Darling River : Doloresvariationer

by Sara Stridsberg

Darling River är en både ömsint och sorgsen vidarediktning av Vladimir Nabokovs roman om en äldre mans begär efter en tolvårig flicka. I fyra speglar skymtar Lolitas värld som den ter sig utanför romanen: Dolores Haze färdas genom femtiotalets Amerika mot barnsängsdödens och drömmens Alaska; Lo är på resa med sin far i en Buick genom ett öde brinnande landskap och möter sina älskare vid Darling River; en vetenskapsman i Paris försöker förtvivlat få en tillfångatagen aphona att teckna sin burtillvaro; en kvinna som lämnat allt utom en kamera och ett par snövita resväskor lever i utkanten av de förbjudna zonerna, i Svarta Havets slitna turistmiljöer.

Darling River är ett antal våldsamma variationer över det manliga begärets groteska lilla skugga; den fallna Lolita, den åldrande, den födande, den döda, demonbarnet vars bubbelgumsbubblor förstör allting omkring sig. I Darling River har flickorna jord i munnen, men de talar ändå.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Feminism, Novels, Sweden, Contemporary, Womens

326 pages, Paperback

First published January 1, 2010

About the author

Sara Stridsberg is a Swedish author and translator. Her first fiction novel, Happy Sally, was about Sally Bauer, the first Scandinavian to swim the English Channel.

In 2007, she was awarded the Nordic Council's Literature Prize for her novel Drömfakulteten (The Dream Faculty), which is her second novel and a fictitious story about Valerie Solanas, who wrote the SCUM manifesto, which Stridsberg has translated into Swedish.

Reviews

[Tobias Eriksson · Rating 5 out of 5]

Ingen skriver som Stridsberg!

[Sigrid · Rating 5 out of 5]

fik lidt kvalme men fuck, smuk

[Em · Rating 3 out of 5]

This was beautiful and fascinating to read but I was uncomfortable the entire time so no matter how good the book was I can't give it any more than three stars without feeling a little sick about it

[Alva Billberg · Rating 5 out of 5]

Få böcker har fått mig att må så dåligt som denna fick men sättet hon skriver på golvade mig. Handlingen är bottenlöst mörk men bitvis typ det finaste jag läst. Är så kluven att jag inte kan välja mellan 1 eller 5 stjärnor pga vill inte rekommendera till någon.......

[Nina · Rating 3 out of 5]

Ingen sommar utan Stridsberg! Som vanligt suggestivt och drömskt, men denna gång lite väl märkligt för min smak.

[Josefin]

I stunder fruktansvärt melodramatiskt. Men det resonerar tyvärr mycket med mig. Det var inte för inte som jag var ägare av bloggen merdeppmindrepepp.tumblr.com i högstadiet.

[Winbladerskan · Rating 3 out of 5]

Var ofta förvirrad över vad jag läste, språket var utsökt & uppskattade det äckliga en del, men kände mig ganska vilsen i handlingen. tyckte att Lolita-temat kanske inte var 100% självklart alltid heller & inte superimpad av hur vikt & tjocka kroppar beskrevs.
Men det var någonting i romanen som grep tag & stannade i mig.

Värt en läsning om man uppskattar ett feberlikt, drömskt språk med tvetydlig handling som är genomsyrad av kroppar, besatthet & sex!

[Anneli · Rating 3 out of 5]

While Stridsberg's prose is brilliant as usual, I feel this book lacks some of the crisp clarity and coherence that I found in Drömfakulteten. The ending felt a bit hurried, and I'm not entirely convinced that she made the most out of the Lolita theme. That being said, this is one of Sweden's most progressive and talented authors, and Darling River definitely was an enchanting read.

[tea · Rating 3 out of 5]

3.5? || Ja, Sara Stridsberg är ju lite för smart (för mig) kanske. Det är rörigt men det finns någon struktur som inte är så tydlig för mig. Sedan är boken också ganska äcklig och jobbig. Samtidigt finns det viktiga teman som man nog kan diskutera ganska mycket. Det händer mycket på en sida, och jag tror att det finns mycket mellan raderna.

Trots problemen med den röriga handlingen finns det något som drar in en i storyn och får en att läsa den på tre dagar. Jag tror att det är en kombination av fragmentariska berättelser från karaktärernas liv och det otroliga språket. Det är otroligt målande och fyllt med väl valda ord. Jag ser saker framför mig som jag aldrig annars läser om.

Det är andra boken jag läser av Stridsberg och troligen inte sista.

[Anna-Karin · Rating 2 out of 5]

Stridsbergs språk är en njutning, men igen en gång får jag säga att själva handlingen inte är för mig. Den här gången förstod jag knappt vad boken handlade om. Det fanns på sätt och vis fyra olika handlingar, den ena mer obegriplig än den andra. Den story som förekom mest i boken var dessutom rent ut sagt äcklig. Jag köpte flera böcker av Stridsberg samtidigt och jag hoppas innerligt att jag har bara en kvar att läsa. Detta är litteratur som inte ger mig något annat än njutningen av god svenska.

[Line · Rating 4 out of 5]

Otroligt språk, drömskt, febrigt, upp-och-ner, ut-och-in. Också otroligt äcklig på bästa möjliga sätt. Gillade verkligen leken med tematiken; kropp, sex, begär, besatthet, utsatthet.

Hade kanske fått ut mer av delarna som alluderar på Lolita om jag faktiskt hade läst den, men det har jag inte.

[Noah Skogberg Nord · Rating 4 out of 5]

Oj, vilken svår bok att recensera? Vad läste jag precis? Som en feberdröm. Otroligt mycket KROPP. Ganska äcklig. Otroligt språk.

[Frank Hestvik · Rating 4 out of 5]

Written as a kind of parallel piece to Lolita (tho I knew about this connection beforehand, it is so heavily alluded to it should be obvious even to someone as boorish as me). It's beautiful and powerful.

There's several stories being told, all metaphorical af. There's the young child Lo (Dolores) - the Lolita - sleeping with a steady and anonymous stream of older men (who she refers to as 'her brothers') by the riverbank. She lives alone with her largely silent father (a mere "figure" in the book, not a character) - her mother having left or disappeared when she was young - who watches over her and even oversees her in the mud by the river (implying, at least in my mind, that he is also pimping her out, despite his great care for her; for where do these men magically come from?). She contracts some strange and unique disease which makes her virtually blind and ravages her body. (Lo is also shown as a middle-aged woman, now permanently bedridden from her disease, cared for by her father, and yet still arrested as a child.) Then there is the story of Dolores, told separately from Lo - Lolita as the "young woman" at the end of Nabokov's book. She is pregnant, on her way to Alaska with an older war veteran with "icy blue eyes," a car ride that seem to stretch into infinity (and refers back to the child Lo's nightly car rides with her dad). There is "the mother," some unnamed ghost of a woman drifting across borders and geography without named intent, purpose, or destination, keeping to herself and taking photographs. She mirrors Lo's father in also being a "figure," as opposed to a character.

Finally there is the ape... The story of the scientist and the ape of Jardin des Plantes. This is in my mind the clearest and most weighty story, the most fleshed out one; it is fantastically dark and darkly fantastic. (Which kind of make the other narratives seem a bit pale and simple, like shadowplay. Actually, the paleness of the other stories brings this down to 3.5 stars.) This relationship, between the scientist (the Male) and his caged ape (his Subject), as told from the scientist's point of view - I cannot do it justice with a description, it needs to be felt, it is visceral...

The language: the constantly repeated allusions to, or imagery of, clouds, butterflies, fate, etc. was maybe a bit on the repetitive side (for me). That's really the only lame criticism I could give. Also I read it in the original Swedish, which isn't a language I grew up with, and so I don't have the same feel for it.

[Stormen · Rating 2 out of 5]

Det tog lång tid för mig att läsa den här boken. Jag la den ifrån mig flera gånger, i tron om att det var äcklet som påverkade mig. Att slemmet, varet och dyn var en påminnelse om känslan av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter (vilkens berättelse är just en om dyn. Densamma dy som jag gick bort mig i när jag läste Kandre), en bok jag lagt ner och pausat för tillfället. Men det var först efter, och det är nu långt efteråt, som jag förstod.

Av en händelse, och när händelsen väl hade skett, mindes jag att jag redan visste, så fick jag veta att Darling River var en omskrivning av Nabokovs Lolita. Ah! Där har vi det, tänkte jag. Mitt ogillande var just en dold avsmak. Jag har läst Lolita, jag var ung och förstod nog inte (allvaret). Jag vet att jag uppskattade språket och skulle ha fortsatt göra det om jag inte avsa mig allt intresse. Nåväl, det intresset - är fullkomligt oupplösligt förbundet med min tanke om att jag inte orkar läsa berättelser om män. Och för mig, även om Darling D är vår huvudperson, så handlar romanen om män. Den handlar om hur kvinnor löses upp och blir sina inre kroppsvätskor som läcker på utsidan, därför att de måste förhålla sig till dessa män. Den lera som kvinnorna formas utefter.

Det blir lätt så, när en roman endast cirkulerar kring en kvinna och hur hon tvingas förhålla sig till makten, patriarkatet. Hur ensam hon är. Och det är en historia som jag så ofta tappar intresse för.
Ja, kanske tar jag i, och visst är Stridsbergs språk alltid en resa - men den här gången tog den mig ingenstans.

[Maria Bodin · Rating 3 out of 5]

Läsningen av Darling River var för mig som när jag förade med min popparkompis och satt sysslolöst stirrande i hens stökiga rum medan hen sminkade sig. Här spetsklänning på golvet, vissna rosor, en dunk överjäst vin, tobak i sängen, kroppsglitter, spegel, paljettbehå... Börjar om. Spetsklänning, rosor, vin, tobak, glitter...

Flickrumsestetiken tolererar jag, den var lyckat äcklig, men boken kändes repetitiv och lite övertydlig. Det jag tyckte bäst om var parallellhandlingen om vetenskapsmannen som lär en apa teckna. Han går där och är ful och stel och tänker på att knulla sin apa när han ligger med en prostituerad och tycker att fittan ser ut som kassler. Hans tafatthet är uppfriskande i en fiktiv värld där till och med en kirurg som ställer diagnos pratar på det här svävande sättet:

"Det är inte möjligt att plocka ut den här svulsten. [...] Hon måste leva med den här defekten som vi lever med våra kroppar så som de kommit till oss. Vi måste försonas med dessa mjuka, känsliga maskiner. Jag tänker på bilden av ett nöjesfält i rörelse och en kyrkogård utan besökare. Livet och döden. Stillheten inne i människan" och så vidare.

[Elin Hallberg · Rating 5 out of 5]

Som att minnas Lolita i en feberdröm. Fragment av berättelser och livsöden som vävs samman och framkallar så många känslor hos mig som läsare. Nabokovs Lolita är min absoluta favoritroman. Stridsberg lyckas i Darling River ta teman och motiv från Lolita och belysa dem ur andra vinklar, vrida och vända för att få upp det hemska och motbjudande till ytan.
Stridsberg använder ett otroligt vackert språk som lyckas äckla och beröra på samma gång.

[Heidi Höglund · Rating 4 out of 5]

Så mörk. Så suggestiv. Och samtidigt så vackert skriven. Hur går det ihop? Svar: Sara Stridsberg.

” - Vet du vad predestinerad betyder?
[...]
- Använder du ord som du inte förstår när du tänker på dig själv?
- Alltså det är till ett korsord.
[...]
- Okej jag chansar på flicka. Eller kvinna. Sex bokstäver.”

[Jenny · Rating 4 out of 5]

http://wp.me/pYiDX-bC - review on my blog

[wilma · Rating 3 out of 5]

Hade önskat mer handling även om språket, som väntat, var briljant. Kändes som en något sämre version av Drömfakulteten

[Disa Lagerqvist · Rating 3 out of 5]

3.5

[Isabella · Rating 2 out of 5]

Jag ville verkligen gilla den här boken, Sara Stridsbergs språk är så fantastiskt vackert och förföriskt, men det är nog tyvärr en av de få positiva aspekterna jag kan peka på.

Av de fyra berättelserna kände jag att man aldrig kom någon karaktär riktigt nära, alla manliga karaktärer var av samma typ: översexuella sadister. Medan alla kvinnliga karaktärer också var av samma typ: inåtvända offer för dessa mäns våld. De hade alla samma filosofiska ådra och alla tänkte, resonerade och kände på i princip samma sätt. Vilket jag förstår är en del av historien, det är parallella berättelser om mäns våld mot kvinnor. Men problemet uppstår också i karaktärernas likhet med varandra.

Mäns våld mot kvinnor (och djur för det förekommer också i den här romanen) blir ett individualistiskt problem. Alla män som begår våld är i den här romanen våldsamma sadister. Istället för att bli den roman jag tror Stridsberg ville skriva, det vill säga en roman om hur mäns våld mot de som är svagare och i beroendeställning är systematiskt, blir det istället en roman om hur ett fåtal rötägg som alla delar samma personlighet är de som begår övergreppen. Och jag kan såklart inte veta helt säkert att detta var hennes intention, men det finns ju uppenbart en anledning till varför hon har valt att skriva om fyra parallella berättelser istället för att fokusera på en person.

Den berättelse jag gillade mest var den som handlade om apan och vetenskapsmannen, just för att den till en början kändes grundad i verkligheten och grundad i ett verkligt moraliskt dilemma. Vi vet att många djur far illa av experiment och som samhälle har vi en plikt att ifrågasätta nödvändigheten och etiken i dessa praktiker. Men i Stridsbergs tappning blir experimentet återigen ett individuellt fall, berättelsen handlar inte om ett systemfel som tillåter, och i vissa fall till och med uppmuntrar, den här typen av behandling av djur, utan det blir ännu en historia om EN dålig individ som behandlar ett individuellt djur illa. I "Darling River" liknas också labbdjurs utsatthet vid flickor och kvinnors utsatthet. Vilket jag förstår är en vanlig feministisk åsikt, man anser att män våldför sig på naturen och i förlängningen djur, eftersom naturen är "kvinnlig". Problemet är att jag, och massa andra med mig, tycker att den här liknelsen ger en dålig eftersmak. Att skydda barn, kvinnor och djur är viktigt, men för att kunna göra det måste vi förstå att deras utsatthet är olika från varandra och när de ska skyddas måste de göra det enligt sina egna villkor och exakt vari deras utsatthet ligger. Att jämföra den skyddslösa traffickade flickan vid burapan som blir bestraffad om den inte ritar är att göra dem båda en otjänst. Och romanen lider av denna otjänsten, flickorna och kvinnorna kan berätta sina egna berättelser, apan förblir ett mysterium eftersom vi aldrig får se dennes inre liv utan bara får det berättat och tolkat för oss genom vetenskapsmannen. Det blir ironiskt med tanken på kopplingarna till Nabokovs "Lolita", i den romanen får vi heller aldrig veta Dolores tankar och känslor, men till skillnad från Nabokov ger Stridsberg aldrig oss anledning att lita på sanningshalten i det som vetenskapsmannen berättar om apan. För allt läsaren vet kan hans tolkningar av skeendet vara totalt korrekta och vad är då anledningen med den här boken som ska ge offret en röst?

Och på tal om Dolores från Lolita, det faktum att den här boken skulle berätta hennes historia var en stor del av dess dragningskraft, men Dolores så som Stridsberg porträtterar henne är den här omöjligt tama och tråkiga beskrivningen om man jämför med den Dolores som fanns i Nabokovs roman. Nabokovs Dolores var stundvis tjurig, kaxig, svår att ha att göra med. Det är delvis vad som gör "Lolita" så svår att läsa, Humberts tolkningar av hennes rättfärdiga vrede och ilska som "Kärleksgnabb" är jobbigt men en viktig del av historien. Stridsberg ignorerar den här aspekten av karaktären för att kunna porträttera ett offer som kanske känns lättare att gilla men som i slutändan bara känns platt och tråkig. Dolores blir en flicka med PTSD, problemet är att flickor med PTSD är också människor som har sina egna liv, tankar och förhoppningar, men om man läser "Darling River" skulle man aldrig kunna veta det.

Jag ogillar även stora delar av bokens symbolik, man blir skriven på näsan lite för ofta och i slutet blir sjukdom en stor symbol för hur alla kvinnorna är instängda och frustrerade. Deras begränsning i livet ger upphov till dessa sjukdomar och deras sjukdomar symboliserar även begränsning. Och som en sjuk person som lider av många av de symptom som Dolores i romanen har (den andra Dolores, inte Stridsbergs version av Nabokovs Dolores) vill jag bara säga att det känns lite respektlöst att använda mitt och tusen andras faktiska lidande som en symbol för offerskap i den här misäronanistiska romanen. Det är också intressant med tanke på att jag samtidigt läser Susan Sontags essä om sjukdom som metafor och där beskrivs just det respektlösa och ovetenskapliga i att beskriva cancer (som den ena kvinnliga karaktären har) som ett kroppsligt uttryck för frustration och ilska. Och det kanske är något som Stridsberg borde fundera på för framtiden.

I slutet vill jag också bara säga hur trött jag är på att läsa om manliga sadister, samt hur tröttsamt jag tyckte det var att kvinnor och flickor i den här romanen konstant refererade till vuxna män som "barn". Det är klichéer som inte kan gå ur tiden snabbt nog.

[Lea Persson · Rating 5 out of 5]

LÅT MIG ANDAS. Oj, oj, oj. En svindlande, brutal och stormig resa mellan fyra speglar. Så mycket symboler och så mycket tankar. Låt mig andas!! Boken sveptes en kväll, i ett andetag. Som att se vattenytan men aldrig nå fram till andetaget, trots upprepade simtag!! Kommer nog aldrig riktigt att förstå den helt, men det är nog meningen tror jag. Eller nu säger jag att det är meningen. Så får det vara. Så mycket att bära! Hur ska detta gå. Tungt. Tack!

[babadyke · Rating 1 out of 5]

people will say "what if the monkey that learned to draw and drew the bars of its cage that Nabokov mentioned as an inspiration for writing Lolita once was a WOMAN monkey who was OPRESSED by a scientist MAN like ALL WOMBYN" and write a novel about that before trying to engage with the topic of CSA and Dolores as a character in any meaningful way whatsoever

[Matilda Sjöberg · Rating 4 out of 5]

Fruktansvärt mörk och makaber. Men jag älskar den!
Inte alltid helt tydlig vad som händer och lämnar mycket upp till fantasin att tolka in situationer.

[Jonatan Westerlind · Rating 3 out of 5]

Boken är drömsk och suggestiv, men de parallella handlingarna är väldigt svåra att hänga med i. Språket är helt fantastiskt!

[Elin Öhman · Rating 3 out of 5]

Saras take på Lolita: dvs mörk, provokativ och gnistrande vacker. 3.5 i betyg.

[Elias Bränneby]

Läsvärd! Vill tillägga att Drömfakulteten är 5/5 och Kärlekens Antarktis är 4/5. Så denna är typ 3/5 men vill inte sänka genomsnitts-betyget hehe.

[Lovis · Rating 2 out of 5]

Vackert språk och emellanåt väldigt vacker, äcklig och fångande. Men i det stora hela var den alldeles för kryptiskt för mig. Tycker fyra olika speglar blev för mycket, hade nog föredragit att gå på djupet på kanske en av dem.

[Ruben · Rating 4 out of 5]

Stridsbergskt

[Tora · Rating 4 out of 5]

Behagligt obehaglig bok som man dras in i pga spänningen och det vackra språket och miljöerna som Stridsberg målar upp. Gillade. Gillade slutet. Men om man jämför med hennes andra verk är nog detta en av de som hamnar längre ner på listan i min Stridsberg-rangordning