Hej vad det går! Det slaskas och flåsas i denna bok om att möta den stora passionen när man är snart 60. Nina Lekander använder som vanligt sig själv som utgångspunkt för texter om livet. Det är fläckvis skojigt, men inte särskilt allmängiltigt.
Jag hade antagligen aldrig läst ut den om det inte var till en skoluppgift. Trots att den var kort tog det lång tid att ta mig igenom den, både språket och innehållet störde mig för mycket för att sträckläsa.
En mycket märklig bok! För mycket utstuderad revolt, ordvitsar och "name dropping". Att boken hamnade bland DN-kritikernas förslag var överraskande i sig. Det är en mer förvånande efter att ha läst boken. Texten snuddar vid så många intressanta ämnen men hanterar allt räddhågset eller nästan nonchalant.