What do you think?
Rate this book
Välsignelser
En ung förälskad mamma mister sin man när han drabbas av minnesförlust, en dotter begår självmord, en annan ignoreras av sin döende far. I sju täta och delvis sammanflätade noveller undersöker Caroline Albertine Minor sorg, förlust, skam och vänskap. Med vardagligt konkreta detaljer och på skimrande prosa förmedlar författaren nyanserat och träffande några av tillvarons svåraste situationer. Hon lyckas sätta ord på de välsignade stunder när någon annan får hjälpa den plågade och krisdrabbade in i livet igen.
Översättare: Johanne Lykke Holm
Översättare: Johanne Lykke Holm
206 pages, Hardcover
First published January 1, 2017
15 people are currently reading
800 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 63 reviews
July 17, 2017
Vilde og vildt vellykkede noveller. Om sorg, tab, venskab og smukke mænd. Cirka halvdelen af novellerne kredser om selvmordet til den unge au pair Anne-Sophie, kaldet Anso, der hænger sig to dage før jul hos sin værtsfamilie i Australien. Selvmordet bliver stående som en uløselig gåde, men gennem forskellige synsvinkler i forskellige noveller kastes der lys over, hvem Anso var; læseren må dog selv stykke brudstykkerne sammen. Novellen "Sorgens have", der handler om afviklingen af et forhold mellem en mand og en kvinde, Caroline og M., bør også fremhæves for dens knugende beskrivelse af sorgen over en krop, som stadig lever. Efter en trafikulykke har M. mistet hukommelsen og husker hverken kæresten Caroline eller deres søn, og deres forhold er forandret for altid. Den er for mig samlingens højdepunkt og er en skattekiste af uforglemmelige sætninger, jeg får lyst til at citere, fx åbningslinjen "På en bænk i Enghaveparken gav vi bare op" eller "At vågne op er bare savnet, der begynder forfra, hårdere".
June 7, 2020
En otrolig bok och en underbar novellsamling. Förmodligen det bästa jag läst i år hittills. Här finns ett rakt igenom vackert språk, stillsamma skildringar av livets alla detaljer och sorgliga, gripande öden. Jag vill läsa mer, mer, mer av Caroline Albertine Minor och gärna i längre format, för det här var ljuvligt.
May 23, 2019
Fantastiska noveller om sorg och saknad. Imponerande språk. Gripande. Hade varit ljuvligt om hon skrev en roman.
July 30, 2019
Een paar van deze verhalen zijn echt heel indrukwekkend (eerste over Helena in Frankrijk, het drieluik over Anso). De rest ook mooi maar iets minder beklijvend.
April 10, 2019
Stark fyra.
Förlusterna och liven som en del av kvinnorna
i novellerna lever är definitivt inga välsignelser...
Men berättelserna och bilderna som Minor skapar
är det absolut.
Jag har sett någonstans att hon har jämförts med
Alice Munro vilket jag kan förstå.
"Det var bara en fråga om tid, förstod jag, och allt
i mig var på sin vakt. Som hade jag av misstag sprungit
ut i det öppna, efter att länge ha befunnit mig i mörkret
mellan trädstammar och buskar."
Förlusterna och liven som en del av kvinnorna
i novellerna lever är definitivt inga välsignelser...
Men berättelserna och bilderna som Minor skapar
är det absolut.
Jag har sett någonstans att hon har jämförts med
Alice Munro vilket jag kan förstå.
"Det var bara en fråga om tid, förstod jag, och allt
i mig var på sin vakt. Som hade jag av misstag sprungit
ut i det öppna, efter att länge ha befunnit mig i mörkret
mellan trädstammar och buskar."
January 4, 2020
Heel prachtig.
June 27, 2019
2000-talets kanske bästa novellsamling.
December 24, 2020
I 'Velsignelser' giver Caroline Albertine Minor os lige præcis et tilpas stort indblik i en serie af liv, til at vi forstår den besværlig, ikke-let-definerbare, mangesidede sorg, der hærger det. Det er en utrolig trist bog, ikke tømt for kærlighed eller håb, men det eneste i den, der direkte kan fremtvinge et smil, er hvor overbevisende og velskreven den er.
November 15, 2020
Ett par noveller fångade mig inte alls men ett annat par var riktigt starka... Gillade att några hörde ihop!
Read
August 30, 2020nej men sicken dejlig samling! har sparat på den, låtit den ta sin tid. minor ser de små sakerna i vardagen, och i det här fallet sorgen. sinnrika betraktelser om förlorade barn, relationer, tider och kärlekar. djupt berörd.
läste velsignelser på danska, första gången på åtminstone två år jag läser något nytt, obekant på danska. är mkt motiverad att läsa mer av henne, samt läsa mer dansk samtidslitteratur.
läste velsignelser på danska, första gången på åtminstone två år jag läser något nytt, obekant på danska. är mkt motiverad att läsa mer av henne, samt läsa mer dansk samtidslitteratur.
February 8, 2023
Verhalen om in de verzanden, om in te voelen en om voor te stellen. Verassende zinnen, metaforen en observaties, beeldend en uitdagend genoeg.
Verhalen die echt zijn, niet spannender gemaakt worden dan dat ze zijn. Er zit een vertraging in die voor ontspanning zorgt, een soort art house film maar dan in een boek met meerdere verhalen. De rode draad was ik soms even kwijt, aangezien het verschillende verhalen zijn en ik soms wat verwarring kreeg hiervan.
Verhalen die echt zijn, niet spannender gemaakt worden dan dat ze zijn. Er zit een vertraging in die voor ontspanning zorgt, een soort art house film maar dan in een boek met meerdere verhalen. De rode draad was ik soms even kwijt, aangezien het verschillende verhalen zijn en ik soms wat verwarring kreeg hiervan.
March 27, 2020
Fina noveller. Författaren har ett språk som känns klassiskt och avskalat utan att vara minimalistiskt och en förmåga att måla levande scener och omgivningar. Efteråt är det inte helheten i novellerna jag kommer ihåg, inte själva berättelsen utan stämningen och ögonblicksbilderna.
July 25, 2020
Vilken underbar novellsamling. Älskade stillsamheten i det vardagliga, hur den innehöll så mycket frustration, sorg och saknad, samtidigt som det bara är livet självt. Och vilket otroligt språk sen! Ville bo kvar i det länge.
April 27, 2019
Velskrevne og deprimerende noveller om død og overgange.
January 13, 2019
This is a very good collection of short stories by a brilliant young Danish author. It deals with loss, grief and mourning, but also life and hope. This is the first I've read by this author but I've already put two of her other works on my Danish wish-list. If she chooses to pursue a writing career, she has a very promising future.
February 28, 2019
Svårt att betygsätta novellsamlingar. Tycker egentligen att den här överlag är 3 kanske. Novellerna är skickligt skrivna men lite utan puls på något sätt. Dock är en av novellerna, Sorgens trädgård, verkligen 5 av 5!
April 30, 2019
Sån fantastisk novellsamling! De allra flesta novellerna var fem av fem.
June 5, 2021
Novellerna i Välsignelser tycker jag om, utsnitt i liv som känns hela, så att no ellen i sig ändå bygger upp en hel värld omkring sig. Lagomt undflyende också, litegrann att de vägrar gå direkt till kärnan, kretsar kring det mest centrala, men ändå på något sätt får med det.
Ställer kanske mer frågor än ger svar, och jag tänker att det är en egenskap jag uppskattar i noveller, när de lever vidare i en, får en att fundera över sammanhangen själv och fortsätta bygga historien i sitt eget huvud.
Ställer kanske mer frågor än ger svar, och jag tänker att det är en egenskap jag uppskattar i noveller, när de lever vidare i en, får en att fundera över sammanhangen själv och fortsätta bygga historien i sitt eget huvud.
July 13, 2018
Caroline Albertine Minor skriver seriøst god prosaisk prosa. Når jeg kalder hendes prosa prosaisk mener jeg, at den er nede på jorden, ikke forsøger at gøre noget særligt væsen af sig. Den er mere Hemingway end Joyce. - Prosaisk prosa i kontrast til den poetiske prosa, jeg nyder så meget hos forfattere som Pernille Abd-El Dayem, Herta Müller, eller for den sags skyld poesiprosaisten over dem alle, Inger Christensen. Minors fokus er umiddelbart på karaktererne frem for sproget; sproget er et vindue, ikke en sæbeboble. Gennem vinduet ser vi kvinder i sorg; flere af novellerne handler om de pårørende til en teenagepiges selvmord, en novelle handler om at håndtere sine forældres alderdom, en anden om barselsorlovens ensomhed. Det handler om mennesker, der pludselig står med et ansvar for at håndtere egne og andres følelser, som de ikke er klar til at tage på sig. Personerne er meget virkeligt beskrevet, det er umuligt ikke at leve sig ind i dem.
Når Minors prosaiske prosa er god skyldes det hendes fantastiske evne til at beskrive detaljer. En kvinde går ind i en kirke med sit barn og forklarer præsten, at de bare kigger sig omkring:
"Gør I det, sagde hun og lagde en bunke pamfletter på et bord, midt mellem to store kobberstager. Lysenes væger var bløde og lange. Hun rettede kanterne til."
Lysenes væger var bløde og lange! Sikke en detalje! Jeg forestiller mig, at Minor har skrevet side op og side ned med detaljerede beskrivelser af kirken for så til sidst at vælge denne ene sætning til at repræsentere hele baduljen. Jeg kan ikke se for mig, hvordan det ellers skulle kunne lykkes én at få blik for så herlig en detalje midt i alt det rod, som et rum er. Det er ikke muligt at beskrive et helt kirkerum, så det står klart på nethinden, men disse lange, bløde væger er i fuldt fokus i min hjerne. Det er eddermame velskrevet.
De gode detaljer findes ikke kun i beskrivelserne af døde ting, men også i menneskers bevægelser:
"Jeg standsede i døren, Nete var i gang med at skubbe et af de genstridige vinduer op.
Her bliver tæt, når det sådan får lov at stå, sagde hun og lagde vægt bag. Rammen sprang op med en knasen, en kold vind strøg ind og bevægede bladene på det lille træ."
Jeg elsker det, at Minor lægger mærke til de særlige bevægelser, der skal til for at få et bindende vindue op. Man kunne nemt bare have skrevet, at "vinduet bandt", men her er det genstridigt og skal skubbes op, og da det endelige slipper karmen er det med en knasen. Det er godt set. Personerne gør ting, som rigtige mennesker gør og de lever i omgivelser, som rigtige mennesker lever i. Det lyder måske som en ligegyldig detalje, men det er disse detaljer som alt for mange forfattere overser. Hvor tit får man lov til at læse om genstridige vinduer, der knaser?
Ud over de gode detaljer er der også gode sætninger af den livskloge slags; den slags, der hægter sig fast i noget ved sproget og finder en visdom frem:
"Vinteren over flød vi ind og ud af hinandens arme og senge, og for første gang i mit liv var tingene lidt sådan, som man forestiller sig, at de vil være, når man forestiller sig dem."
Det kan være farligt at skrive den slags sætninger - i hænderne på en dårligere forfatter kunne det være endt som motto på en plakat i det sommerhus, du har lejet - men Minor har styr på at holde sig inden for stregerne, så sætningerne faktisk bliver ægte kloge frem for forfalskede østerlandske visdomsord.
Det eneste, der trækker lidt ned i Minors prosa, er, når hun enkelte gange bliver lidt for forhippet på at være prosaist. F.eks.:
"Da jeg nogle timer senere står og børster tænder, tager jeg mig selv i at nynne en idiotisk popsang."
Den sætning lyder som resultatet af et dyrtbetalt skrivekursus, hvor man er blevet undervist i "show, don't tell". Det er da en ok nok regel, men nogle gange, som her, skinner det igennem, at forfatteren egentlig helst bare vil skrive "Jeg var glad", men er kommet i tanke om, at fy-bab-bab, det må man ikke.
Det er dog en særdeles lille irritation ved en særdeles god bog. Velsignelser er rørende og indlevet, og så altså først og fremmest drøngod prosa, der ikke er bange for "bare" at være drøngod prosa.
http://endnuenbogblog.blogspot.com/
Når Minors prosaiske prosa er god skyldes det hendes fantastiske evne til at beskrive detaljer. En kvinde går ind i en kirke med sit barn og forklarer præsten, at de bare kigger sig omkring:
"Gør I det, sagde hun og lagde en bunke pamfletter på et bord, midt mellem to store kobberstager. Lysenes væger var bløde og lange. Hun rettede kanterne til."
Lysenes væger var bløde og lange! Sikke en detalje! Jeg forestiller mig, at Minor har skrevet side op og side ned med detaljerede beskrivelser af kirken for så til sidst at vælge denne ene sætning til at repræsentere hele baduljen. Jeg kan ikke se for mig, hvordan det ellers skulle kunne lykkes én at få blik for så herlig en detalje midt i alt det rod, som et rum er. Det er ikke muligt at beskrive et helt kirkerum, så det står klart på nethinden, men disse lange, bløde væger er i fuldt fokus i min hjerne. Det er eddermame velskrevet.
De gode detaljer findes ikke kun i beskrivelserne af døde ting, men også i menneskers bevægelser:
"Jeg standsede i døren, Nete var i gang med at skubbe et af de genstridige vinduer op.
Her bliver tæt, når det sådan får lov at stå, sagde hun og lagde vægt bag. Rammen sprang op med en knasen, en kold vind strøg ind og bevægede bladene på det lille træ."
Jeg elsker det, at Minor lægger mærke til de særlige bevægelser, der skal til for at få et bindende vindue op. Man kunne nemt bare have skrevet, at "vinduet bandt", men her er det genstridigt og skal skubbes op, og da det endelige slipper karmen er det med en knasen. Det er godt set. Personerne gør ting, som rigtige mennesker gør og de lever i omgivelser, som rigtige mennesker lever i. Det lyder måske som en ligegyldig detalje, men det er disse detaljer som alt for mange forfattere overser. Hvor tit får man lov til at læse om genstridige vinduer, der knaser?
Ud over de gode detaljer er der også gode sætninger af den livskloge slags; den slags, der hægter sig fast i noget ved sproget og finder en visdom frem:
"Vinteren over flød vi ind og ud af hinandens arme og senge, og for første gang i mit liv var tingene lidt sådan, som man forestiller sig, at de vil være, når man forestiller sig dem."
Det kan være farligt at skrive den slags sætninger - i hænderne på en dårligere forfatter kunne det være endt som motto på en plakat i det sommerhus, du har lejet - men Minor har styr på at holde sig inden for stregerne, så sætningerne faktisk bliver ægte kloge frem for forfalskede østerlandske visdomsord.
Det eneste, der trækker lidt ned i Minors prosa, er, når hun enkelte gange bliver lidt for forhippet på at være prosaist. F.eks.:
"Da jeg nogle timer senere står og børster tænder, tager jeg mig selv i at nynne en idiotisk popsang."
Den sætning lyder som resultatet af et dyrtbetalt skrivekursus, hvor man er blevet undervist i "show, don't tell". Det er da en ok nok regel, men nogle gange, som her, skinner det igennem, at forfatteren egentlig helst bare vil skrive "Jeg var glad", men er kommet i tanke om, at fy-bab-bab, det må man ikke.
Det er dog en særdeles lille irritation ved en særdeles god bog. Velsignelser er rørende og indlevet, og så altså først og fremmest drøngod prosa, der ikke er bange for "bare" at være drøngod prosa.
http://endnuenbogblog.blogspot.com/
April 24, 2022
Een roman zou ik dit noemen, eerder een verzameling van korte verhalen die nadrukkelijk hetzelfde thema hebben. Natuurlijk is er enige overlap tussen de verhalen/hoofdstukken, een paar personages komen tweemaal terug, maar het zit zeker niet op dezelfde ingenieuze wijze in elkaar 'Bezoek aan de Knokploeg' van Jennifer Egan waar schrijfster Caroline Albertine Minor vermoedelijk sterk door geïnspireerd is geweest.
Los van de vraag in welk genre je dit boek moet plaatsen, spraken de verhalen mij bijna allemaal wel aan. De uitzondering is het openingsverhaal, over Helena een jonge vrouw die vanwege de ziekte van haar vader tijdelijk naar een klein Frans dorpje vertrekt om de vriendin van hem bij te staan bij de verzorging. Haar vader kent ze nauwelijks, net als die vriendin. Helena vlucht dus overduidelijk van haar leven (haar werk en relatie) in Denemarken. Maar doordat onduidelijk blijft wat ze in dat Franse dorpje zoekt of hoopt te vinden en ze om even onduidelijke redenen wel voor de charmes van een gladde Franse acteur valt, ergerde ik mij mateloos aan haar. Misschien is juist het punt van het verhaal dat Helena zelf ook niet weet wat ze wil en ze zich daaraan probeert over te geven. Maar het roept bij mij de vraag op waarom juist dit de opening van het boek moest zijn.
Ook bij de andere verhalen krijg je maar in beperkte mate iets mee van de innerlijke gedachtewereld van de personages. Maar daar werkt de zorgvuldige dosering die Albertine Minor je als lezer geeft juist wel goed. Je voelt minder afstand tot de personages omdat je je gemakkelijker in hun - meestal lastige levenssituatie als gevolg van botte pech - kan verplaatsen. De één valt voor een klusjesman en krijgt direct een kind. De ander twijfelt aan haar liefde voor haar vriend die door een verkeersongeluk in een roelstoel terecht komt en aan het begin staat van een lang - maar succesvol - revalidatieproces. Weer iemand anders krijgt het dwingende verzoek om de mailconversaties van een voormalige jeugdvriendin met een geheime minnaar te lezen, een mailconversatie vlak voor het moment dat de jeugdvriendin zelfmoord pleegde.
Telkens weet Albertine Minor je mee te nemen in de wereld van haar personages, en telkens voel je een zeker empathie en mededogen voor hen, ondanks of soms juist door hun omstandigheden. Uiteindelijk lijken ze allemaal te zoeken naar een zekere berusting en een antwoord op de vraag of hun omstandigheden een zegening zijn of niet. Albertine Minor laat hangen wat het antwoord van het personages daarop luidt. Dat doet ze knap, al krijg je bij sommige verhalen daardoor het gevoel dat ze niet 'af' zijn.
Los van de vraag in welk genre je dit boek moet plaatsen, spraken de verhalen mij bijna allemaal wel aan. De uitzondering is het openingsverhaal, over Helena een jonge vrouw die vanwege de ziekte van haar vader tijdelijk naar een klein Frans dorpje vertrekt om de vriendin van hem bij te staan bij de verzorging. Haar vader kent ze nauwelijks, net als die vriendin. Helena vlucht dus overduidelijk van haar leven (haar werk en relatie) in Denemarken. Maar doordat onduidelijk blijft wat ze in dat Franse dorpje zoekt of hoopt te vinden en ze om even onduidelijke redenen wel voor de charmes van een gladde Franse acteur valt, ergerde ik mij mateloos aan haar. Misschien is juist het punt van het verhaal dat Helena zelf ook niet weet wat ze wil en ze zich daaraan probeert over te geven. Maar het roept bij mij de vraag op waarom juist dit de opening van het boek moest zijn.
Ook bij de andere verhalen krijg je maar in beperkte mate iets mee van de innerlijke gedachtewereld van de personages. Maar daar werkt de zorgvuldige dosering die Albertine Minor je als lezer geeft juist wel goed. Je voelt minder afstand tot de personages omdat je je gemakkelijker in hun - meestal lastige levenssituatie als gevolg van botte pech - kan verplaatsen. De één valt voor een klusjesman en krijgt direct een kind. De ander twijfelt aan haar liefde voor haar vriend die door een verkeersongeluk in een roelstoel terecht komt en aan het begin staat van een lang - maar succesvol - revalidatieproces. Weer iemand anders krijgt het dwingende verzoek om de mailconversaties van een voormalige jeugdvriendin met een geheime minnaar te lezen, een mailconversatie vlak voor het moment dat de jeugdvriendin zelfmoord pleegde.
Telkens weet Albertine Minor je mee te nemen in de wereld van haar personages, en telkens voel je een zeker empathie en mededogen voor hen, ondanks of soms juist door hun omstandigheden. Uiteindelijk lijken ze allemaal te zoeken naar een zekere berusting en een antwoord op de vraag of hun omstandigheden een zegening zijn of niet. Albertine Minor laat hangen wat het antwoord van het personages daarop luidt. Dat doet ze knap, al krijg je bij sommige verhalen daardoor het gevoel dat ze niet 'af' zijn.
February 25, 2025
Van de achterflap had ik niet begrepen dat het om een bundel met korte verhalen ging (daar hou ik niet van, geef mij liever lange verhalen). Het was een zegening dat er in sommige verhalen wat overlap zat. Dagelijkse relationele treurigheid +++
October 30, 2020
Otrolig bok som jag tror kommer att stanna kvar länge. Trots novellformen återkommer karaktärer igen, ger en ny inblick i samma historia från en annan karaktärs perspektiv. Föräldraskap, hur en människa förändras efter en olycka och hur ont det kan göra, att förlora ett barn och inte få svar, att älska två människor samtidigt, vänninor som håller en uppe när man är halv och mycket annat. Läs den! Jag kommer snart att läsa om den igen.
April 5, 2022
Heerlijk boek met korte verhalen die op het eerste gezicht ver van elkaar af lijken te staan, maar toch allemaal een soort van verbonden zijn. Inzicht in de menselijke psyche, over kronkels en spinsels: hoewel deze af en toe ook overkwamen als geforceerd vervreemdend. Frisse observaties en heldere beschrijvingen. Ik ben zelf gek op voortkabbelende verhalen over doorsnee mensen, zonder al te extreme ontknopingen, en dit was een schot in de roos.
March 27, 2019
Förstår varför den här fått PO Enquists pris.
October 12, 2019
Älskar bara danska eller norska novellsamlingar tydligen
April 27, 2018
Mere, tak. Ej, hvor er det altså bare godt. Minor skriver så utroligt vellykket og rørende, at det næsten ikke er til at rive sig selv væk fra siderne, når ens eget liv og pligter banker på.
Alle novellerne drejer rundt om et punkt, der indeholder en form for tab. Om det er tab i form af død, i form af at blive forladt eller i form af en ulykke, der har ændret din elskedes personlighed fundamentalt. Men det er ikke en græde-fest. Tværtimod; mange af historierne drejer sig også om det der med ’at komme videre’. Hvordan leves livet så nu? Hvordan ændredes det af den begivenhed? Er der overhovedet noget, der helt kan blive det samme? Kan du? Det er ikke nødvendigvis lykkelige og håbefulde historier. Det er livet måske heller ikke helt, med sådan en sorg med i bagagen. Karaktererne, vi møder, dem, der har mistet, er langt nok fra begivenheden til, at de kan reflektere over, hvad der er sket, og hvordan de selv har reageret – men samtidig også for tæt på til at være helt ovenpå igen. Men der er små velsignelser gemt i hverdagens trummerum, øjeblikke der er helt okay.
Dagene udfolder sig, der sker intet vildt og skelsættende. Det der sker, som man måske mistænker kan være skelsættende, bliver det ikke. Men på trods af det egentlig relativt langsomme tempo, novellerne er skrevet i, er der en vis spænding i den gradvise løften af sløret for, hvad der er sket. Den helt rigtige dosis af informationer gives på det helt rigtige tidspunkt i hver enkelt historie, så interessen holdes til ilden hele vejen igennem – dét er alligevel en kunst. Det fungerer bare virkelig godt. Du læser dem og tænker, ’det her, det er én, der ved, hvordan man skriver’. Sikke en fornøjelse.
/NK
Alle novellerne drejer rundt om et punkt, der indeholder en form for tab. Om det er tab i form af død, i form af at blive forladt eller i form af en ulykke, der har ændret din elskedes personlighed fundamentalt. Men det er ikke en græde-fest. Tværtimod; mange af historierne drejer sig også om det der med ’at komme videre’. Hvordan leves livet så nu? Hvordan ændredes det af den begivenhed? Er der overhovedet noget, der helt kan blive det samme? Kan du? Det er ikke nødvendigvis lykkelige og håbefulde historier. Det er livet måske heller ikke helt, med sådan en sorg med i bagagen. Karaktererne, vi møder, dem, der har mistet, er langt nok fra begivenheden til, at de kan reflektere over, hvad der er sket, og hvordan de selv har reageret – men samtidig også for tæt på til at være helt ovenpå igen. Men der er små velsignelser gemt i hverdagens trummerum, øjeblikke der er helt okay.
Dagene udfolder sig, der sker intet vildt og skelsættende. Det der sker, som man måske mistænker kan være skelsættende, bliver det ikke. Men på trods af det egentlig relativt langsomme tempo, novellerne er skrevet i, er der en vis spænding i den gradvise løften af sløret for, hvad der er sket. Den helt rigtige dosis af informationer gives på det helt rigtige tidspunkt i hver enkelt historie, så interessen holdes til ilden hele vejen igennem – dét er alligevel en kunst. Det fungerer bare virkelig godt. Du læser dem og tænker, ’det her, det er én, der ved, hvordan man skriver’. Sikke en fornøjelse.
/NK
October 25, 2019
Noveller om sorg, meningsløshed, depression, begær. Intet er tilovers, teksterne er stilfærdigt udført, følende, realistiske, smukke, selvbiografiske. Kort fortalt: At være skilsmissevoksen, at miste et barn, og alt det en veninde kan gøre. Ulykker, identitetstab, og at være ulykkelig. Mødre alene med deres børn, og følelsen af ikke at eksistere.
'Jeg smagte på teen. De våde blade ramte min overlæbe. Det var svært at komme videre derfra. Jeg gled ud af situationen eller igennem den og ned på undersiden.' (20)
'En parodi på et menneske, men det var mig, der var umenneskelig.' (99)
'Bollen føltes mere virkelig end hendes hånd, der holdt den.' (89) og 'Den hånd, der holdt glasset, rystede.' (180)
'Jeg havde lyst til at sparke ham ... Esther også, dem alle sammen, med deres demoer og workshops og onaniagtige medfølelse.' (183)
'Det sker stadig oftere, at hendes koreografi dukker op i min krop' (201)
'Jeg smagte på teen. De våde blade ramte min overlæbe. Det var svært at komme videre derfra. Jeg gled ud af situationen eller igennem den og ned på undersiden.' (20)
'En parodi på et menneske, men det var mig, der var umenneskelig.' (99)
'Bollen føltes mere virkelig end hendes hånd, der holdt den.' (89) og 'Den hånd, der holdt glasset, rystede.' (180)
'Jeg havde lyst til at sparke ham ... Esther også, dem alle sammen, med deres demoer og workshops og onaniagtige medfølelse.' (183)
'Det sker stadig oftere, at hendes koreografi dukker op i min krop' (201)
March 13, 2018
Velsignelser er en novellesamling, som tager udgangspunkt i livets både store og små velsignelser. Om det er en god veninde der trøster i sorgen, dét at være mor, friheden ved at være ung osv., bliver så smukt fortalt og rører virkelig på følelser man måske ikke besøger hver dag, eller som man ikke har oplevet endnu. Jeg er normalt ikke til noveller, men Minor formår at rive mig ind i livet på karakterer, der kun får få siders taletid.
Sproget er virkelig dragende og brugen af metaforer får tankerne til at danne smukke billeder, særligt i den første novelle, hvor vi befinder os i pyrenæerne.
Der er mange af novellerne, hvor jeg søgte en konklusion, noget der satte punktum på det ellers tunge emne som sagte novelle har arbejdet med. Jeg ville ikke have noget imod, at novellerne fyldte hele romaner, for så investeret blev jeg alligevel på få sider.
Sproget er virkelig dragende og brugen af metaforer får tankerne til at danne smukke billeder, særligt i den første novelle, hvor vi befinder os i pyrenæerne.
Der er mange af novellerne, hvor jeg søgte en konklusion, noget der satte punktum på det ellers tunge emne som sagte novelle har arbejdet med. Jeg ville ikke have noget imod, at novellerne fyldte hele romaner, for så investeret blev jeg alligevel på få sider.
August 14, 2017
Velsignelser er en novellesamling med historier der ligger utrolig tæt på hinanden, og så igen langt fra. Skæbnerne vi møder har alle på en måde mistet noget og er igang med at finde fast grund igen. Med en ro og en hverdag der går videre, glider historierne ind over også tværs hinanden. Plottet er skjult og man undrer sig stadigt over hvor vi er på vej hen.
Jeg tænkte i starten om det var lidt kedeligt, men i længden voksede den rolige, stadige tilgang til verden på mig. Det virkede som om der fandtes en oprigtighed og en følsomhed imellem linjerne, som jeg nød at forholde mig til og spejle mig selv i.
Meget er grumt, noget er sjovt, alt er egentlig reelt nok. Tak for en oplevelse.
Jeg tænkte i starten om det var lidt kedeligt, men i længden voksede den rolige, stadige tilgang til verden på mig. Det virkede som om der fandtes en oprigtighed og en følsomhed imellem linjerne, som jeg nød at forholde mig til og spejle mig selv i.
Meget er grumt, noget er sjovt, alt er egentlig reelt nok. Tak for en oplevelse.
Displaying 1 - 30 of 63 reviews