Yllet

by Lars Gustafsson

Handlingen i denna kärleksroman är förlagd till en västmanländsk ort och tiden är 1969. Huvudpersonen är en f.d. lovande matematiker som numer arbetar som centralskolelärare. Han lider av den systematiska åderlåtningen av fysiska och andliga resurser men lever upp när ett matematikgeni dyker upp i en av hans klasser.

Genres: Swedish Literature, Novels

220 pages, Mass Market Paperback

First published January 1, 1973

About the author

Lars Gustafsson was a Swedish poet, novelist and scholar. He completed his secondary education at the Västerås gymnasium and continued to Uppsala University; he received his Licentiate degree in 1960 and was awarded his Ph.D. in Theoretical Philosophy in 1978. He lived in Austin, Texas until 2003, and has recently returned to Sweden. From 1983 he served as a professor at the University of Texas at Austin, where he taught Philosophy and Creative Writing, until May 2006, when he retired. In 1981 Gustafsson converted to Judaism.

Reviews

[Pedro · Rating 4 out of 5]

Lars Herding ha muerto, atropellado por un camión en Tunnenberg; eso sabemos en las primeras páginas de la novela a través de un primer narrador que recibe la visita de un familiar. Y así nos adentramos, en la página 32 a la narración del propio Herding (Gustaffson, al igual que en Muerte de un apicultor, hace un rodeo antes de llegar a la historia central).
Lars Herding ha planificado y postergado su propio suicidio sabemos de su boca en las primeras páginas de su narración, agobiado por una vida estéril, en medio de un país en el que la estandarización y el progreso van borrando el mundo tal como lo conoció, que son parte de él; y que menosprecia el genio y el talento. Hasta que descubre a un alumno de una familia humilde y decadente con un talento natural para la matemática, y a través de él, una posibilidad de redención.
La muy buena narrativa de Gustaffson hace que esta historia sea atractiva y serena, aún con sus múltiples descripciones de lugares del norte de Suecia que no conozco; y aprovecha para hacer sus primeras críticas a la mediocridad surgida por las reformas de la Socialdemocracia sueca durante la Postguerra. Un libro muy interesante y grato.

[molly hirschfeldt]

VI BÖRJAR OM IGEN. VI GER OSS INTE

[Eva · Rating 3 out of 5]

Hmm, inte lika bra som första boken i serien om 'Sprickorna i muren' (Herr Gustafsson själv, 1972). Även om det finns mycket som jag tycker om. Så det är en stark 3:a. Här är Gustafsson ram-berättelsen, han får veta att en bekant i hemtrakten Västmanland, dött påkörd av en buss. Varpå Gustafsson vill berätta hans historia. "Det finns en historia bakom. Den handlar, kan man säga, om ett tillstånd där visserligen väldigt mycket är lögn, men inte allting. Det finns sprickor i betongen".

Matteläraren Lars Herdin, född 17 maj 1936 (alltså ett alter ego med samma födelsedag och förnamn som Gustafsson), suckar uppgivet över den nya läroplanen (Lgr69) som tar mer fasta på kollektivet av barn (lika för alla) än de enskilda begåvningarna. Han har ju en mattebegåvning i sin klass. Lars Carlsson (notera förnamnet). Hur ska han vägleda geniet, när skolan inte vill understödja det. Gratis privatlektioner? Men det leder bara till elände...

Hela boken bygger väldigt mycket på hågkomsten av dofter/lukter, som trädoften i de gamla husen, betongen i de nya, och främst av allt vått ylle, såväl av svett som av regn och smältande snö. Tidskänslan från 1969-70 är stark, den tinnerdoftande, alkoholmättade, oron över att Folkhemmet tycks kväva sina invånare med tjocka lager våt ylle. Alla vill bli omhändertagna. Det egna initiativet dunstar bort. Hur välja styrmedel? Åt vilket håll? Lars Herdin vill ta livet av sig. Bussen gör slutligen jobbet.

Boken brottas även med känslor av kärlekslöshet, och misstro inför kärlekens natur, precis som första boken. Här blir boken nattstånden. För Herdin avslutar sin sexuellt frigjorda relation med sin jämlika självständiga 'väninna', språklärare, och förför i stället en skolflicka. Där gick det väldigt snett, men är symptomatiskt för 1960-talets sexuella frigjordhet på mannens villkor. Flickan Claire är dessutom det unga mattegeniets flickvän (fd). Kan man röra till det för sig mer än så ... ?

Detta drar ner betyget, liksom en viss ryckig rörighet, i kompositionen. Det känns som om Gustafsson hellre skrev mycket och ofta, än genomtänkt. Visserligen får jag tänka själv, vilket inte är fel, men för att få fyra stjärnor måste det vara en bok jag kan vilja läsa om.

[Pontus Ridderstedt · Rating 4 out of 5]

En författare som man ganska ofta stöter på i svensk litteraturhistoria (och numera också kul notisförfattare i Expressens kultursida apropå kul perspektiv om det stora landet i väst), men som nästan aldrig låter intressant på något som helst vis, när man hör om epiteten på hans böcker. Experimentell, lärdomsgigant (fast ofta med otroligt många faktafel), samt alltid i första opinionsledet för den ledande modeåsikten, är epitet som står i litteraturhistorien och sådana beskrivningar som gjort honom mindre intressant för undertecknad..
Ett undantag i hans produktion, som alltid påpekas i historieböckerna, är dock boken Yllet från 1971, som ska vara något väldigt lättillgängligt, ge en karaktäristisk och litterär lysande bild av det sena 60-talet. Detta lockade mig att läsa denna bok om en lärare, hans matematiska underbarn till elev samt dennes flickvän i en västmanländsk skola.
Helt rak är ju inte boken, det är perspektivbyten, fragmentarisk och diverse fördjupningar i den sörländska lokalgeografin. Just detta känns kännetecknande för den här generationen med Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som kan vara något jag har lite svårt för. Men den här har mer småstadskänsla och mindre magisk realsim vilket boken vinner väldigt mycket på. Det finns förstås mer lyckade svensk magisk realism, speciellt då Juloratoriet av Göran Tunström, men Yllet har en riktigt ”fucking-åmålfaktor”, med kvävande småstadsmentalitet och innestängda drömmar, som stämmer mycket med bokens budskap.
Huvudpersonen, ett sympatisk lärare vid namn Lars Herdin, är verkligen urtypen för en duktig lärare och idéerna om skolan här var minst lika aktuella vid 80- och 90-talet då jag gick i skolan. Frustration och ensamheten är stark i boken som verkligen griper på många plan. Att boken är väldigt intelligent i skolfrågorna på ett 40-årsperpektiv gör den knappast mindre läsvärd och lukten av skolan får en nästan att tvätta händerna när man läst boken.

[Jonas Wiklund · Rating 4 out of 5]

Jag läste denna under tiden jag drog fötterna efter mig och hade svårt att få ihop min avhandling i just matematik, vilket säkerligen gjorde den kvävande känslan i boken än värre. Huvudpersonen är för övrigt en bekant till en av mina gamla lärare.

[Erik Sundblom · Rating 4 out of 5]

Rolig, mustig och levande samhällsskildring. Författaren Lars och romanprotagonist-magistern Lars skriver fint och flyhänt om svenskt samhällssystem och svenska samhällsvarelser kring 1970, med lagom diffusa spetsigheter och med genuina (men också antydda, förbiilande och oordnade) skarpladdade frågeställningar som står som spön i backen.

Jag ser att somliga tydligen nöjer sig med att se boken som en bitande uppgörelse med socialdemokrati och (kvävande) folkhem, men det är ju en mer än lovligt ensidig tolkning av den betydligt mer mångsidiga (och luddiga) samhällsfilosofi som Gustafsson av denna årgång mejslar (eller hastar) fram. Boken handlar ju uppenbart också JÄTTEMYCKET om klass, och om kapitalismen och dess hårda maktstruktur, och inte minst ifrågasätter Gustafsson det enligt honom onaturliga, människofrämmande industrisamhället över huvud taget (jfr. "Den onödiga samtiden" från året efter, med Gustafssons brev "Frihetens vägar").

Det som funkar mindre bra i det sprakande romanbygget, eller är plattast, är själva den där kärleksbiten. Där verkar det som att Gustafssons samhällsfilosofiska argumentation inte handlar om så mycket annat än nåt slags simpel romantisk-moralistisk idealism (jfr. med när Gustafsson får skrämselhicka av att det finns sådana kärleksfientliga "ruskigheter" som vibratorer i a.a.)? Förvisso är det lite roligt att läsa det brev där magister-protagonist-Lars i enlighet med denna pretentiöst idealistiska kärlekstro motiverar att han dumpar sin älskarinna. Men när han på allvar ska "undersöka om kärleken finns" (som han uttrycker det, s. 132), så mynnar det alltså sedan bara ut i att han ligger med en sjuttonårig elev från skolan och kärar ner sig i denne? En lärare som är en romanfigur får självklart göra på det viset, men jag fattade inte riktigt poängen bara.

[Cristian · Rating 2 out of 5]

Desgraciadamente ha sido algo decepcionante. Gustafsson se ha hecho famoso entre su público por postular críticas en un país que se ha labrado demasiados beneficios sociales como para tratar sobre los que no, algo que le ha hecho ligeramente controvertido. En esta obra, aunque los temas elegidos a brillar son interesantes y bienintencionados, pero son mejor presentados que desarrollados. El olor a lana, lana mojada, acogedora y opresora al mismo tiempo, genera una línea de sentidos que mantiene una narración compleja, con saltos confusos de tiempo y lugar, entre el discurso interno, la descripción o el diálogo que no da mucho beneficio a la historia, que al final se pierde entre párrafos alternativos de flashback-monólogo-diálogo y así.

El autor es un buen escritor y un atrevido experimentador en el arte del manuscrito encontrado, el salto entre protagonismo de personajes, y la trata de personajes olvidados en regiones recónditas o sufridas de toda Suecia. Sin embargo, no me ha parecido ver todo lo bueno del autor en este libro.

[Erik Svensson · Rating 3 out of 5]

Lysande premiss: en lärare som upptäcker ett mattegeni mitt i det djupaste ddr-Sverige. Och det glimrar till ibland, men boken är på det hela taget rätt manierad på ett sätt som hade känts brådmoget om det varit fråga om en mindre etablerad författare, och som får det hela att kännas rätt daterat. Klassikern show don’t tell är nog på sin plats här.

[Sophie · Rating 3 out of 5]

was soll ich sagen? gustafsson zaubert mit worten, lässt bilder, gerücke, eindrücke as sätzen entstehen, das tempo stimmt, und auch die anzahl eingestreuter weisheiten. aber was für eine traurige geschichte, was für endlos traurige gestalten. einfach depressing

[Victor Nilsson · Rating 3 out of 5]

Spännande hur de olika delarna av Sprickorna i Muren skildrar samma tidsanda ur flera olika perspektiv. Tyvärr inte lika bra som Herr Gustafsson själv.