring 2007-2010; åratal innan Tinder och de beteendemönster liknande appar har gett upphov till hade fått sitt genomslag eller ens uppfunnits. Det närmaste man kommer den "nya teknikens" påverkan på dejtinglivet är ett antal SMS som utväxlas på gamla hederliga knapptelefoner, vilket kanske hade känts radikalt och nytt att skildra runt år 2002. Med det inte sagt att det är ointressant eller dåligt - men nytt är det inte, och något att göra med appar och eventuell promiskuitet eller förändrade dejtingmönster därav har boken egentligen inte heller.
"New Public Management" (NPM) är ett annat populärt begrepp i debatten som förlaget gärna vill associera boken med. Också det förståeligt, men även detta visar sig vara tämligen irrelevant, då den enda väsentliga arbetsplatsskildring som finns i boken är huvudpersonens tid vid ett privat callcenter. New Public Management handlar alltså, som ordet public antyder, om styrning av arbeten i den offentliga sektorn, dit bokens vinstdrivande callcenter knappast kan räknas.
Så långt om baksidestexten, för vilken Palm själv knappast han hållas ansvarig. (Men man undrar vad förläggarna på Galago egentligen sysslar med.) Boken i sig, då? Teckningsstilen, inte helt olik Frida Ulvegrens, är egentligen inte min personliga favorit (det lite skissartade blyertsmässiga för tankarna till 90-talets Emma Hamberg), men gjorde sig ändå rätt bra i fanzinform. I boklängd funkar det dock lite sämre, tycker jag - men vilket slags teckningsstil man gillar är ju personligt.
Om Festens charmigaste tjej har en akilleshäl är det i stället det relativt tunna ämnesvalet. I korta drag: huvudpersonen är runt 20 och tycks komma från en genomsnittlig mellanskiktsfamilj i Stockholm. Hon ligger inte runt i gymnasiet, men börjar så småningom dricka och tar sina första stapplande steg in i ett gravt sexistiskt raggningsliv. Hon jobbar med diverse ströjobb, pluggar folkhögskolekurser och har en fin väninna med vilken hon uppnår en emotionell och nära kontakt som de stumma och puckade män hon stöter på inte kan mäta sig med. Hon drömmer om att resa eller att jobba med något kreativt.
Ungefär så är hela handlingen, på ytan, uppdelad i ett antal mindre episoder. Man kommer osökt att tänka på - visst var det Svante Weyler? - kommentaren om alla unga debutanter som skriver om att "jobba på ålderdomshem, vilja resa, drömma om att jobba med något kreativt". Det har helt enkelt gjorts förut, och inget i denna historia skiljer egentligen huvudpersonen från de tusentals andra unga svenskar med samma klassbakgrund som har närt eller när ungefär samma drömmar och som har liknande erfarenheter av tiden kring tjugo.
Efter de senaste årens serie- och romanskörd har man helt enkelt vant sig vid, blivit bortskämd med, en högre nivå (se t.ex. Daria Bogdańskas Wage Slaves). Att dialogen ofta är så klichéartad och överflödig (som de två vännerna; vad exakt är det man ska känna när en person på 20 intygar att det ska bli "fint" att träffa en kompis? Vad är det nya eller insiktsfulla i det?) hjälper inte heller. Ett running gag om en terapeut, eller var det en psykolog, hade kunnat lyfta, men gör det inte. Alldeles i slutet anas ett löfte om något som skulle ha kunnat göra denna serieroman till något som märker ut sig - en antydan om en betydligt mer radikal kritik av heterosexuell tvåsamhet än spaningen om att killar är svin (vilket är sant, men knappast nytt eller intressant i sig), men just där avslutar Palm boken.
Romanova och Jakobsson har satt ribban högt för debutanter i denna genre för tillfället, både estetiskt och i fråga om vilken nivå av analys och självinsikt man kan förvänta sig att få sig till mans. En uppväxtskildring om en alldeles vanlig, urban 20-åring med alldeles vanliga skitjobb och alldeles vanliga skitförhållanden hade absolut inte behövt vara ointressant, men då krävs det att insikterna och slutsatserna ligger något över en 20-årings. Greider är ett bra exempel på det.
Visst vore det kul att resa någonstans. Visst är det jobbigt med dumma snubbar. Visst är det svårt att veta vad man ska bli? Jo, visst. Men där sådana frågor skulle ha kunnat utgöra grunden för en granskning av strukturerna bakom dessa trivialiteter - könsroller, strukturer, klassamhället - väljer Palm i stället en rak skildring, som inte håller hela vägen fram.
En alldeles trevlig och oförarglig skildring som inte kostar på att läsa, och inte alls utan sina guldkorn - men Palm har en bit kvar innan hon på riktigt är redo att lämna fanzinvärlden.
March 24, 2024
Känns väldigt comphet?
February 28, 2019
Så fint om vänskap! Tänkte mycket på Sofia när jag läste den <3
January 17, 2024
Gillade typ nästan allt med denna
October 6, 2019
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2019/10/0...
February 7, 2020
Väldigt bra och smärtsamt berättat om den långa vägen till att lära sig stå upp för sig själv och tro på sina känslor.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews