Maria Sveland är tillbaka med en klaustrofobisk relationsroman som utspelar sig på den mytomspunna ön Anholt. Gråleken är en berättelse om den förödande destruktivitet som kan uppstå i en relation. Om maktkamp, projektioner, svek, förhoppningar och längtan.
Julia och Jesper åker med sin fem månader gamla dotter till Anholt, en ö i Kattegatt mitt emellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus över sommaren. Med miljöombyte och lugn och ro hoppas de hitta tillbaka till varandra efter några omtumlande månader då gräl och missförstånd alltmer tagit över deras samliv. En ständigt pågående maktkamp som gått så långt att de mest vardagliga situationer utlöser tärande dispyter. Deras respektive olikheter gör inte saken lättare. Julia kommer från ett övre medelklasshem i Stockholm, Jesper är uppvuxen i Skellefteå i en familj utan akademiska poäng eller kulturellt kapital. Den olikhet de från början fascinerades av hos varandra blir alltmer ett föremål för irritation och förakt. Väl framme i huset på den märkliga ön med en öken som upptar stora delar av landskapet, blir ingenting som de hade hoppats. Tvärtom växer ångesten och klaustrofobin, förstärkt av ökenlandskapet som breder ut sig framför dem. Julia dricker alltmer för att stå ut och snart tycker hon sig se syner och höra oförklarliga ljud. Är det bara inbillning, en konsekvens av vinet?
Maria Sveland (born 1974) is an author and journalist from Sweden, best known for the 2007 book Bitterfittan (a title which is a Swedish compound noun, and could be translated either as The Bittercunt or The Bitter Cunt, or, less literally, The Bitterbitch or The Bitter Bitch).
Bitterfittan is, according to Sveland, not an autobiography but rather a work inspired by her own experiences. The book criticizes the institutionalized nuclear family from a feminist perspective, pointing out issues such as women's unpaid domestic labor, sexual violence, and the disproportional male/female use of parental leave.
Maria Sveland har gett ut tio böcker, och jag har läst sex av dom. Här är länkar till mina recensioner av dom fem tidigare böckerna som jag har läst: Bitterfittan,(4) Happy, happy, en bok om skilsmässa,(4) Systrar och bröder, (4,5) Att springa,(5) och Bitterfittan 2. (3) (Inom parenteserna finns betygen som jag gav böckerna).
Jag tycker att Maria Sveland är mycket bra på att beskriva relationer i alla sina böcker, och den här boken är verkligen inget undantag. Boken är rätt så mörk, och inte direkt någon feelgood-bok. Men den är lättläst, snabbläst, berörande, och mycket bra.
En riktigt stark relationsroman om två nyblivna föräldrar som beger sig till en sommarö för att reparera sin relation. Det visar sig inte vara så enkelt som de först trott... Riktigt bra skriven och man känner obehaget som lurar i relationen och det ökenliknande landskapet.
En bok som går snabbt och lätt att läsa, men sin kommer stanna kvar länge...
2,5⭐️ Gillar passningen till Fröken Julie och medvetenheten om hur klass- och könsindelningen krånglar till det för människor samt att Julia slipper vara en förebild.
Det här är verkligen en klaustrofobisk och skrämmande skildring, men jag tolkar den förmodligen på helt fel sätt. Det som får mig att känna obehag är hur det framställs att ha ett barn. Det eviga ammandet. Det är bröstvårta hit, bröstvårta dit. Det låter bara besvärligt. Sexet som är så osexigt det bara kan bli. En vidrig man som jag inte förstår varför någon skulle vilja ha att göra med. Relationen känns bara fel. Det känns psykiskt jobbigt att läsa om de här karaktärerna och den riktar sig nog främst till personer som kan sätta sig in i deras situation. Förstå mammarollen, klasskillnaderna, missbruket och de olika könsrollerna. Jag kan inte relatera till någonting, då jag helt enkelt inte tänker som andra kvinnor. Jag skulle inte försätta mig och/eller stanna kvar i en sån situation. Det här var ingen bok för mig helt enkelt.
Det här är den första boken jag läser av Maria Sveland och jag vill verkligen ge hatten av för ett vackert språk. Fängslande och målande.
Träffsäker dialog och spänningar i relationen mellan Julia och Jesper. Jag kastas själv tillbaka till gamla relationer, osäkerheter och tankar. Det är spot on på något sätt. Jag gillar att man får läsa både dåtid och nutid och får på så sätt följa med i deras relation från början. En bra relationsroman där man slungas mellan olika känslor.
En relationsroman som kryper in under skinnet. Svår att värja sig ifrån. Den handlar om Julia och Jesper som efter ett kort förhållande blir gravida. Redan under graviditeten börjar bråken mellan dem och de eskalerar. För att komma framåt, hitta tillbaka till varandra och bygga upp förhållandet åker de med sin fem månader gamla dotter till en ö mellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus. Istället för att bygga upp förhållandet rivs det bara ner ännu mer och slutar med ett krasch.
En berättelse som blir spännande från o till. Berättelsen irriterar mig ibland, ogillar att människor bjuder på alkohol när de vet att en kvinna ammar sitt barn, ogillar också att mamman dricker. Man anar slutet även om man inte vet exakt hur det ska sluta mellan mannen o kvinnan. Däremot blir det som gjorde spänningen utelämnat och olöst.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag förstår vad Sveland vill berätta och det är inget dåligt försök, men dialogen är styltigt skriven och berättelsen är nästan parodiskt övertydlig på sina ställen. Det finns delar som verkligen håller, dessa är dock inte tillräckligt dominerande för att göra romanen till någonting annat än helt ok.
Intressant skildring av vad olika klassbakgrund kan göra med maktbalansen i en relation. I övrigt en något seg berättelse där man aldrig förstår varför personerna valde varandra öht. Dessutom tappar Sveland bort en tråd om ett påtagligt hot som bara försvinner.
Hjälp, vilken läskig bok. Från och med mitten av boken hade jag ångest på varje sida, därför tog det lång tid att läsa klart. Jag älskar Maria Sveland, men den här boken är inte hennes bästa. Historien är inte lika djupt som jag hade hoppats på. 3/5.
Menköön neljä. Ihmettelin, mistä tällaisen kirjan olen listaani pistänyt ja aloitin, vaikka takakansi hivenen viittasi johonkin hömpähköön. Ei sellainen kuitenkaan ollut.
Hivenen eteni hitaasti, puolen välin jälkeen pohdin, tuleeko lopussa joku ylläri vai miten tässä oikein käy.
Den här för mig till en bok: Agnes Lidbäcks, Finna sig. En bok jag älskade och i samma anda älskar jag den här. Gråleken, genial titel, är ett djupt drama o Vad kan tänkas vara en helt vanlig romans som sedan utvecklas av olika skäl till en relation. Vi får följa med på relationens gång i vemod och stunder av lycka. Maria Svelands språk flyter på oerhört bra och huvudkaraktären Julia får vi lära känna på djupet (skönt med ordentlig karaktärsskilldring). Jesper hennes "kärlek" får vi lära känna utifrån Julias perspektiv, bra upplägg enligt mig. Vi vallas in i en relationsutveckling och destruktivitet som smyger fram och är genomtänkt framfört av Maria Sveland. Viktig berättelse!
Obehaglig och krypande, jag läser snabbt för att veta hur det ska gå men jag blir aldrig helt berörd av karaktärerna och saknar ibland ett djup i de konflikter som uppstår.