Märta Tikkanen skriver också detta århundrades kärlekssaga men den här gången står det gemensamma yrket, skapandet, i centrum. Hon skriver om författarparet Henrik och Märta Tikkanen och den konstnärliga dialogen mellan dem, om försöken att stå i bredd mitt i en förintande och uppslukande kärlek. Om kampen för skrivtid och egentid och om barnens behov, inte alltid förhandlingsbara, om feminism i praktiken. Rapporterna om konstnärsäktenskap tassar ofta försiktigt kring konflikterna - Två är berättelsen om ett förhållande som vridit sig in mellan och ut ur bokpärmarna och om människorna bakom adresser som har blivit klassiker.
Märta Tikkanen (b. April 3, 1935) is a Swedish-speaking Finnish writer. Born in Helsinki she worked as a reporter for Hufvudstadsbladet from 1956 to 1961. She graduated from the University of Helsinki, Master of Arts in 1958 and received a Master of Philosophy in 1961. Tikkanen was married to the writer Henrik Tikkanen. A film based on her book Manrape (Män kan inte våldtas, "Men Can't Be Raped"), directed by Jörn Donner, was released in 1978.
”-Jag är svårälskad, sa Henrik en gång med en grimas. Det är möjligt. Men han var trots allt ännu svårare att sluta älska.”
Två scener ur ett konstnärsäktenskap (2004) är den självbiografiska varianten av den fantastiska diktsviten Århundradets kärlekssaga (1978), tillika berättelsen om Märta och Henrik Tikkanens tre decennier långa liv tillsammans. Den intelligenta, borgerliga och välutbildade Märta ingår likt Rödluvan äktenskap med Vargen och måste hela tiden kämpa mot att bli en skugga av sig själv. En av anledningarna till att jag älskar att läsa det Märta Tikkanen skriver är att hon, åtminstone i böckerna, aldrig förlorar sin agens och sin rättmätiga plats som huvudperson i sitt eget liv.
”Kärleken vissnar när hon inser att hon inte är arbetskamraten, intellektet, personligheten utan enbart trösterskan, orgasmen, applåderna.”
För mig handlar den här boken om kampen för kärleken. Med betoning på kampen. Inte för att hon accepterar normer som att man bör hålla ihop ett äktenskap, gömma undan det som är privat, inte överge någon som är döende eller tankar på omgivningen reaktioner, utan just för kärleken. Märta Tikkanen har en imponerande självtillit till sina egna känslor. Hon vet att hon älskar Henrik och hon vill kämpa. Därför stannar hon frivilligt i deras gemensamma helvete.
”Det fanns delar av mig som fortfarande lyssnade och inte genomskådade, tillvaron där mitt enda namn var Mamma och min enda funktion att tillfredsställa andras behov hade urholkat min identitet på ett sätt jag idag inte kunde tro var möjligtvis jag inte själv hade upplevt det. Trots att jag hade svårt att hitta motargument dröjde det länge innan jag slutade försöka. Också om det jag gjorde inte betydde nånting för någon annan så betydde det liv och död för mig, det räckte.”
Henrik är omnipotent och sårbar, initiativrik och i behov av omhändertagande, elak och kärleksfull. Han är otrogen, opålitlig och han låter Märta stå för hela markservicen och barnansvaret. Inte minst är han är alkoholist. Han dricker och Märta får huvudvärken. 1984 dör han i leukemi.
”…ansvaret var inte mitt, varken skulden för att han drack eller förtjänsten för att han inte gjorde det var mina. Vi hade varsitt liv hur nära varandra vi än levde.”
Jag är, som bekant, ett stort fan av Kerstin Thorvall. Märta Tikkanen är en författare som intresserar mig i samma höga grad. Dessa två har mycket gemensamt förutom att de är normbrytande, feministiska, modiga författare i ungefär samma ålder. De delar intresset för att utveckla barnkulturen som grundar sig i medvetenhet om barns kompetens. De lever med män och får kämpa för sin respekt och arbetstid samtidigt som de står för hela ansvaret för barn och hushåll (Thorvall dessutom för försörjningen). De har humor, intelligens och samhällsengagemang. Både vet de innerst inne sitt värde, de är geniala författare och vägrar låta sig tystas även när opinionen är emot dem.
”Är det så sällsynt att skapande kvinnor klarar att kombinera sitt yrke med en traditionell kvinnoroll, om en partner ingår i konstellationen? /…/ Var ska starka självständiga kvinnliga konstnärer hitta sina partners frågar jag mig, män som är beredda att stå i bredd med sina kvinnor och som inte översätter vår styrka till konkurrensbehov, vår självständighet till maktkamp, vår trygghet enbart till funktionen som morsa och blomkruka.”
Märta Tikkanen skriver ledigt med pondus. Jag njuter av hennes välkomponerade vindlande meningar även om de i den här boken i överkant fokuserar detaljer och namn. Utan att skygga delar hon med sig av privata pinsamheter, just som en självbiografi enligt mitt tycke ska. Hon lyckas ändå med bravur att komma åt den heterosexuella allmängiltiga konstruktionen och svårigheten med att leva jämställt.
”-Så mycket onödigt, sa han näst sista dagen. Du fanns ju där hela tiden. Att jag inte vågade tro på det. Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.”
Märta Tikkanen osaa kirjoittaa. Hän on Suomen virallinen naisten emotionaalisen ja reproduktiivisen työn sekä heteroliittojen epätasa-arvon tulkki.
En ymmärrä, miten Tikkaset saattoivat pysyä yhdessä. Ei sitä aina ymmärrä Märtakaan. Mutta hyvin hän sitä kaikkea kuvaa. Omaa elämäänsä kuvatessaan hän tulee kuvanneeksi niin monen muunkin naisen taistelua.
Henrik Tikkanen oli aurinkomerkiltään leijona, mikä näkyy. Jossain kohden tähtikarttaa on kuitenkin oltava myös kaksosta, niin vahvasti samaistun Henrikiin hänen hirviömäisyydestään huolimatta. Tai ei siitä huolimatta. Sen takia. Jos ihan rehellinen olen. Toksinen miehen malli on sitten vielä asia erikseen.
Paikoin vähän turhan toisteinen teos. Pari kertaa ihan mietin, olenko jotenkin onnistunut palaamaan teoksessa taaksepäin, kun tuli niin vahva déjà lu (hehe).
Loppu on tosi kaunis. Ihan kyyneleet nousivat silmiin. Kaksi viimeistä virkettä ovat ihan huh huh -kamaa. Ei ihme, että niin moni on ne arvosteluunsa lainannut. "Kaipaan häntä usein. Hetkeäkään en ole toivonut häntä takaisin." Nerokasta!
Tikkanen kirjoittaa uskomattoman hienosti ristiriitaisestakin suhteestaan Henrik Tikkaseen. Suhteen monimutkaisuuden ja vaikeiden hetkien vuoksi kirjasta on sinänsä vaikea pitää varauksetta, mutta kirjan lopetus summaa kirjan tärkeimmän viestin: "Kaipaan häntä usein, hetkeäkään en ole toivonut häntä takaisin."
Upea kirja, joka tuntuu myös tuskaisen pakahduttavalta ihmissuhdevyörytyksessään. Feministinaisen parisuhde patriarkaalisen miehen kanssa kestää kaikkien järkevyyden rajojen yli. Kahden kirjailijan rakkaus näyttäytyy mielettömänä, tuhoisana, silti pakollisena; ääh.
"Läheisyytemme oli parhaimmillaan vailla sanoja." (s. 335)
Märta Tikkanen: Kaksi - kohtauksia eräästä taiteilija-avioliitosta. 2004. Tammi. Suomentanut Liisa Ryömä. teoksen piirrokset ja aforismit Henrik Tikkanen.
Olen tänä keväänä lukenut paljon / tavallista enemmän based on a true stroy-tyyppisiä teoksia, omaelämäkertoja, kertomuksia elävästä elämästä ja nyt listassa myös Märta Tikkasen raivorehellinen, subjektiivinen kuvaus avioliitostaan ja elämästään Henrik Tikkasen rinnalla. Ja miten upeasti Tikkanen, tuo heteroliittojen epätasa-arvon kuvauksen kruunaamaton kuningatar, kirjoittaa todeksi kahden taiteilijan avioliittonsa, neljän hyvin erilaisen lapsen äitiyden, riittämättömyyden ja väsymyksen tunteet, kuvaa omaa ja miehensä luomistyötä, kateutta, siitä kuka missä ja milloin ja miten saa toteuttaa omaa kirjoittamistaan, luomistyön raadollisuutta ja herkkyyttä (ja oman ahkeruutensa).
Välillä on vaikea ymmärtää miksi vaimo jää juopon luo, raastavaan liittoon, välillä säälittää niin lapset niin mies niin vaimo ja välillä tekisi mieli ravistella molempia vanhempia, mutta Tikkanen on rehellinen, raadollisuuteen asti ja aivan käsittämömiin svääreihin nousee arvostukseni kun ajattelen miten hän itse on ikinä selvinnyt tuosta kaikesta (arvaamattomuudesta juopon vaimona) kirjoittajana, toimittajana, äitinä, omaishoitajana…Lista on pitkä ja vaikuttava.
Ajankuva on myös upeaa ja se avaa pääkaupunkiseudun (ruotsinkielisen) kulttuurin piirit ja nousevan feminismin kuvaus on kiinnostavaa, koko pohjoismaisella tasolla. Oman lisänsä tuo suomenruotsalaisuuden voimakkuus. Törmäyksiä riittää jokaiselle vuosikymmenelle, Märta oli Henrik Tikkasen rinnalla, taisteli loppuun asti kaikilla rintamilla, puhkoi illuusioita, repi kulisseja.
Upea upea teos ja tätä vasten on hyvä syventyä niin Henrik Tikkasen teoksiin mutta ennen kaikkea Märta Tikkasen omiin teoksiin.
Fin bok som ger en en hel del samtidshistoria också. Jag visste inte mycket om Tikkanen (någon av dem) men boken ger en intressant inblick i förhållande, sextio- och sjuttiotal, könsroller och även mycket om Finland som jag gärna lär mig mer om. Välskriven förstås.
Ruotsinkielentaitoni äärirajoilla, mutta toisaalta se teki lukukokemuksesta vielä kiinnostavamman ja palkitsevamman. Rehellinen ja katkerakin kuvaus suhteesta, joka ei ehkä ollut onnellinen, mutta senkin edestä intensiivinen ja kiihkeä. Sekä merkityksellinen, mikä usein nykyään nostetaan arvossa tunteena ja kokemuksena onnellisuuden edelle.
Kuuntelin. Vähän välillä pitkästytti. Vaikka lukijana oli Sara Paavolainen. Mutta oli mielestäni parempi kuin se elämäkerta. Oli mielenkiintoista ajankuvaa.
Paljon hyviä kohtia, mutta olisin itse kaivannut hieman enemmän struktuuria kirjaan. Nyt tuli aika paljon toistoa, hyppyjä, palaamisia. Oivaltavaa kuvausta kuitenkin.
Märtas önskan om att vara två/tvåsamheten, men i verkligheten var hennes liv med den egoistiske (på flera plan än bara pga hans missbruk) konstnären - som dessutom var både svartsjuk på hennes konstnärliga framgångar - ett äktenskapligt helvete. Hon fick vid sidan av sitt jobb och eget skrivande vid sidan av (på nätterna), ta hand om fyra barn (varav två sjuka), familjelivet, hushållet och dessutom mannen som inte ens fattade att varken hushållet eller barnen är självgående. Naturligtvis tar jag hänsyn till tiden 60-80 -talet. Och det har jag lätt att göra eftersom jag själv hör till ungefär samma generation som deras barn. Det hon skriver om kärlek och passion är också en gåta för mig. Trots att det naturligtvis fanns med i början, men när hon skriver att hon fortfarande, tjugo år efter hans bortgång saknar honom, även om hon inte skulle vilja ha honom tillbaka, fattar jag inte bara. Jag trodde att det var samma sak... Boken är bra litteratur eftersom man inte bara glömmer det lika fort man läst den och att den sätter igång tankar och funderingar runt olika människors sätt att leva och sätta sina liv i större sammanhang.
Hyvä kuvaus kahden voimakastahtoisen taiteilijan avioliitosta ja urasta. Antaa Märtasta uhrautuvan kuvan, ja tahtoisin tietää, oliko se koko totuus. Todennäköisesti. Kuuluihan Henrik tiettyyn suomenruotsalaiseen kulttuuriseen taiteilijasukupolveen ja ikäluokkaan, jolle sallittiin mikä vain, ja sitä pidettiin luovana neroutena, kuten Jörn Donnerinkin kohdalla. Enää näin ei ole, nuoremman taiteilijapolven kohdalla. Onneksi.
Kaunis ja vaikuttava ihmissuhteen ja avioliiton kuvaus; riipaisevan rehellinen, raadollinenkin, silti rakkaus ja kaipauskin välittyvät tekstistä, ja loppu sai kyyneliin.. Suosittelen!