I Posten får vi följa en manlig student som börjar extraknäcka som brevbärare på det stora postkontoret i Årsta i Stockholm. Han blir besatt av sitt jobb och börjar föra anteckningar i samband med att han kör postbil, springer i trappuppgångar och sorterar massutskick från myndigheter och matbutiker.
Romanen är en kärleksfull hyllning till brevbärarna och deras vardag, samtidigt som den är en samtida skildring av ett Stockholm i förändring.
Boken består av tre delar: Brevbärarkontoret, Allmän visstidsanställning med möjlighet till förlängning, samt Slakthusområdet. I de två första delarna följer vi huvudpersonens vardag som brevbärare; på terminalen och ute på rundan i olika delar av Stockholm. I den tredje delen övergår romanen plötsligt till en dokumentation av det unga Stockholms kulturliv och övergången från fysiska möten till kommunikation genom sociala medier.
Posten kan å ena sidan ses som en del i den serie av arbetsplatsreportage som vi sett med jämna mellanrum de senaste åren och som kontrasterar mot de många klassiska konstnärsromanerna. Litteraturhistoriskt går detta tema tillbaka till sjuttiotalets bildningsromaner. Å andra sidan kan Posten ses som en del av den unga alt lit-influerade strömning vi sett de senaste åren, där ungas vardag i det digitala medielandskapet äntligen gestaltas i bokform.
Ludvig Köhler är född 1989 och uppvuxen i Stockholm. Hans poesi har tidigare publicerats av bland andra Muumuu House. Posten är hans debutroman.
(3,5?) blev lite sugen på att börja jobba på posten. gillade del 1 och 2 av boken mycket men del 3 kändes utdragen osv och handlade knappt ens om posten :( det är jobbigt att vara kulturarbetare i 2010-talets stockholm eller vad han sa
En vanlig förväntan vi lägger på författaren är att den ska vara ärlig när den förvandlar livet till prosa. Posten verkar som ett försök att besvara frågan, hur kan jag vara så ärlig som det bara går i texten? Köhler ger svaret med sin oerhört detaljerade skildring av vardagen på ett postkontor i Årsta. Utsvävningarna när fantasin tar över kommer titt och tätt som friska fläktar och erbjuder tillfällig flykt från de flärdlösa jobbscenerna.
Bokens första halva med sina skildringar av Köhlers arbetsliv verkar ha en absolut avsaknad av agenda. Just denna frånvaro får, för mig, en känsla av subtil civilisationskritik. Tyvärr tycks helheten emellanåt livlös. Det som då lockar till vidare läsning är de roliga detaljerna, som cirkusutbytet eller anekdoten om att ta postbilen på en sväng till Danmark.
Posten är Ludvig Köhlers skönlitterära debut. Och i bokens inledning är huvudpersonen ganska ny på jobbet, med allt vad det innebär av osäkerhet och att inte känna sig hemma bland de tillsvidareanställda på arbetsplatsen. Men där finns också gröngölingens nyfikenhet, och romantisering, för något som ännu inte blivit rutin. Fascinationen inför vackra frimärken, excentriska kollegor och roliga gatunamn. Jag grips av entusiasmen, googlar ”Malgomaj”. Och kan känna igen mig i hur den manuella arbetet får en ofta trött och koffeintjackad hjärna att arbeta övertid med att gissa vad främmande människor håller på med, vem som döljer sig bakom kuvertets fönster. Eller fantasier om flykt, att ta postbilen och åka till Köpenhamn för Jäger och Tuborg. De äldre brevbärarna drömmar sig snarare tillbaka till den närmast mytiska forntid då man fick gå hem när utdelningen var klar.
”Men namnens magi har börjat avta. Jag har kommit in i rutinen och har slutat kolla på namnen på samma sätt som jag gjorde förut. Förut kunde det bli en resa varje dag. Nu är det bra någon enstaka gång i veckan som jag helt plötsligt sitter på en bar i Aten och dricker raki med någon deserterad officer från mellanvästern och ett sällskap shiamuslimer från Nordafrika.”
Bokens dagboksliknande stycken har ofta en absurd ton, som ibland roar och ibland känns mer sökt och jag tänker mig att huvudpersonens arbetsplatsfantasier inte så mycket är för att roa läsaren som för att roa sig själv.
Med tiden, och rutinen, kommer boken handla allt mindre om posten och allt mer om livet utanför kontoret och rundan. Intrycken kommer snarare från andra aspirerande kulturarbetare och sociala medier än från yrkeslivet: ”Det känns som att jag har hundra tv-skärmar i huvudet som står och flimrar samtidigt.”
Tweets och kulturartiklar triggar dock inte igång huvudpersonens hjärna och lättsamma fantasier utan driver honom snarare mot frustration och bitterhet. Det finns en tydlig skillnad i förhållningssättet gentemot kollegorna på posten och kollegorna i kultursvängen. Författarna räknas upp likt de varor som präglar frukostinköpen. Och det kanske är det som gör att jag blir mer sugen på att jobba som brevbärare än att bli en del av den stockholmska kulturklassen.
Kul att ta del av Ludvigs upplevelser på posten, oftast när jag satt på vagnen och själv var påväg till brevbärarkontoret. Igenkänningsfaktorn höjer boken för mig men frågar mig hur den landar hos folk som själv inte delat post