En släktkrönika om en familj, men också om betydelsen av en plats och om ett Sverige i förändring. Från att det 1895 föds en lill-unge till att klara och älska, Maija, och att Israel Raattamaa får ta över ett pörte vid Muonioälven, fram till 2010-talet när släkten är utspridd. Genom berättelsen flyter älven, konstant och rörlig på samma gång, precis som de generationer av människor som lever utmed vattnet eller flyttar och kommer tillbaka.
Gillade den här boken så mycket & tycker den tillför något viktigt i berättelsen om hur människor hade det innan, under & efter de år som Sverige gjorde som mest välfärdsreformer. Rördes av hur fint & respektfullt den skildrade den lilla människans liv & kamp, lite som i Mor gifter sig och annan arbetarlitteratur men med ett lite mer lättillgängligt språk. Extra plus för att ens arbetarrörelsehjärta bland annat fick läsa om Ådalen, Bommersvik & ABF <3 Enda minuset är att den var lite rörig innan man liksom fastnade i den, ett tiotal sidor in eller så. Men efter att jag fastnat var jag verkligen helt fast.
”Och det stora livet, besluten om hur samhället ska skötas, det sker där i fullmäktige i landskommunen allra längst i norr, och det sker i riksdagen i Stockholm, och Maija och Erik och de andra finns mitt i det livet och ändå är de hela tiden i det lilla livet, det som måste foga sig, anpassa sig, bara leva och försöka överleva.”
Nej men älskade denna bok!! Så bra flyt och språk och en fantastisk släkthistoria och skildringen av platsen genom alla förändringar som uppstått. Sa högt ÅH flera gånger och det kan hända att jag fällde en tår när strejken gav effekt. Det enda negativa var att det gick så fort ibland, vill veta mer utförligt hur det gick för alla barn och barnbarn och barnbarnsbarn!!!
"Solen är utanför fönstret och de gula strålarna glittrar på bladen i björken. Hon försöker ligga blickstilla, vill inte störa mormor och kanske bli tvungen att gå tillbaks till sin egen bädd. Ingen luktar så gott och lugnt som mormor. Nu vet jag hur det är i himlen, tänker hon, det doftar som mormor där och solen skiner hela natten. Ögonen glider igen, så tunga. Jag ska bara, bara blunda lite..."
En fyra (lite svag) för att jag tyckte om människorna i byn.
fullkomligt älskade <3 tyckte mycket om både språket och berättelsen och älven som flöt fram. Men tycker att den absolut hade kunnat vara en fler böcker, allt gick så snabbt nu att den ibland bara rörde på ytan.
fint om förhållandet till en plats och hur bygd/periferi har utvecklats i takt med samhällsutvecklingen i sverige. alltid mysigt att läsa naturnära beskrivningar. jag blev plötsligt så sugen på att tälja skedar eller sticka sjalar som kan ärvas i generationer.
3,5! Gillade språket mkt, enkelt och samtidigt rymmer det så mycket. Kanske att den va lite kort, vissa delar kändes så himla grunda och flackiga. Men fin generationsroman och om kopplingen till en plats.
-4⭐️ Varm och vacker släktkrönika. Lite rörig med alla namn och den tappar driv i mitten. Hade gärna fått vara längre och mer djupgående. Herman Lundborg mm skymtar mest förbi.
En väldigt bra bok om ett släkte på en plats allra högst upp i vårt land, alldeles nära Finland. Vi får följa några generationer med arbetande människor och den utveckling som sker i samhället samtidigt som tiden står väldigt stilla i den lilla byn långt från Stockholm. Det är fint och välskrivet. Tänk så mycket livet har förändrats för oss människor jämfört med bara för någon generation sedan. Det är inte konstigt att vi inte riktigt hänger med.
En stark trea från mig till en mycket intressant bok som jag uppfattade som rejält ojämn. Första typ halvan tyckte jag var strålande, en stark och känsligt skriven levnadsskildring så länge det handlar om - i första hand - Maija. Hög närvarokänsla och fina, enkla människoporträtt i ett högintressant litterärt speglande av Sveriges historia under 1900-talets första hälft och under välfärdsexpansionen, så som den märks och sker i Tornedalen, i ett extremruralt samhällsbygge, i högst påtaglig mänsklig utsatthet och i rask utveckling i levnadsstandard. Många mycket fina scener, och den flödande, framryckande berättarstilen fungerar fint. Den andra (typ) halvan av boken tickar på i berättartekniskt sett liknande stil, men med ett raskt falnande engagemang, som förloras i takt med narrativ renodling och tydlighet när det börjar handla om en uppsjö barn och barnbarn som håller på med olika saker och som jag inte riktigt orkar hålla isär (min egen dåliga koncentration i läsandet kan så klart delvis beskyllas för detta, men jag menar ändå att boken definitivt tappar mycket av sin riktning, sitt driv och sin känslostyrka). I den sista delen tänder det delvis till igen, när de åldrade barnen motsträvigt och kärvt plötsligt börjar försöka konfrontera sig själva med sitt förflutna, den inte alltför avlägsna släkthistoria som vi som läsare i detta läge har viss insyn i, men som genom något generationshopp snabbt blivit så otydlig och utsuddad - bortträngd - i den snabbt, och rått, civiliserade realiteten. Här mynnar romanen därigenom ut i en högst talande betraktelse av det kollektiva historiska minnets - viktiga men sköra - funktion, och av personlig identitesproblematik i skärningspunkter mellan majoritet- och minoritetsbefolkning och -kultur, där så skarpa omkastningar skett under 1900-talet.
3,5 mer. Släktkrönika från Saivomuotka, från Israel och Maijas liv till barnbarnen och sönernas bortgångar. Bygger som jag förstår det på författarens släkthistoria. Mycket fint språk, poetisk känsla. Har ibland svårt att hålla reda på persongalleriet och att känna att jag verkligen lär känna dem. Ibland stannar det lite på ytan. Påminner lite om Aednan, men fylligare, mer gestaltning och berättelse såklart, eftersom Aednan är i poesiform. Kanske saknar lite av nerven där, att det bränner till i de känsliga frågorna, kanske är det mer av det jag önskat.
Stark trea. Varm och vacker släktkrönika. Som en tidslinje över Sverige och Tornedalen genom seklen. Just eftersom historien utspelar sig över så pass lång tid och nedslagen är många, blir det ibland svårt att hålla koll på alla karaktärer och lära känna dem.
En generationsroman där platsen hade en stor betydelse och vi fick följa med i Sveriges samhällsutveckling och hur detta påverkade individen. Upplevde den som väldigt ojämn, i början fick vi följa med in i det lilla livet för att senare i boken zoomas ut och det kändes mer som att ämne efter ämne skulle avhandlas...
Oj vilken vackert berättelse! En släktkrönika berättad genom små nedslag i vardagen. Stillsam. Kanske känner jag extra mycket för den för att jag själv är uppvuxen i den kulturen, men absolut läsvärd för alla.
Tack Raattamaa Visén för att du gör det perifera till utgångspunkt och ger plats åt en sällan omskriven del av historien. Den var otroligt gripande och ändå så enkel skildring av en plats där familjebanden och älven löper som röda trådar genom århundradena. Den bästa boken jag läste 2019.
En helt underbar liten bok, fylld av vemod och hemlängtan, en längtan efter tider som inte längre är, tider då arbetet var hårt och mycket, men då man till stor del arbetade för sig själv, mer än för någon annan som betalte en. Längtan efter en barndom då det ännu fanns en mormor där långt uppe i norr, dit en for om sommaren, badade i sjön (fast den var farlig), stred mot myggen, plockade hjortron, körde in hö, for med båten på älven och fiskade. En berättelse om tider som förändras, om strider mot skogsbolagen för att få månadslön, om jobben som inte längre finns hemmavid, om att stämpla och sköta sin egen skog, hjälpa mor med potatisen. En släktsaga om alla dem som en gång levde i det lilla Raatamaapörtet där långt upp i norr, dit inga vägar fanns, och om alla dem som flyttade därifrån när vägen väl kommit. En bok med en speciell sinnesstämning, som inte kan läsas när som helst, utan bäst tas till sig när en har tid att sjunka ner i denna sinnesstämning och minnas sin egen barndom, med mormor, som bodde långt söderut, efter somrar av aprikosskörd, vinbärsgelekokning, söndagsmiddagar med alla kusinerna. Läses bäst när man har tid att bege sig iväg längs minnenas stig.
Väldigt fin och lågmäld. Nedslag genom åren, hos olika personer, berättar om en släkt och om samhällsomvandlingen i norra Sverige i allmänhet och i Tornedalen i synnerhet. Några scener får mig att tänka på Moa Martinson, andra på Aednan. Det är ett rikt persongalleri, lägger till sist bort ambitionerna att särskilja dem och får istället känslan av de många rottrådarna i ett gammalt trä - de flyktiga nedslagen bidrar bara till känslan av att få ta del av något stort.
Wow vilken fantastisk familjesaga. Språket var fantastiskt och innehållet likaså. Levde mig verkligen in i berättelsen och kände mig som en familjemedlem. En familjemedlem som gick med dem genom 1900-talet och framåt.