Simson är en ursinnigt stark man med långt tovigt hår som härjar på det kanaaneiska slättlandet i dåtidens Palestina. Vi känner honom som den tragiske hjälten från Bibeln: han som dödade ett lejon med bara händerna, hamnade i fiendehänder tack vare Delila och som hämnd rev ned Dagontemplet över sig och sina motståndare.
I Lina Sjöbergs Simson får vi följa en vilsen ung man som hemsöks av ett raseri han inte kan kontrollera och som därför ständigt blir missförstådd och fruktad.
Lina Sjöberg berättar hans historia genom alla dem som möter honom – vänner såväl som fiender. Fram träder en människa med vad vi idag skulle kalla en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kämpar för att få ihop sitt liv.
Jag hade höga förväntningar, de uppfylldes inte. För många karaktärer och för många ord som var en del av berättelsen, men lämnade mig som läsare frustrerad över att jag inte förstod dem. Upptäckte ordlistan när jag läst ut boken, vilket var synd. Uppskattade dock Simsons del i berättelsen.
Sånt här är jag ju lite svag för. Inte just bibliska historier (eller jo, kanske lite?), men kreativa återberättelser av historiska myter. Och Sjöberg gör det bra. Jag gillar hennes ton, hennes val av berättare (och att hon väljer flera röster) och att hon håller sig tillräckligt kort för att jag inte ska tröttna på historien. Visst, det blir lite väl understrykande av "tänk om han bara hade en NPF-diagnos?" - och kanske (jag är inte expert där) tilldelar författaren Simson lite väl stereotypa drag...? För mig fungerar det dock, och är faktiskt rätt elegant (och respektfullt!) på sina ställen. Jag har inte läst bibeln så jag kan inte jämföra (vilket ju inte är poängen med den här typen av kreationer), men jag gillar verkligen Regina Spectors "Samson"-låt. Och nu också denna bok.