What do you think?
Rate this book
Det stora århundradet #8
De som dreper drømmer sover aldri
1970-tallet. Venstrebølgen fra 1968 blir nærmest som en idyll å regne i sammenligning med den krigen som vokser frem mellom Europas sikkerhetstjenester og en stadig mer splittet venstrebevegelse. Det blir bokstavelig talt et spørsmål om liv eller død.
Eric Letang arbeider om dagene som advokatfullmektig ved Henning Sjöstrands famøse advokatbyrå. Men om nettene og på fritiden inngår han i en hemmelig sikkerhetstjeneste innenfor den delen av venstrebevegelsen som forsøker å organisere forsvaret mot en stadig mer aggressiv statlig fi ende.
Den store kjærligheten hans, Gertrude, jobber som advokat i Hamburg, hvor klimaet dag for dag blir mer brutalt. Hun opplever at vennene fengsles eller blir drept, én etter én. I Sverige arbeider statens hemmelige agenter etter vesttyske prinsipper for å forsøke å provosere frem en åpen konfrontasjon mellom «terrorister» og staten. For motstandsbevegelsen Eric Letang inngår i, utvikler katt og mus-leken seg til et stadig farligere spill.
Samtidig vokser Lauritzen-slekten og en ny generasjon kommer til.
Jan Guillous rikholdige forfatterskap ble innledet i 1971, og til sammen har han skrevet mer enn 40 bøker. Det store århundret er hans mest omfattende prosjekt noensinne og forteller om 1900-tallet menneskehetens største, styggeste og blodigste århundre. Tidligere utkommet i serien er Brobyggerne, Dandy, Mellom rødt og svart, Ikke ville se, Blå stjerne, Ekte amerikanske jeans og 1968.
Eric Letang arbeider om dagene som advokatfullmektig ved Henning Sjöstrands famøse advokatbyrå. Men om nettene og på fritiden inngår han i en hemmelig sikkerhetstjeneste innenfor den delen av venstrebevegelsen som forsøker å organisere forsvaret mot en stadig mer aggressiv statlig fi ende.
Den store kjærligheten hans, Gertrude, jobber som advokat i Hamburg, hvor klimaet dag for dag blir mer brutalt. Hun opplever at vennene fengsles eller blir drept, én etter én. I Sverige arbeider statens hemmelige agenter etter vesttyske prinsipper for å forsøke å provosere frem en åpen konfrontasjon mellom «terrorister» og staten. For motstandsbevegelsen Eric Letang inngår i, utvikler katt og mus-leken seg til et stadig farligere spill.
Samtidig vokser Lauritzen-slekten og en ny generasjon kommer til.
Jan Guillous rikholdige forfatterskap ble innledet i 1971, og til sammen har han skrevet mer enn 40 bøker. Det store århundret er hans mest omfattende prosjekt noensinne og forteller om 1900-tallet menneskehetens største, styggeste og blodigste århundre. Tidligere utkommet i serien er Brobyggerne, Dandy, Mellom rødt og svart, Ikke ville se, Blå stjerne, Ekte amerikanske jeans og 1968.
495 pages, Mass Market Paperback
First published August 29, 2018
28 people are currently reading
420 people want to read
About the author
Jan Guillou
98 books693 followersJan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 77 reviews
October 25, 2018
En lite småtråkig bok om notarierna Eriks vänsterprassel på 70-talet. Visserligen var hans övertagande av sonen en rafflande historia, men i övrigt var detta nog så lättförglömligt.
November 14, 2018
Jag har gillat serien med stora århundradet men den här boken vara bara en sörja av olika vänsterfraktioner, IB-affär, Palestina och västtyska terrorister. Precis som förr-förra boken repeterade Ondskan så repeterar den hör Det stora avslöjandet. Dags att släppa vänstervågen på slutet av 69-talet och första halvan av 70-talet.nskall bli spännande och se vad som händer på 80-talet i släkten Lauritzen.
Språket i denna bok var delvis onödigt mästrande och bitvis pompöst.
Språket i denna bok var delvis onödigt mästrande och bitvis pompöst.
September 28, 2018
Jag har verkligen försökt gilla romanen, men Erics politiska verksamhet och säkerhetspolisens spaningar på dem, tråkar ut mig till den milda grad.
December 7, 2020
Nok en bok om Lauritzen-familien er fullført, og jeg kunne egentlig bare kopiert anmeldelsen av «1968» inn her, for det er omtrent det samme jeg har å si om denne boka som om forgjengeren.
Her forteller Guillou oss om hans verdensbilde på 70-tallet, med terror, RAF, kommunisme, IB-skandalen, med mer.
Dessverre er Guillou veldig opptatt av å ta de beste valgene både politisk, sosialt, økonomisk og historisk. Alle karakterene hans velger alltid det som viser seg å være det beste valget. Dette forutsetter jo at man har utstrakt kunnskap om hvordan framtiden vil bli seendes ut, noe Guillou selvsagt har, men som det er påfallende merkverdig at alle i persongalleriet hans også innehar.
Lauritzen-familien er alltid på «riktig» side og blir aldri konfrontert med egne ståsteder noengang. Den eneste er selvsagt Lauritz' sønn Harald som var nazist, men Haralds storyline blir ikke utbrodert noe videre og han har forsvunnet ut av denne serien for lenge siden.
Halvparten av boka er ikke mye annet enn en pamflett for kommunismen og hvorfor denne ideologien er overlegen alt annet og den eneste riktige retningen. All Erics befatning med andre kulminerer i side opp og side ned med politikk anno 1970; man må kunne en del politisk historie for å henge med i svingene og det blir etterhvert ulidelig kjedelig. Guillou burde heller ha skrevet en sakprosabok om det politiske miljøet i Sverige op 70-tallet, heller enn å pakke det inn i romanform på måten han har gjort her. Som historiebok virker dette som en artikkel om kapitalisme skrevet av noen som tilhører AKP-ml.
Historien blir noe mer interessant når Gertrudes historie avsluttes.
Det er i tillegg en del digresjoner av politisk eller sosialpolitisk karakter strødd rundt i romanen. Selv om jeg selv er veldig interessert i både historie og politikk synes jeg dette etterhvert blir veldig kjedelig og jeg må innrømme at jeg skummet gjennom en del sider når en av disse digresjonene dukket opp.
Jeg personlig har en del problemer med at Guillou velger å la karakterene sine sympatisere såpass mye med RAF, og da spesielt med Ulrike Meinhof som presenteres som en av Gertrudes nærmeste venner. Det virker nesten som om det er helt greit at RAF bombet sivile mål, begikk væpnede ran i banker, begikk brannstiftelse, kidnappet politikere og drepte uskyldige mennesker for å fremme egen ideologi. Guillou forsvarer spesielt Meinhof gjennom store deler av romanen, og jeg skjønner ikke helt hvorfor, da hans egen hovedperson er veldig opptatt av å ikke ty til voldelige aksjoner.
Det kan selvsagt være noe så banalt som at ettersom alle bekjentskaper av familien Lauritzen må være perfekte og moralsk uklanderlige, så må Meinhof også være det gjennom sitt nære forhold til Gertrude. Guillou omtaler Andreas Baader, Gudrun Ensslin og andre som «en gjeng andre mer eller mindre gale tyskere.» Guillou nærmest unnskylder alle Meinhofs handlinger i RAF og virker å mene at hun ble lurt eller manipulert til å gjøre det hun gjorde.
Gertrude (og til en viss grad Eric) blir framstilt som en slags martyr som aldri har gjort noe galt, og all skyld ligger hos andre. Selvsagt synes jeg også det er forkastelig av myndighetene å overvåke sitt eget folk, stanse demonstrasjoner med vold og fengsle meningsmotstandere. Men jeg har innvendinger mot hvordan Guillou velger framstiller og fortelle dette på («Vi må ikke la dem vinne, kamerater,[...]Vi har både staten og pressen imot oss, det er sant. Men vi har rett og de tar feil, så jeg foreslår at vi tar oss sammen og gjør motstand.» Sier Eric i kapittel sju).
(Ettersom alle Erics bekjentskaper som sagt ikke kan være annet superkjendiser og ytterst viktige personer, blir han invitert til Heinrich Bölls nobelforelesning. På spørsmål om hvordan dette gikk til er svaret: «Det begynte med at den berømte forfatteren fikk øynene opp for alle løgnene om Gertrude og ham selv, disse som tabloidavisen Expressen hadde gjort sitt beste for å spre videre i Sverige ...»)
Guillou gir uttrykk for en generell avsmak for både politikere og media uten noen om helst refleksjon rundt dette.
Jeg synes også det er interessant at begge Guillous alteregoer møtes i romanen. Guillou har selv sagt at Erik Ponti er hans alterego, men det blir ganske klart at Eric Letang også er det i aller høyeste grad. Jeg ble enda mer styrket i troen da jeg fikk Erics fulle navn mot slutten av boka: Eric Henri Oscar Letang mot Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, og begge med franske etternavn.
Da synes jeg også det blir ekstra komisk når både Erik og Eric må være så eksepsjonelt perfekte og korrekte hele tiden, man tenker jo ikke på annet enn at Guillou forsøker å framstille seg selv slik han framstiller Erik og Eric. Eric Letang blir en kjent advokat uten moralske skrupler, som alltid gjør det beste og mest riktige i alle tenkelige situasjoner («Hovedforhandlingene [...]begynner på mandag, jeg trenger deg ved min side[...]det er du som kan stoffet, ingen av de yngre kollegene dine vil kunne lese seg opp på dette i løpet av den korte tiden som står til rådighet. Om i det hele tatt, forresten. Du står minst én klasse over dem.» / «En av [Sjöstrands]mest begavede unge medarbeidere, en fremtidig advokat av ypperste klasse».), og Erik Ponti «som nå var blitt venstresidens mest innflytelsesrike journalist».
Eric er alltid smartere og mer utspekulert enn motstanderne sine; ingen kan si noe imot ham uten å ta feil. Begge to blir karakterisert som en slags ufeilbarlig James Bond som avslører konspirasjoner, komplotter og hemmelige regjeringssammensvergelser på løpende bånd, og alle de som mente noe annet blir sittende i bakgrunnen med skjegget i postkassa idét de innser at de har tatt feil.
Selvsagt må begge to være kjempeviktige mennesker.
«Altså var [Eric] fremdeles utkledd som fremtidig svensk kjendisadvokat, samme stil som alle advokatspirene i Henning Sjöstrands advokatbyrå.»
Eric overlister alle på sin vei, han er alltid bedre og smartere enn alle andre.
Og her får Eric en sjanse til å briljere med sitt intellekt og setter naturligvis besserwisseren på plass med sarkastiske kommentarer og intelligente argumenter.
Guillou skriver bra. Det har jeg ikke noe å innvende mot. Det er godt driv i romanen, tekstmessig flyter det godt og han henger seg ikke opp i unødvendige estetiske detaljer.
Det er innholdet som nærmest gir meg et illebefinnende hver gang jeg begynner på et nytt kapittel.
Dette hadde jeg kanskje syntes var kjempekult om jeg var en 17 år gammel blitzer.
Jeg synes det er problematisk måten Guillou projiserer sine egne meninger på en så aggressiv, pompøs og noen ganger ganske bitter måte. Det er en del snakk om hva som er sannhet og hva som er løgn i denne romanen, og Guillou tar det forgitt at leseren er enig i at hans karakterer alltid har rett og monopol på sannheten, alle andre lyver eller forvrenger sannheten til egen profitt.
Sjette kapittel åpner slik:
«Nederlandsk politi hadde tydeligvis samme syn på den typen politiske meningsytringer som de fleste andre politistyrker i Europa og hadde argumentert imot med batonger og tåregass.»
Jeg er selvsagt enig i det Guillou mener med denne setningen, men det er lett å være på riktig side når historien er skrevet, og jeg er også veldig lei av denne typen sarkastiske innslag i Guillous bøker. Jeg føler hele tiden jeg blir snakket ned til og belært av forfatteren. Det er som om Guillou har et umettelig behov for å idiotforklare alt mulig for leserne sine, med den punchlinen at «det er jo selvsagt det eneste riktige. Alle som måtte mene noe annet vet ikke hva de snakker om.»
Det er synd denne romanserien nå først om fremst handler om Eric. Jeg synes han er en ganske kjedelig fyr.
Det er også synd vi ikke fikk følge Sverre i mer enn én bok. Hans historie er uendelig mye mer interessant enn mange andre i familien. Vi får vite etter hans død at han jevnlig hadde kontakt med blant andre Virginia Wolf, T.S. Eliot og Henri Matisse.
Hvorfor valgte Guillou for eksempel å skrive en «Ondskapen»-kopi i form av «Ekte amerikanske jeans»? Hvorfor kunne vi ikke heller fått en bok om Sverre på 50-tallet, der han erindret sine glansdager?
Erics mor Hélène og halvbror Axel som blir framstilt som late, ondsinnede og overfladiske gjennom hele romanen. Begge har ikke annet enn å bedrive tiden med enn å vente på neste dødsfall i familien så de kan græbbe til seg arven:
Axel snakker i tillegg engelsk med amerikansk aksent, noe Guillou påpeker med en viss forakt. Jeg personlig har heller ikke noe særlig til overs for USA, men det finnes da grenser.
Gjennom romanen blir man introdusert til en rekke politiske partier, grupperinger, filosofier og politikere. Leseren må være fortrolig med uendelige forkortelser som PFLP, FNL, NK, PET, KAK, RPS, NKVD, KFML, KFML(r), GSC, RAF, SKL, AKP-ml, MLK, FK, ZANU, ZAPU, VPK, GSG, CDU, ZDF, KSSS, HSB, KGB...
Jeg føler meg til slutt som profeten Brian som må spørre om forskjellen mellom The People's Front of Judea og The Judean People's Front. Mange av disse gruppene framstår for meg som nesten helt like, og jeg har vanskelig for å skille dem fra hverandre og huske hva den ene var og den andre ikke. En del forkortelser er selvsagt allmennkjente, likevel måtte jeg google en del og jeg hadde ikke sjans til å holde styr på alt sammen.
I tillegg til dette en haug med navngitte svenske og utenlandske politikere og andre historiske personer. Noen navn må man ha relativt bred kunnskap om både politisk situasjon og litteratur for å kjenne igjen som virkelige personer. (For oss nordmenn er det jo gøy at både Jon Michelet og Dag Solstad blir nevnt, om enn bare ved fornavn.)
Andre ganger må man ha en del bakgrunnskunnskaper for å skjønne hva det dreier seg om, eksempelvis når Blekingegadebanden nevnes som en slags foreshadowing.
Til slutt har vi da alt dette som Guillou mener er helt riktig og så perfekt og logisk at ingen kan motsi det.
«All anstendighet krevde at»
«Fisken var perfekt stekt, vinen naturligvis utmerket.»
«Han snudde [båten] på en femøring med to kraftige åretak» Hver eneste ting Eric og resten av familien gjør må være så jævlig perfekt at det ikke bare blir uhyre komisk, men også et stort irritasjonsmoment.
«Litt etter litt følte Eric seg sikrere. Alt var så krystallklart logisk.»
«Enten spilte han dum, eller så forstod han ikke forholdet mellom et lands politiske politi og landets borgere. Eric bestemte seg for å bevare tålmodigheten og forklare det selvfølgelige. Han kom til å tenke på doktorandens oppvisning på Möja når det gjaldt å forklare litteratur for antatte idioter.»
Lauritzen-familien holder som kjent eksepsjonelt mange rare kutymer og etiketter, som at bordplasseringen bestemmer hvem som holder tale, og at selv om du egentlig er på vei til å fri til kjæresten din, ville det være ufint å kaste ut en tilfeldig brisen dame du møtte på bar fra hotellrommet ditt om hun skulle finne på å valse inn der iløpet av natten. Hva i alle dager? Det er så mye rart. Noen ganger tror jeg Guillou bare finner på ting for å virke interessant.
Det at Guillou her påpeker at Lauritzen-familien muligens har noen merkelige etiketteregler kunne vært brukt til en og annen morsom kommentar om hvor rare disse reglene egentlig er, sett fra en utenforståendes perspektiv. Men Guillou framstiller disse reglene som helt naturlige og selvsagte. Hadde han hatt litt refleksjonsevne og selvironi kunne jeg ha akseptert disse reglene de holder på med, men sånn som det faktisk beskrives her synes jeg ikke det er annet enn sært og bisart.
Jaja. Jeg får vel uansett få med meg de to siste planlagte bøkene uansett.
Her forteller Guillou oss om hans verdensbilde på 70-tallet, med terror, RAF, kommunisme, IB-skandalen, med mer.
Dessverre er Guillou veldig opptatt av å ta de beste valgene både politisk, sosialt, økonomisk og historisk. Alle karakterene hans velger alltid det som viser seg å være det beste valget. Dette forutsetter jo at man har utstrakt kunnskap om hvordan framtiden vil bli seendes ut, noe Guillou selvsagt har, men som det er påfallende merkverdig at alle i persongalleriet hans også innehar.
Lauritzen-familien er alltid på «riktig» side og blir aldri konfrontert med egne ståsteder noengang. Den eneste er selvsagt Lauritz' sønn Harald som var nazist, men Haralds storyline blir ikke utbrodert noe videre og han har forsvunnet ut av denne serien for lenge siden.
Halvparten av boka er ikke mye annet enn en pamflett for kommunismen og hvorfor denne ideologien er overlegen alt annet og den eneste riktige retningen. All Erics befatning med andre kulminerer i side opp og side ned med politikk anno 1970; man må kunne en del politisk historie for å henge med i svingene og det blir etterhvert ulidelig kjedelig. Guillou burde heller ha skrevet en sakprosabok om det politiske miljøet i Sverige op 70-tallet, heller enn å pakke det inn i romanform på måten han har gjort her. Som historiebok virker dette som en artikkel om kapitalisme skrevet av noen som tilhører AKP-ml.
Historien blir noe mer interessant når Gertrudes historie avsluttes.
Det er i tillegg en del digresjoner av politisk eller sosialpolitisk karakter strødd rundt i romanen. Selv om jeg selv er veldig interessert i både historie og politikk synes jeg dette etterhvert blir veldig kjedelig og jeg må innrømme at jeg skummet gjennom en del sider når en av disse digresjonene dukket opp.
Jeg personlig har en del problemer med at Guillou velger å la karakterene sine sympatisere såpass mye med RAF, og da spesielt med Ulrike Meinhof som presenteres som en av Gertrudes nærmeste venner. Det virker nesten som om det er helt greit at RAF bombet sivile mål, begikk væpnede ran i banker, begikk brannstiftelse, kidnappet politikere og drepte uskyldige mennesker for å fremme egen ideologi. Guillou forsvarer spesielt Meinhof gjennom store deler av romanen, og jeg skjønner ikke helt hvorfor, da hans egen hovedperson er veldig opptatt av å ikke ty til voldelige aksjoner.
Det kan selvsagt være noe så banalt som at ettersom alle bekjentskaper av familien Lauritzen må være perfekte og moralsk uklanderlige, så må Meinhof også være det gjennom sitt nære forhold til Gertrude. Guillou omtaler Andreas Baader, Gudrun Ensslin og andre som «en gjeng andre mer eller mindre gale tyskere.» Guillou nærmest unnskylder alle Meinhofs handlinger i RAF og virker å mene at hun ble lurt eller manipulert til å gjøre det hun gjorde.
Gertrude (og til en viss grad Eric) blir framstilt som en slags martyr som aldri har gjort noe galt, og all skyld ligger hos andre. Selvsagt synes jeg også det er forkastelig av myndighetene å overvåke sitt eget folk, stanse demonstrasjoner med vold og fengsle meningsmotstandere. Men jeg har innvendinger mot hvordan Guillou velger framstiller og fortelle dette på («Vi må ikke la dem vinne, kamerater,[...]Vi har både staten og pressen imot oss, det er sant. Men vi har rett og de tar feil, så jeg foreslår at vi tar oss sammen og gjør motstand.» Sier Eric i kapittel sju).
(Ettersom alle Erics bekjentskaper som sagt ikke kan være annet superkjendiser og ytterst viktige personer, blir han invitert til Heinrich Bölls nobelforelesning. På spørsmål om hvordan dette gikk til er svaret: «Det begynte med at den berømte forfatteren fikk øynene opp for alle løgnene om Gertrude og ham selv, disse som tabloidavisen Expressen hadde gjort sitt beste for å spre videre i Sverige ...»)
Guillou gir uttrykk for en generell avsmak for både politikere og media uten noen om helst refleksjon rundt dette.
Jeg synes også det er interessant at begge Guillous alteregoer møtes i romanen. Guillou har selv sagt at Erik Ponti er hans alterego, men det blir ganske klart at Eric Letang også er det i aller høyeste grad. Jeg ble enda mer styrket i troen da jeg fikk Erics fulle navn mot slutten av boka: Eric Henri Oscar Letang mot Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, og begge med franske etternavn.
Da synes jeg også det blir ekstra komisk når både Erik og Eric må være så eksepsjonelt perfekte og korrekte hele tiden, man tenker jo ikke på annet enn at Guillou forsøker å framstille seg selv slik han framstiller Erik og Eric. Eric Letang blir en kjent advokat uten moralske skrupler, som alltid gjør det beste og mest riktige i alle tenkelige situasjoner («Hovedforhandlingene [...]begynner på mandag, jeg trenger deg ved min side[...]det er du som kan stoffet, ingen av de yngre kollegene dine vil kunne lese seg opp på dette i løpet av den korte tiden som står til rådighet. Om i det hele tatt, forresten. Du står minst én klasse over dem.» / «En av [Sjöstrands]mest begavede unge medarbeidere, en fremtidig advokat av ypperste klasse».), og Erik Ponti «som nå var blitt venstresidens mest innflytelsesrike journalist».
Eric er alltid smartere og mer utspekulert enn motstanderne sine; ingen kan si noe imot ham uten å ta feil. Begge to blir karakterisert som en slags ufeilbarlig James Bond som avslører konspirasjoner, komplotter og hemmelige regjeringssammensvergelser på løpende bånd, og alle de som mente noe annet blir sittende i bakgrunnen med skjegget i postkassa idét de innser at de har tatt feil.
Selvsagt må begge to være kjempeviktige mennesker.
«Altså var [Eric] fremdeles utkledd som fremtidig svensk kjendisadvokat, samme stil som alle advokatspirene i Henning Sjöstrands advokatbyrå.»
Eric overlister alle på sin vei, han er alltid bedre og smartere enn alle andre.
«Men så fikk den katastrofen av en besserwisser for seg at han vennlig, med en tiltale som om han henvendte seg til barn eller lite opplyste, skulle forklare for ingeniøren og lagmannen som han kalte dem, åpenbart uten å vite hva en lagmann var, hva man snakket om litteraturvitere imellom.»
Og her får Eric en sjanse til å briljere med sitt intellekt og setter naturligvis besserwisseren på plass med sarkastiske kommentarer og intelligente argumenter.
Guillou skriver bra. Det har jeg ikke noe å innvende mot. Det er godt driv i romanen, tekstmessig flyter det godt og han henger seg ikke opp i unødvendige estetiske detaljer.
Det er innholdet som nærmest gir meg et illebefinnende hver gang jeg begynner på et nytt kapittel.
«Om cirka et halvår,» fortsatte Ponti og pustet dypt inn, «om cirka et halvår skal vi smelle til de jævlene hardere enn de har kunnet forstille seg i sine verste mareritt, akkurat det, i Folkets Tidning. Problemet er at jo flere som blir involvert i prosjektet, jo flere som vet, desto større blir risikoen for at de tar oss først, før vi rekker å publisere.»
«Hvem snakker du om?»
«Staten.»
Dette hadde jeg kanskje syntes var kjempekult om jeg var en 17 år gammel blitzer.
Jeg synes det er problematisk måten Guillou projiserer sine egne meninger på en så aggressiv, pompøs og noen ganger ganske bitter måte. Det er en del snakk om hva som er sannhet og hva som er løgn i denne romanen, og Guillou tar det forgitt at leseren er enig i at hans karakterer alltid har rett og monopol på sannheten, alle andre lyver eller forvrenger sannheten til egen profitt.
Sjette kapittel åpner slik:
«Da OL i München druknet i en strøm av blod og kuler, slo en flodbølge av hat inn mot den palestinske frigjøringsbevegelsen i først og fremst tysk, men også i svensk og all annen presse.
Det var som om de hysteriske lederskribentene og reporterne over hele Europa var spesielt indignerte over at jøder igjen var blitt drept på tysk jord. Denne gangen dog ikke av SS, men av palestinske terrorister; altså var palestinerne nåtidens SS.
De svenske mediene, fremfor alt Expressen, antagelig verdens mest antiarabiske publikasjon utenfor Israel, og Sveriges Television, dro umiddelbart ut på jakt etter en svensk vinkel, det vil si svenske medskyldige, i det minste moralsk medskyldige.»
«Nederlandsk politi hadde tydeligvis samme syn på den typen politiske meningsytringer som de fleste andre politistyrker i Europa og hadde argumentert imot med batonger og tåregass.»
Jeg er selvsagt enig i det Guillou mener med denne setningen, men det er lett å være på riktig side når historien er skrevet, og jeg er også veldig lei av denne typen sarkastiske innslag i Guillous bøker. Jeg føler hele tiden jeg blir snakket ned til og belært av forfatteren. Det er som om Guillou har et umettelig behov for å idiotforklare alt mulig for leserne sine, med den punchlinen at «det er jo selvsagt det eneste riktige. Alle som måtte mene noe annet vet ikke hva de snakker om.»
Det er synd denne romanserien nå først om fremst handler om Eric. Jeg synes han er en ganske kjedelig fyr.
Det er også synd vi ikke fikk følge Sverre i mer enn én bok. Hans historie er uendelig mye mer interessant enn mange andre i familien. Vi får vite etter hans død at han jevnlig hadde kontakt med blant andre Virginia Wolf, T.S. Eliot og Henri Matisse.
Hvorfor valgte Guillou for eksempel å skrive en «Ondskapen»-kopi i form av «Ekte amerikanske jeans»? Hvorfor kunne vi ikke heller fått en bok om Sverre på 50-tallet, der han erindret sine glansdager?
Erics mor Hélène og halvbror Axel som blir framstilt som late, ondsinnede og overfladiske gjennom hele romanen. Begge har ikke annet enn å bedrive tiden med enn å vente på neste dødsfall i familien så de kan græbbe til seg arven:
«[...]slik de så på saken, hadde den sterk reduserte arven etter onkelt Sverre snytt dem for muligheten til å gjennomføre drømmen. Allerede til høsten kunne de ha bosatt seg i et garantert mildt klima under høyreregime for i ro og mak og vente på at mormor Christa døde slik at skattekisten fikk påfyll igjen. Hadde det bare ikke vært for disse forbannede sosialistene i slekten.»
Axel snakker i tillegg engelsk med amerikansk aksent, noe Guillou påpeker med en viss forakt. Jeg personlig har heller ikke noe særlig til overs for USA, men det finnes da grenser.
Gjennom romanen blir man introdusert til en rekke politiske partier, grupperinger, filosofier og politikere. Leseren må være fortrolig med uendelige forkortelser som PFLP, FNL, NK, PET, KAK, RPS, NKVD, KFML, KFML(r), GSC, RAF, SKL, AKP-ml, MLK, FK, ZANU, ZAPU, VPK, GSG, CDU, ZDF, KSSS, HSB, KGB...
Jeg føler meg til slutt som profeten Brian som må spørre om forskjellen mellom The People's Front of Judea og The Judean People's Front. Mange av disse gruppene framstår for meg som nesten helt like, og jeg har vanskelig for å skille dem fra hverandre og huske hva den ene var og den andre ikke. En del forkortelser er selvsagt allmennkjente, likevel måtte jeg google en del og jeg hadde ikke sjans til å holde styr på alt sammen.
I tillegg til dette en haug med navngitte svenske og utenlandske politikere og andre historiske personer. Noen navn må man ha relativt bred kunnskap om både politisk situasjon og litteratur for å kjenne igjen som virkelige personer. (For oss nordmenn er det jo gøy at både Jon Michelet og Dag Solstad blir nevnt, om enn bare ved fornavn.)
Andre ganger må man ha en del bakgrunnskunnskaper for å skjønne hva det dreier seg om, eksempelvis når Blekingegadebanden nevnes som en slags foreshadowing.
Til slutt har vi da alt dette som Guillou mener er helt riktig og så perfekt og logisk at ingen kan motsi det.
«All anstendighet krevde at»
«Fisken var perfekt stekt, vinen naturligvis utmerket.»
«Han snudde [båten] på en femøring med to kraftige åretak» Hver eneste ting Eric og resten av familien gjør må være så jævlig perfekt at det ikke bare blir uhyre komisk, men også et stort irritasjonsmoment.
«Litt etter litt følte Eric seg sikrere. Alt var så krystallklart logisk.»
«Enten spilte han dum, eller så forstod han ikke forholdet mellom et lands politiske politi og landets borgere. Eric bestemte seg for å bevare tålmodigheten og forklare det selvfølgelige. Han kom til å tenke på doktorandens oppvisning på Möja når det gjaldt å forklare litteratur for antatte idioter.»
Lauritzen-familien holder som kjent eksepsjonelt mange rare kutymer og etiketter, som at bordplasseringen bestemmer hvem som holder tale, og at selv om du egentlig er på vei til å fri til kjæresten din, ville det være ufint å kaste ut en tilfeldig brisen dame du møtte på bar fra hotellrommet ditt om hun skulle finne på å valse inn der iløpet av natten. Hva i alle dager? Det er så mye rart. Noen ganger tror jeg Guillou bare finner på ting for å virke interessant.
Det at Guillou her påpeker at Lauritzen-familien muligens har noen merkelige etiketteregler kunne vært brukt til en og annen morsom kommentar om hvor rare disse reglene egentlig er, sett fra en utenforståendes perspektiv. Men Guillou framstiller disse reglene som helt naturlige og selvsagte. Hadde han hatt litt refleksjonsevne og selvironi kunne jeg ha akseptert disse reglene de holder på med, men sånn som det faktisk beskrives her synes jeg ikke det er annet enn sært og bisart.
«[...]Lauritzen-slektens tradisjoner angående forbudte samtaleemner og spesielle etiketteregler for julen.» / «Så lenge samtalen kretset om Vietnam, noe som falt helt naturlig gjennom hummeren og inn i kalvefileten[...]»
Jaja. Jeg får vel uansett få med meg de to siste planlagte bøkene uansett.
November 24, 2018
‘Those who kill dreams never sleep’ is the 8th book of the Great Century Series by Swedish author Jan Guillou (unfortunately not available in English).
1973. While Éric Letang pursues a career in his law-firm and hopes to become a lawyer, he is involved in the Swedish Palestinian Front during his free-time. One of his missions is to unmask agent-provocateurs sent by the Swedish state to push the pacific activists to violent action. Éric and his fellow Swedish activists want to avoid a German-like scenario, where leftist activists let themselves provoked by the West-German state, leading an uncontrolled spiral of violence with the creation of the Rote Arme Fraktion (RAF). Éric knows all the more about the German scenario as the mother of his child is a lawyer to suspected leftist terrorists in West-Germany.
A fascinating story. I had absolutely no knowledge about this part of history, and I had to spend some time to check other sources, as I found it difficult to believe Jan Guillou. Sadly, his book is no exaggeration of the reality of the 1970s.
1973. While Éric Letang pursues a career in his law-firm and hopes to become a lawyer, he is involved in the Swedish Palestinian Front during his free-time. One of his missions is to unmask agent-provocateurs sent by the Swedish state to push the pacific activists to violent action. Éric and his fellow Swedish activists want to avoid a German-like scenario, where leftist activists let themselves provoked by the West-German state, leading an uncontrolled spiral of violence with the creation of the Rote Arme Fraktion (RAF). Éric knows all the more about the German scenario as the mother of his child is a lawyer to suspected leftist terrorists in West-Germany.
A fascinating story. I had absolutely no knowledge about this part of history, and I had to spend some time to check other sources, as I found it difficult to believe Jan Guillou. Sadly, his book is no exaggeration of the reality of the 1970s.
June 4, 2019
Jan Guillou wordt een meesterverteller genoemd, maar vond ik zijn vorige boek in de serie “De Grote Eeuw” soms saai, dit boek vereiste nog meer doorzettingsvermogen. De strijd wordt vooral uitgevochten in de juridische en journalistieke arena. Wellicht heeft de schrijver zo uitgebreid en zakelijk over het onderwerp geschreven omdat hij zelf te dicht bij het onderwerp staat. Hij is zelf als journalist gevangen gezet na het openbaar maken van een spionageaffaire in Zweden ten tijde van het Watergate Schandaal.
De hoofdpersoon, Erik Letang, maakt zich druk over het onrecht in de wereld, maar rouwt amper om zijn verloren geliefde. Waar in de eerdere delen emoties een goede plek kregen, is dit in dit boek ver te zoeken. Als geschiedschrijving is dit boek te veel geromantiseerd en als roman is het boek te zakelijk.
Het loont de moeite om onderstaand interview met de schrijver te lezen:
http://www.vahl.nl/sites/default/file...
De hoofdpersoon, Erik Letang, maakt zich druk over het onrecht in de wereld, maar rouwt amper om zijn verloren geliefde. Waar in de eerdere delen emoties een goede plek kregen, is dit in dit boek ver te zoeken. Als geschiedschrijving is dit boek te veel geromantiseerd en als roman is het boek te zakelijk.
Het loont de moeite om onderstaand interview met de schrijver te lezen:
http://www.vahl.nl/sites/default/file...
September 9, 2018
Bland de bästa i serien! Uppskattar referenserna till karaktärena i Hamilton-serien.
August 20, 2025
Hittills har ingen uppföljare slagit originalet, Brobyggarna. Absolut fortsatt intressant berättat, men Eric Pontis prominenta roll är något tröttsam, och berättelsen lämnar alltmer släkten Lauritzen.
Jag läser böckerna blint så utan att veta håller jag tummarna för en eller några andra huvudkaraktärer i de avslutande böckerna. En förbjuden son har ju definitivt en historie att delge, även om jag hoppas att detaljerade beskrivningar av nazisternas grymheter minimeras.
Som historienovis hade jag faktiskt aldrig hört talas om IB-härvan, så ännu en gång lär jag mig något nytt i denna serie, något jag kommer söka efter i vidare läsning när denna serie avslutats.
Jag läser böckerna blint så utan att veta håller jag tummarna för en eller några andra huvudkaraktärer i de avslutande böckerna. En förbjuden son har ju definitivt en historie att delge, även om jag hoppas att detaljerade beskrivningar av nazisternas grymheter minimeras.
Som historienovis hade jag faktiskt aldrig hört talas om IB-härvan, så ännu en gång lär jag mig något nytt i denna serie, något jag kommer söka efter i vidare läsning när denna serie avslutats.
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 27, 2020
Over de serie De Grote Eeuw ben ik erg enthousiast. Ik ben er vorig jaar in begonnen. De Zweedse schrijver is met dit epos begonnen nadat hij al verschillende boeken had geschreven. Deze serie is het eerste wat ik van Guillou lees. Het is een historische familiegeschiedenis van de Noorse broers Lauritzen, die start in 1900. Dit 8e deel speelt in de jaren 70, de tijd van de Baader-Meinhof groep, in Duitsland en Zweden .
November 15, 2024
Nutidshistoria som fiktion!? Vi får en väldigt detaljerad, initierad beskrivning av IB-affären, från hästens mun, kan man väl säga! Lite spexigt, eftersom Guillou här har två alter egon, en jurist och en journalist.
Vi får även följa med på politiska möten om Palestina, Vietnam, om statlig paranoia, infiltration- rena agentthrillern!
Vi får även följa med på politiska möten om Palestina, Vietnam, om statlig paranoia, infiltration- rena agentthrillern!
January 29, 2020
Del åtta i serien, påminner mycket om del sju och upprepar en hel del med. Har bara gått ett par år, men Eric Letang kämpar på i sin överklass-vänster miljö enligt klassisk Guillouvariant. FNL-märke, givetvis en fin bourgogne till maten och jonglerar juristkarriär, kollektivhäng i Sörmland och tyska resor utan problem. Händelsedrivet (dödsfall och mediastorm Krig Letang) men lite väl mycket upprepande - och varför detta malande av IB-affären igen...har dununge fått cred nog Janne? det bästa var slutscenen, där värnpliktige Hamilton stegar in på Villa Godthem. Bådar gott inför del 9 😀
This entire review has been hidden because of spoilers.
December 26, 2020
Puh... Ett og et halvt år etter at jeg begynte har jeg endelig fullført denne boka. Juridisk språk og tørr politikk gjorde at den ble liggende uåpnet ganske lenge.
Men når jeg først begynte igjen nå, så fløt det godt og var fengslende.
Jeg vet forbløffende lite om de venstreradikale bevegelsene på 70-tallet, om politisk spill og terrorfrykt. Og selv om det blir en del jus og politisk språk som er vanskelig for meg å følge, så er det virkelig interessant!
Stort sett lest i papirutgave, men litt lydbok for å få fremdrift på slutten.
Men når jeg først begynte igjen nå, så fløt det godt og var fengslende.
Jeg vet forbløffende lite om de venstreradikale bevegelsene på 70-tallet, om politisk spill og terrorfrykt. Og selv om det blir en del jus og politisk språk som er vanskelig for meg å følge, så er det virkelig interessant!
Stort sett lest i papirutgave, men litt lydbok for å få fremdrift på slutten.
Read
January 15, 2021Nok en spennende og engasjerende roman om det forrige århundre. Stilen til Jan Guillou er som alltid engasjerende men ikke noe partisk på tross av at han selv har opplevd noe lignende av det som beskrives i boka. Jeg gleder meg til å lese mer.
September 10, 2024
De Grote Eeuw - jaren ‘70.
Deze was wel weer erg mooi en meeslepend, dus ik knijp een oogje toe wat betreft de slordigheden en langdradigere passages.
Ook heel wat geleerd, over de Duitse Bondsrepubliek en over Zweden.
Deze was wel weer erg mooi en meeslepend, dus ik knijp een oogje toe wat betreft de slordigheden en langdradigere passages.
Ook heel wat geleerd, over de Duitse Bondsrepubliek en over Zweden.
November 3, 2024
Här blir det snurrigt. En Erik från ondskan och en från nya bokserien, fast de är typ samma person. Fortfarande kul att följa släkten men blir lite segt med så många karaktärer som antingen är perfekta eller för lätta att tycka illa om.
March 16, 2019
Har läst alla böcker i serien vilket alltid gör det problematiskt att ge ett betyg. När man är "fast" så kan det vara svårt att se en boks brister och förtjänster. Tycker ändå att denna del i serien rör sig mellan en trea och en fyra. Ett habilt hantverk, och som läsare som inte levde på 70-talet väcker boken ett intresse för att läsa på om RAF och Tyskland samt IB-affären och terrorverksamhet överlag. Självklart är Guillous karaktärer som alltid lite über, och träffar och inspirerar till och med nobelpristagaren Heinrich Böll. Men det får man ta.:) Tycker ändå storyn håller ihop. Ser fram emot Eric Letang och släkten Lauritzens vidare äventyr i bok nummer 9.
March 15, 2022
It's nothing left of what made the first books in this series interesting. Now it's only about one single person and lots and lots of not very interesting swedish left wing politics from the early 70-ties.
February 10, 2024
Oväntat relevant i dagens politiska klimat. Synd att den är en aning självcentrerad bara (att skriva dialog mellan sina två alter egon är sannerligen ett...val man kan göra...)
January 2, 2019
Mest intressant med Sverre
October 15, 2020
Ook in dit deel van De Grote Eeuw veel juridische en politieke kwesties. Soms interessant (Baader Meinhof, Palestijnse kwestie, Vietnamoorlog), soms wel heel gedetailleerd over infiltratie en spionage bij de Zweedse geheime dienst en bij diverse Zweedse linkse protestbewegingen. Dit is misschien wel de reden dat veel lezers aangeven dat de latere delen uit deze serie ze wat minder aanspreken? Het zegt ons als Nederlander wat minder, die heel Zweedse situaties...
Guillou heeft in dit deel ook zijn eigen ervaringen verwerkt. Hij was zelf begin jaren 70 betrokken bij een schandaal rond de inlichtingendienst en zat een tijdje gevangen.
Guillou heeft in dit deel ook zijn eigen ervaringen verwerkt. Hij was zelf begin jaren 70 betrokken bij een schandaal rond de inlichtingendienst en zat een tijdje gevangen.
March 8, 2019
Another pageturner in the exciting series by my favorite Jan Guillou. The period of time covered in this book is one that I start to be able to remember. The journey of Eric Letang is just gribbing and fun to follow, but also serious and very touching at times. Can't wait for q4 when the next book is out.
March 29, 2022
Jeg er held vild med den måde, hvorpå Guillou får det hele til at gå op i en højere enhed, samt måden hvorpå han fiktionaliserer IB-skandelen og Baader-Meinhoff☺
September 17, 2022
Som jag misstänkte så var den föregående boken, 1968, mest en alldeles för lång prolog till den här boken. Precis som med Att inte vilja se och Blå stjärnan så hade 1968 och De som dödar drömmar sover aldrig tjänat på att tajtas ihop till en bok på kanske 500 sidor.
Till skillnad från de två senaste böckerna i serien så kommer i den här boken Guillous mästerliga förmåga att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion till sin rätt. Såvitt jag känner till har Guillou aldrig, utöver några kapitel i Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv skrivit en hel reportagebok om IB-affären, vilket är synd. För det blir lite svårt att som läsare (som inte ens var född när IB-affären utspelades) förhålla sig till vad som är fiktion och vad som är fakta i den skönlitterära versionen.
Tyvärr är bokens huvudkaraktär fortsatt platt som en pannkaka. Guillou avviker inte en tum från sitt beprövade, och vid det här laget rätt tjatiga, recept med stenrika, vinälskande A-barn bäst på allt i huvudrollen.
Det är intressant att läsa om vänsterrörelserna, men Letang låter precis som ett eko av Hamilton. I båda bokserierna har båda de förment socialistiska huvudkaraktärerna mest beklagat sig över att alla andra i vänstern är vänster på fel sätt vilket är kontraproduktivt för socialismen. Men vad har de själva gjort för socialismens framgång i Sverige?
Visst, båda visar berömvärd internationell solidaritet med allsköns befrielserörelser till vilka de båda har skänkt stora summor pengar: Letang till FNL och Palestina-insamlingen, Hamilton till Afghanistan-insamlingen i I nationens intresse. Förvisso solidariskt och generöst, men hur främjar gåvorna socialismen i Sverige? De tar snarare formen av avlatsbrev inköpta av lite gnälliga miljonärer.
Karaktärer från Den demokratiske terroristen har biroller, och även Hamilton själv passerar revy som hastigast.
Två böcker kvar i serien.
Till skillnad från de två senaste böckerna i serien så kommer i den här boken Guillous mästerliga förmåga att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion till sin rätt. Såvitt jag känner till har Guillou aldrig, utöver några kapitel i Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv skrivit en hel reportagebok om IB-affären, vilket är synd. För det blir lite svårt att som läsare (som inte ens var född när IB-affären utspelades) förhålla sig till vad som är fiktion och vad som är fakta i den skönlitterära versionen.
Tyvärr är bokens huvudkaraktär fortsatt platt som en pannkaka. Guillou avviker inte en tum från sitt beprövade, och vid det här laget rätt tjatiga, recept med stenrika, vinälskande A-barn bäst på allt i huvudrollen.
Det är intressant att läsa om vänsterrörelserna, men Letang låter precis som ett eko av Hamilton. I båda bokserierna har båda de förment socialistiska huvudkaraktärerna mest beklagat sig över att alla andra i vänstern är vänster på fel sätt vilket är kontraproduktivt för socialismen. Men vad har de själva gjort för socialismens framgång i Sverige?
Visst, båda visar berömvärd internationell solidaritet med allsköns befrielserörelser till vilka de båda har skänkt stora summor pengar: Letang till FNL och Palestina-insamlingen, Hamilton till Afghanistan-insamlingen i I nationens intresse. Förvisso solidariskt och generöst, men hur främjar gåvorna socialismen i Sverige? De tar snarare formen av avlatsbrev inköpta av lite gnälliga miljonärer.
Karaktärer från Den demokratiske terroristen har biroller, och även Hamilton själv passerar revy som hastigast.
Två böcker kvar i serien.
May 31, 2020
This, the eighth book in the series "The Great Century", takes us into the seventies and behind the stage of the Swedish and European leftist movement. Focus of the book is more or less total on the conflict between the left and the governments of the time, and the personal stories of the main character and a few people in his surroundings. Considering the name of the series I sure lack a lot of the great things that happened in those years, especially in technological development. But I suppose the total focus can be explained by the author's own life experiences from the leftist movement at that time - he was quite in the midst of it. So in a way, this book, I reckon is the most personal thus far in the series for Jan Guillou, and he invites us to share his, as always, very detailed historical perspective. I certainly learned a lot about Swedish politics and history, and based on this story mr Guillou rose in esteem, not only for his superior writing skills, but also because of his personal role in the drama that is portrayed in the book. It's also interesting to note how history rhymes, that what happened in the seventies is happening again. Back then the leftist movement seemed to be the target of the government, whereas today it's the right wing / conservative movement in Sweden that the system is trying to silence, ironically cheered by today's leftists. And lo and behold, both then and now it's the Swedish Social Democrats who are making a muddle of everything.
December 4, 2022
70-luvun kärjistyvät poliittiset jännitteet Euroopassa ja Lähi-Idässä sekä Vietnamin sota näkyvät yleisen yhteiskunnallisen ilmapiirin kiristymisenä myös Pohjoismaissa. Eric Letangin vasemmistoyhteydet ja maltillinen palestiinalaismielisyys johtavat viranomaiskoneiston ja sensaatiohakuisen lehdistön ylilyönteihin, joilla on järkyttävät seuraukset Ericin sekä henkilökohtaiseen että ammatilliseen elämään.
Sarjan kahdeksas osa vetää paremmin kuin edeltäjänsä, joka toimi näin jälkikäteen tarkasteltuna enemmän pohjustavana osana. Vaikka politiikka ja juridiikka näyttelevät tässäkin osassa pääosaa, väriä ja mausteita on reippaasti enemmän. Yhteiskuntakritiikki kohdistuu erityisesti valtaa pitävien väkivaltakoneiston väärinkäytöksiin. Iltapäivälehdistöä Guillou roimii oikein olan takaa, mutta esittelee myös ns. tutkivan journalismin alkutaivalta ja voimistuvaa yhteiskunnallista merkitystä. Tässä osassa on paljon sellaisia tapahtumia, jotka saavat lukijan paitsi googlaamaan, myös ainakin minut kiinnostumaan enemmän Ruotsin lähihistoriasta (jota olen tähän asti pitänyt varsin epäkiinnostava).
Pakko vielä lisätä, että epilogin viimeisessä virkkeessä esitelty uusi henkilöhahmo sai minut kiljahtamaan ääneen riemusta. Jännityksellä odotan, onko kyseessä vain cameo -tyylinen piipahdus vai kuulemmeko hänestä myöhemmin lisää tässä sarjassa ;).
Sarjan kahdeksas osa vetää paremmin kuin edeltäjänsä, joka toimi näin jälkikäteen tarkasteltuna enemmän pohjustavana osana. Vaikka politiikka ja juridiikka näyttelevät tässäkin osassa pääosaa, väriä ja mausteita on reippaasti enemmän. Yhteiskuntakritiikki kohdistuu erityisesti valtaa pitävien väkivaltakoneiston väärinkäytöksiin. Iltapäivälehdistöä Guillou roimii oikein olan takaa, mutta esittelee myös ns. tutkivan journalismin alkutaivalta ja voimistuvaa yhteiskunnallista merkitystä. Tässä osassa on paljon sellaisia tapahtumia, jotka saavat lukijan paitsi googlaamaan, myös ainakin minut kiinnostumaan enemmän Ruotsin lähihistoriasta (jota olen tähän asti pitänyt varsin epäkiinnostava).
Pakko vielä lisätä, että epilogin viimeisessä virkkeessä esitelty uusi henkilöhahmo sai minut kiljahtamaan ääneen riemusta. Jännityksellä odotan, onko kyseessä vain cameo -tyylinen piipahdus vai kuulemmeko hänestä myöhemmin lisää tässä sarjassa ;).
August 16, 2020
1970-tallet begynner med sterke fronter, som vokser frem mellom Europas sikkerhetstjenester og en stadig mer splittet venstrebevegelse. Eric Letang jobber fortsatt som advokatfullmektig ved Henning Sjöstrands famøse advokatbyrå. På nettene og på fritiden vikler han mer og mer inn i et hemmelig og sikkerhetspolitisk spill med gjennom arbeidet han gjør for Palestina saken. Vi følger hans framvoksende kjærlighet til tyske Gertrude og får føle på kroppen det tøffe klimaet mellom stat/politi og venstresiden i Tyskland, hvor sistnevnte radikaliseres mer og mer mot RAF og Bader Meinhof. Sverige ser mer og mer ut som de bruker tyske virkemidler for å kontrollere den radikale venstresiden. Myndighetene jobber for å provosere frem en åpen konfrontasjon mellom «terrorister» og staten. Som i 1968 boken er Guilou tett på fenomenet, det er selvopplevd, statlig maktmisbruk og lovbrudd som Guilou som ung radikal journalist selv var med på å avsløre. Boken er like grundig og detaljert som 1968, en god skildring av Sverige på 1970 tallet. Den åttende boken i serien anbefales.
September 17, 2021
This series keeps growing on me. I really enjoy Erik Letang and his exploits. Being a lawyer myself, I am really amused and interested in his exploits in that world. Moreover, I really enjoyed learning more about the left-extremist movement during the 70's, as well as the IB-affaire (which I have heard about before, but never really understood what the fuzz was about).
I really like the language used by Guillou (especially when he aims to imitate the way which lawyers formulates themselves, I found that very amusing). I also really like the main characters, mainly Erik and, of course, Erkki. The part of the story taking place in Germany was very tragic, and really hit home with me.
Great book. Will be reading the last two parts shortly.
I really like the language used by Guillou (especially when he aims to imitate the way which lawyers formulates themselves, I found that very amusing). I also really like the main characters, mainly Erik and, of course, Erkki. The part of the story taking place in Germany was very tragic, and really hit home with me.
Great book. Will be reading the last two parts shortly.
October 14, 2021
Olen lukenut innolla Guilloun Suuri Vuosisata- sarjaa, joka alkoi kutkuttavalla tavalla ryysyistä rikkauksiin nousseista Lauritzenin veljeksistä.
Henkilöhahmot kautta linjan erittäin uskottavia ja kehittyivät. Tämä viimeinen, 1970-luvulle sijoittunut osa oli minulle kuitenkin pettymys. Tarina oli liian ruotsalainen eikä kiinnekohtia suomalaiselle lukijalle juuri ollut.
Päähenkilö Erik Letang joutuu vasemmistosympatioidensa takia Ruotsin turvallisuuspoliisin kiusaamaksi. Käydään oikeusjuttuja ja puhutaan journalismista. Kaikki tuttua Ruotsissa 1970-luvulla asuneelle. Lisäksi käydään läpi päähenkilön yksityiselämää.
Huvitti hiukan miksi Ruotsissa, joka oli 1970-luvulla maailman vaurain ja kehittynein, ylempi keskiluokka oli kovin äärivasemmistolaista?
Henkilöhahmot kautta linjan erittäin uskottavia ja kehittyivät. Tämä viimeinen, 1970-luvulle sijoittunut osa oli minulle kuitenkin pettymys. Tarina oli liian ruotsalainen eikä kiinnekohtia suomalaiselle lukijalle juuri ollut.
Päähenkilö Erik Letang joutuu vasemmistosympatioidensa takia Ruotsin turvallisuuspoliisin kiusaamaksi. Käydään oikeusjuttuja ja puhutaan journalismista. Kaikki tuttua Ruotsissa 1970-luvulla asuneelle. Lisäksi käydään läpi päähenkilön yksityiselämää.
Huvitti hiukan miksi Ruotsissa, joka oli 1970-luvulla maailman vaurain ja kehittynein, ylempi keskiluokka oli kovin äärivasemmistolaista?
February 7, 2020
Omphaloskeptisk autohagiographi
Nu har vi kommit till åttonde delen av 'det stora århundradet', men Guillou har avgränsat berättelsens omfång till den egna sfären. Det blir IB affär istället för oljekris, och även om både Vietnamkriget och Palestinafrågan hela tiden hänger i luften, så är inte ens det lika stort som det hjältemodiga avslöjandena om Palmes egna spionring. Verklighetens Jan Guillou spelas här mestadels av Erik Ponti, som får äran av att ha avslöjat hela historien. - Som Guillou i verkligheten.
Protagonisten Eric Letang får alla andra hjälteroller - efter att hans sons mor dödas (av misstag) av tyska polisen blir han ensam far, och lyckas till sist bli advokat.
Nu har vi kommit till åttonde delen av 'det stora århundradet', men Guillou har avgränsat berättelsens omfång till den egna sfären. Det blir IB affär istället för oljekris, och även om både Vietnamkriget och Palestinafrågan hela tiden hänger i luften, så är inte ens det lika stort som det hjältemodiga avslöjandena om Palmes egna spionring. Verklighetens Jan Guillou spelas här mestadels av Erik Ponti, som får äran av att ha avslöjat hela historien. - Som Guillou i verkligheten.
Protagonisten Eric Letang får alla andra hjälteroller - efter att hans sons mor dödas (av misstag) av tyska polisen blir han ensam far, och lyckas till sist bli advokat.
April 8, 2025
Ik las de hele “De Grote Eeuw” reeks (tien romans) na elkaar. Zij die dromen doden slapen nooit (deel 8) is in hetzelfde bedje ziek als zijn voorganger. Guillou lijkt niet langer tevreden met het schrijven van brede historische romans maar wil er zoveel politieke details en juridische verhaallijnen bijproppen, dat het boek alle kanten uit gaat. Achteraf is het moeilijk sterk te differentiëren tussen delen 8, 9 en 10, die (net als deel 7) vooral over Eric Letang gaan en het brede opzet van de vroegere romans missen.
Displaying 1 - 30 of 77 reviews