What do you think?
Rate this book
Anta
Mémoires d'un Lapon
590 pages, Hardcover
Published January 1, 1989
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
August 13, 2026
Det lustiga är att Andreas Labbas bok (på samiska från 1969) här på Goodreads endast finns som en fransk post! Jag har naturligtvis läst den på svenska (översatt 1971 av Olavi Kurhonen) men den har ingen omslagsbild så jag har inte bett bibliotekarierna lägga in den.
Jag var länge kluven inför boktexten, och är det väl fortfarande. Den är minst sagt förvirrande.
Grundtanken var väl att samla minnen och berättelser om samisk kultur i trakten kring Gällivare. I förordet berättar Andreas Labba att han föddes 1907, och hans far född 1865 bosatt sig i Gellivare församling 1899, men dog när Andreas bara var sju år. Andreas fick bara totalt nio månaders nomadskola, och levde sen som dräng bland flyttsamer och lyssnade till vad de gamla hade att berätta. "Dessa människors berättelser och händelser i mitt eget liv bildar grunden för denna bok."
ANTA är alltså namnet på en ung samepojke som bildar en sorts kärna, åtminstone i början, men man får egentligen inte veta mer än dagligt liv, seder. Det talas om 'gamla tider', men om det betyder tidigt 1900-tal? Eller 1800-tal? Det är mycket osäkert. Vid ett tillfälle sägs det att Anta ska rista in årtalet på ett renhorn han hittat och snidat, och där står: "1765 var årtalet". Vid ett annat tillfälle är prästen Laestadius närvarande, och han levde 1800-1861, dog alltså fyra år före Andreas far. Så det är inte det kronologiska som är huvudsaken. Ganska sent i boken får vi veta att Anta är 11 år, och eftersom berättelsen verkar mest följa året från höst till vår, tror jag att det bara gått ett år, men så plötsligt har Vuolla, som verkade gifta sig när Anta var 11 år (är de bröder??), varit gift i 10 år och har 'många barn', så då borde Anta nu vara 21 år, och har plötsligt börjat bota småkrämpor, och kallas 'nåjd'. Idag skulle vi väl säga 'helare', men 1969 sa man 'kvacksalvare', som här i boken.
Texten vill bevara minnet av sed och bruk. Boken har de vanliga termer som brukar dyka upp i korsord, som härk, sarv, vaja, rajd osv. Folks namn låter både samiska, finska och svenska. Anta talar nog sydsamiska, för på ett ställe står det att han inte förstår allt som sägs på nordsamiska. Men så står det att svenskarna talar 'finska', för det var vad som talades i byarna! Svenskar omnämns, ofta stora och fula, på marknaden super de sig fulla och slår ihjäl varandra, använder kniv. Samerna är rädda för bönder, i synnerhet torparna, de verkar mest vara tjuvar och mördare. Men det finns också storbönder som äger renar (är de samer?) och skog, skogsbönder? Där kan skogssamernas renar beta utan problem. Och flyttsamerna 'vallar' böndernas renar? Inget förklaras, man bör ha tidigare kunskap för att hänga med.
Anta har tappats bort i texten, där samlas andra tragedier med död och stridigheter, och gamla tiders elände, när det nu var. Mot slutet står: "På den tiden var gårdarna ännu så små och bönderna hade stora familjer, många barn [...]. En del av den tidens bönder hade inget annat arbete än att föda barn, fånga fisk och fågel och stjäla renar till mat av dem som ägde hjordar, med vilka de livnärde sina många barn. På den tiden fanns inte barnbidrag eller fattigvård som nu för tiden."
"inget annat arbete än att föda barn" !!! Kvinnoarbete, alltså.
När jag kommit över min förvirring är jag i alla fall glad att jag läst boken, med dess problem. Den är tendensiös, som man kan vänta sig 1969, med 1968-revolutionerna i åtanke. Det fanns mycket elände som behövde rätas ut.
Jag var länge kluven inför boktexten, och är det väl fortfarande. Den är minst sagt förvirrande.
Grundtanken var väl att samla minnen och berättelser om samisk kultur i trakten kring Gällivare. I förordet berättar Andreas Labba att han föddes 1907, och hans far född 1865 bosatt sig i Gellivare församling 1899, men dog när Andreas bara var sju år. Andreas fick bara totalt nio månaders nomadskola, och levde sen som dräng bland flyttsamer och lyssnade till vad de gamla hade att berätta. "Dessa människors berättelser och händelser i mitt eget liv bildar grunden för denna bok."
ANTA är alltså namnet på en ung samepojke som bildar en sorts kärna, åtminstone i början, men man får egentligen inte veta mer än dagligt liv, seder. Det talas om 'gamla tider', men om det betyder tidigt 1900-tal? Eller 1800-tal? Det är mycket osäkert. Vid ett tillfälle sägs det att Anta ska rista in årtalet på ett renhorn han hittat och snidat, och där står: "1765 var årtalet". Vid ett annat tillfälle är prästen Laestadius närvarande, och han levde 1800-1861, dog alltså fyra år före Andreas far. Så det är inte det kronologiska som är huvudsaken. Ganska sent i boken får vi veta att Anta är 11 år, och eftersom berättelsen verkar mest följa året från höst till vår, tror jag att det bara gått ett år, men så plötsligt har Vuolla, som verkade gifta sig när Anta var 11 år (är de bröder??), varit gift i 10 år och har 'många barn', så då borde Anta nu vara 21 år, och har plötsligt börjat bota småkrämpor, och kallas 'nåjd'. Idag skulle vi väl säga 'helare', men 1969 sa man 'kvacksalvare', som här i boken.
Texten vill bevara minnet av sed och bruk. Boken har de vanliga termer som brukar dyka upp i korsord, som härk, sarv, vaja, rajd osv. Folks namn låter både samiska, finska och svenska. Anta talar nog sydsamiska, för på ett ställe står det att han inte förstår allt som sägs på nordsamiska. Men så står det att svenskarna talar 'finska', för det var vad som talades i byarna! Svenskar omnämns, ofta stora och fula, på marknaden super de sig fulla och slår ihjäl varandra, använder kniv. Samerna är rädda för bönder, i synnerhet torparna, de verkar mest vara tjuvar och mördare. Men det finns också storbönder som äger renar (är de samer?) och skog, skogsbönder? Där kan skogssamernas renar beta utan problem. Och flyttsamerna 'vallar' böndernas renar? Inget förklaras, man bör ha tidigare kunskap för att hänga med.
Anta har tappats bort i texten, där samlas andra tragedier med död och stridigheter, och gamla tiders elände, när det nu var. Mot slutet står: "På den tiden var gårdarna ännu så små och bönderna hade stora familjer, många barn [...]. En del av den tidens bönder hade inget annat arbete än att föda barn, fånga fisk och fågel och stjäla renar till mat av dem som ägde hjordar, med vilka de livnärde sina många barn. På den tiden fanns inte barnbidrag eller fattigvård som nu för tiden."
"inget annat arbete än att föda barn" !!! Kvinnoarbete, alltså.
När jag kommit över min förvirring är jag i alla fall glad att jag läst boken, med dess problem. Den är tendensiös, som man kan vänta sig 1969, med 1968-revolutionerna i åtanke. Det fanns mycket elände som behövde rätas ut.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews